Add parallel Print Page Options

Elisha

(2:19—8:15; 13:14-25)

Elisha renar Jerikos vatten

19 Nu talade stadens män till Elisha: ”Staden ligger vackert, som du kan se, herre, men vattnet är mycket dåligt, och det ger missväxt[a].” 20 ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den”, sa profeten. De gav honom då vad han begärde. 21 Han gick ut till vattenkällan, kastade saltet i den och sa: ”Så säger Herren: ’Jag har gjort vattnet friskt. Nu ska det inte längre förorsaka död eller missväxt.’ ”

22 Från den stunden var vattnet friskt, precis som Elisha hade sagt.

Elisha blir hånad

23 Från Jeriko fortsatte han till Betel. När han gick vägen fram, kom det ett gäng pojkar från staden och började driva med honom: ”Upp med dig, flintskalle, upp med dig, flintskalle!” 24 Då vände han sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn, och genast kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av dem.

25 Sedan gick Elisha till berget Karmel, innan han återvände till Samaria.

Elisha förutsäger segern över Moab

Achavs son Joram blev kung över Israel i Samaria under Joshafats artonde regeringsår över Juda, och han regerade i tolv år. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, men inte så som sin far och mor, för han lät åtminstone riva ner den baalspelare som hans far hade rest. Men trots det höll han fast vid Nevats sons, Jerobeams, synder som han hade förlett Israels folk till och övergav dem inte.

Kung Mesha i Moab var fårfarmare. Han hade försett Israel med 100 000 lamm och ull från 100 000 baggar, men efter Achavs död gjorde kungen i Moab uppror mot Israel. Kung Joram drog då ut från Samaria och mönstrade hela den israelitiska armén. Han skickade följande meddelande till Joshafat, kungen i Juda: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du hjälpa mig att strida mot Moab?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, tillsammans med dig, och mitt folk och mina hästar likaså, tillsammans med ditt folk och dina hästar.” ”Vilken väg ska vi ta?” frågade Joshafat. ”Vi ska gå till anfall från Edoms öken”, svarade Joram.

Israels och Juda kungar gav sig iväg tillsammans med Edoms kung och gick en omväg, som tog sju dagar i anspråk. Vattnet tog då slut för både soldaterna och djuren.

10 ”Vad ska vi ta oss till?” utbrast Israels kung. ”Har Herren fört oss tre kungar hit bara för att överlämna oss åt Moab?” 11 Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon Herrens profet här, så att vi kan rådfråga Herren?” ”Elisha, Shafats son, är här”, svarade en av Israels kungs officerare. ”Han som hällde vatten över Elias händer[b].” 12 ”Han har Herrens ord med sig”, sa Joshafat.

Kungen i Israel, Joshafat och Edoms kung gick alltså för att fråga Elisha till råds.

13 Elisha sa till den israelitiske kungen: ”Vad har jag med dig att göra? Gå till din fars profeter och till din mors!”

”Nej”, svarade kung Joram. ”Herren har kallat oss tre kungar hit för att överlämna oss åt Moab!”

14 ”Så sant härskarornas Herre lever, han som jag tjänar, jag skulle inte bry mig om dig eller ens notera dig, om det inte vore för Juda kung Joshafats skull”, svarade Elisha. 15 ”Nåväl, skaffa nu hit någon som spelar harpa!”

Och medan harpan spelade kom Herrens hand över Elisha.

16 Han sa: ”Så säger Herren: Gräv grop vid grop här i dalen! 17 Ni ska inte se någon vind eller något regn, men den här dalen ska fyllas med vatten, så att det finns tillräckligt för er och alla djuren att dricka. 18 Det här är bara början, för Herren ska överlämna Moab åt er. 19 Ni ska inta varje befäst stad och varje viktig ort. Ni ska hugga ner varje gott träd, fylla igen alla deras brunnar och förstöra åkrarna med sten.”

20 Dagen därpå, när det var dags för morgonoffret, kom vatten strömmande från Edom, så att det snart fanns vatten överallt i landet.

21 Under tiden fick folket i Moab höra talas om kungarna som kom marscherande mot dem. Då mobiliserade de alla stridsdugliga män, både unga och gamla, och ställde upp utmed gränsen. 22 Men tidigt följande morgon när solen gick upp och lyste på vattnet, såg det för moabiterna ut att vara rött som blod.

23 ”Det är blod!” ropade de. ”Kungarna har råkat i strid och dödat varandra! Nu går vi dit och tar bytet!”

24 Men när de kom fram till Israels läger, rusade Israels soldater ut och anföll dem, så att Moabs armé måste fly. Och Israels armé drog in i landet och slog moabiterna. 25 De förstörde städerna och kastade sten på de goda åkrarna tills de fyllde dem. De fyllde också igen brunnarna och fällde alla värdefulla träd. Till slut var det bara Kir-Hareset kvar med sina stenar, men också den staden föll när slungkastarna gick till anfall.

26 När kungen i Moab såg att han förlorat slaget, anförde han 700 av sina svärdbeväpnade män i ett försök att slå sig igenom till kungen i Edom, men de misslyckades. 27 Då hämtade han sin äldste son, som skulle efterträda honom som kung, och offrade honom som ett brännoffer på muren. Israeliterna drabbades av stor vrede och drog sig tillbaka till sitt eget land.

Elisha förser en änka med olja

En dag kom hustrun till en av profetlärjungarna och sa till Elisha: ”Din tjänare, min man, har dött. Du vet att han fruktade Herren, men nu kommer fordringsägaren och tar mina båda söner till slavar.” ”Vad kan jag göra för dig?” frågade Elisha. ”Vad har du i huset?” ”Jag, din tjänarinna, har ingenting alls. Bara lite olja i krukan”, svarade hon. ”Gå och låna krukor och kannor från dina grannar och vänner, och inte bara några få”, sa han till henne. ”Sedan ska du och dina söner gå in i huset och stänga dörren efter er. Häll olja i alla krukor och kannor och ställ dem sedan åt sidan när de är fulla.”

