2 Samuelsboken 11:1-18:31
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Davids synd och dess konsekvenser
(11:1—20:26)
Davids synd med Batseba
11 Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David ut Joav, sina egna män och hela Israels armé och de förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem.
2 En kväll när han hade stigit upp från sin bädd, gick han ut på palatsets tak. Därifrån fick han se en vacker kvinna som badade. 3 Han sände bud för att ta reda på vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. 4 Då sände David bud efter henne. Hon kom och han låg med henne. Hon höll just på att rena sig från sin orenhet.[a] Sedan återvände hon hem.
5 När hon senare upptäckte att hon var gravid, meddelade hon David detta.
David försöker komma undan
6 Då sände David bud till Joav: ”Skicka hem hettiten Uria!” Joav skickade då Uria till David. 7 När Uria kom, frågade David hur Joav och armén i övrigt hade det och hur det gick i kriget. 8 Sedan sa han till honom att gå hem och tvätta fötterna. Uria lämnade då kungens palats och David sände en gåva till honom. 9 Men Uria gick inte hem. Han stannade över natten vid palatsets port och sov tillsammans med kungens tjänare.
10 När David fick reda på att Uria inte gått hem, frågade han honom: ”Varför gick du inte hem när du hade varit borta så länge?” 11 Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda befinner sig i tält. Min herre Joav och min herres män har sitt läger ute på de öppna fälten. Skulle då jag gå hem för att äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du själv lever, jag skulle aldrig göra något sådant!” 12 David sa till honom: ”Stanna här i dag! I morgon kan du återvända.”
Då stannade Uria i Jerusalem den dagen och dagen därpå. 13 David bjöd honom till sitt bord och drack honom full. Men Uria gick inte hem den kvällen heller, utan sov än en gång bland sin herres tjänare.
14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joav som han sände med Uria. 15 Han skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och dödad.”
16 Då gav Joav order till Uria att gå till en plats nära den belägrade staden, där han visste att fiendens bästa män stred. 17 Stadens män kom och anföll Joav och flera av Davids män stupade. Där dödades också hettiten Uria. 18 När Joav skickade sin rapport från stridens förlopp till David, 19 sa han till sin budbärare: ”När du har talat om för kungen vad som hänt i striden, 20 blir kungen kanske vred och frågar: ’Varför gick ni så nära staden? Visste ni inte att de skulle skjuta från muren? 21 Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, vid Teves? En kvinna som kastade en kvarnsten på honom från muren så att han dog![b] Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du svara: ’Också din tjänare hettiten Uria blev dödad.’ ”
22 Budbäraren kom till Jerusalem och rapporterade till David enligt de order han fått från Joav.
23 Budbäraren berättade för David: ”Männen var starkare än vi. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi jagade dem tillbaka till stadsportarna. 24 Men bågskyttarna på muren sköt på oss, dina tjänare, och några av kungens män dödades. Också din tjänare hettiten Uria är död.”
25 Då svarade David budbäraren: ”Säg till Joav att han inte ska tappa modet! Svärdet dödar den ene såväl som den andre. Kämpa hårdare nästa gång och besegra staden! Säg till honom att vara vid gott mod!”
26 När Urias hustru hörde att hennes man hade dött, höll hon dödsklagan över honom. 27 Men när sorgetiden var över, skickade David efter henne och förde henne till sitt hus. Där blev hon hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.
Natan anklagar David
12 Herren sände Natan till David. När han kom dit sa han:
”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. 2 Den rike ägde många får och stora boskapshjordar. 3 Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter. 4 Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.”
5 David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant Herren lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden! 6 Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt[c], eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.”
7 Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Herren, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. 8 Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar[d] och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer. 9 Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd. 10 Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’
11 Så säger Herren: ’För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen. 12 Det du gjorde i hemlighet, det ska jag låta ske mot dig i dagsljus inför hela Israel.’ ”
13 ”Jag har syndat mot Herren”, bekände David. Natan svarade: ”Ja, och Herren förlåter dig. Du behöver inte dö. 14 Men du har gett Herrens fiender tillfälle att förakta honom och därför kommer ditt barn att dö.”
Davids och Batsebas barn dör
15 Sedan återvände Natan hem. Och Herren lät barnet som Urias hustru födde åt David bli svårt sjukt. 16 David bad Gud om att han skulle skona barnet. Han åt ingenting. Han gick hem och om nätterna låg han på bara marken. 17 De högsta tjänstemännen i palatset försökte få honom att stiga upp från marken och äta tillsammans med dem, men han vägrade. 18 När sju dagar hade gått dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om det för honom.
”Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk”, sa de. ”Vad ska han nu ta sig till när vi berättar att han har dött?”
19 Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt. ”Har barnet dött?” frågade han. ”Ja, han är död”, svarade de. 20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och tillbad. Efter det återvände han till palatset, bad om mat och åt när de serverade åt honom. 21 Hans tjänare undrade varför han betedde sig så. De sa till honom: ”Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, går du upp och börjar äta som vanligt.”
22 David svarade: ”Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske kommer Herren att vara barmhärtig mot mig och låta pojken leva.’ 23 Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”
24 David tröstade Batseba. Han gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son som han kallade Salomo. Herren älskade det barnet 25 och lät hälsa genom profeten Natan att han för Herrens skull skulle kallas Jedidjah, Herrens älskade.
David besegrar ammoniterna
(1 Krön 20:1-3)
26 Joav anföll Rabba i Ammon och intog kungastaden[e]. 27 Joav skickade detta meddelande till David: ”Jag har anfallit Rabba och intagit vattenstaden. 28 Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden! Annars gör jag det och då får den bära mitt namn.”
29 Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll staden och intog den. 30 David tog kronan från Milkoms[f] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. 31 Befolkningen där satte han i arbete med sågar, järnhackor och yxor eller med att tillverka tegelsten som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.
