2 Samuelsboken 1-2
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
David blir kung över Juda och Israel
(1:1—5:5)
David blir kung över Juda
David sörjer Saul och Jonatan
1 När Saul var död och David hade återvänt hem till Siklag efter segern över amalekiterna, stannade David där i två dagar. 2 Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet.[a] Han föll ner inför David i vördnad.
3 ”Varifrån kommer du?” frågade David. ”Jag har flytt från israeliternas läger”, svarade mannen. 4 ”Vad har hänt?” frågade David. ”Berätta!”
Mannen svarade: ”Hela vår armé flydde. Många stupade och Saul och hans son Jonatan är döda.” 5 ”Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?” frågade David den unge mannen.
6 ”Jag råkade vara på berget Gilboa”, svarade mannen. ”Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom. 7 När han såg mig, sa han till mig komma fram till honom. Jag gick och sa: ’Här är jag!’
8 ’Vem är du?’ frågade han mig. ’En amalekit’, svarade jag. 9 ’Kom och befria mig från mina plågor’, sa han, ’för döden håller mig i sitt grepp och jag har inte långt kvar.’
10 Då dödade jag honom, eftersom jag visste att han inte skulle överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna dem till dig, herre.”
11 David och hans män slet då sönder sina kläder. 12 De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens armé och Israels folk, eftersom så många hade dött den dagen.
13 Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en främling, en amalekit.” 14 ”Hur vågade du lyfta din hand och döda Herrens smorde?” frågade David.
15 Han kallade på en av sina soldater och sa: ”Hugg ner honom!” Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.
16 ”Du bär själv skulden till din egen död”, sa David till honom, ”för du vittnade själv mot dig att du dödat Herrens smorde.”
Davids sång till Saul och Jonatan
17 David sjöng en klagosång över Saul och hans son Jonatan 18 och befallde att folket i Juda skulle lära sig sången. Den upptecknades i ”Den redliges bok”.
19 ”O Israel, din prydnad ligger slagen på höjderna.
Dina mäktiga har fallit.
20 Berätta det inte för någon i Gat,
låt det inte bli känt på Ashkelons gator,
så att inte filistéernas döttrar ska glädja sig,
de oomskurnas döttrar dansa av fröjd.
21 Ni Gilboa berg, må ni aldrig mer se dagg eller regn,
ej heller fält för offergåvor.
Där ligger de mäktigas sköld fläckad,
Sauls sköld, inte längre insmord med olja.
22 Jonatans båge och Sauls svärd
återvände aldrig otillfredsställda från slagfälten
och från den blodiga kampen med mäktiga fiender.
23 Saul och Jonatan, så älskade och vördade i livet,
var tillsammans även i döden.
De var snabbare än örnar,
starkare än lejon.
24 Israels döttrar, gråt över Saul,
som klädde er så vackert i purpurrött
och prydde era kläder med smycken av guld.
25 Mäktiga hjältar har fallit i striden.
Jonatan ligger slagen på höjderna.
26 Jag sörjer dig, Jonatan, min bror!
Du var mig så kär.
Din kärlek var mer för mig än kvinnors kärlek.
27 De mäktiga har fallit,
och vapnen är krossade.”
Juda kröner David till kung
2 Efter en tid frågade David Herren: ”Ska jag flytta tillbaka till Juda?” ”Ja”, svarade Herren. ”Till vilken stad ska jag flytta?” frågade David. Herren svarade: ”Till Hebron.”
2 David flyttade då dit med sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Avigajil, Navals änka från Karmel. 3 Han tog också med sig sina män och deras familjer och de bosatte sig i städerna runt Hebron. 4 Männen i Juda kom sedan dit och smorde David till kung över hela Juda.
När David hörde att männen i Javesh i Gilead hade begravt Saul, 5 skickade han dem detta budskap: ”Herren ska välsigna er för den trohet ni visat mot er herre Saul genom att begrava honom. 6 Herren ska vara nådig och trofast mot er. Också jag ska belöna er, eftersom ni handlat som ni gjort. 7 Fortsätt vara starka och modiga! Saul är död, men Juda har smort mig till sin kung.”
