Add parallel Print Page Options

Kungariket Juda

(10:1—36:23)

Rehabeam regerar

Rehabeam får folket emot sig – nationen delas

(1 Kung 12:1-24)

10 Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. När Jerobeam, Nevats son, fick höra det – han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo – återvände han från Egypten. Man skickade bud efter honom, och han och hela Israel gick till Rehabeam och sa: ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” Rehabeam svarade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg.

Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han. ”Om du är vänlig mot detta folk och tillmötesgår dem och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de.

Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen, som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.”

10 De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. 11 Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ”

12 Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam, som kungen hade sagt att de skulle göra. 13 Kung Rehabeam gav dem ett hårt svar. Han förkastade de äldre männens råd 14 och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.”

Stammarna i norr gör uppror

15 Kungen lyssnade inte till folket. Gud styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som Herren hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo. 16 När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de:

”Vad har vi för del i David?
    Vi delar inget med Jishajs son.
Dra hem, Israel!
    Se om ditt hus själv, David!”

Så gick alla israeliterna hem. 17 Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer.

18 När kung Rehabeam skickade ut Adoram, som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. 19 Israel bröt med Davids ätt, och de är skilda än idag.

Gud förbjuder Rehabeam att ena folket

11 Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Rehabeam.

Men Herrens ord kom till gudsmannen Shemaja: ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla israeliterna i Juda och Benjamin: ’Så säger Herren: Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder. Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig.’ ” Då lydde de Herrens ord och avstod från att tåga mot Jerobeam.

Rehabeam bodde i Jerusalem och byggde upp befästa städer i Juda: Betlehem, Etam, Tekoa, Bet Sur, Soko, Adullam, Gat, Maresha, Sif, Adorajim, Lakish, Aseka, 10 Sora, Ajalon och Hebron, befästa städer som låg i Juda och Benjamin.

11 Han förstärkte deras befästningar, utsåg befälhavare över dem, lade upp förråd av mat, olja och vin 12 och försåg varje stad med sköldar och spjut. Han gjorde städerna mycket starka. Juda och Benjamin stod nu under hans makt.

Präster och leviter flyttar

13 Prästerna och leviterna från alla sina områden i Israel inställde sig hos honom. 14 Leviterna övergav sina betesmarker och egendomar och kom till Juda och Jerusalem, för Jerobeam och hans söner hade förkastat dem som Herrens präster. 15 Han hade i stället utsett åt sig andra präster för offerplatserna och bockdemonerna och tjurkalvarna, som han hade låtit göra. 16 Efter dem följde de från Israels alla stammar till Jerusalem, som i sina hjärtan bestämt sig att söka Herren, Israels Gud, för att offra åt Herren, sina fäders Gud. 17 De stärkte Juda kungarike och gav sitt stöd åt Rehabeam, Salomos son, och i tre år följde de Davids och Salomos väg.

Rehabeam regerar i Juda

18 Rehabeam gifte sig med Machalat, som var dotter till Davids son Jerimot och till Avihajil, dotter till Jishajs son Eliav. 19 Hon födde honom sönerna Jeush, Shemarja och Saham.

20 Sedan gifte han sig med Maaka, Absaloms dotter. Hon födde honom Avia, Attaj, Sisa och Shelomot. 21 Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än någon annan av sina hustrur och bihustrur. Han hade 18 hustrur och 60 bihustrur, 28 söner och 60 döttrar. 22 Han satte Maakas son Avia till överhuvud och furste över sina bröder, för att sedan göra honom till kung. 23 Han handlade klokt genom att sprida ut sina andra söner till olika områden i Juda och Benjamin, till befästa städer, och han gav dem rikligt underhåll och tog många hustrur åt dem.[a]

Jerusalem intas av Egypten

(1 Kung 14:25-28)

12 Men när Rehabeams kungamakt var etablerad och han hade blivit stark, övergav han Herrens lag och hela Israel med honom. Under Rehabeams femte regeringsår anföll den egyptiske kungen Shishak Jerusalem, eftersom folket hade varit trolöst mot Herren.

Han kom med 1 200 vagnar, 60 000 ryttare och en oräknelig mängd trupper från Egypten, libyer, suckéer och kushiter. Han intog Judas befästa städer och nådde ända fram till Jerusalem.

Profeten Shemaja kom då till Rehabeam och Judas ledare, som i fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Han sa till dem: ”Så säger Herren: ’Ni har övergett mig. Därför överger jag er och överlämnar er till Shishak.’ ”

Då ödmjukade sig Israels ledare och kungen och sa: ”Herren är rättfärdig.”

När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja: ”Eftersom de har ödmjukat sig, ska jag inte förgöra dem, utan jag ska snart sända en räddning åt dem. Jag ska inte utgjuta min vrede över Jerusalem genom Shishak. Men de ska bli hans tjänare och lära sig skillnaden mellan att tjäna mig och andra länders kungar.”

Kung Shishak intog Jerusalem och plundrade Herrens hus och kungapalatset på alla skatter. Han tog allting, även de guldsköldar som Salomo hade låtit göra. 10 Kung Rehabeam lät i stället för dem göra sköldar av koppar och lämnade dem i förvar hos den kungliga livvakten vid ingången till palatset. 11 Varje gång kungen gick till Herrens hus, gick livvakterna med och bar dessa sköldar och lämnade dem sedan tillbaka till vaktrummet.

12 Genom att kungen hade ödmjukat sig, vändes Herrens vrede från honom, så att han inte helt krossades. Det fanns ändå något gott i Juda.

13 Kung Rehabeam befäste sin ställning i Jerusalem och regerade där. Rehabeam var fyrtioett år gammal när han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt till hemvist för sitt namn bland alla Israels stammar. Hans mor hette Naama och var från Ammon. 14 Han gjorde det som var ont och vände sig inte i sitt innersta till att söka Herren.

15 Rehabeams historia, från början till slut, finns nedtecknad i profeten Shemajas och siaren Iddos krönika med släktregister.

Det var ständigt krig mellan Rehabeam och Jerobeam. 16 När Rehabeam dog[b] begravdes han bland sina fäder i Davids stad, och hans son Avia blev kung efter honom.