Oro i familjen
Amnon våldtar Tamar
13 Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar. En annan av Davids söner, Amnon, blev förälskad i henne. 2 Han plågades så av sin kärlek att han blev sjuk för sin syster Tamars skull. Hon var jungfru och det verkade omöjligt för honom att närma sig henne. 3 Men Amnon hade en mycket listig nära vän som hette Jonadav, son till Davids bror Shima.
4 En dag frågade Jonadav Amnon: ”Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut dag efter dag, du som är kungens son?” ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster”, avslöjade Amnon.
5 Jonadav sa: ”Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far sedan kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar, så att hon kan komma och laga mat åt dig medan du ser på, så att du sedan kan äta den ur hennes hand.”
6 Amnon gick då och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon att hans syster Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom och baka två kakor medan han såg på och att han skulle få äta ur hennes hand. 7 David skickade bud hem till Tamar: ”Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom!” 8 Hon gick då till Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den så att han kunde se. Sedan formade hon bröd åt honom och gräddade det. 9 Men när hon lade upp brödet åt honom, vägrade han att äta. ”Alla ska gå ut härifrån”, sa han till tjänarna och de lämnade rummet.
10 Sedan sa han till Tamar: ”Ta med dig brödet och kom in i sovrummet så att jag kan äta ur din hand!” Då tog Tamar brödet som hon bakat och gick in i sovrummet till sin bror. 11 Men när hon kom fram med brödet, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!”
12 ”Nej, min bror!” ropade hon. ”Kränk mig inte! Sådant får inte göras i Israel. Gör inte en sådan skamlig gärning! 13 Och jag då? Hur skulle jag kunna bli av med denna skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen i stället, han går säkert med på att vi gifter oss.”
14 Men Amnon ville inte lyssna och eftersom han var den starkare, övermannade han henne och kränkte henne.
15 Efteråt greps han av starkt hat mot henne och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne. ”Upp med dig! Ge dig iväg härifrån!” sa han till henne.
16 ”Nej, nej!” sa hon. ”Om du kör ut mig nu, gör du något värre än det brott du just har begått mot mig!”
Men han ville inte lyssna till henne, 17 utan ropade på sin tjänare och befallde: ”Kasta ut den här kvinnan och lås dörren efter henne!”
18 Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning som kungens ogifta döttrar brukade ha. Tjänaren körde alltså då ut henne och reglade dörren. 19 Hon rev sönder sin klänning, strödde aska på huvudet och hon slog händerna för huvudet och grät högljutt när hon gick sin väg.
Absalom mördar Amnon
20 Hennes bror Absalom kom och frågade henne: ”Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Tig nu om detta! Han är ju din bror, så ta det inte så hårt!”
Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.
21 När kung David hörde vad som hänt, blev han mycket arg, men han tyckte alltför mycket om sin äldste son Amnon för att ta itu med honom på allvar.[g] 22 Absalom sa inte ett ord till Amnon, vare sig ont eller gott. Han hatade honom djupt på grund av att han hade kränkt hans syster Tamar.
23 Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. 24 Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.”
25 Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse.
26 ”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället?[h]” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. 27 Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.
28 Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!”
29 Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor.
30 Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet.
31 Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna.
32 Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. 33 Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.”
34 Under tiden flydde Absalom därifrån.
Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.”
35 ”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!”
36 Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare.
37 Absalom flydde till kung Talmaj[i], Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. 38 Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. 39 Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom[j].
En kvinna talar för Absaloms sak
14 Joav, Serujas son, förstod hur mycket kungen längtade efter Absalom. 2 Han skickade efter en klok kvinna från Tekoa och sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Sätt på dig sorgkläder, låt bli att smörja dig med olja och se ut som om du hade sörjt djupt under en längre tid. 3 Sedan ska du tala till kungen så här.” Och Joav lade orden i hennes mun.
4 När kvinnan kom inför kungen, hälsade hon på honom med vördnad genom att falla ner med ansiktet mot marken, och sa: ”Min kung, hjälp mig!” 5 ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”Jag är änka”, svarade hon. ”När min man dog 6 hade jag, din tjänarinna, två söner. Men en dag började de slåss ute på åkern och eftersom det inte fanns någon där som kunde skilja dem åt, blev den ene dödad. 7 Nu har släkten rest sig mot mig, din tjänarinna, och kräver att jag ska överlämna min andre son till dem, så att de kan ta livet av honom för att han mördade sin bror.[k] Då blir de ju samtidigt av med arvingen. De vill släcka den sista gnistan som finns kvar i mig och min makes namn kommer att utplånas från jorden.”
8 ”Låt mig ta hand om saken”, svarade kungen. ”Du kan lugnt gå hem igen.” 9 ”Min herre och kung”, svarade kvinnan från Tekoa honom. ”Låt skulden vila på mig och min familj. Kungen och hans tron ska vara utan skuld.”
10 Kungen svarade: ”Om någon säger något till dig, kan du ta med honom till mig, så försäkrar jag att han aldrig kommer att klaga mer!”
11 Då sa kvinnan: ”Lova, o konung, inför Herren, din Gud, att inte blodshämnaren fortsätter dödandet och dödar också min son!” ”Så sant Herren lever”, svarade han,” inte ett hår på din sons huvud ska krökas!”
12 ”Låt mig, din tjänarinna, då bara få säga en enda sak till min herre och kung!” sa hon. ”Gärna”, sa han. ”Tala ut!”
