Apostlagärningarna 2-8
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
2 När pingstdagen[a] kom, var de troende alla samlade. 2 Då hördes plötsligt ett dån från himlen som en väldig storm och det fyllde hela huset där de satt. 3 Sedan såg de något som såg ut som eldslågor och de delade på sig och stannade över var och en av dem. 4 Och alla blev fyllda av den heliga Anden och började tala andra språk som Anden gav dem.
5 Många hängivna judar från olika länder var i Jerusalem 6 och när de hörde dånet, samlades en stor mängd människor. Förvånade fick de då höra sina egna språk talas. 7 De var helt förbluffade och sa: ”Hur kan det komma sig? De här människorna är ju alla från Galileen 8 och ändå hör vi dem tala på våra egna språk. 9 Vi är parther, meder och elamiter. Vi kommer från Mesopotamien, Judeen, Kappadokien, Pontos, Asien, 10 Frygien, Pamfylien,[b] Egypten och från trakten kring Kyrene i Libyen. Vi är besökare från Rom, 11 både judar och proselyter, vi är kretensare och araber. Och ändå hör vi dessa människor tala om Guds mäktiga gärningar på våra egna språk!” 12 De var förvirrade och visste inte vad de skulle tro och de frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?” 13 Men andra sa hånfullt: ”De är väl bara fulla av sött vin!”
Petrus tal på pingstdagen
14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva andra och började tala högt och tydligt till folket: ”Hör på mig ni judar och alla som bor i Jerusalem! Detta ska ni veta! 15 De här männen är inte fulla som ni menar. Klockan är ju bara nio på morgonen. 16 Nej, detta är vad som sagts genom profeten Joel:
17 ’Det ska ske i den sista tiden, säger Gud,
att jag ska utgjuta min Ande över alla människor.
Era söner och döttrar ska profetera,
era unga män ska se syner,
och era gamla män ska ha drömmar.
18 Också över mina tjänare och tjänarinnor
ska jag på den tiden utgjuta min Ande,
och de ska profetera.
19 Jag ska låta tecken visa sig uppe på himlen
och nere på jorden: blod och eld och rökmoln.
20 Solen ska vändas i mörker
och månen i blod innan Herrens stora och underbara dag kommer.
21 Men var och en som åkallar Herrens namn
ska bli räddad.’[c]
22 Lyssna på vad jag säger ni israeliter! Gud bekräftade Jesus från Nasarets uppdrag genom kraftgärningar, under och tecken. Det vet ni själva. 23 Han utlämnades efter den plan som Gud hade bestämt och gjort upp och ni lät laglösa[d] människor spika fast honom och döda honom. 24 Men Gud befriade honom från dödens fasor och lät honom uppstå, eftersom det var omöjligt för döden att hålla honom i sitt grepp.
25 David sa ju om honom:
’Jag har alltid Herren inför mig,
eftersom han står vid min sida vacklar jag inte.
26 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje och jag ropar ut mitt jubel,
också min kropp vilar i det hoppet,
27 att du inte ska lämna mig kvar i dödsriket,
eller låta din Helige förmultna.
28 Du visar mig vägen till livet,
du fyller mig med glädje inför dig.’[e]
29 Mina syskon! Jag kan tryggt säga till er att vår stamfar David dog och blev begravd och att hans grav fortfarande finns här ibland oss. 30 Men han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat att en av hans ättlingar skulle få sitta på hans tron. 31 Han förutsade därför Messias uppståndelse: ’Han ska inte lämnas kvar i dödsriket och hans kropp ska inte förmultna.’ 32 Gud har låtit Jesus uppstå och vi alla kan vittna om det.
33 Gud har upphöjt Jesus och satt honom på sin högra sida.[f] Han har av Fadern fått ta emot den utlovade heliga Anden, som han nu har låtit komma över oss. Det är det ni har sett och hört här idag. 34 David steg ju heller aldrig upp till himlen. Men han säger:
’Herren sa till min Herre:
”Sätt dig på min högra sida,
35 tills jag har lagt dina fiender
som en pall under dina fötter.” ’[g]
36 Hela Israels folk måste alltså klart förstå att Gud har gjort Jesus till Herre och Messias, denna Jesus som ni korsfäste.”
37 När folket hörde det här gick det rakt in i deras hjärtan och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?”
38 Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesus Kristus namn, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få den heliga Anden som gåva. 39 För detta löfte gäller er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud kallar.”
40 Sedan fortsatte Petrus att vittna och vädja till dem med många andra ord och han uppmanade dem: ”Se till att ni blir räddade undan detta vilsegångna släkte!” 41 De som trodde på vad Petrus sa lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer.
De troende samlas
42 De troende höll sig till apostlarnas undervisning och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd[h] tillsammans och bad. 43 Människorna hade en djup respekt för dem och apostlarna utförde många under och tecken. 44 Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allting gemensamt. 45 De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. 46 Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans i glädje och uppriktig hjärtlighet, 47 de prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Varje dag lät Herren deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade.
En förlamad man blir botad
3 En eftermiddag gick Petrus och Johannes till templet för den dagliga bönen klockan tre. 2 Då bar man dit en man som hade varit förlamad från födseln. Han brukade varje dag placeras vid den tempelport som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna tigga av dem som gick in i templet. 3 När han såg Petrus och Johannes som var på väg in, bad han dem om pengar.
4 Petrus och Johannes såg på honom och Petrus sa: ”Se på oss!” 5 Då tittade mannen upp på dem, eftersom han trodde att han skulle få något av dem. 6 Men Petrus sa: ”Jag har varken silver eller guld men jag har något annat att ge dig. I nasarén Jesus Kristus namn, res dig upp och gå!”