Avia besegrar Jerobeam

(1 Kung 15:1-7)

13 Under kung Jerobeams artonde regeringsår blev Avia kung över Juda. Han regerade i Jerusalem i tre år. Hans mor hette Mikaja och var dotter till Uriel från Giva.[c]

Det var krig mellan Avia och Jerobeam. Avia gick in i striden med en här av tappra krigare, 400 000 utvalda män, medan Jerobeam ställde upp mot honom med 800 000 utvalda män, tappra krigare. Avia steg upp på Semarajimberget i Efraims bergsbygd och sa: ”Hör på mig, Jerobeam och alla israeliter!

Vet ni inte att Herren, Israels Gud, har gett David kungamakten över Israel för evigt, åt honom och hans ättlingar, genom ett saltförbund[d]? Jerobeam, Nevats son, en tjänare till Davids son Salomo, gjorde uppror mot sin herre. Löst folk förenade sig med honom, onda män, och utmanade Salomos son Rehabeam, när han var ung och oerfaren och inte kunde stå emot dem.

Och nu tror ni att ni ska kunna stå emot Herrens kungarike som tillhör Davids söner. Ni är en stor armé och har med er guldkalvarna som Jerobeam har gjort till era gudar. Har ni inte fördrivit alla Herrens präster, Arons söner, och leviter och skaffat egna präster i stället, som folk i andra länder gör? Vem som helst som kommer med en ungtjur och sju baggar får bli invigd till präst åt dessa som inte är några gudar!

10 Men vi har Herren till vår Gud, och vi har inte övergett honom. Vi har präster som tjänar Herren, Arons söner, och leviter som assisterar dem. 11 De bär fram brännoffer till Herren varje morgon och kväll, bränner välluktande rökelse, och de placerar skådebröden på bordet av rent guld. De tänder lamporna i det gyllene lampstället varje kväll. Vi är noga med att följa de föreskrifter som Herren, vår Gud, har gett oss, men ni har övergett honom. 12 Se, Gud är med oss! Han är vår ledare. Hans präster blåser i sina trumpeter till strid mot er. Ni Israels män, strid inte mot Herren, era fäders Gud, för ni kommer inte att lyckas!”

13 Jerobeam hade låtit en styrka omringa dem och lägga sig i bakhåll för att anfalla dem bakifrån. Han hade Juda framför sig och bakhållet bakom dem. 14 När judéerna vände sig om och såg att de anfölls både bakifrån och framifrån, ropade de till Herren, prästerna blåste i sina trumpeter 15 och judéerna gav upp ett härskri. När de skrek, lät Gud Jerobeam och hela Israel bli slagna av Avia och Juda. 16 Israeliterna flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand. 17 Avia och hans trupper orsakade dem stora förluster, och 500 000 av Israels soldater stupade.

18 Israeliterna blev vid detta tillfälle kuvade, och judéerna var starka eftersom de litade på Herren, sina fäders Gud. 19 Avia förföljde Jerobeam och intog från honom städerna Betel, Jeshana och Efron med deras kringliggande orter. 20 Jerobeam lyckades inte under Avias livstid få tillbaka sin makt, och slutligen slog Herren honom så att han dog.

21 Avia blev allt mäktigare. Han tog sig 14 hustrur och fick 22 söner och 16 döttrar.

22 Avias historia i övrigt, allt han gjorde och talade, finns nedtecknat i profeten Iddos tilläggsskrift.

Asa regerar i Juda

(14:2—16:14)

(1 Kung 15:8-12)

14 Avia dog och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom, och det var fred i landet under tio år. Asa gjorde det som var gott och rätt i Herrens, sin Guds, ögon. Han avskaffade de främmande gudarnas altaren och offerplatserna, krossade stenstoderna och högg ned asherapålarna. Han befallde Juda att söka Herren, sina fäders Gud, och att lyda lagen och buden. Han avskaffade offerplatserna och rökelsealtarna från alla städer i Juda. Riket hade lugn och ro under honom. Han byggde befästa städer i Juda, då det var lugn och ro i landet. Ingen förde krig mot honom under dessa år, eftersom Herren hade gett honom ro.

Han talade till Juda: ”Låt oss bygga dessa städer och förse dem med murar och torn, portar och bommar. Landet är fortfarande vårt, eftersom vi har sökt Herren, vår Gud. Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor”. De byggde och hade framgång.

Asa hade en armé som bestod av 300 000 man från Juda, utrustade med stora sköldar och spjut, och 280 000 man från Benjamin, beväpnade med små sköldar och bågar. Alla dessa var tappra kämpar. Kushiten Serach tågade ut mot dem med en [e] armé på 1 000 000 man. Han hade också 300 stridsvagnar. Han kom så långt som till Maresha. 10 Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i Sefatas[f] dal nära Maresha.

11 Asa ropade till Herren, sin Gud: ”Herre, det finns ingen annan än du som kan hjälpa i striden mellan den starke och den svage! Hjälp oss, Herre, vår Gud, för vi förlitar oss på dig! I ditt namn har vi gått till anfall mot denna väldiga armé. Herre, vår Gud, låt ingen människa stå dig emot!”[g]

12 Då slog Herren ner kushiterna inför Asa och Juda, och kushiterna flydde. 13 Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar, och så många kushiter föll att de inte kunde återhämta sig. De blev tillintetgjorda inför Herren och hans styrkor. Judas armé förde med sig ett stort byte. 14 De intog också alla städerna runt Gerar, eftersom en skräck från Herren hade kommit över dem. De plundrade alla dessa städer, där det fanns gott om byte.

15 De angrep också herdarnas läger och tog stora hjordar med får och kameler, innan de vände tillbaka till Jerusalem.

Asa bygger upp altaret

(1 Kung 15:13-16)

15 Guds Ande kom över Asarja, Odeds son, och han gick ut för att möta kung Asa och talade till honom: ”Lyssna på mig, Asa, och hela Juda och Benjamin! Herren är med er, om ni är med honom. När ni söker honom ska han låta er finna honom, men om ni överger honom, så kommer han att överge er. Under en lång tid var Israel utan den sanne Guden, utan präst som undervisar, och utan lag. Men i sin nöd vände de om till Herren, Israels Gud, och sökte honom, och han lät dem finna honom. På den tiden kunde ingen färdas tryggt. Förvirring rådde bland invånarna i länderna. Folk drabbade samman med andra folk och stad med stad, för Gud plågade dem med alla slags svårigheter. Men ni, var nu starka och tappa inte modet, för ni ska få lön för ert arbete!”