Hon gick från honom, stängde dörren efter sig och sina söner, och de bar fram krukor och kannor till henne, som hon fyllde, den ena efter den andra, tills allesammans var fulla till brädden. ”Ge mig en kanna till”, sa hon till en av sönerna. ”Det finns inga fler”, svarade han, och genast tog oljeflödet slut.

När hon gick till gudsmannen och talade om vad som hade hänt, sa han till henne: ”Gå och sälj oljan! Sedan kan du betala din skuld, och det som blir över kan du och dina söner leva av.”

En barnlös kvinna blir lovad en son

En dag gick Elisha till Shunem, där det fanns en förmögen kvinna som övertalade honom att stanna och äta hos henne. Så gjorde han sedan varje gång han besökte staden, han stannade där och bjöds på mat.

”Jag är övertygad om att mannen som kommer hit nu och då är en helig gudsman”, sa kvinnan till sin man. 10 ”Låt oss göra i ordning ett litet rum åt honom på taket. Vi kan ställa in en säng, ett bord, en stol och en lampa, så har han någonstans att bo när han kommer hit.”

11 En gång när Elisha kom, gick han in i rummet och vilade där. 12 Då sa han till sin tjänare Gechasi: ”Kalla hit shunemitiskan!”

När hon kom, 13 sa han till Gechasi: ”Säg till henne: ’Nu har du gjort allt detta besvär för oss. Är det någonting jag kan göra för dig? Kanske lägga ett gott ord för dig hos kungen eller överbefälhavaren?’ ” ”Nej, jag är fullkomligt nöjd som det är här bland de mina”, svarade hon.

14 ”Men finns det då inget vi kan göra för henne?” frågade Elisha Gechasi efteråt. ”Hon har ingen son”, svarade han. ”Och hennes man är gammal.” 15 ”Be henne komma tillbaka”, sa Elisha.

När hon kom tillbaka, stannade hon vid dörren. 16 Elisha sa: ”Nästa år vid den här tiden kommer du att ha en son i dina armar.” ”Nej, du gudsman, lura inte mig, din tjänarinna, på det sättet”, sa hon.

17 Men hon blev snart gravid, och året därpå fick hon en son, precis som Elisha hade förutsagt.

Kvinnans son blir sjuk och dör

18 En dag när pojken var större gick han ut till sin far, som arbetade tillsammans med skördemännen på fälten. 19 Han klagade: ”Mitt huvud, mitt huvud!” ”Bär hem honom till hans mor”, sa då fadern till en av tjänarna.

20 Tjänaren bar hem honom, och han satt i sin moders knä till middagstiden. Sedan dog han. 21 Då bar hon upp honom och lade honom på gudsmannens säng och stängde dörren. 22 Sedan meddelade hon sin man: ”Sänd hit en av tjänarna och en åsna, så att jag kan skynda mig till gudsmannen. Jag är snart tillbaka.”

23 ”Varför just i dag? Det är ju varken nymånadsfest eller sabbat”, sa han. ”Var lugn”, svarade hon.

24 Hon lät sadla åsnan och sa till tjänaren: ”Driv på! Och stanna inte någonstans förrän jag säger till.”

25 Hon gav sig iväg, och när hon kom till gudsmannen på berget Karmel, fick han se henne på avstånd och sa till Gechasi: ”Titta, där är kvinnan från Shunem! 26 Spring och möt henne och fråga hur det är med hennes man och hör efter om barnet mår bra.” ”Allting är bra”, sa hon till Gechasi.

27 Men när hon kom fram till gudsmannen på berget, tog hon tag om hans fötter. Gechasi försökte få bort henne därifrån, men gudsmannen sa: ”Låt henne vara! Det är någonting som gör henne förtvivlad, och Herren har dolt det för mig och inte talat om för mig vad det är.”

28 ”Det var väl inte jag som bad om att få en son? Bad jag inte dig att inte lura mig och ge mig falska förhoppningar?” sa hon.

Elisha uppväcker den döde pojken

29 Då sa han till Gechasi: ”Fäst upp dina kläder, ta min stav och skynda dig iväg. Om du möter någon under vägen, hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig, svara inte. Lägg staven över barnets ansikte.”

30 ”Nej, så sant Herren och du själv lever, jag lämnar dig inte”, sa barnets mor, och Elisha följde då med henne.

31 Gechasi skyndade sig före dem och lade staven på pojkens ansikte, men ingenting hände, varken ljud eller andra livstecken kom. Gechasi vände då tillbaka, och när han mötte Elisha sa han: ”Pojken har inte vaknat upp.”

32 När Elisha kom in i huset, låg pojken död på hans säng. 33 Han gick in i rummet, stängde dörren om sig och bad till Herren. 34 Sedan lade han sig över pojkens kropp, placerade sin mun mot hans mun, sina ögon mot hans ögon och sina händer över hans händer, och när han nu lutade sig över honom, började pojkens kropp bli varm. 35 Elisha gick fram och tillbaka i rummet och sträckte sig ännu en gång över pojken. Pojken nös då sju gånger och slog upp ögonen.

36 Elisha kallade till sig Gechasi och bad honom kalla på shunemitiskan. När hon kom in i rummet sa han: ”Här är din son!”

37 Hon föll då ner på marken vid hans fötter, tog sedan sin son och gick ut.

En förgiftad stuvning blir ätlig

38 Elisha återvände nu till Gilgal. Det var hungersnöd i området, och en dag när profetskaran satt framför honom bad han sin tjänare: ”Ta fram en stor gryta och gör i ordning en stuvning åt männen!”