13 ”Varför har du tänkt så mot Guds folk?” frågade hon. ”Du, konung, har ju dömt dig själv när du inte låter din egen utstötte son komma tillbaka.[l] 14 Vi måste ju alla dö en gång. Våra liv är som vatten som hälls ut på marken – det kan inte samlas upp igen. Gud vill inte utsläcka liv utan han tänker ut vägar för att den utstötte inte ska förbli utstött från honom för alltid. 15 Men jag har kommit för att säga detta till min herre och kung, eftersom folket har skrämt mig. Jag sa för mig själv: ’Kanske kungen kan lyssna till mig och göra vad hans tjänarinna önskar. 16 Kanske vill kungen rädda sin tjänarinna undan den som vill rycka bort både mig och min son från Guds arvedel. 17 Det är bara min herres och konungs ord som kan ge mig frid’, tänkte jag, ’för min herre och kung är som en Guds ängel och kan skilja mellan gott och ont. Herren, din Gud, ska vara med dig!’ ”
18 ”Dölj inget för mig”, sa kungen till henne. ”Det är en sak jag vill veta!” ”Vad är det, min herre och kung?” undrade kvinnan. 19 ”Är Joav inblandad i detta?” frågade kungen. Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, ingen kan komma undan åt något håll när du talar! Ja, Joav skickade hit mig, din tjänarinna, och sa till mig vad jag skulle säga. 20 Han, din tjänare, gjorde det för att kungen skulle se den här saken på ett nytt sätt. Men du, min herre, är lika vis som en Guds ängel och vet allt som händer i landet.”
21 Då sa kungen till Joav: ”Jag ska göra som du vill. Gå och hämta tillbaka Absalom!” 22 Joav föll ner inför David med ansiktet mot marken och välsignade honom och sa: ”Nu vet jag att du är välvilligt inställd till mig eftersom du har uppfyllt min önskan!”
23 Sedan gick Joav till Geshur och hämtade tillbaka Absalom till Jerusalem.
24 Men kungen befallde: ”Låt honom gå till sitt eget hus! Han får inte komma hit till mig!” Därför gick Absalom till sitt eget hus och träffade aldrig kungen.
Absalom ber att få träffa David
25 Det fanns ingen i hela Israel som var så beundrad för sitt utseende som Absalom. Allt på honom var perfekt, från huvudet ända ner till fötterna. 26 När han klippte sitt hår, vilket han gjorde en gång om året för att det blev för tungt, vägde det ungefär två och ett halvt kilo. 27 Han fick tre söner och en dotter. Dottern fick heta Tamar och hon växte upp till en mycket vacker kvinna.
28 När Absalom hade varit i Jerusalem i två år och ännu inte sett kungen, 29 skickade han bud efter Joav för att sända honom till kungen, men Joav ville inte komma. Absalom sände då bud efter honom en gång till, men han vägrade även den gången.
30 Då sa Absalom till sina tjänare: ”Joavs kornåker ligger bredvid min. Gå och sätt eld på den!” Då gjorde tjänarna som Absalom hade sagt[m] 31 och snart kom Joav till Absalom och frågade: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?”
32 Absalom svarade: ”Därför att jag skickade bud efter dig och ville sända dig till kungen för att fråga varför han förde mig tillbaka från Geshur. Jag kunde ju lika gärna ha bott kvar där! Nu vill jag träffa kungen och om han anser mig skyldig till något, så får han avrätta mig!”
33 Joav gick och berättade för kungen vad Absalom hade sagt och då kallade David på Absalom. När Absalom kom föll han ner med sitt ansikte mot marken inför kungen och David kysste honom.
Absaloms uppror
Absalom konspirerar mot David
15 Så småningom skaffade sig Absalom vagn och hästar och femtio män som skulle springa framför honom. 2 Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom som hade en rättssak att framlägga för kungen, kallade Absalom på honom och frågade varifrån han kom och när mannen svarade att han kom från den eller den stammen i Israel, 3 brukade Absalom säga: ”Du har rätt i det här fallet. Men hos kungen finner du ingen som vill lyssna till detta. 4 Allt skulle bli bättre om jag fick vara domare i landet! Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig och jag skulle skipa rättvisa!”
5 När någon kom fram och ville buga sig för Absalom, hjälpte han i stället upp honom och hälsade honom med en kyss. 6 Så gjorde Absalom med alla israeliter som sökte kungen i något rättsligt ärende. På så sätt vann han hela folkets hjärta.
7 När fyra[n] år hade gått, sa Absalom till kungen: ”Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan infria ett löfte som jag gett Herren! 8 När jag var i Geshur i Aram, lovade jag Herren att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom.”
9 Kungen svarade honom: ”Gå i frid!” Och då for Absalom till Hebron. 10 Men samtidigt sände han i hemlighet bud till samtliga stammar i Israel att så snart de hörde hornsignalen, skulle de ropa: ”Absalom har blivit kung i Hebron!”
11 Absalom hade också med sig 200 män från Jerusalem som han inbjudit, men dessa kände inte till hans avsikter. 12 Under tiden som han offrade, skickade han även bud efter Achitofel, Davids rådgivare som bodde i Gilo. Sammansvärjningen blev allt starkare och Absaloms anhängare allt fler.
David flyr för Absalom
13 En budbärare kom till David och berättade: ”Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!”
14 ”Vi måste omedelbart fly för det är vår enda räddning undan Absalom!” sa David till alla sina ämbetsmän i Jerusalem. ”Skynda er, annars hinner han hit och förgör oss och slår staden med svärd!” 15 ”Vi, dina tjänare, står på din sida”, svarade de. ”Gör det som du tycker är bäst!”
16 Kungen och hans familj gav sig genast iväg. De enda som han lämnade kvar var tio bihustrur som skulle sköta om palatset. 17 Så drog alltså kungen ut med sitt folk. Men de stannade vid ett hus en bit därifrån. 18 Alla hans tjänare gick förbi honom, liksom keretéerna och peletéerna och de 600 som hade kommit med honom från Gat.[o]
19 Kungen sa till Ittaj från Gat: ”Varför går du med oss? Gå tillbaka och håll dig till kungen! Du är ju främling och har lämnat ditt eget land. 20 Det var inte länge sedan du kom hit, varför skulle jag tvinga dig att redan nu vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart vi ska ta vägen? Gå tillbaka och ta med dig dina landsmän. Må nåd och trofasthet vara med dig!”