När Asa hörde dessa ord och profetian av profeten Asarja, Odeds son, tog han mod till sig och förstörde alla de vidriga avgudarna i hela Juda och Benjamin och i de städer som han hade intagit i Efraims bergsbygd, och han ställde i ordning Herrens altare framför förhallen till Herrens hus.

Sedan sammankallade han hela Juda och Benjamin och alla från Efraim, Manasse och Simon i Israel, som bodde bland dem. Många hade nämligen kommit över till honom från Israel när de sett att Herren, hans Gud, var med honom. 10 De samlades i Jerusalem i den tredje månaden av kung Asas femtonde regeringsår. 11 Den dagen offrade de 700 tjurar och 7 000 får till Herren ur det byte de hade fört med sig. 12 Sedan ingick de ett förbund att de skulle söka Herren, sina fäders Gud, av hela sitt hjärta och sinne. 13 Alla som inte sökte Herren, Israels Gud, skulle dö, liten eller stor, man eller kvinna. 14 De svor en ed med hög röst till Herren, under jubel, medan man blåste i trumpeter och horn. 15 Hela Juda gladde sig över eden, eftersom de hade svurit den av hela sitt hjärta. De sökte Gud ivrigt, och han lät dem finna honom. Herren lät dem få ro på alla sidor.

16 Kung Asa avsatte till och med sin mor Maaka som drottningmoder, därför att hon hade låtit tillverka en asherapåle. Den högg han ner och brände upp i Kidrons dal. 17 Men offerplatserna blev inte avskaffade från Israel, fastän Asa i sitt innersta var trogen under hela sin livstid. 18 Han förde till Guds hus de silver- och guldföremål som han och hans far hade helgat. 19 Sedan blev det inte något mer krig förrän under kung Asas trettiofemte regeringsår.

Asa glömmer Herren

(1 Kung 15:17-22)

16 Men i det trettiosjätte året av kung Asas regering drog kung Basha av Israel ut mot Juda och befäste Rama för att hindra att någon kom vare sig till eller från Asa, kungen i Juda. Asa tog då silver och guld som fanns i skattkamrarna i Herrens hus och i kungapalatset och sände det till araméerkungen Ben-Hadad i Damaskus med detta budskap: ”Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan din far och min far. Jag sänder dig silver och guld. Bryt ditt förbund med Israels kung Basha, så att han lämnar mig i fred.”

Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och sände sina befälhavare mot Israels städer. De intog Ijon, Dan, Avel Majim och alla förrådsstäderna i Naftali. När Basha hörde detta, avslutade han bygget i Rama och upphörde med sitt arbete där. Då tog kung Asa med sig alla judéerna, och de förde bort från Rama sten och timmer som Basha använt. Det använde han för att bygga upp Geva och Mispa.

Vid den tiden kom siaren Hanani till kung Asa av Juda och sa till honom: ”Eftersom du har förlitat dig på Arams kung i stället för Herren, din Gud, har du förlorat möjligheten att få den arameiske kungens armé i din makt. Hade inte kushiterna och libyerna en stor armé med mängder av vagnar och ryttare? Men eftersom du förlitade dig på Herren, överlämnade han dem alla i din hand. Herrens ögon vakar över hela jorden, för att han ska kunna stärka dem som av hela sitt hjärta håller sig till honom. Du har handlat dåraktigt, och från och med nu kommer du ständigt att ha krig.”

10 Asa blev så rasande på siaren att han i sitt raseri kastade honom i fängelse. Samtidigt började han att brutalt förtrycka andra i folket.

11 Asas historia, från början till slut, finns nedtecknad i boken om Judas och Israels kungar.

12 Under det trettionionde året av sin regering fick Asa en allvarlig sjukdom i sina fötter, men trots sin sjukdom sökte han sig inte till Herren utan till läkare. 13 Asa dog i det fyrtioförsta året av sin regering och gick till vila hos sina fäder. 14 Han begravdes i den grav som han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Han blev lagd på en bädd som var täckt av välluktande kryddor och oljor, och man tände en stor eld till hans ära.

Joshafat regerar i Juda

(17:1—21:1)

17 Hans son Joshafat blev kung efter honom, och han stärkte sin ställning mot Israel. Han placerade trupper i alla Judas befästa städer och förlade garnisoner i Juda och i de av Efraims städer som hans far Asa hade intagit.

Herren var med Joshafat, därför att han under sin första tid följde sin far Davids föredöme och inte sökte baalsgudarna, utan tillbad sin fars Gud och följde hans befallningar och gjorde inte som Israel. Herren befäste hans kungamakt, och hela Juda kom med gåvor till honom, så han blev både rik och ärad. Han vandrade med stolthet på Herrens väg och avskaffade offerplatserna och asherapålarna i Juda.

Under tredje året av sin regering sände han ut sina ämbetsmän Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mika, för att undervisa i Judas städer. Med dem fanns leviterna Shemaja, Netanja, Sevadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia och med dem prästerna Elishama och Joram. De undervisade i Juda och förde med sig Herrens lagbok; de for runt till alla städer i Juda för att undervisa folket.

10 Då kom fruktan för Herren över folken i Judas grannländer, så att de inte gav sig i krig mot Joshafat. 11 Några filistéer kom med gåvor och silver som skatt till Joshafat. Araberna kom till honom med småboskap: 7 700 baggar och 7 700 bockar. 12 Joshafat blev allt mäktigare, och han byggde befästningar och förrådsstäder över hela Juda. 13 Han hade stora förråd i Judas städer, och krigsfolk, tappra kämpar i Jerusalem. 14 Dessa var indelade i avdelningar familjevis:

De högsta befälhavarna från Juda:

300 000 tappra kämpar under Adnas befäl,

15 vid hans sida befälhavaren Jochanan, med 280 000 man,

16 och vid hans sida Amasja, Sikris son, som frivilligt ställt sig i Herrens tjänst, med 200 000 man.

17 Från Benjamin:

Eljada, den tappre kämpen, som hade 200 000 man beväpnade med bågar och sköldar,

18 och vid hans sida Josavad med 180 000 krigsrustade män.

19 Dessa tjänade kungen, utöver dem som kungen förlagt ute i de befästa städerna över hela Juda.

Joshafat i allians med Achav

(1 Kung 22:1-28)

18 Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära och ingick genom giftermål en allians med Achav. Några år senare kom han på besök till Achav i Samaria. Achav lät slakta en mängd får och oxar åt honom och folket som var med honom och försökte förmå honom att tåga mot Ramot i Gilead.