39 En av männen gick då ut för att samla växter och kom tillbaka med manteln full av frukter från en slingerväxt. Han skar sönder dem och lade dem i grytan, trots att ingen kände till dem. 40 Men när stuvningen östes upp och männen började äta, utbrast de: ”Döden är i grytan, du gudsman!” Och de kunde inte äta maten.

41 ”Ge mig lite mjöl”, sa Elisha. Han tog mjölet och kastade det i grytan. ”Ös upp, fortsätt och ät!” sa han. Och nu var det inte längre något skadligt i grytan.

En liten säck mjöl räcker till många

42 En dag kom en man från Baal Shalisha. Han hade med sig tjugo kornbröd till gudsmannen, bröd som bakats av mjöl från den första skörden, och färska ax från sin gröda i sin påse. Elisha sa: ”Ge det åt folket att äta!” 43 ”Vad menar du? Skulle det här räcka till hundra personer?” invände hans tjänare. ”Ge det åt folket att äta, för så säger Herren: ’Det ska räcka åt alla och till och med bli över’ ”, sa Elisha.

44 Han gjorde i ordning maten åt dem, och det blev som Herren hade sagt.

Den spetälske Naaman blir botad

Naaman var överbefälhavare för den arameiske kungens här, och kungen där satte stort värde på honom, därför att Herren genom honom räddat Aram från dess fiender. Han var en ansedd stridsman, men han led av spetälska.

Enheter av araméer hade gått in i Israel och tagit en liten flicka som fånge, och hon fick komma i tjänst hos Naamans hustru. En dag sa flickan till sin husmor: ”Jag önskar att min herre kunde besöka profeten i Samaria. Han skulle säkert bota honom från spetälskan.”

Naaman berättade för sin herre vad den israelitiska flickan hade sagt.

”Res du dit”, sa kungen till honom. ”Jag ska skriva ett rekommendationsbrev till kungen i Israel.”

Naaman gav sig iväg med tio talenter silver, sextusen siklar guld[c] och dessutom tio uppsättningar kläder. I brevet han tog till Israels kung stod det: ”Tillsammans med det här brevet sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du ska bota honom från hans spetälska!”

När kungen i Israel läste brevet, rev han sönder sina kläder och sa: ”Är jag Gud som kan döda och ge liv igen? Han skickar hit en spetälsk och vill att jag ska göra honom frisk! Är jag då kanske Gud, som kan ge och ta liv? Nej, ni ser väl att han bara söker sak med mig.”

Men när gudsmannen Elisha fick höra att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, skickade han ett meddelande till honom: ”Varför har du rivit sönder dina kläder? Sänd mannen till mig, så ska han inse att det finns en profet i Israel!”

Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade utanför Elishas hus. 10 Elisha skickade bud till honom att han skulle gå och bada i floden Jordan sju gånger. Då skulle hans hud bli frisk igen och han själv bli ren. 11 Men Naaman blev arg och for sin väg.

”Jag tycker att han åtminstone borde ha kommit ut själv och ställt sig där och åkallat Herrens, sin Guds namn”, sa han. ”Jag hade väntat mig att han skulle stryka med sin hand över det sjuka stället och botat spetälskan. 12 Är inte floderna Amana och Parpar i Damaskus bättre än alla vattendrag i Israel? Om det är floder jag behöver, kan jag bada hemma och bli ren.” Sedan for han ilsken därifrån.

13 Men hans tjänare gick till honom och sa: ”Min fader, om profeten hade bett dig att göra något svårt, skulle du ha gjort det, eller hur? Därför borde du också lyda honom nu när han säger att du ska göra något så enkelt som att gå och bada för att bli frisk.”

14 Naaman for då ner till floden Jordan och doppade sig där sju gånger, precis som gudsmannen hade sagt åt honom. Hans hud blev helt återställd, som på ett litet barn, och han blev ren. 15 Då for han och hela hans sällskap tillbaka till gudsmannen. När han stod där framför honom, sa han: ”Nu förstår jag att det inte finns någon Gud i hela världen, förutom i Israel! Ta nu emot de gåvor som jag, din tjänare, har med mig.”

16 ”Så sant Herren lever, han som jag tjänar, jag kan inte ta emot någonting”, svarade Elisha. Naaman försökte övertala Elisha, men han vägrade att ta emot någonting. 17 ”Låt mig, din tjänare, då få med mig hem så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära”, sa Naaman. ”För från och med nu ska jag, din tjänare, inte offra brännoffer eller slaktoffer till någon annan gud än Herren. 18 Men kan Herren förlåta mig en sak? När min herre går till guden Rimmons tempel för att tillbe och lutar sig mot min arm, kan Herren då förlåta mig om jag också böjer mig där i Rimmons tempel? Må Herren förlåta mig det!”

19 ”Gå i frid”, svarade Elisha. Och så for Naaman därifrån och hann ett stycke på väg.

Elishas tjänare skaffar sig förmåner

20 Men gudsmannen Elishas tjänare Gechasi sa för sig själv: ”Min herre lät denne aramé Naaman komma härifrån för lätt, utan att ta emot de erbjudna gåvorna. Så sant Herren lever, jag ska springa efter Naaman och försöka få något av honom.”

21 Gechasi skyndade sig alltså efter Naaman, och när denne fick se honom, steg han ur vagnen och gick fram till honom. ”Jag hoppas att allt står väl till”, sa han. 22 ”Ja, allt är väl, men min herre har skickat mig hit för att säga att två unga profeter från Efraims bergsbygd just har kommit till honom, och han ber dig ge dem en talent silver och var sin uppsättning kläder”, svarade Gechasi.

23 ”Ta två talenter”, sa Naaman och trugade dem på honom. Han knöt in två talenter silver i två påsar och gav honom också högtidskläderna. Två av hans tjänare fick följa med och bära dem åt Gechasi. 24 Men när de kom fram till berget, tog Gechasi påsarna från tjänarna, gömde dem i huset och sände iväg tjänarna.