21 Ittaj svarade: ”Så sant Herren lever och du själv, min herre och konung, lever, jag tänker gå med dig vart du än går och vad som än händer, om det så gäller liv eller död!” 22 Då svarade David: ”Gott! Följ med oss då!” Och Ittaj och hans män och alla deras familjemedlemmar fortsatte att stå på Davids sida.
23 Folket sörjde och klagade överallt där kungen och hans följe drog förbi. Kungen tog vägen genom Kidrondalen och allt folket vandrade ut mot öknen. 24 Med i tåget var också Sadok och leviterna som bar på Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och Evjatar offrade[p] tills alla hade kommit ut ur staden. 25 Men kungen befallde Sadok att bära tillbaka arken till staden. Han sa: ”Om Herren ser välvilligt på mig kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se hans boning igen. 26 Men om han förkastar mig, får han göra det han tycker blir bäst.”
27 Kungen sa till prästen Sadok: ”Du är ju en profet. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Achimaas och Evjatars son Jonatan! Ta med era båda söner! 28 Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får ett meddelande från dig.”
29 Sadok och Evjatar bar då tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där.
30 David gick nu upp på vägen som ledde till Olivberget och han grät medan han gick. Han hade täckt huvudet och gick barfota. Folket som var med honom hade också täckt sina huvuden och de grät medan de gick. 31 Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Achitofel stod på Absaloms sida, bad David: ”Herre, låt Achitofel ge dåraktiga råd!”
32 När de nådde toppen av Olivberget där man brukade tillbe Herren, väntade arkiten Hushaj på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet.
33 David sa till honom: ”Om du följer med mig, kommer du bara att bli en börda för mig. 34 Återvänd till staden och säg till Absalom: ’Jag är villig att bli din tjänare! Förut tjänade jag din far, men nu vill jag tjäna dig, min herre och kung!’ Då kan du hjälpa mig genom att motarbeta Achitofels råd. 35 Prästerna Sadok och Evjatar är ju där i din närhet. Berätta för dem vad du hör i kungens palats! 36 De har sina två söner, Sadoks son Achimaas och Evjatars son Jonatan hos sig. Sänd dem till mig för att berätta vad som händer!”
37 Davids vän Hushaj återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.
Siva förenar sig med David
16 David hade just hunnit bortom bergskrönet, när han mötte Mefivoshets tjänare Siva[q] som väntade på honom. Siva hade med sig ett antal åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 russinkakor, 100 fruktkakor och en skinnsäck med vin.
2 Kungen frågade: ”Varför har du med dig allt detta?” Siva svarade: ”Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och fruktkakorna ska männen ha som proviant och vinet är till för dem som blir utmattade under ökenvandringen.” 3 ”Men var är din herres sonson?” frågade kungen. ”Han stannade i Jerusalem,” svarade Siva. ”Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars rike.”
4 Då sa kungen: ”Från och med nu är allt Mefivoshet äger ditt!” ”Jag bugar mig ner till jorden”, svarade Siva. ”Låt mig alltid få möta din välvilja, min herre och kung!”
Shimi förbannar David
5 När kung David nått fram till Bachurim, kom en man ut från byn och förbannade dem. Han hette Shimi, Geras son, och var släkt med Saul. 6 Han kastade sten på kungen och hans närmaste män, trots att de på alla sidor var omgivna av soldater och livvakter.
7 ”Ge dig iväg härifrån, din mördare och skurk!” ropade han till David med sina förbannelser. 8 ”Herren ska hämnas på dig för att du utgöt kung Sauls och hans familjs blod! Du stal hans tron och nu har Herren gett den till din son Absalom. Dina blodsdåd har dragit olycka över dig själv!”
9 ”Varför ska en död hund som han få förbanna dig, min herre?” frågade Avishaj, Serujas son. ”Ska jag hugga huvudet av honom?” 10 ”Nej”, sa kungen. ”Lägg er inte i det här, ni Serujas söner! Om Herren har sagt till honom att förbanna mig, vem kan då fråga varför han gör det?” 11 Och David sa till Avishaj och sina män: ”Om min egen son som är mitt eget kött och blod försöker döda mig, varför skulle inte en benjaminit göra det? Lämna honom i fred och låt honom förbanna, för Herren har säkert sagt till honom att göra detta! 12 Kanske kommer Herren att ta hand om mig i min nöd och då vänder han den här förbannelsen till något gott i stället.”
13 David och hans män fortsatte framåt medan Shimi höll jämna steg med dem längs berget. Hela tiden förbannade han David och kastade sten och jord på honom.
14 När kungen och hans sällskap nådde sitt mål, var de mycket trötta[r] och stannade för att vila.
Absalom griper makten
15 Under tiden hade Absalom och israeliterna kommit till Jerusalem tillsammans med Achitofel. 16 När Davids vän, arkiten Hushaj, kom till Absalom utropade han till kungen: ”Leve kungen! Leve kungen!”
17 ”Är det så här du behandlar din vän David?” frågade Absalom honom. ”Varför är du inte tillsammans med honom?”
18 ”Därför att jag vill vara hos och arbeta för den man som är utvald av Herren och av Israels folk”, svarade Hushaj. 19 ”Och vem skulle jag arbeta för om inte för sonen? Jag tjänade din far och nu vill jag tjäna dig!”