Achav, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade honom: ”Jag, liksom du, och mitt folk liksom ditt, vill vara med dig i kriget.” ”Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga Herren till råds.”

Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Gud ska överlämna den i kungens hand.”

Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer Herrens profet här, som vi också kan fråga?” ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga Herren åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.

Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.

Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem. 10 Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger Herren: ’Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.’ ” 11 Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för Herren kommer att överlämna staden i kungens hand.” 12 Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” 13 Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag ska bara säga honom det min Gud säger.”

14 När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och ni ska lyckas! De ska överlämnas i er hand.”

15 Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i Herrens namn?” 16 Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”

17 Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”

18 Mika fortsatte: ”Hör här vad Herren säger! Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. 19 Herren sa: ’Vem kan locka Israels kung Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’

Då sa den ene si och den andre så. 20 Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade Herren honom. 21 Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ Herren svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’

22 Herren har alltså lagt en lögnens ande i munnen på dessa dina profeter, för Herren har bestämt att olycka ska drabba dig.”

23 Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle Herrens Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. 24 ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.

25 Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash”, 26 och säg till dem: ”Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd, tills jag kommer välbehållen tillbaka.”

27 Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har Herren inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk[h]!”

Achav dör på stridsfältet

28 Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.

29 Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.

30 Nu hade Arams kung gett order till sina vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. 31 När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men Joshafat ropade till och Herren hjälpte honom och drog bort dem ifrån honom. 32 Så snart vagnsofficerarna märkte att det inte var Israels kung, slutade de att förfölja honom.

33 Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”

34 Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna, ända till kvällen, men vid solnedgången dog han.

En profet tillrättavisar Joshafat

19 När kung Joshafat från Juda kom tillbaka hem oskadd, gick siaren Jehu, Hananis son, ut för att möta honom och sa: ”Ska du hjälpa den ogudaktige och älska dem som hatar Herren? Herrens vrede är över dig, därför att du har gjort detta. Men det finns ändå något gott i dig, för du har skaffat bort asherapålarna i landet och i ditt innersta vänt dig till att söka Gud.”

Joshafat tillsätter domare

Joshafat bodde nu i Jerusalem. Han begav sig på nytt ut bland folket och reste från Beer Sheva och upp till Efraims bergsbygd och förde dem tillbaka till Herren, sina fäders Gud. Han utsåg domare över hela landet, i alla befästa städer i Juda och talade till dem:

”Se upp med vad ni gör, för det är inte för människor ni dömer utan för Herren, och han är med er när ni dömer. Låt fruktan för Herren vägleda er! Se upp med vad ni gör, för hos Herren, vår Gud, finns ingen orättvisa, partiskhet eller några mutor.”

Också i Jerusalem insatte Joshafat leviter, präster och israeliternas familjeöverhuvuden till att döma enligt Herrens lag och avgöra tvister. De återvände till Jerusalem, och han befallde dem: ”Så här måste ni alltid tjäna Herren, i fruktan, troget och helhjärtat. 10 Varje gång när något fall blir överlämnat till er från era ämbetsbröder som bor ute i städerna, vare sig det är fråga om mord eller andra brott mot lagarna, bud eller förordningar, så ska ni varna dem så att de inte gör sig skyldiga inför Herren och hans vrede kommer över er och över era bröder. Om ni gör så, drar ni inte skuld över er.

11 Översteprästen Amarja ska leda er i allt som rör Herren, och Sevadja, Ismaels son, furste i Juda, i allt som rör kungen, och leviterna ska vara era medhjälpare. Gå frimodigt till verket, och Herren ska vara med den som gör det goda.”

Joshafat besegrar Moab och Ammon

20 Sedan kom moabiterna och ammoniterna och en del av meuniterna för att strida mot Joshafat. Joshafat fick följande rapport: ”En enorm armé marscherar mot dig från landet på andra sidan Döda havet, från Edom. Den befinner sig redan vid Haseson Tamar, dvs. En-Gedi.”

Joshafat blev rädd och bestämde sig för att rådfråga Herren. Han utlyste en fasta i hela Juda. Folket från Juda samlades för att söka hjälp hos Herren, ja, de kom från alla städer i Juda för att söka Herrens hjälp. Joshafat ställde sig mitt ibland dem, där de var samlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården. Han sa:

Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen, härskaren över alla folkens riken? I din hand är makt och styrka, och ingen kan stå emot dig. Var det inte du, vår Gud, som drev ut invånarna här i landet för ditt folk Israel? Gav inte du det här landet åt din vän Abrahams ättlingar för evigt? De bosatte sig där och byggde en helgedom åt ditt namn och sa: ’Om olycka, krig, pest eller hungersnöd drabbar oss, kan vi stå här framför detta tempel och inför dig, vars namn templet bär, och ropa till dig i vår förtvivlan. Då ska du höra oss och rädda oss.’

10 Se nu, folk från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, genom vilkas land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, så de gick runt och utrotade dem inte, 11 se nu hur de lönar oss! De har kommit för att driva ut oss ur den egendom som du har gett oss. 12 O vår Gud, tänker du inte döma dem? Vi står maktlösa mot denna väldiga armé som har kommit emot oss. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi har våra ögon riktade på dig.”

13 Alla judéer stod där inför Herren med hela sina familjer, sina hustrur och barn. 14 Då kom Herrens Ande över Jachasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jeiel, son till leviten Mattanja, en ättling till Asaf, där han stod mitt i församlingen.

15 ”Hör på mig, allt folk i Juda och ni som bor i Jerusalem och du, kung Joshafat!” sa han. ”Så säger Herren till er: ’Var inte rädda och bli inte förskräckta över denna väldiga armé! Striden är inte er utan Guds. 16 Gå till anfall mot dem i morgon! De är på väg upp vid Sisbranten, och ni kommer att möta dem vid slutet av bäckravinen invid Jeruels öken. 17 Men det är inte ni som ska strida. Inta era ställningar och stå stilla och se hur Herren räddar er, Juda och Jerusalem! Var inte rädda och missmodiga! Gå dit ut i morgon och möt dem, för Herren är med er!’ ”

18 Då föll kung Joshafat ner på marken med ansiktet mot jorden, och allt folk i Juda och Jerusalem kastade sig ner och tillbad Herren. 19 Sedan reste sig leviterna av Kehats och Korachs släkter upp och prisade och tackade Herren, Israels Gud, med hög röst.