25 När han kom in till Elisha och ställde sig framför sin herre, frågade denne: ”Var har du varit, Gechasi?” ”Jag, din tjänare, har inte varit någonstans”, svarade han.

26 ”Förstår du inte att jag var där i min ande, när en man steg ur sin vagn för att möta dig?” sa Elisha. ”Är det här den rätta tiden att ta emot pengar, kläder, olivplanteringar, vingårdar, oxar och tjänare? 27 Naamans spetälska ska nu komma över dig och dina barn och barnbarn för alltid.”

Och Gechasi lämnade rummet spetälsk och vit som snö.

Elisha får en yxa att flyta

En dag kom profeterna och pratade med Elisha: ”Rummet där vi samlas inför dig är för litet. Låt oss gå till Jordanfloden, hämta var sin stock och bygga ett hus åt oss där vi kan vara.” ”Ja, gör så”, svarade Elisha.

”Men kan du inte komma med oss, dina tjänare?” föreslog någon. ”Det ska jag göra”, svarade han.

Så gick han med dem. När de kom ner till Jordan började de fälla träd, men när en av dem höll på att fälla ett träd, lossnade yxan från skaftet och hamnade i floden. ”O min herre”, ropade han. ”Yxan var lånad!” ”Var föll den i?” frågade gudsmannen.

Mannen visade honom var yxan hade fallit i, och Elisha skar av en kvist som han kastade i vattnet. Då flöt yxan upp till ytan. ”Plocka upp den!” sa Elisha till honom, och mannen sträckte ut handen och tog upp yxan.

Elisha tar en hel armé till fånga

En gång när kungen i Aram låg i krig med Israel och rådgjorde med sina officerare om var de skulle slå läger, nämnde han en viss plats för dem. Gudsmannen skickade då bud till kungen i Israel för att varna honom att närma sig just den platsen. ”Araméerna planerar att dra samman sina trupper dit”, sa han.

10 Kungen i Israel skickade då bud till den plats som gudsmannen hade nämnt och varnat för, så att de var på sin vakt. Gång på gång varnade Elisha kungen på samma sätt.

11 Kungen i Aram blev bekymrad och sammankallade sina officerare. ”Vill ni inte tala om för mig vem det är av er som står på den israelitiske kungens sida?”

12 ”Det är inte någon av oss, min herre och kung”, svarade en av officerarna. ”Det är profeten Elisha i Israel. Han kan berätta för sin kung vad du viskar i din sängkammare.” 13 ”Gå då och ta reda på var han finns, så att vi kan gripa honom”, befallde kungen. ”Elisha är i Dotan”, var det då någon som upplyste honom om.

14 En natt skickade därför kungen en trupp med många hästar och vagnar för att omringa staden. 15 När gudsmannens tjänare steg upp på morgonen och såg staden omringad av en armé med hästar och vagnar, blev han orolig. Då ropade han: ”Min herre, vad ska vi göra nu?” 16 ”Var inte rädd! Det finns fler på vår sida än deras”, svarade Elisha.

17 Sedan bad Elisha: ”Herre, öppna hans ögon, så att han ser!” Då öppnade Herren tjänarens ögon, så att han kunde se hästar och vagnar av eld överallt på höjderna runt omkring Elisha.

18 När araméerna drog fram mot dem, bad Elisha: ”Herre, gör dem blinda!” Herren gjorde som Elisha bad. 19 Då sa Elisha till dem: ”Det här är inte rätt väg och inte heller rätt stad. Följ mig, så ska jag föra er till den man ni söker!” Sedan ledde han dem till Samaria.

20 Så snart de kom fram till Samaria bad Elisha: ”Herre, öppna deras ögon nu, så att de kan se!” Herren öppnade då deras ögon, och de upptäckte att de var inne i Samaria. 21 När kungen i Israel fick se dem, ropade han till Elisha: ”Min fader, ska jag döda dem? Ska jag döda dem?”

22 ”Gör inte det!” svarade Elisha. ”Brukar du döda krigsfångar som du tar med svärd och båge? Ge dem mat och dryck och skicka sedan hem dem till sin herre igen.” 23 Kungen anordnade då en stor fest för dem och de åt och drack. Sedan skickade han dem hem till sin herre. Från den stunden blev det slut på araméernas räder mot Israels område.

Arams belägring av Samaria får ett snabbt slut

24 Men någon tid senare mobiliserade Ben-Hadad, kungen i Aram, hela sin armé och belägrade Samaria. 25 Det uppstod en svår hungersnöd i staden, och det gick så långt att man betalade åttio siklar[d] silver för ett åsnehuvud och fem siklar för en halv liter duvspillning[e].

26 En dag när kungen i Israel vandrade omkring på stadsmuren, ropade en kvinna åt honom: ”Hjälp mig, min herre och kung!” 27 ”Om inte Herren hjälper dig, var skulle jag då kunna hämta hjälp?” svarade han. ”Från tröskplatsen eller vinpressen?”

28 Kungen frågade vidare: ”Vad gäller det?” Hon svarade: ”En kvinna här föreslog att vi en dag skulle äta upp min son och sedan hennes nästa dag. 29 Vi tog min son och åt upp honom, men när jag nästa dag bad henne att ge sin son för att vi skulle äta honom, så gömde hon honom.”

30 När kungen hörde detta rev han sönder sina kläder. När han gick på muren kunde man se att han bar säcktyg närmast kroppen.

31 ”Gud får straffa mig, om Elisha, Shafats son, får behålla sitt huvud i dag”, sa kungen.

32 Elisha satt i sitt hus tillsammans med stadens äldste, när kungen skickade bud till honom. Men innan budbäraren kom, sa Elisha till de andra: ”Den där mördaren har skickat en man för att döda mig. När han kommer, så stäng dörren och låt honom vänta utanför, för hans herre kommer snart efter.”

