2 Samuelsboken 13-14
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Oro i familjen
Amnon våldtar Tamar
13 Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar. En annan av Davids söner, Amnon, blev förälskad i henne. 2 Han plågades så av sin kärlek att han blev sjuk för sin syster Tamars skull. Hon var jungfru och det verkade omöjligt för honom att närma sig henne. 3 Men Amnon hade en mycket listig nära vän som hette Jonadav, son till Davids bror Shima.
4 En dag frågade Jonadav Amnon: ”Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut dag efter dag, du som är kungens son?” ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster”, avslöjade Amnon.
5 Jonadav sa: ”Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far sedan kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar, så att hon kan komma och laga mat åt dig medan du ser på, så att du sedan kan äta den ur hennes hand.”
6 Amnon gick då och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon att hans syster Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom och baka två kakor medan han såg på och att han skulle få äta ur hennes hand. 7 David skickade bud hem till Tamar: ”Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom!” 8 Hon gick då till Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den så att han kunde se. Sedan formade hon bröd åt honom och gräddade det. 9 Men när hon lade upp brödet åt honom, vägrade han att äta. ”Alla ska gå ut härifrån”, sa han till tjänarna och de lämnade rummet.
10 Sedan sa han till Tamar: ”Ta med dig brödet och kom in i sovrummet så att jag kan äta ur din hand!” Då tog Tamar brödet som hon bakat och gick in i sovrummet till sin bror. 11 Men när hon kom fram med brödet, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!”
12 ”Nej, min bror!” ropade hon. ”Kränk mig inte! Sådant får inte göras i Israel. Gör inte en sådan skamlig gärning! 13 Och jag då? Hur skulle jag kunna bli av med denna skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen i stället, han går säkert med på att vi gifter oss.”
14 Men Amnon ville inte lyssna och eftersom han var den starkare, övermannade han henne och kränkte henne.
15 Efteråt greps han av starkt hat mot henne och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne. ”Upp med dig! Ge dig iväg härifrån!” sa han till henne.
16 ”Nej, nej!” sa hon. ”Om du kör ut mig nu, gör du något värre än det brott du just har begått mot mig!”
Men han ville inte lyssna till henne, 17 utan ropade på sin tjänare och befallde: ”Kasta ut den här kvinnan och lås dörren efter henne!”
18 Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning som kungens ogifta döttrar brukade ha. Tjänaren körde alltså då ut henne och reglade dörren. 19 Hon rev sönder sin klänning, strödde aska på huvudet och hon slog händerna för huvudet och grät högljutt när hon gick sin väg.
Absalom mördar Amnon
20 Hennes bror Absalom kom och frågade henne: ”Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Tig nu om detta! Han är ju din bror, så ta det inte så hårt!”
Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.
21 När kung David hörde vad som hänt, blev han mycket arg, men han tyckte alltför mycket om sin äldste son Amnon för att ta itu med honom på allvar.[a] 22 Absalom sa inte ett ord till Amnon, vare sig ont eller gott. Han hatade honom djupt på grund av att han hade kränkt hans syster Tamar.
23 Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. 24 Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.”
25 Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse.
26 ”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället?[b]” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. 27 Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.
28 Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!”
29 Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor.
30 Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet.
31 Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna.
32 Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. 33 Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.”
34 Under tiden flydde Absalom därifrån.
Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.”
35 ”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!”
36 Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare.
37 Absalom flydde till kung Talmaj[c], Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. 38 Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. 39 Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom[d].
En kvinna talar för Absaloms sak
14 Joav, Serujas son, förstod hur mycket kungen längtade efter Absalom. 2 Han skickade efter en klok kvinna från Tekoa och sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Sätt på dig sorgkläder, låt bli att smörja dig med olja och se ut som om du hade sörjt djupt under en längre tid. 3 Sedan ska du tala till kungen så här.” Och Joav lade orden i hennes mun.