20 Tidigt följande morgon drog de ut i Tekoas öken. Inför uppbrottet steg Joshafat fram och talade till dem: ”Lyssna här till mig, Juda och ni som bor i Jerusalem! Tro på Herren, er Gud, så ska ni bestå! Tro på hans profeter, så ska det gå er väl.”

21 Efter att ha rådgjort med folket, utsåg han sångare som i helig skrud skulle prisa Herren, medan de drog ut framför armén och sjunga:

”Tacka Herren,
    för hans nåd varar för evigt.”

22 När de började sjunga och lovprisa, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, som dragit ut mot Juda, och de blev slagna. 23 Ammoniterna och moabiterna vände sig mot män från Seirs bergsbygd för att förinta dem och utplåna dem allesammans, och när de gjort slut på dem, hjälptes de åt med att förgöra varandra.

24 När judéerna kom fram till det vakttorn som vette mot öknen och blickade mot den stora armén, såg de bara döda kroppar ligga på marken; inte en enda hade undkommit.

25 Joshafat och hans folk gick sedan ut för att ta byte, och de fann där mängder av gods, kläder[i] och värdefulla föremål, mer än de kunde bära. Det var så mycket att det tog dem tre dagar att få med sig allt. 26 Den fjärde dagen samlades de i Lovsångsdalen för att prisa Herren. Därför heter platsen än idag Lovsångsdalen.

27 Sedan återvände alla män från Juda till Jerusalem, med Joshafat i spetsen, glada, eftersom Herren gett dem glädje över deras fiender. 28 De kom till Jerusalem med harpor, lyror och trumpeter och gick fram till Herrens hus.

29 Fruktan för Gud kom över alla riken när de hörde att Herren själv hade stridit mot Israels fiender. 30 Och nu blev det lugn och ro i Joshafats rike, för Gud hade gett honom fred på alla sidor.

Joshafats regeringstid

(1 Kung 22:41-50)

31 Joshafat var så kung över Juda. Han var trettiofem år gammal när han blev kung och regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. 32 Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför Herren. 33 Dock avskaffade han inte offerplatserna, och folket hade inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud. 34 Joshafats historia i övrigt, från början till slut, är nedtecknad i Jehus, Hananis sons, krönika, som ingår i boken om Israels kungar.

35 Senare ingick Juda kung Joshafat en allians med Achasja, kungen i Israel, som gjorde mycket ont. 36 Joshafat kom överens med honom att bygga fartyg som skulle segla till Tarshish. Dessa byggdes i Esjon-Gever. 37 Då profeterade Elieser, Dodias son från Maresha, mot Joshafat och sa till honom: ”Eftersom du har allierat dig med Achasja, ska Herren låta det du gjort bli förstört.” Fartygen råkade ut för missöden och kunde aldrig segla till Tarshish.

Joram regerar i Juda

(2 Kung 8:16-24)

21 Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom. Jorams bröder, Joshafats söner, hette Asarja, Jechiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Sefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung. Deras far hade gett dem många gåvor, silver och guld och andra dyrbarheter, och befästa städer i Juda. Men själva kungadömet gav han till Joram, eftersom denne var den förstfödde.

När Joram hade övertagit sin fars kungadöme och stärkt sin ställning, dödade han alla sina bröder och några av Israels furstar. Han var trettiotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i åtta år i Jerusalem. Men han följde kungarna i Israel i spåren, som Achavs familj hade gjort. Han gifte sig med en dotter till Achav. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Men Herren ville inte utplåna Davids ätt, för han hade ingått ett förbund med David. Han hade lovat att en lampa för alltid skulle brinna för honom och hans ättlingar.

Under Jorams regering gjorde Edom uppror mot Juda och tog sig en egen kung. Joram drog dit upp med sina furstar och alla sina vagnar. På natten bröt han upp och slog edoméerna som hade omringat honom och hans vagnsbefälhavare. 10 Sedan Edom gjorde uppror har det inte mer stått under Judas makt. Livna gjorde också uppror vid samma tid, eftersom Joram hade övergett Herren, sina fäders Gud. 11 Han uppförde också offerplatser på höjderna i Juda och förledde folket i Jerusalem till otrohet och Juda till avfall.

12 Då kom ett brev från profeten Elia till Joram, där det stod:

Så säger Herren, din fader Davids Gud: ”Du har inte följt de vägar din far Joshafat och kung Asa av Juda gick, 13 utan du har gått Israels kungars vägar och förlett Juda och folket i Jerusalem till otrohet, precis som Achavs familj gjorde. Du har också dödat dina egna bröder, din fars söner, som var bättre än du. 14 Se, Herren ska därför straffa ditt folk, dina barn, dina hustrur och allt vad du äger och har med en hemsökelse. 15 Själv kommer du att råka ut för en svår invärtes sjukdom i inälvorna, så att de till slut faller ut till följd av sjukdomen.”

16 Sedan uppeggade Herren filistéerna och araberna, som bodde intill kushiterna, mot Joram. 17 De marscherade mot Juda, invaderade det och tog med sig allt de fann i kungens palats, till och med hans söner och hustrur. Ingen son lämnades kvar, förutom hans yngste son Joachas.

18 Efter detta lät Herren en obotlig tarmsjukdom drabba honom. 19 Efter en tid, efter ett par år, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen, och han dog under fruktansvärda plågor. Man tände ingen eld för att hedra honom som de hade gjort för hans fäder. 20 Han var trettiotvå år gammal när han blev kung, och han regerade i åtta år i Jerusalem och gick bort utan att någon saknade honom. Han begravdes i Davids stad, men inte i kungagravarna.

Achasja regerar i Juda

(2 Kung 8:25-29; 9:14-29)

22 Invånarna i Jerusalem gjorde Achasja, Jorams yngste son, till kung efter honom. Alla hans äldre söner hade ju dödats av de rövarband som kommit tillsammans med araberna till lägret. Så blev Achasja, Jorams son, kung över Juda.