33 Elisha hann knappt säga detta innan budbäraren anlände. ”Det är Herren som har låtit oss drabbas av allt det här”, sa kungen. ”Hur ska jag kunna räkna med någon hjälp från honom?”

Elisha svarade: ”Hör Herrens ord! Så säger Herren: I morgon vid den här tiden ska man kunna köpa 8 kilo mjöl eller 16 kilo[f] korn för 1 sikel silver vid Samarias stadsport.”

”Det kan inte hända ens om Herren öppnar himlens fönster!” svarade kungens adjutant som kungen stödde sig på. ”Du ska få se det, men du kommer inte att få möjlighet att äta något av det!” sa Elisha till honom.

Några spetälska män tar en risk

Samtidigt satt fyra spetälska män vid stadsporten och de funderade: ”Varför ska vi bara sitta här tills vi dör? Om vi bestämmer oss för att gå in i staden där det är hungersnöd, kommer vi att svälta ihjäl, och om vi stannar här dör vi då också. Därför kan vi ju lika gärna gå över till araméerna. Om de låter oss leva är det så mycket bättre och om de dödar oss, har vi inget att förlora, för vi ska ju dö i alla fall.”

I skymningen gick de ut till fiendens läger, men när de kom dit fanns det ingen där. Herren hade nämligen låtit araméerna höra dånet av vagnar och galopperande hästar, som om en stor armé närmade sig. ”Kungen i Israel har lejt hettiterna och egypterna för att anfalla oss”, ropade de. De hade flytt i skymningen och lämnat sina tält, hästar, åsnor och lägret efter sig, precis som det stod, och flytt för livet.

När de fyra spetälska männen kom till utkanten av lägret, gick de in i ett av tälten och åt och drack. De bar också ut silver och guld och kläder som de gömde. Sedan gick de till ett annat tält, tog vad som fanns där och gick och gömde det. Men till slut sa de till varandra: ”Det här är inte rätt. Här sitter vi inne med goda nyheter och låter ingen veta det! Även om vi så bara väntar till i morgon med att berätta dem, kan vi bli straffade. Det är bäst att vi går till kungens palats och talar om vad som har hänt.”

10 De återvände till stadsporten och berättade för vakterna vad som hade hänt, att de hade kommit ut till araméernas läger och att de varken sett eller hört en levande varelse där. Hästarna och åsnorna hade stått bundna, och tälten hade stått kvar där som förut. 11 Då ropade vakten genast ut nyheten som fördes till dem inne i palatset, 12 och kungen steg hastigt upp och sa till sina officerare: ”Jag förstår nog vad araméerna gjort mot oss. De vet att vi svälter, och nu har de lämnat lägret och gömmer sig någonstans i närheten för att vi ska låta oss luras ut dit. Sedan tänker de anfalla från staden, tillfångata oss och inta staden.”

13 En av hans officerare sa: ”Låt några män ta fem av de hästar vi har kvar i staden. Blir de kvar här går det med dem som med alla de israeliter som redan förgåtts. Låt oss alltså skicka några för att se efter!”

14 Man fick fram två vagnar med hästar, och kungen sände iväg dem för att undersöka vart den arameiska armén hade tagit vägen. 15 De följde efter dem ända till Jordan och fann kläder och andra tillhörigheter som araméerna kastat ifrån sig under hela flykten. Där vände de utsända tillbaka till kungen och berättade för honom vad de sett. 16 Då rusade folket ut ur staden och plundrade lägret, och det slog alltså in att 8 kilo mjöl och 16 kilo korn den dagen såldes för 1 sikel silver, precis som Herren hade sagt.

17 Kungen satte sin adjutant som han brukade stödja sig på till uppsikt över stadsporten, men han blev nertrampad och dödad av det utrusande folket. Det var detta gudsmannen hade förutsagt, när kungen kom till honom. 18 Då hade gudsmannen talat om för kungen att 8 kilo mjöl och 16 kilo korn skulle säljas för 1 sikel silver följande dag vid stadsporten i Samaria.

19 Kungens adjutant hade svarat gudsmannen: ”Det kan inte hända ens om Herren öppnar himlens fönster!”

”Du ska få se det med egna ögon, men du kommer inte att få möjlighet att äta av det!” hade profeten svarat honom.

20 Och så blev det. Han trampades till döds i stadsporten av folket.

En kvinna får tillbaka sin mark

Elisha hade sagt till kvinnan, vars son han hade uppväckt från de döda: ”Ta din familj och flytta till ett annat land, för Herren ska låta en hungersnöd drabba landet, och den kommer att vara i sju år.”

Kvinnan lydde gudsmannens uppmaning och bosatte sig med sin familj i filistéernas land under sju år. När de sju åren hade gått, återvände hon till Israel, där hon sökte upp kungen för att få tillbaka sitt hus och sin mark. Just som hon kom in, höll kungen på att tala med Gechasi, gudsmannens tjänare. ”Berätta för mig om de under Elisha har gjort”, bad kungen honom. Gechasi berättade då för kungen hur Elisha hade uppväckt en död, och just i det ögonblicket kom kvinnan in, vars son Elisha hade väckt till liv. Hon kom för att be kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. ”Min herre och kung”, sa Gechasi. ”Här är ju kvinnan och pojken, som Elisha förde tillbaka till livet!”

Då frågade kungen ut henne, och hon berättade allt för honom. Sedan gav kungen en av sina tjänstemän i uppdrag att se till att hon fick tillbaka allt det hon hade ägt och dessutom ersättning för den inkomst hon förlorat under hela den tid hon varit borta från landet.

Hasael mördar kung Ben-Hadad

Elisha begav sig till Damaskus i Aram, där kung Ben-Hadad låg sjuk. När han fick veta att gudsmannen var där, sa han till Hasael: ”Ta med dig en gåva och gå till gudsmannen och fråga Herren genom honom om jag kommer att bli frisk igen!”