20 Absalom frågade sedan Achitofel: ”Vad ska vi göra härnäst?” 21 Achitofel sa till honom: ”Gå och ligg med din fars bihustrur som han har lämnat kvar att sköta palatset. Låt hela Israel se hur förhatlig du är för din far. Det kommer att stärka modet hos dem som står på din sida.”[s]
22 Då satte man upp ett tält på palatsets tak och Absalom gick dit och låg med sin fars bihustrur inför hela Israel. 23 Achitofels råd ansågs på den tiden lika värdefulla som de råd man fått direkt från Gud. Både Absalom och David värderade alla Achitofels råd så högt.
Absalom får dåliga råd
17 Achitofel sa till Absalom: ”Låt mig få välja ut 12 000 man och ge mig iväg redan i kväll för att förfölja David! 2 Jag vill anfalla honom medan han är trött och svag. Jag ska skrämma honom och han och hans trupper ska fly. Men jag tänker bara döda kungen. 3 Folket som är med honom ska jag föra tillbaka till dig. Om den man du söker efter dödas, kommer de andra att återvända i frid.”
4 Absalom och alla Israels äldste godkände planen, 5 men Absalom sa: ”Kalla hit också arkiten Hushaj så vi får höra vad han tycker om detta!”
6 När Hushaj kom dit, berättade Absalom för honom vad Achitofel hade sagt. ”Vad är din åsikt?” frågade Absalom. ”Ska vi följa Achitofels råd? Om du inte håller med, så säg det!” 7 Hushaj svarade: ”Den här gången har Achitofel inte gett något bra råd. 8 Du känner din far och hans män. De är väldiga krigare och kommer att slåss lika vildsint som en björnhona man tagit ungarna från. Din far är en mycket erfaren soldat och han tillbringar knappast natten bland trupperna. 9 Han har nog redan gömt sig i en grotta eller någon annanstans. Om han anfaller först och några av dina män stupar, kommer ryktet att gå att det är ute med dig. 10 Då kommer även de kämpar som är modiga som lejon att drabbas av fruktan, för hela Israel vet vilken mäktig man din far är och hur modiga de män är som följer honom.
11 Mitt råd är att du mobiliserar hela Israels armé och hämtar hit folk ända från Dan till Beer Sheva,[t] så att du får en stor här, talrik som havets sand, och att du själv går med dem. 12 När vi sedan finner David, ska vi falla över honom som daggen faller på marken och se till att varken han eller någon av hans män överlever. 13 Om David skulle fly till en stad, ska israeliterna slå ett rep runt staden och släpa ner den till närmaste dal, så att inte en enda sten blir kvar.”
14 Då sa Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Hushajs råd är bättre än Achitofels!” Herren hade nämligen bestämt att Achitofels goda råd skulle omintetgöras och att olycka skulle drabba Absalom. 15 Hushaj rapporterade sedan till prästerna Sadok och Evjatar vad Achitofel hade sagt till Absalom och Israels äldste och vad han själv hade föreslagit.
16 ”Skynda er!” sa han till dem. ”Leta rätt på David och uppmana honom att inte övernatta vid Jordanflodens vadställe! Han måste genast gå över floden och in i öknen, annars kommer både han och hans armé att utplånas.”
17 Jonatan och Achimaas hade stannat vid Rogelkällan, för de ville inte att någon skulle se dem gå in i staden. En tjänsteflicka skulle komma till dem med meddelanden, som de i sin tur skulle föra vidare till kung David. 18 Men en pojke fick syn på dem och berättade det för Absalom. Jonatan och Achimaas flydde då till Bachurim där det fanns en man som hade en brunn på sin gård. I den klättrade de ner. 19 Mannens hustru lade ett tygstycke över brunnen och strödde ut säd över tyget, så att ingen kunde märka något.
20 När Absaloms män kom till kvinnan och frågade var Achimaas och Jonatan var, sa hon att de hade gått över bäcken. De fortsatte då att söka efter dem men utan framgång och återvände sedan till Jerusalem. 21 När de hade gått, kravlade sig Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och skyndade sig till David. ”Det är bråttom!” sa de till honom. ”Gå över Jordanfloden i kväll!” Och de berättade för David om Achitofels råd.
22 David och allt folket som var med honom tog sig då över floden under natten och före gryningen var de alla över på andra sidan.
23 När Achitofel såg att man inte följde hans råd, sadlade han sin åsna och for hem till staden där han bodde. När han hade ordnat för sin familj, hängde han sig. Man begravde honom sedan i hans fars grav.
24 David hade just kommit fram till Machanajim, när Absalom tillsammans med hela Israels armé tågade över Jordanfloden. 25 Som efterträdare till Joav hade Absalom utnämnt Amasa till överbefälhavare över hären. Amasa var son till en israelit[u] vid namn Jitra som hade fått honom med Avigajil, Nachashs dotter och syster till Joavs mor Seruja. 26 Absalom slog nu läger med Israels armé i Gilead.
27 När David kom till Machanajim, möttes han av Shovi, ammoniten Nachashs son från ammoniternas Rabba, och av Makir, son till Ammiel från Lo Devar och av Barsillaj, en gileadit från Rogelim. 28 De hade fört dit sängar, lerkärl och skålar, vete och kornmjöl, rostad säd, bönor, linser, 29 honung, tjockmjölk, får och ost till mat åt David och hans folk. De sa: ”Ni måste vara mycket hungriga, törstiga och trötta i öknen.”
Joav dödar Absalom
18 David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man. 2 Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.
3 ”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”
4 ”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.
5 Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.
6 Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen. 7 De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen. 8 Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.
9 Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa. 10 En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.
11 ”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar[v] silver och ett bälte”, fortsatte han.
12 ”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar[w]”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’ 13 Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”
14 ”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde. 15 Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten. 16 Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt. 17 Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.
18 Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.[x]” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag.