Footnotes

  1. 11:23 Versens exakta innebörd är osäker.
  2. 12:16 Ordagrant: vilade hos sina fäder, det vanliga sättet att uttrycka död i Gamla testamentet.
  3. 13:2 Jfr 1 Kung 15:2.
  4. 13:5 Jfr 3 Mos 2:13 och 4 Mos 18:19 gällande saltförbund.
  5. 14:9 Ordagrant: tusen tusen.
  6. 14:10 Kan möjligen också översättas som dalen norr om Maresha.
  7. 14:11 Citatet är svåröversättligt och grundtextens exakta innebörd osäker.
  8. 18:27 Jfr Mika 1:2.
  9. 20:25 Enligt den masoretiska texten döda kroppar. Översättningen följer här andra handskrifter och bl.a. Vulgatas översättning.

10 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till Sikem för att göra honom till konung.

När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten -- dit hade han nämligen flytt för konung Salomo -- vände han tillbaka från Egypten.

Och de sände bort och läto kalla honom åter. Då kom Jerobeam tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:

»Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi tjäna dig.»

Han svarade dem: »Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka till mig.» Och folket gick.

Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade: »Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»

De svarade honom och sade: »Om du visar dig god mot detta folk och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina tjänare.»

Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom, utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom, och som nu voro i hans tjänst.

Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har lagt på oss'?»

10 De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och sade: »Så bör du säga till folket som har talat till dig och sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss' -- så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än min faders länd.

11 Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'»

12 Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen tillbaka till mig på tredje dagen.»

13 Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade icke på de gamles råd.

14 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Jag skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.»

15 Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.

16 Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem, gav folket konungen detta svar: »Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son. Israel drage hem, var och en till sin hydda. Se nu själv om ditt hus, du David.» Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.

17 Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev Rehabeam konung.

18 Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds; och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem.

19 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån ända till denna dag.

11 Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.

Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:

»Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin:

Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra bröder. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord och vände om och drogo icke mot Jerobeam.

Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda och gjorde dem till fasta platser.

Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,

Bet-Sur, Soko, Adullam

Gat, Maresa, Sif,

Adoraim, Lakis, Aseka,

10 Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde dem till fasta städer.

11 Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;

12 var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och spjut; han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin förblevo under hans välde.

13 Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom från alla sina områden;

14 ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS präster,

15 och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.

16 Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.

17 I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg.

18 Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons, dotter.

19 Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.

20 Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter. Hon födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.

21 Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina andra hustrur och bihustrur -- ty han hade tagit aderton hustrur och sextio bihustrur -- och han födde tjuguåtta söner och sextio döttrar.

22 Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.

23 Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.

12 När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.

Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot HERREN;

han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från Egypten: libyer, suckéer och etiopier.

Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.

Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder i Sisaks hand.»

Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade: »HERREN är rättfärdig.»

När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks hand.

Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att tjäna främmande konungadömen.»

Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem. Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo hade låtit göra.

10 I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som höllo vakt vid ingången till konungshuset.

11 Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.

12 Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom. Också fanns ännu något gott i Juda.

13 Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal, när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.

14 Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till att söka HERREN.

15 Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Och Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.

16 Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad. Och hans son Abia blev konung efter honom.

13 I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över Juda.

Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Mikaja, Uriels dotter, från Gibea. Men Abia och Jerobeam lågo i krig med varandra.

Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.

Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och sade: »Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.

Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund?

Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare, uppreste sig och avföll från sin herre.

Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.

Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till gudar.

Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande folken göra? Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar, som icke äro gudar.

10 Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit honom. Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;

11 och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med dess lampor. Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss hålla, men I haven övergivit honom.

12 Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det icke gå eder väl.»

13 Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade sitt bakhåll bakom dem.

14 När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender både framför sig och bakom sig. Då ropade de till HERREN, och prästerna blåste i trumpeterna.

15 Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna av Abia och Juda.

16 Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.

17 Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem, så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.

18 Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.

19 Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer: Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och Efron med underlydande orter.

20 Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.

21 Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och födde tjugutvå söner och sexton döttrar.

22 Vad nu mer är att säga om Abia, om hans företag och om annat som rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos »Utläggning».

14 Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom. Under hans tid hade landet ro i tio år.

Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.

Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.

Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och hålla lagen och budorden.

Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och solstoderna; och riket hade ro under honom.

Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit honom lugn.

Han sade nämligen till Juda: »Låt oss bygga dessa städer och förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit oss få lugn på alla sidor.» Så byggde de då, och allt gick väl.

Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda, vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro väpnade med små sköldar och spände båge. Alla dessa voro tappra stridsmän.

Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.

10 Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i Sefatas dal vid Maresa.

11 Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, förutom dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och den svage. Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop. HERRE, du är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något.»

12 Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att etiopierna flydde.

13 Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet, ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här. Och folket tog byte i stor myckenhet.

14 Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.

15 Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till Jerusalem.

15 Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.

Han gick ut mot Asa och sade till honom: »Hören mig, du, Asa, och I, hela Juda och Benjamin. HERREN är med eder, när I ären med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.

En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem, och utan någon lag.

Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när de sökte honom, lät han sig finnas av dem.

Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in; utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i länderna,

och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud förvirrade dem med allt slags nöd.

Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk skall få sin lön.»

När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som stod framför HERRENS förhus.

Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN, hans Gud, var med honom.

10 Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas femtonde regeringsår,

11 och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört med sig.

12 Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,

13 och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.

14 Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och under det att trumpeter och basuner ljödo.

15 Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.

16 Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände upp den i Kidrons dal.

17 Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas hjärta gudhängivet, så länge han levde.

18 Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.

19 Och intet krig uppstod förrän i Asas trettiofemte regeringsår.

16 I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.

Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som bodde i Damaskus, och lät säga:

»Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan min fader och din fader. Se, här sänder jag dig silver och guld; så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han må lämna mig i fred.»

Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.

När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät sina arbeten där upphöra.

Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa det. Därmed befäste han så Geba och Mispa.

Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade till honom: »Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske konungens här sluppit undan din hand.

Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och ryttare i stor myckenhet? Men därför att du då stödde dig på HERREN, gav han dem i din hand.

TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt honom. Härutinnan har du handlat dåraktigt. Därför skall du hädanefter hava ständiga strider.»

10 Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset; så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt. Vid samma tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.

11 Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.

12 Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.

13 Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt fyrtioförsta regeringsår.

14 Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och anställde till hans ära en mycket stor förbränning.

17 Och hans son Josafat blev konung; efter honom. Han befäste sitt välde mot Israel.

Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader Asa hade intagit.

Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids första vägar och sökte icke Baalerna,

utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde icke såsom Israel.

Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.

Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.

Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att undervisa i Juda städer,

och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja, Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.

Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.

10 Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot Josafat.

11 Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo silver i skatt. Därtill förde ock araberna till honom småboskap, sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.