Hasael gick då för att träffa Elisha och tog med sig det bästa Damaskus hade att erbjuda, så mycket som fyrtio kameler kunde bära. ”Din son Ben-Hadad, kungen i Aram, har sänt mig hit för att fråga om han kommer att bli frisk”, sa han till Elisha.

10 ”Säg till honom att han ska bli frisk[g]”, svarade Elisha. ”Men Herren har visat mig att han ändå snart kommer att dö.”

11 Elisha stirrade så länge på Hasael att denne blev besvärad, och sedan började gudsmannen gråta. 12 ”Varför gråter du, min herre?” frågade Hasael. ”Därför att jag vet vilka fruktansvärda saker du kommer att göra mot israeliterna”, svarade Elisha. ”Du kommer att bränna ner deras fästningar, döda de unga männen med svärd, krossa de små barnen mot marken och skära upp magen på havande kvinnor.”

13 ”Hur skulle jag, din tjänare, som bara är en hund, kunna göra något sådant?” sa Hasael. ”Herren har uppenbarat för mig att du kommer att bli kung över Aram”, svarade Elisha.

14 När Hasael gick från Elisha och återvände till sin herre, frågade kungen: ”Vad sa han till dig?” ”Han talade om för mig att du skulle bli frisk”, svarade Hasael. 15 Men följande dag tog Hasael en filt, doppade den i vatten och höll den över kungens ansikte tills han dog.

Sedan blev Hasael kung.

Footnotes

  1. 2:19 Det hebreiska uttryckets innebörd är osäker. Den kan vara att landet var ofruktbart, men också att vattnet orsakade missfall eller t.o.m. hög barnadödlighet.
  2. 3:11 Vilket betyder att han var Elias tjänare.
  3. 5:5 Ca 350 kilo silver och 70 kilo guld.
  4. 6:25 1 sikel=12 gram.
  5. 6:25 Duvspillning kan också ha varit någon form av frön.
  6. 7:1 De angivna måttenheterna, här omvandlade till kilo, på hebreiska ett resp. två ”sea”, som var en tredjedels efa (efa=20–40 liter) är högst ungefärliga.
  7. 8:10 till honom i denna sats kan möjligen också tolkas som en negation, och i så fall blir översättningen: Säg att han inte kommer att bli frisk.

19 Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott, såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav komma missfall i landet.»

20 Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.» Och de hämtade en åt honom.

21 Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri och sade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död och missfall skola icke mer komma därav.

22 Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag, i enlighet med det ord Elisa talade.

23 Därifrån begav han sig upp till Betel. Och under det han var på väg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte driva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»

24 När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en förbannelse över dem i HERRENS namn. Då kommo två björninnor ut ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.

25 Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifrån tillbaka till Samaria.

Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.

Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade låtit göra.

Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han icke.

Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vädurar.

Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i Israel.

Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.

Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»

Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade »Vägen genom Edoms öken.»

Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hären och för djuren som de hade med sig.

10 Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»

11 Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han som plägade gjuta vatten på Elias händer.»

12 Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.

13 Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att göra? Gå du till din faders profeter och till din moders profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»

14 Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så skulle jag icke akta på dig eller se till dig.

15 Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.

16 Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid grop.

17 Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur.

18 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.

19 Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med stenar.»

20 Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.

21 Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.

22 Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.

23 Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»

24 Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna.

25 Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto den

26 och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden, tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.

27 Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.

Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare och vill taga mina båda söner till trälar.

Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vad har du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i huset än en flaska smörjelseolja.»

Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar, tomma kärl, men icke för få.

Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan det.»

Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörren om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon göt i.

Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt mig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intet kärl mer. Då stannade oljan av.

Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gå och sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dina söner leva av det som bliver över.»

En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom ditöver, tog han in där och åt.

Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.

10 Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han kan få taga in där, när han kommer till oss.»

11 Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga där.

12 Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.» Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.

13 Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du har haft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'» Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»

14 Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasi svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»

15 Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne, och hon stannade i dörren.

16 Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla icke din tjänarinna något sådant.»

17 Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid den tid som Elisa hade sagt henne.

18 Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut till sin fader hos skördemännen.

19 Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!» Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans moder.

20 Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt i hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.

21 Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde igen om honom och gick ut.

22 Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen; sedan kommer jag strax tillbaka.»

23 Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är ju varken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»

24 Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger dig till.»

25 Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel. Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.

26 Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt till med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»

27 Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan; men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit mig få veta det.»

28 Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jag icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»

29 Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans hälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»

30 Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du själv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följde med henne.

31 Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av förnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom till mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke vaknat upp.»

32 Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på hans säng.

33 Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till HERREN.

34 Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer på hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blev kroppen varm.

35 Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen, ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen.

36 Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.» Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade han: »Tag din son.»

37 Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.

38 Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet. När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa åt profetlärjungarna.»

39 Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något som liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skar han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till dem.

40 Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snart de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade: »Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta.

41 Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i grytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.» Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.

42 Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin påse. Då sade han: »Giv det åt folket att äta.»

43 Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta för hundra män?» Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så säger HERREN: De skola äta och få över.

44 Då satte han fram det för dem. Och de åto och fingo över, såsom HERREN hade sagt.

Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men spetälsk.

Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst hos Naamans hustru.

Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!»

Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade: »Så och så har flickan ifrån Israels land sagt.

Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till konungen i Israel.» Så for han då och tog med sig tio talenter silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter.

Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria honom från hans spetälska.»

När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria en man från hans spetälska? Märken nu och sen huru han söker sak med mig.»

Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga: »Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»

Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid dörren till Elisas hus.

10 Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig likt, och du skall bliva ren.»

11 Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så taga bort spetälskan.

12 Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla vatten Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att bliva ren.» Så vände han om och for sin väg i vrede.

13 Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, då han allenast har sagt till dig: 'Bada dig, så bliver du ren'!