4 När kvinnan kom inför kungen, hälsade hon på honom med vördnad genom att falla ner med ansiktet mot marken, och sa: ”Min kung, hjälp mig!” 5 ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”Jag är änka”, svarade hon. ”När min man dog 6 hade jag, din tjänarinna, två söner. Men en dag började de slåss ute på åkern och eftersom det inte fanns någon där som kunde skilja dem åt, blev den ene dödad. 7 Nu har släkten rest sig mot mig, din tjänarinna, och kräver att jag ska överlämna min andre son till dem, så att de kan ta livet av honom för att han mördade sin bror.[e] Då blir de ju samtidigt av med arvingen. De vill släcka den sista gnistan som finns kvar i mig och min makes namn kommer att utplånas från jorden.”
8 ”Låt mig ta hand om saken”, svarade kungen. ”Du kan lugnt gå hem igen.” 9 ”Min herre och kung”, svarade kvinnan från Tekoa honom. ”Låt skulden vila på mig och min familj. Kungen och hans tron ska vara utan skuld.”
10 Kungen svarade: ”Om någon säger något till dig, kan du ta med honom till mig, så försäkrar jag att han aldrig kommer att klaga mer!”
11 Då sa kvinnan: ”Lova, o konung, inför Herren, din Gud, att inte blodshämnaren fortsätter dödandet och dödar också min son!” ”Så sant Herren lever”, svarade han,” inte ett hår på din sons huvud ska krökas!”
12 ”Låt mig, din tjänarinna, då bara få säga en enda sak till min herre och kung!” sa hon. ”Gärna”, sa han. ”Tala ut!”
13 ”Varför har du tänkt så mot Guds folk?” frågade hon. ”Du, konung, har ju dömt dig själv när du inte låter din egen utstötte son komma tillbaka.[f] 14 Vi måste ju alla dö en gång. Våra liv är som vatten som hälls ut på marken – det kan inte samlas upp igen. Gud vill inte utsläcka liv utan han tänker ut vägar för att den utstötte inte ska förbli utstött från honom för alltid. 15 Men jag har kommit för att säga detta till min herre och kung, eftersom folket har skrämt mig. Jag sa för mig själv: ’Kanske kungen kan lyssna till mig och göra vad hans tjänarinna önskar. 16 Kanske vill kungen rädda sin tjänarinna undan den som vill rycka bort både mig och min son från Guds arvedel. 17 Det är bara min herres och konungs ord som kan ge mig frid’, tänkte jag, ’för min herre och kung är som en Guds ängel och kan skilja mellan gott och ont. Herren, din Gud, ska vara med dig!’ ”
18 ”Dölj inget för mig”, sa kungen till henne. ”Det är en sak jag vill veta!” ”Vad är det, min herre och kung?” undrade kvinnan. 19 ”Är Joav inblandad i detta?” frågade kungen. Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, ingen kan komma undan åt något håll när du talar! Ja, Joav skickade hit mig, din tjänarinna, och sa till mig vad jag skulle säga. 20 Han, din tjänare, gjorde det för att kungen skulle se den här saken på ett nytt sätt. Men du, min herre, är lika vis som en Guds ängel och vet allt som händer i landet.”
21 Då sa kungen till Joav: ”Jag ska göra som du vill. Gå och hämta tillbaka Absalom!” 22 Joav föll ner inför David med ansiktet mot marken och välsignade honom och sa: ”Nu vet jag att du är välvilligt inställd till mig eftersom du har uppfyllt min önskan!”
23 Sedan gick Joav till Geshur och hämtade tillbaka Absalom till Jerusalem.
24 Men kungen befallde: ”Låt honom gå till sitt eget hus! Han får inte komma hit till mig!” Därför gick Absalom till sitt eget hus och träffade aldrig kungen.
Absalom ber att få träffa David
25 Det fanns ingen i hela Israel som var så beundrad för sitt utseende som Absalom. Allt på honom var perfekt, från huvudet ända ner till fötterna. 26 När han klippte sitt hår, vilket han gjorde en gång om året för att det blev för tungt, vägde det ungefär två och ett halvt kilo. 27 Han fick tre söner och en dotter. Dottern fick heta Tamar och hon växte upp till en mycket vacker kvinna.
28 När Absalom hade varit i Jerusalem i två år och ännu inte sett kungen, 29 skickade han bud efter Joav för att sända honom till kungen, men Joav ville inte komma. Absalom sände då bud efter honom en gång till, men han vägrade även den gången.