12 Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan mäktig. Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.

13 Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra stridsmän, hade han i Jerusalem.

14 Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer. Till Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med honom tre hundra tusen tappra stridsmän;

15 därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio tusen;

16 därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.

17 Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;

18 därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade till strid.

19 Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

18 När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade han sig med Ahab.

Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga upp mot Ramot i Gilead.

Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill du draga med mig mot Ramot i Gilead?» Han svarade honom: »Jag såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig i striden.»

Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock först HERREN härom.»

Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De svarade: »Drag ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»

Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att vi kunna fråga genom honom?»

Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan beständigt allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»

Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»

Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.

10 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de förgöras.»

11 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.»

12 Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova också du lycka.»

13 Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som min Gud säger.»

14 När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika, skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» Han svarade: »Dragen ditupp, så skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»

15 Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS namn?»

16 Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.'»

17 Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»

18 Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och på hans vänstra.

19 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den andre så.

20 Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade: 'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad sätt?'

21 Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.» Då sade han: 'Du må försöka att locka honom därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'

22 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall komma över dig.»

23 Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort ifrån mig för att tala med dig?»

24 Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas springa från kammare till kammare för att gömma dig.»

25 Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.

26 Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen tillbaka.»

27 Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I folk, allasammans.»

28 Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead.

29 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig, när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i striden.

30 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»

31 När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de: »Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.

32 Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var Israels konung, vände de om och läto honom vara.

33 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven: »Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»

34 Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.

19 Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem.

Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS förtörnelse över dig.

Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»

Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.

Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer, särskilda för var stad.

Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande, så ofta I dömen.

Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»

Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem,

bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan, redligt och med hängivet hjärta.

10 Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN, varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.

11 Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN skall vara med den som är god.»

20 Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av ammoniterna för att strida mot Josafat.

Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram, och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»

Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.

Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från alla Juda städer kom man för att söka HERREN.

Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i HERRENS hus, framför den nya förgården,

och sade: »HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.

Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig tid?

De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn, i det de sade:

'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig, ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår nöd, och du skall då höra och hjälpa.'

10 Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs bergsbygd -- genom vilkas område du icke tillstadde Israel att gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg bort ifrån dem och icke förgjorde dem --

11 se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har givit oss till besittning.

12 Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»

13 Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina hustrur och söner.

14 Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit, av Asafs söner,

15 och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder: Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty striden är icke eder, utan Guds.

16 Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden, och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels öken.

17 Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall vara med eder.»

18 Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo HERREN.

19 Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och stark röst.

20 Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud, så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I bliva lyckosamma.»

21 Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud, under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»

22 Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo slagna.

23 Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra varandra.

24 När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.

25 Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre dagar; så stort var bytet.

26 Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där lovade de HERREN, och därav fick det stället namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.

27 Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.

28 Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter och tågade till HERRENS hus.

29 Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.

30 Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på alla sidor.

31 Så regerade Josafat över Juda. han var trettiofem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.

32 Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.

33 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

34 Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons, krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.

35 Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;

36 han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber.

37 Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat; han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.

21 Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina fäder i Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter honom.

Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till Josafat, Israels konung.

Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.

När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av Israels furstar,

Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han regerade åtta år i Jerusalem.

Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad ont var i HERRENS ögon.

Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.

I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung över sig.

Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna, som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över deras vagnar.

10 Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll ock Libna från hans välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.

11 Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.

12 Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs, vägar,

13 utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre än du.

14 Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;

15 och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola falla ut i följd av sjukdomen.»

16 Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers som bodde närmast etiopierna;

17 och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom Joahas, sin yngste son.

18 Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig sjukdom i inälvorna.

19 Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men hans folk anställde ingen förbränning till hans ära, såsom de hade gjort efter hans fäder.

20 Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han regerade åtta år i Jerusalem. Och han gick bort utan att bliva saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i konungagravarna.

22 Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den rövarskara som med araberna hade kommit till lägret. Så blev då Ahasja, Jorams son, konung i Juda.

Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, Omris dotter.

Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans rådgiverska i ogudaktighet.

Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till sitt eget fördärv.

Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram, Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i Aram, vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av araméerna.

Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i Aram. Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.

Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle komma till Joram. Ty när han hade kommit dit, for han med Joram för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att utrota Ahabs hus.

Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja, som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.

Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade honom. Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.» Och av Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga konungadömet.

10 När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död, stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda hus.

11 Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru -- som ju ock var Ahasjas syster -- honom dold för Atalja, så att denna icke fick döda honom.

12 Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år, medan Atalja regerade i landet.

23 Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat, Sikris son.

Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer. Och när de kommo till Jerusalem,

Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen. Och Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom HERREN har talat angående Davids söner.

Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder, nämligen de präster och leviter som hava att inträda i vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna

och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till HERRENS hus.

Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga. Men allt det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem iakttaga.

Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i huset, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig han går in eller ut.»

Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara fri ifrån tjänstgöring.

Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som funnos i Guds hus.

10 Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring konungen.

11 Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och gåvo honom vittnesbördet och gjorde honom till konung; och Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»

12 När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.

13 Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången, och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning! Sammansvärjning!»

14 Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden, och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.

15 Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.

16 Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.

17 Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst, dräpte de framför altarna.

18 Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med jubel och sång, efter Davids anordning.

19 Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.

20 Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre porten; och de satte konungen på konungatronen.

21 Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men Atalja hade de dödat med svärd.

24 Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.

Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen Jojada levde.

Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och döttrar.

Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.

Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem: »Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig icke.

Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade, och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets tabernakel?

Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt till Baalerna.»

På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde den utanför porten till HERREN hus.

Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt HERREN.

10 Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var insamlat.

11 Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång efter annan och samlade in penningar i myckenhet.

12 Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.

13 Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess förra skick och satte det i gott stånd.

14 Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus, kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt, så länge Jojada levde.

15 Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett hundra trettio år gammal var han vid sin död.

16 Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.

17 Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för konungen; då lyssnade konungen till dem.

18 Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.

19 Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN; och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.

20 Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem: »Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock övergivit eder.»

21 Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.

22 Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»

23 Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de till konungen i Damaskus.

24 Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.

25 Och när dessa drogo bort ifrån honom -- ty de lämnade honom kvar illa sjuk -- sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.

26 Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.

27 Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i »Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung efter honom.

25 Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan, från Jerusalem.

Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt hängivet hjärta.

Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.

Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt: »Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall dö genom sin egen synd.»

Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.

Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen tappra stridsmän ur Israel.

Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel, icke med hela hopen av Efraims barn;

utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»

Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?» Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»

10 Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.