14 Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt, friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.

15 Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara och gick in och trädde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag att ingen Gud finnes på hela jorden utom i Israel. Så tag nu emot en tacksamhetsskänk av din tjänare.»

16 Men han svarade: »Så sant HERREN lever, han vilkens tjänare jag är, jag vill icke taga emot den.» Och fastän han enträget bad honom att taga emot den, ville han icke.

17 Då sade Naaman: »Om du icke vill detta, så låt då din tjänare få så mycket jord som ett par mulåsnor kunna bära. Ty din tjänare vill icke mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar, utan allenast åt HERREN.

18 Detta må dock HERREN förlåta din tjänare: när min herre går in i Rimmons tempel för att där böja knä, och han då stöder sig vid min hand, och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då HERREN förlåta din tjänare, när jag så böjer knä i Rimmons tempel.

19 Han sade till honom: »Far i frid.» Men när hän hade lämnat honom och farit ett stycke väg framåt,

20 tänkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjänare: »Se, min herre har släppt denne Naaman från Aram, utan att taga emot av honom vad han hade fört med sig. Så sant HERREN lever, jag vill skynda efter honom och söka få något av honom.»

21 Så gav sig då Gehasi åstad efter Naaman. Men när Naaman såg någon skynda efter sig, steg han med hast ned från vagnen och gick emot honom och sade: »Allt står väl rätt till?»

22 Han svarade: »Ja; men min herre har sänt mig och låter säga: 'Just nu hava två unga män, profetlärjungar, kommit till mig från Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och två högtidsdräkter.'»

23 Naaman svarade: »Värdes taga två talenter.» Och han bad honom enträget och knöt så in två talenter silver i två pungar och tog fram två högtidsdräkter, och lämnade detta åt två av sina tjänare, och dessa buro det framför honom.

24 Men när han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade det i förvar i huset; sedan lät han männen gå sin väg.

25 Därefter gick han in och trädde fram för sin herre. Då frågade Elisa honom: »Varifrån kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din tjänare har ingenstädes varit.»

26 Då sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var med, när en man vände om från sin vagn och gick emot dig? Är det nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig kläder, så ock olivplanteringar, vingårdar, får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor,

27 nu då Naamans spetälska kommer att låda vid dig och vid dina efterkommande för evigt?» Så gick denne ut ifrån honom, vit såsom snö av spetälska.

Profetlärjungarna sade till Elisa: »Se, rummet där vi sitta inför dig är för trångt för oss.»

Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att sitta i.» Han svarade: »Gån åstad.»

Men en av dem sade: »Värdes själv gå med dina tjänaren.» Han varade: »Ja, jag skall gå med.»

Så gick han med dem. Och när de kommo till Jordan, begynte de hugga ned träd.

Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll yxjärnet i vattnet. Då gav han upp ett rop och sade: »Ack, min herre, yxan var ju lånad.»

Gudsmannen frågade: »Var föll den i?» Och han visade honom stället. Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där och fick så järnet att flyta upp.

Sedan sade han: »Tag nu upp det.» Då räckte mannen ut sin hand och tog det.

Och konungen i Aram låg i krig med Israel. Men när han rådförde sig med sina tjänare och sade: »På det och det stället vill jag lägra mig»,

då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: »Tag dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna ligga där.»

10 Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till vara där. Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger.

11 Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till sig sina tjänare och sade till dem: »Kunnen I icke säga mig vem av de våra det är som håller med Israels konung?»

12 Då svarade en av hans tjänare: »Icke så, min herre konung; men Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som du talar i din sovkammare.»

13 Han sade: »Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan sända åstad och gripa honom.» Och man berättade för honom att han var i Dotan.

14 Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo dit om natten och omringade staden.

15 När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: »Ack, min herre, huru skola vi nu göra?»

16 Han svarade: »Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de som äro med dem.»

17 Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, så att han ser.» Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring Elisa.

18 När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade: »Slå detta folk med blindhet.» Då slog han dem med blindhet, såsom Elisa bad.

19 Och Elisa sade till dem: »Detta är icke den rätta vägen eller den rätta staden. Följen mig, så skall jag föra eder till den man som I söken.» Därefter förde han dem till Samaria.

20 Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas ögon, så att de se.» Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo se att de voro mitt i Samaria.

21 När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: »Skall jag hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»

22 Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen»

23 Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen. Sedan kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.

24 Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här och drog upp och belägrade Samaria.

25 Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.

26 Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en kvinna till honom och sade: »Hjälp, min herre konung!»

27 Han svarade: »Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag kunna skaffa hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?»

28 Och konungen frågade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Kvinnan där sade till mig: 'Giv hit din son, så att vi få äta honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.'

29 Så kokade vi min son och åto upp honom. Nästa dag sade jag till henne: 'Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.' Men då gömde hon undan sin son.»

30 När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där han gick på muren. Då fick folket se att han hade säcktyg inunder, närmast kroppen.

31 Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas, Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom.»

32 Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i sitt hus och de äldste sutto där hos honom. Men innan den utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: »Sen I huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud? Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade kommer; och spärren så vägen för honom med den. Jag hör nu ock ljudet av hans herres steg efter honom.»

33 Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till honom. Och denne sade: »Se, detta är en olycka som kommer från HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?» 7:1. 7:2. den elektroniska utgåvan.

Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord. Så säger HERREN: I morgon vid denna tid skall man få ett sea-mått fint mjöl för en sikel, så ock två sea-mått korn för en sikel, i Samarias port.»

Den kämpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade då gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde fönster på himmelen, huru skulle väl detta kunna ske?» Han sade: »Du skall få se det med egna ögon, men du skall icke få äta därav.» Andra Konungaboken, 7 Kapitlet De spetälska vid Samarias stadsport. Araméernas flykt. Tvivlarens straff.

Utanför stadsporten uppehöllo sig då fyra spetälska män. Dessa sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar här, till dess vi dö?»