David blir kung över Israel
8 Men Avner, Ners son och Sauls överbefälhavare för hären, hade fört Sauls son Ish-Boshet till Machanajim 9 och gjort honom till kung över Gilead, Asher, Jisreel, Efraim, Benjamins stam och över hela Israel. 10 Han var fyrtio år gammal när han blev kung och han regerade i två år. Under denna tid förblev endast Judas stam trogen David 11 och han regerade över Juda i Hebron i sju år och sex månader.
Inbördeskrig
12 Avner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets trupper från Machanajim till Givon. 13 Joav, Serujas son, drog ut med Davids trupper. De möttes vid Givons damm och slog sig ner på var sin sida om dammen. 14 Då sa Avner till Joav: ”Vi låter några av våra unga soldater mötas man mot man inför oss!”[b]
Joav gick med på det, 15 och tolv män ställde upp från Benjamins stam för Ish-Boshet och tolv män för David. 16 Var och en grep sin motståndare i huvudet och stack sitt svärd i hans sida. Samtliga dog. Denna plats i Givon har sedan dess kallats Svärdseggarnas åker.
17 Striden som då började blev mycket hård, men Avner och Israels män besegrades av Davids trupper. 18 Serujas tre söner, Joav, Avishaj och Asael, var också med i striden. Asael kunde springa snabbt som en gasell på fältet, 19 och han förföljde Avner utan att vika från honom åt något håll. 20 Avner vände sig om och ropade: ”Är det du, Asael?”
”Ja, det är det”, ropade Asael tillbaka. 21 ”Jaga någon annan, angrip någon av de yngre och ta hans rustning!” skrek Avner. Men Asael fortsatte att förfölja honom.
22 Då ropade Avner: ”Ge dig iväg härifrån! Jag skulle aldrig kunna se din bror Joav i ögonen om jag var tvungen att döda dig!”
23 Men Asael vägrade vända om och då genomborrade Avner honom i buken med bakänden av sitt spjut. Det gick rakt igenom hans kropp och kom ut i ryggen. Asael föll till marken och dog omedelbart. Alla stannade upp när de passerade platsen där han låg.
24 Men Joav och Avishaj förföljde Avner. Solen höll just på att gå ner när de kom till Ammakullen nära Giach längs vägen till Givons öken. 25 Avners trupper från Benjamins stam grupperade sig bakom honom på kullens topp 26 och Avner ropade ner till Joav: ”Måste vi fortsätta att döda varandra i all evighet? Förstår du inte att det kommer att sluta med katastrof? Hur länge ska du vänta innan du befaller dina män att sluta döda sina bröder?”
27 Joav ropade tillbaka: ”Så sant Gud lever, om du inte hade sagt något skulle de ha fortsatt att jaga sina bröder ända till morgonen!”
28 Han blåste sedan i sitt horn och hans män slutade jaga Israels trupper och striden upphörde.
29 Den natten återvände Avner och hans män genom Jordandalen och gick över floden. De marscherade hela förmiddagen ända till Machanajim. 30 Joav och hans män återvände också hem och när de räknade styrkorna saknades bara nitton man, förutom Asael. 31 Men själva hade de dödat 360 män från Benjamins stam som hade varit med Avner.
32 Joav och hans män tog med sig Asaels kropp till Betlehem och begravde honom i hans fars grav. Sedan gick de hela natten och nådde fram till Hebron i gryningen.
Footnotes
- 1:2 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.
- 2:14 Tvekamp, eller kamp mellan ett begränsat antal soldater, var ett vanligt sätt att avgöra strider i det här området. Se 1 Sam 17:4, där David mötte Goljat.
2 Samuelsboken 1-2
Svenska 1917
1 Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,
2 då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.
3 David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»
4 Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»
5 David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»
6 Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.
7 När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'
8 Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.
9 Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'
10 Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»
11 Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.
12 Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.
13 Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling.»
14 David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»
15 Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt ned honom.» Och han slog honom till döds.
16 Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'»
17 Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,
18 och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den är upptecknad i »Den redliges bok»:
19 »Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!
20 Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
21 I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.
22 Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.
23 Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.
24 Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.
25 Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.
26 Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.
27 Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!»
2 Därefter frågade David HERREN: »Skall jag draga upp till någon av Juda städer?» HERREN svarade honom: »Drag upp.» Då frågade David: »Vart skall jag draga upp?», Han svarade: »Till Hebron.»