David sörjer sin son Absalom
19 Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att Herren har räddat honom från hans fiender!” 20 ”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”
21 Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.
22 Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!”
”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.” 23 ”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas.
Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.
24 David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande. 25 Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!”
När han kom närmare, 26 såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”
27 ”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.
28 Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare Herren, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”
29 ”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?”
”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.
30 ”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.
31 Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har Herren räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!”
Footnotes
- 11:4 Hon var med andra ord inte gravid genom sin man eftersom hon just haft menstruation.
- 11:21 Se Dom 9:50-54.
- 12:6 Enligt Septuaginta sju gånger om.
- 12:8 Det var vanligt på den här tiden att den nya kungen övertog den gamla kungens harem, men Natan kanske bara använder bildspråk för att beskriva att David fick kungamakten.
- 12:26 Kungastaden tycks vara lika med vattenstaden i v. 27.
- 12:30 Milkom, som bl.a. i Septuaginta tolkas som ett namn, kan också översättas kung.
- 13:21 Versens senare del från och med men han…finns inte i den masoretiska texten utan är översatt från Septuaginta och en hebreisk handskrift från Qumran.
- 13:26 Amnon var ”kronprins” och kunde därför representera kungen.
- 13:37 Talmaj var Absaloms morfar. Se 3:3.
- 13:39 Översättningen grundar sig på Septuaginta och en handskrift från Qumran. Enligt den masoretiska texten: upphörde David att dra ut mot Absalom.
- 14:7 Det var vanligt i Israel att den mördades närmaste släkt utkrävde blodshämnd genom att döda mördaren. Se 4 Mos 35:16-21.
- 14:13 Israels folk var som kvinnan som ville skona sonen, medan David var blodshämnaren som ville straffa honom.
- 14:30 I Septuaginta och en handskrift från Qumran finns här ett tillägg: Joavs tjänare kom med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Absaloms folk hade gjort.
- 15:7 Enligt bl.a. Septuaginta. Enligt den masoretiska texten fyrtio år.
- 15:18 Alla dessa främlingar ingick i Davids personliga livvakt och privata armé.
- 15:24 Annan möjlig översättning: Evjatar kom dit.
- 16:1 Se kap. 9.
- 16:14 trötta kan också tolkas som ett ortnamn, Ajefim, och då blir översättningen: när kungen…kom till Ajefim stannade de för att vila.
- 16:21 Se not till 12:8.
- 17:11 Från Dan till Beer Sheva, dvs. från norr till söder.
- 17:25 I en del handskrifter, bl.a. i Septuaginta och även i 2 Krön 2:17: ismaelit.
- 18:11 Tio siklar silver var 120 g.
- 18:12 Tusen siklar silver var 12 kilo.
- 18:18 Enligt 14:27 hade Absalom tre söner, men dessa dog antagligen som små.
2 Samuelsboken 11-20
Svenska 1917
11 Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält, sände David åstad Joab och med honom sina tjänare och hela Israel; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i Jerusalem.
2 Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger och gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fick se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.
3 David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och man sade: »Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.»
4 Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och hon kom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
5 Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrätta David därom och säga: »Jag är havande.»
6 Då sände David till Joab detta bud: »Sänd till mig hetiten Uria.» Så sände då Joab Uria till David.
7 Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl till med Joab och med folket, och huru kriget gick.
8 Därefter sade David till Uria: »Gå nu ned till ditt hus och två dina fötter.» När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes en gåva från konungen efter honom.
9 Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset, jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned till sitt eget hus.
10 Detta berättade man för David och sade: »Uria har icke gått ned till sitt hus.» Då sade David till Uria: »Du kommer ju från resan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?»
11 Uria svarade David: »Arken och Israel och Juda bo nu i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, så sant din själ lever: jag vill icke göra så.»
12 Då sade David till Uria: »Stanna här också i dag, så vill jag i morgon sända dig åstad.» Så stannade då Uria i Jerusalem den dagen och den följande.
13 Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka med sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och lade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, och gick icke ned till sitt hus.
14 Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria.
15 I brevet skrev han så: »Ställen Uria längst fram, där striden är som häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så att han bliver slagen till döds.»
16 Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den plats där han visste att de tappraste männen funnos.
17 Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid med Joab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; också hetiten Uria dödades.
18 Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade hänt under striden.
19 Och han bjöd budbäraren och sade: »När du har omtalat för konungen allt vad som har hänt under striden,
20 då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig: 'Varför gingen I under striden så nära intill staden? Vissten I icke att de skulle skjuta uppifrån muren?
21 Vem var det som slog ihjäl Abimelek, Jerubbesets son? Var det icke en kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, så att han dödades, där i Tebes? Varför gingen I då så nära intill muren?' Men då skall du säga: 'Din tjänare Uria, hetiten, är ock död.'»
22 Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vad Joab hade sänt honom att säga;
23 budbäraren sade till David: »Männen blevo oss övermäktiga och drogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända till stadsporten.
24 Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att flera av konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ock död.»
25 Då sade David till budbäraren: »Så skall du säga till Joab: 'Låt icke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än den andre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.' Och intala honom så mod.»
26 Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter sin man.
27 Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta henne hem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honom en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.
12 Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom, sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene var rik och den andre fattig.
2 Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.
3 Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom en dotter.
4 Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»
5 Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade till Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som har gjort detta.
6 Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»
7 Men Natan sade till David: »Du är den mannen. Så säger HERREN, Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand.
8 Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare giva dig både ett och annat.
9 Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i hans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har du dräpt med Ammons barns svärd.
10 Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru åt dig.
11 Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur mitt på ljusa dagen.
12 Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»
13 Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natan sade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du skall icke dö.
14 Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig döden dö.»
15 Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev dödssjukt.
16 Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och när han kom hem, låg han på bara marken över natten.