Om vi besluta oss för att gå in i staden nu då hungersnöd är i staden, så skola vi dö där, och om vi stanna här, skola vi ock dö. Välan då, låt oss gå över till araméernas läger; låta de oss leva, så få vi leva, och döda de oss, så må vi dö.»

Så stodo de då upp i skymningen för att gå in i araméernas läger. Men när de kommo till utkanten av araméernas läger, se, då fanns ingen människa där.

Ty Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras i araméernas läger, ett dån såsom av en stor här, så att de hade sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjälp mot oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola komma över oss.»

Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergivit sina tält, sina hästar och åsnor, lägret sådant det stod; de hade flytt för att rädda sina liv.

När de spetälska nu kommo till utkanten av lägret, gingo de in i ett tält och åto och drucko, och togo därur silver och guld och kläder, och gingo så bort och gömde det. Sedan vände de tillbaka och gingo in i ett annat tält och togo vad där fanns, och gingo så bort och gömde det.

Men därefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rätt. I dag kunna vi frambära ett glädjebudskap. Men om vi nu tiga och vänta till i morgon, när det bliver dager, så skall det tillräknas oss såsom missgärning. Välan då, låt oss gå och berätta detta i konungens hus.

10 Så gingo de åstad och ropade an vakten vid stadsporten och berättade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas läger, men där fanns ingen människa, och icke ett ljud av någon människa hördes; där stodo allenast hästarna och åsnorna bundna och tälten såsom de pläga stå.»

11 Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man förkunnade det också inne i konungens hus.

12 Konungen stod då upp om natten och sade till sina tjänare: »Jag vill säga eder vad araméerna hava för händer mot oss. De veta att vi lida hungersnöd, därför hava de gått ut ur lägret och gömt sig ute på marken, i det de tänka att de skola gripa oss levande, när vi nu gå ut ur staden, och att de så skola komma in i staden.»

13 Men en av hans tjänare svarade och sade: »Låt oss taga fem av de återstående hästarna, dem som ännu finnas kvar härinne -- det skall ju eljest gå dem såsom det går hela hopen av israeliter som ännu äro kvar härinne, eller såsom det har gått hela hopen av israeliter som redan hava omkommit -- och låt oss sända åstad och se efter.»

14 Så tog man då två vagnar med hästar för, och konungen sände dem åstad efter araméernas här och sade: »Faren åstad och sen efter.»

15 Dessa foro nu efter dem ända till Jordan; och se, hela vägen var full med kläder och andra saker som araméerna hade kastat ifrån sig, när de hastade bort. Och de utskickade kommo tillbaka och berättade detta för konungen.

16 Då drog folket ut och plundrade Araméernas läger; och nu fick man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och likaså två sea-mått korn för en sikel, såsom HERREN hade sagt.

17 Och den kämpe vid vilkens hand konungen plägade stödja sig hade av honom blivit satt till att hålla ordning vid stadsporten; men folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med gudsmannens ord, vad denne hade sagt, när konungen kom ned till honom.

18 Ty när gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid skall man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och likaså ett sea-mått fint mjöl för en sikel»,

19 då svarade kämpen gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde fönster på himmelen, huru skulle väl något sådant kunna ske?» Då sade han: »Du skall få se det med egna ögon, men du skall icke få äta därav.»

20 Så gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i porten.

Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort levande, han sade: »Stå upp och drag bort med ditt husfolk och vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och den har redan kommit in i landet och skall räcka i sju år.»

Då stod kvinnan upp och gjorde såsom gudsmannen sade; hon drog bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju år.

Men när de sju åren voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrån filistéernas land; och hon gick åstad för att anropa konungen om att återfå sitt hus och sin åker.

Och konungen höll då på att tala med Gehasi, gudsmannens tjänare, och sade: »Förtälj för mig alla de stora ting som Elisa har gjort.»

Och just som han förtäljde för konungen huru han hade gjort en död levande, då kom den kvinna vilkens son han hade gjort levande och anropade konungen om att återfå sitt hus och sin åker. Då sade Gehasi: »Min herre konung, detta är kvinnan, och detta är hennes son, den som Elisa har gjort levande.»

Då frågade konungen kvinnan, och hon förtäljde allt för honom. Sedan lät konungen henne få en hovman med sig och sade: »Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och därtill all avkastning av åkern, från den dag då hon lämnade landet ända till nu.»

Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i Aram, låg sjuk. När man nu berättade för denne att gudsmannen hade kommit dit,

sade konungen till Hasael: »Tag skänker med dig och gå gudsmannen till mötes, och fråga HERREN genom honom om jag skall tillfriskna från denna sjukdom.

Så gick då Hasael honom till mötes och tog med sig skänker, allt det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler kunde bära. Och han kom och trädde fram för honom och sade: »Din son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sänt mig till dig och låter fråga: 'Skall jag tillfriskna från denna sjukdom?'»

10 Elisa svarade honom: »Gå och säg till honom: 'Du skall tillfriskna.' Men HERREN har uppenbarat för mig att han likväl skall dö.»

11 Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom länge och väl; därefter begynte han gråta.

12 Då sade Hasael: »Varför gråter min herre?» Han svarade: »Därför att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall sätta eld på deras fästen, deras unga män skall du dräpa med svärd, deras späda barn skall du krossa, och deras havande kvinnor skall du upprista.»

13 Hasael sade: »Vad är väl din tjänare, den hunden, eftersom han skulle kunna göra så stora ting?» Elisa svarade: »HERREN har uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»

14 Och han gick ifrån Elisa och kom till sin herre. Då frågade denne honom: »Vad sade Elisa till dig?» Han svarade: »Han sade till mig att du skall tillfriskna.»

15 Men dagen därefter tog han täcket och doppade det i vatten och bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död. Och Hasael blev konung efter honom.