11 Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.

12 Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från klippspetsen, så att de alla krossades.

13 Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka, och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon; och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.

14 När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna, förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt dem.

15 Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din hand?»

16 När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man skall dräpa dig.» Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta sätt och icke vill höra på mitt råd.»

17 Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung, och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.»

18 Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över törnbusken och trampade ned den.

19 Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma. Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?»

20 Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt Edoms gudar.

21 Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda.

22 Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en till sin hydda.

23 Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra hundra alnar.

24 Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.

25 Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.

26 Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.

27 Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och dessa dödade honom där.

28 Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos hans fäder i Juda huvudstad.

26 Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal, och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.

Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda, sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.

Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekilja, från Jerusalem.

Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader Amasja hade gjort.

Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på Guds syner. Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom väl.

Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats, Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område och annorstädes i filistéernas land.

Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.

Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.

Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.

10 Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten. Jordbruks- och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga fälten, ty han var en vän av åkerbruk.

11 Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens hövitsmän.

12 Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för familjerna var två tusen sex hundra.

13 Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens hjälp mot fienden.

14 Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar, pansar och bågar, så ock med slungstenar.

15 Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för att med dem avskjuta pilar och stora stenar. Och ryktet om honom gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.

16 Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att antända rökelse på rökelsealtaret.

17 Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio HERRENS präster, oförskräckta män.

18 Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse, och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.»

19 Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.

20 Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom strax ut därifrån. Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN så hemsökte honom.

21 Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från HERRENS hus. Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde folket i landet.

22 Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp.

23 Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke därpå att han hade varit spetälsk. Och hans son Jotam blev konung efter honom.

27 Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks dotter.

Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.

Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren utförde han stora byggnadsarbeten.

Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna byggde han borgar och torn.

Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer korn. Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa år och året därpå.

Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför HERREN, sin Gud.

Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar.

Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem.

Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.

28 Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader David,

utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra gjutna beläten åt Baalerna.

Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.

Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd.

Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.

Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.

Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja, konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana, konungens närmaste man.

Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.

Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp till himmelen.

10 Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder själva inför HERREN, eder Gud.

11 Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»

12 Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja, Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo från kriget

13 och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»

14 Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de överste och hela församlingen.

15 Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.

16 Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien, med begäran att de skulle hjälpa honom.

17 Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och tagit fångar.

18 Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.

19 Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda och varit otrogen mot HERREN.

20 Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och angrep honom, i stället för att understödja honom.

21 Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det honom dock icke.

22 Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom otrohet mot HERREN.

23 Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo honom och hela Israel på fall.

24 Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus, och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.

25 Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN, sina fäders Gud.

26 Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under hans första tid såväl som under hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.

27 Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter honom.

29 Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia, Sakarjas dotter.

Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader David hade gjort.

I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd

Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på den öppna platsen mot öster.

Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter. Helgen nu eder själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen orenheten ut ur helgedomen.

Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån HERRENS boning och vände honom ryggen.

De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna, tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt Israels Gud.

Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem, och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.

Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.

10 Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN, Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.

11 Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt honom.»

12 Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och Eden, Joas son;

13 av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och Mattanja;

14 av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och Ussiel.

15 Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att rena HERRENS hus.

16 Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro ut den i Kidrons dal.

17 De begynte att helga templet på första dagen i första månaden, och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.

18 Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.

19 Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de stå nu framför HERRENS altare.»

20 Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i staden och gick upp i HERRENS hus.

21 Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta på HERRENS altare.

22 Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte blodet på altaret.

23 Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och församlingen, och de lade sina händer på dem.

24 Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela Israel.

25 Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad, konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom var givet av HERREN genom hans profeter.

26 Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och prästerna med trumpeterna.

27 Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret; och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids, Israels konungs, instrumenter.

28 Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och trumpeterna skallade -- allt detta ända till dess brännoffret var fullbordat.

29 Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.

30 Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov med glädje och böjde sig ned och tillbådo.

31 Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit handfyllning till HERRENS tjänst. Så träden nu hit och fören fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.» Då förde församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.

32 Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla dessa till brännoffer åt HERREN.

33 Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur av småboskapen.

34 Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.

35 Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde till brännoffren. Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.

36 Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.

30 Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds, påskhögtid.

Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;

ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade hunnit församla sig till Jerusalem.

Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra så.

Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den samfällt, såsom föreskrivet var.

Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska konungarnas hand.

Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse, såsom I själva haven sett.

Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.

Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån eder, om I vänden om till honom.»

10 Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade dem.

11 Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig och kommo till Jerusalem.

12 Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.

13 Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor församling.

14 Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och kastade dem i Kidrons dal.

15 Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden; prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.

16 Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av leviterna.

17 Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena, och så helga dem åt HERREN.

18 Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en

19 som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»

20 Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.

21 Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem, det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga instrumenter, HERREN till ära.

22 Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN, sina faders Gud.

23 Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju dagarna.

24 Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur, och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort antal präster helgade sig.

25 Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel, ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller som bodde i Juda.

26 Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta skett i Jerusalem.

27 Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans heliga boning.

31 När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.

Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar, alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen, så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras, till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna till HERRENS läger.

Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren, nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.

Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid HERRENS lag.

Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.

Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp dem i särskilda högar.

I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde månaden hade de slutat därmed.

När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de HERREN och hans folk Israel.

Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.

10 Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade; »Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus, hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna stora rikedom.»

11 Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i HERRENS hus, och man inredde sådana.

12 Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga gåvorna, allt på heder och tro. Och överuppsyningsman däröver var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder Simei.

13 Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel, Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och Asarja, fursten i Guds hus.

14 Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.

15 Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den minste såväl som åt den störste.

16 Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter sina avdelningar.

17 Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda åligganden, alltefter sina avdelningar.

18 Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro. Ty på heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.

19 Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.

20 Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin Gud, vad gott och rätt och sant var.

21 Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt, vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det lyckades honom väl.

32 Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.

Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra Jerusalem,

rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de hjälpte honom härmed.

Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan myckenhet.»

Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.

Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade uppmuntrande till dem och sade:

»Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.

Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig vid Hiskias, Juda konungs, ord.

Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien -- som nu med hela sin härsmakt låg framför Lakis -- sina tjänare till Jerusalem, till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i Jerusalem, och lät säga:

10 »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I, eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?

11 Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den assyriske konungens hand.'

12 Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?

13 Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?

14 Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min hand!»

15 Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur min hand!»

16 Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans tjänare Hiskia.

17 Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur min hand.»

18 Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så att man sedan skulle kunna intaga staden.

19 Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.

20 Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos' son, och ropade till himmelen.