17 Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och han åt icke heller något med dem.
18 Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom att barnet har dött? Han kunde göra något ont.»
19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Har barnet dött?» De svarade: »Ja.»
20 Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt.
21 Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt? Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så snart barnet har dött, står du upp och äter!»
22 Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag, ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och låter barnet få leva.'
23 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han kommer icke tillbaka till mig.»
24 Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav namnet Salomo. Och HERREN älskade honom
25 och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom namnet Jedidja, för HERRENS skull.
26 Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog konungastaden.
27 Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag har angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
28 Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära namnet därför.»
29 Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep det och intog det.
30 Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor myckenhet.
31 Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
13 Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till henne.
2 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke vara möjligt att göra henne något.
3 Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
4 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms syster Tamar.»
5 Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk. När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom: 'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan få den ur hennes hand att äta.'»
6 Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att jag kan få dem ur hennes hand att äta.»
7 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»
8 Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
9 Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon; men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut härifrån. Då gingo alla ut därifrån.
10 Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
11 Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta, fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos mig, min syster.»
12 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
13 Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han vägrar nog icke att giva mig åt dig.»
14 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
15 Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja, den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå din väg.»
16 Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du har gjort med mig.»
17 Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut härifrån, och rigla du dörren efter henne.»
18 Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
19 tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
20 Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder. Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin broder Absaloms hus i svår sorg.
21 Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
22 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster Tamar.
23 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
24 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå med din tjänare.»
25 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom sin avskedshälsning.
26 Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå med dig?»
27 Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de övriga konungasönerna gå med honom.
28 Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder: 'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom käcka män.»
29 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit. Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på sin mulåsna och flydde.
30 Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en enda av dem fanns kvar.
31 Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, under det att alla hans tjänare stodo där med sönderrivna kläder.
32 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död. Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne kränkte hans syster Tamar.
33 Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är död.»
34 Emellertid flydde Absalom. -- När nu mannen som stod på vakt lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen bakom honom, vid sidan av berget.
35 Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner. Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»
36 Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto häftigt och bitterligen.
37 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
38 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år.
39 Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han tröstade sig över att Amnon var död.
14 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot Absalom.
2 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
3 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.» Joab lade nu orden i hennes mun.
4 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o konung!»
5 Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack, jag är änka; min man är död.
6 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
7 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom; på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»
8 Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva befallning om dig.»
9 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen och hans tron vare utan skuld.»
10 Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
11 Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett hår av din son skall falla på jorden.»
12 Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen.» Han sade: »Tala.»
13 Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld, eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
14 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
15 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
16 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds arvedel.
17 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
18 Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig något av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Min herre konungen tale.»
19 Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?» Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung: om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det, vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt.
20 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel och vet allt som sker på jorden.»
21 Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
22 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
23 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem.
24 Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
25 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa fanns icke något fel på honom
26 Och när han lät klippa håret på sitt huvud -- vid slutet av vart år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han måste låta klippa det -- så befanns det, att när man vägde håret från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter konungsvikt.
27 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en skön kvinna.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför konungens ansikte,
29 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
30 Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på åkerstycket.
31 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: »Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
32 Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga: 'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må han döda mig.
33 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför konungen. Och konungen kysste Absalom.
15 En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill ock femtio man som löpte framför honom.
2 Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade Absalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?» När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israels stammar»,
3 sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt, men du har ingen som hör på dig hos konungen.»
4 Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare i landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»
5 Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
6 På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom Israels män.
7 Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till konungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det löfte som jag har gjort åt HERREN.
8 Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram; jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'»
9 Konungen sade till honom: »Gå i frid.» Då stod han upp och begav sig till Hebron.
10 Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar och lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu har Absalom blivit konung i Hebron.'»
11 Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om någonting.
12 Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Och sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet gick folket över till Absalom.
13 Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava vänt sina hjärtan till Absalom.»
14 Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för oss undan Absalom. Skynden eder åstad, så att han icke med hast kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens invånare med svärdsegg.»
15 Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herre konungen behagar äro dina tjänare redo.
16 Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.
17 Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de stannade vid Bet-Hammerhak.
18 Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock alla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundra man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi framför konungen.
19 Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en främling och därtill landsflyktig från ditt hem.
20 I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vänd tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och trofasthet bevisas eder.»
21 Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, och så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre konungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liv eller död.»
22 Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.» Och gatiten Ittai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn som han hade med sig.
23 Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Och då nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folket över och tog vägen åt öknen.
24 Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark -- varvid också Ebjatar kom ditupp -- till dess att allt folket hade hunnit draga fram ur staden.
25 Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in i staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.
26 Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig' -- se, då är jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»
27 Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vänd tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.
28 Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ett budskap kommer från eder med underrättelser till mig.
29 Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och stannade där.
30 Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.
31 Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, gör Ahitofels råd till dårskap.»
32 När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven livklädnad och med jord på sitt huvud.
33 David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig till besvär.
34 Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: 'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan du gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.
35 Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och Ebjatar.
36 De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas, och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt vad I fån höra.»
37 Så gick då Husai, Davids vän, in i staden. Och jämväl Absalom drog in i Jerusalem.
16 När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor, som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinlägel.
2 Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
3 Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svarade konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»
4 Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna nåd för dina ögon, min herre konung.»
5 När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.
6 Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne, både till höger och till vänster.
7 Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort, bort, du blodsman, du ogärningsman!
8 HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»
9 Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.»
10 Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'
11 Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har befallt honom det.
12 Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag uttalas över mig.»
13 Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides med honom.
14 När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han där.
15 Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.
16 När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»
17 Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot din vän? Varför har du icke följt med din vän?»
18 Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos honom vill jag stanna.
19 Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag ock göra det inför dig.»
20 Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad vi skola göra.»
21 Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur, som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.
22 Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels ögon.
23 Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd av Ahitofel både för David och för Absalom.
17 Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män, så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.