30 Då sa Absalom till sina tjänare: ”Joavs kornåker ligger bredvid min. Gå och sätt eld på den!” Då gjorde tjänarna som Absalom hade sagt[g] 31 och snart kom Joav till Absalom och frågade: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?”
32 Absalom svarade: ”Därför att jag skickade bud efter dig och ville sända dig till kungen för att fråga varför han förde mig tillbaka från Geshur. Jag kunde ju lika gärna ha bott kvar där! Nu vill jag träffa kungen och om han anser mig skyldig till något, så får han avrätta mig!”
33 Joav gick och berättade för kungen vad Absalom hade sagt och då kallade David på Absalom. När Absalom kom föll han ner med sitt ansikte mot marken inför kungen och David kysste honom.
Footnotes
- 13:21 Versens senare del från och med men han…finns inte i den masoretiska texten utan är översatt från Septuaginta och en hebreisk handskrift från Qumran.
- 13:26 Amnon var ”kronprins” och kunde därför representera kungen.
- 13:37 Talmaj var Absaloms morfar. Se 3:3.
- 13:39 Översättningen grundar sig på Septuaginta och en handskrift från Qumran. Enligt den masoretiska texten: upphörde David att dra ut mot Absalom.
- 14:7 Det var vanligt i Israel att den mördades närmaste släkt utkrävde blodshämnd genom att döda mördaren. Se 4 Mos 35:16-21.
- 14:13 Israels folk var som kvinnan som ville skona sonen, medan David var blodshämnaren som ville straffa honom.
- 14:30 I Septuaginta och en handskrift från Qumran finns här ett tillägg: Joavs tjänare kom med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Absaloms folk hade gjort.
2 Samuelsboken 13-14
Svenska 1917
13 Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till henne.
2 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke vara möjligt att göra henne något.
3 Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
4 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms syster Tamar.»
5 Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk. När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom: 'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan få den ur hennes hand att äta.'»
6 Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att jag kan få dem ur hennes hand att äta.»
7 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»
8 Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
9 Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon; men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut härifrån. Då gingo alla ut därifrån.
10 Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
11 Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta, fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos mig, min syster.»
12 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
13 Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han vägrar nog icke att giva mig åt dig.»
14 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
15 Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja, den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå din väg.»
16 Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du har gjort med mig.»
17 Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut härifrån, och rigla du dörren efter henne.»
18 Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
19 tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
20 Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder. Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin broder Absaloms hus i svår sorg.
21 Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
22 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster Tamar.
23 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
24 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå med din tjänare.»
25 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom sin avskedshälsning.
26 Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå med dig?»
27 Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de övriga konungasönerna gå med honom.
28 Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder: 'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom käcka män.»
29 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit. Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på sin mulåsna och flydde.
30 Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en enda av dem fanns kvar.
31 Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, under det att alla hans tjänare stodo där med sönderrivna kläder.
32 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död. Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne kränkte hans syster Tamar.
33 Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är död.»
34 Emellertid flydde Absalom. -- När nu mannen som stod på vakt lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen bakom honom, vid sidan av berget.
35 Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner. Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»
36 Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto häftigt och bitterligen.
37 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
38 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år.
39 Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han tröstade sig över att Amnon var död.
14 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot Absalom.
2 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
3 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.» Joab lade nu orden i hennes mun.
4 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o konung!»
5 Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack, jag är änka; min man är död.
6 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
7 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom; på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»
8 Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva befallning om dig.»
9 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen och hans tron vare utan skuld.»
10 Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
11 Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett hår av din son skall falla på jorden.»
12 Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen.» Han sade: »Tala.»
13 Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld, eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
14 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
15 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
16 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds arvedel.
17 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
18 Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig något av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Min herre konungen tale.»
19 Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?» Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung: om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det, vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt.
20 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel och vet allt som sker på jorden.»
21 Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
22 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
23 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem.
24 Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
25 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa fanns icke något fel på honom
26 Och när han lät klippa håret på sitt huvud -- vid slutet av vart år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han måste låta klippa det -- så befanns det, att när man vägde håret från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter konungsvikt.
27 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en skön kvinna.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför konungens ansikte,
29 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
30 Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på åkerstycket.
31 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: »Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
32 Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga: 'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må han döda mig.
33 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför konungen. Och konungen kysste Absalom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.