2 Så drog då David ditupp jämte sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
3 David lät ock sina män draga ditupp, var och en med sitt husfolk; och de bosatte sig i Hebrons städer.
4 Dit kommo nu Juda män och smorde David till konung över Juda hus. När man berättade för David att det var männen i Jabes i Gilead som hade begravit Saul,
5 skickade David sändebud till männen i Jabes i Gilead och lät säga till dem: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven bevisat eder herre Saul den barmhärtighetstjänsten att begrava honom!
6 Så må nu ock HERREN bevisa barmhärtighet och trofasthet mot eder. Själv vill jag också göra eder gott, därför att I haven gjort detta.
7 Varen alltså nu vid gott mod och oförskräckta, fastän eder herre Saul är död; det är nu jag som av Juda hus har blivit smord till konung över dem.»
8 Men Abner, Ners son, Sauls härhövitsman, tog Sauls son Is-Boset och förde honom över till Mahanaim
9 och gjorde honom till konung i Gilead och asuréernas land och Jisreel, så ock över Efraim, Benjamin och hela det övriga Israel.
10 Sauls son Is-Boset var fyrtio år gammal, när han blev konung över Israel, och han regerade i två år. Allenast Juda hus höll sig till David.
11 Den tid David var konung i Hebron över Juda hus utgjorde sammanräknat sju år och sex månader.
12 Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifrån Mahanaim till Gibeon.
13 Joab, Serujas son, och Davids folk drogo också ut; och de mötte varandra vid Gibeons damm. Där stannade de på var sin sida om dammen.
14 Och Abner sade till Joab: »Må vi låta några unga män stå upp och utföra en krigslek i vår åsyn.» Joab svarade: »Må så ske.»
15 Då stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv för Benjamin och för Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk.
16 Och de fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på varandra och föllo så allasammans därför blev detta ställe kallat Helkat-Hassurim vid Gibeon.
17 Sedan begynte en mycket hård strid på den dagen; men Abner och Israels män blevo slagna av Davids folk.
18 Nu funnos där tre söner till Seruja: Joab, Abisai och Asael. Och Asael var snabbfotad såsom en gasell på fältet.
19 Och Asael förföljde Abner, utan att vika undan vare sig till höger eller till vänster från Abner.
20 Då vände Abner sig om och sade: »Är det du, Asael?» Han svarade: »Ja.»
21 Då sade Abner till honom: »Vänd dig åt annat håll, åt höger eller åt vänster. Angrip någon av de yngre och försök att taga hans rustning.» Men Asael ville icke låta honom vara.
22 Då sade Abner ännu en gång till Asael: »Låt mig vara. Du vill väl icke att jag skall slå dig till jorden? Huru skulle jag sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?»
23 När han ändå icke ville låta honom vara, gav Abner honom med bakändan av sitt spjut en stöt i underlivet, så att spjutet gick ut baktill; och han föll ned där och dog på stället. Och var och en som kom till platsen där Asael hade fallit ned och dött stannade där.
24 Och Joab och Abisai förföljde Abner. Men när solen hade gått ned och de hade kommit till Ammahöjden, som ligger gent emot Gia, åt Gibeons öken till,
25 då samlade sig Benjamins barn tillhopa bakom Abner, så att de utgjorde en sluten skara, och intogo en ställning på toppen av en och samma höjd.
26 Och Abner ropade till Joab och sade: »Skall då svärdet få oavlåtligen frossa? Förstår du icke att detta måste leda till ett bittert slut?» Huru länge tänker du dröja, innan du befaller ditt folk att upphöra med att förfölja sina bröder?»
27 Joab svarade: »Så sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, då hade folket först i morgon fått draga sig tillbaka och upphöra att förfölja sina bröder.»
28 Därefter lät Joab stöta i basunen; då stannade allt folket och förföljde icke mer Israel. Och sedan stridde de icke vidare.
29 Men Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten; därefter gingo de över Jordan och tågade vidare hela förmiddagen och kommo så till Mahanaim.
30 Joab åter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upphört att förfölja Abner; då fattades av Davids folk nitton man utom Asael.
31 Davids folk hade däremot slagit till döds tre hundra sextio man av Benjamin och av Abners folk.
32 Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i Bet-Lehem. Därefter tågade Joab och hans män hela natten och kommo i dagningen till Hebron.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.