2 Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där övergiven.
3 Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om det så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka; allt folket får då frid.»
4 Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.
5 Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi också få höra vad han har att säga.
6 När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Så och så har Ahitofel talat. »Skola vi göra såsom han har sagt? Varom icke, så tala du.»
7 Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit är icke gott.»
8 Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män, och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna från vilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är ju en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
9 Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, så skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk som följer Absalom har lidit ett nederlag;
10 och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.
11 Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid havet; och själv må du draga med i striden.
12 När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas, skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med honom
13 Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna därav.
14 Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd är bättre än Ahitofels råd.» HERREN hade nämligen skickat det så, att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle låta olycka komma över Absalom.
15 Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och det rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag har givit det och det rådet.
16 Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna icke över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'»
17 Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva gå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in i staden och visa sig där.
18 Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingo båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.
19 Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka något.
20 Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo över bäcken där.» Då sökte de, men utan att finna, och vände så tillbaka till Jerusalem.
21 Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till David: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det rådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»
22 Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.
23 Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död, blev han begraven i sin faders grav.
24 Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med alla Israels män gick över Jordan.
25 Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Och Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått in till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.
26 Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.
27 Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, från Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, från Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,
28 låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så ock vete, korn, mjöl och rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,
29 därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt David och hans folk; ty de tänkte: »Folket är hungrigt, trött och törstigt i öknen.
18 Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän över dem.
2 Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders, befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen sade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»
3 Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly, aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till hjälp från staden.
4 Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jag göra.» Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.
5 Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu varligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde huru konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.
6 Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i Efraims skog.
7 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många stupade där på den dagen: tjugu tusen man.
8 Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.
9 Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på sprang sin väg.
10 Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag såg där borta Absalom hänga i en terebint.»
11 Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om du såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»
12 Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklar silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och Ittai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den unge mannen Absalom.'
13 Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva dolt för konungen.»
14 Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.» Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under terebinten.
15 Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av dem blev Absalom till fullo dödad.
16 Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab ville skona folket.
17 Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
18 Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen son som kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms minnesvård.
19 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom fri ifrån hans fienders hand.»
20 Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare; en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son är död.»
21 Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för konungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab och skyndade därpå åstad.
22 Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joab sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»
23 Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade han till honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och tog vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.
24 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han se en man komma ensam springande.
25 Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att kungöra.» Och han kom allt närmare.
26 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock en glädjebudbärare.»
27 Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den förste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är en god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»
28 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefter föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»
29 Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag vet icke vad det var.»
30 Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åt sidan och blev stående där
31 Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»
32 Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.
33 Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!»
19 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde Absalom.
2 Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket, eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var bedrövad för sin sons skull.
3 Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt under striden.
4 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»
5 Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
6 Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig. I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle detta hava varit dig mer till behag.
7 Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava övergått dig från din ungdom ända till nu.»
8 Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.» Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.
9 Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst fly ur landet för Absalom.
10 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra konungen tillbaka?»
11 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
12 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'
13 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»
14 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv med alla dina tjänare.»
15 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över Jordan.
16 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung David.
17 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba, vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före konungen.
18 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
19 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må konungen icke akta därpå.
20 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min herre konungen.
21 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»
22 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit konung över Israel?»
23 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och konungen gav honom sin ed därpå.
24 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen. Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
25 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»
26 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.
27 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig täckes.
28 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»
29 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom? Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»
30 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»
31 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över Jordan.
32 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.
33 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»
34 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem?
35 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
36 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan vedergällning?
37 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad, där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och gör för honom vad dig täckes.»
38 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall jag göra dig.»
39 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.
40 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk, förde konungen ditöver.
41 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med alla Davids män, över Jordan?»
42 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»
43 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu hårdare ord falla än Israels män.
20 Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba, Bikris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade: »Vi hava ingen del i David och ingen arvslott i Isais son. Israel drage hem, var och en till sin hydda.»
2 Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son; men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från Jordan ända till Jerusalem.
3 Så kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog då de tio bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset, och satte in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem underhåll, men gick icke in till dem. Där förblevo de nu instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid såsom änkor.
4 Och konungen sade till Amasa: »Båda upp åt mig Juda män inom tre dagar, och inställ dig sedan själv här.»
5 Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,
6 sade David till Abisai: »Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva farligare för oss än Absalom. Tag du din herres tjänare och sätt efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer och tillfogar oss för stor skada.»
7 Alltså drogo Joabs män tillika med keretéerna och peletéerna och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem för att sätta efter Seba, Bikris son.
8 Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom Amasa emot dem. Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det ut.
9 Och Joab sade till Amasa: »Står det väl till med dig, min broder?» Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen såsom för att kyssa honom.
10 Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet, så att hans inälvor runno ut på jorden. Så dog han, utan att den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt. Därefter fortsatte Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris son.
11 Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid och ropade: »Var och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter Joab.»
12 Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg allt folket stannade. Då förde han Amasa undan från vägen in på åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru alla de som kommo därförbi stannade.
13 Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.
14 Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och följde honom ända ditin.
15 Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren. Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och kullstöta den.
16 Då ropade en klok kvinna från staden: »Hören! Hören! Sägen till Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom.»
17 När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: »Är du Joab?» Han svarade: »Ja.» Hon sade till honom: »Hör din tjänarinnas ord.» Han svarade: »Jag hör.»
18 Då sade hon: »Fordom plägade man säga så: 'I Abel skall man fråga till råds'; sedan kunde man utföra sina planer.
19 Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att förgöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du förstöra HERRENS arvedel?»
20 Joab svarade och sade: »Bort det, bort det, att jag skulle vilja förstöra och fördärva!
21 Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden.» Kvinnan svarade Joab: »Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig över muren.»
22 Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda. Och Joab vände tillbaka till konungen i Jerusalem.
23 Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.
24 Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.
25 Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster.
26 Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.