7 Sedan tog Petrus den förlamade mannen i höger hand och reste honom upp. Och genast fick mannen styrka i sina fötter och vrister 8 och han hoppade upp och började gå. Sedan följde han med dem in i templet och han gick och hoppade om vartannat och prisade Gud.
9 Alla människorna i templet såg honom gå omkring och prisa Gud 10 och när de upptäckte att det var den förlamade tiggaren som brukade sitta vid Sköna porten, blev de mycket förvånade och förskräckta över vad som hade hänt med honom.
Petrus talar till folket i templet
11 Mannen höll sig hela tiden tätt intill Petrus och Johannes och alla skyndade sig nu till platsen som kallas Salomos pelarhall, fulla av förundran. 12 Petrus såg det och sa till folkskaran: ”Israeliter, varför är ni så förvånade över det som har hänt? Varför stirrar ni på oss som om vi genom vår egen kraft och fromhet hade fått den här mannen att börja gå? 13 Nej, det är Abrahams, Isaks och Jakobs[i] Gud, våra förfäders Gud,[j] som har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och svek inför Pilatus, trots att Pilatus ville ge honom fri. 14 Ni svek honom som var helig och rättfärdig och krävde istället att en mördare skulle friges. 15 Ni dödade livets furste, men Gud har uppväckt honom från de döda. Det kan vi vittna om. 16 Och genom tron på namnet Jesus har den här mannen som ni ser och känner nu fått styrka. Den tro som kommer genom namnet Jesus har gjort honom fullständigt frisk, som ni alla kan se.
17 Mina syskon! Jag vet att både ni och era ledare agerade i okunnighet. 18 Men genom detta har Gud låtit det som han förutsagt genom profeterna gå i uppfyllelse: att Messias måste lida. 19 Ångra er därför och vänd om så att ni får era synder utplånade! 20 Då ska en tid av vila komma från Herren och han ska sända Messias som är utvald åt er, Jesus. 21 Men han måste stanna kvar i himlen tills den tid kommer då allt det blir upprättat som Gud för länge sedan har talat om genom sina heliga profeter. 22 Mose sa:
’En profet lik mig ska Herren, er Gud,
låta uppstå ur era bröders led.
Lyssna noga till honom.[k]
23 Var och en som inte lyssnar till den profeten
ska utrotas ur folket.[l]’
24 Efter det har alla profeter, från Samuel och framåt, talat om dessa dagar. 25 Ni är dessa profeters barn och Guds förbund med era förfäder gäller också er. Han sa ju till Abraham:
’Genom din avkomma
ska alla släkten på jorden bli välsignade.[m]’
26 Gud lät alltså sin tjänare uppstå först och främst för er och har sänt honom till att välsigna er genom att få var och en av er att lämna era onda gärningar.”
Petrus och Johannes arresteras
4 Medan Petrus och Johannes fortfarande talade till folket, kom prästerna, officeren vid tempelvakten och saddukeerna[n] fram till dem. 2 De var mycket upprörda över att de undervisade folket och utifrån Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. 3 Därför grep de Petrus och Johannes och satte dem sedan i fängelse över natten eftersom det hunnit bli kväll. 4 Men många som hade lyssnat till budskapet började tro och antalet troende hade nu stigit till omkring 5 000 män.
5 Följande dag samlades de högsta styresmännen och folkets ledare och de skriftlärda i Jerusalem.[o] 6 Översteprästen Hannas var där, liksom Kajafas, Johannes, Alexandros och alla övriga från översteprästernas släkt. 7 De lät sedan hämta Petrus och Johannes och frågade dem:
”Genom vilken kraft och i vems namn har ni gjort det här?”
8 Då fylldes Petrus av den heliga Anden och svarade dem:
”Ni styresmän och ledare för folket! 9 Om vi idag frågas ut om en god gärning mot en handikappad man och på vilket sätt han blev frisk, 10 ska både ni och alla andra i Israel veta att det är i nasarén Jesus Kristus namn som den här mannen står framför er fullständigt frisk. Ni korsfäste Jesus, men Gud uppväckte honom från de döda. 11 Han är
’den sten som inte dög åt er byggnadsarbetare
har blivit en hörnsten.[p]’
12 Räddningen finns inte hos någon annan och det finns inget annat namn bland människor under hela himlen som kan rädda oss.”
13 När de såg hur modiga Petrus och Johannes var och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning,[q] blev de mycket förvånade. De visste bara att dessa hade varit tillsammans med Jesus. 14 Men eftersom de kunde se mannen stå där bredvid dem fullt frisk, kunde de inget säga. 15 Därför skickade de ut dem ur rådssalen och började diskutera med varandra. 16 De sa: ”Vad ska vi göra med de här människorna? Vi kan ju inte neka till att de har gjort ett stort tecken och alla i Jerusalem känner redan till det. 17 Men vi kanske kan hindra att detta sprids ännu mer bland folket. Vi varnar dem för att i fortsättningen tala till någon mer i det namnet.”
18 Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa i namnet Jesus. 19 Men Petrus och Johannes svarade: ”Tänk efter själva, om det är rätt inför Gud att lyda er istället för honom? 20 Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det som vi har sett och hört.”
21 Då hotade rådet dem än en gång men släppte dem sedan. De visste inte hur de skulle straffa dem för alla hyllade Gud för det som hade skett. 22 Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år gammal.
De troende ber om frimodighet
23 Så snart Petrus och Johannes blev fria, sökte de upp de sina och berättade allt vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt. 24 Och när de andra hörde dem, började alla gemensamt ropa högt till Gud och sa:
”Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem![r] 25 Du lät den heliga Anden tala genom vår förfader David, din tjänare:
’Varför gör folken uppror?
Varför smider de meningslösa planer?
26 Jordens kungar reser sig;
makthavarna samlas mot Herren
och mot hans Smorde.’[s]
27 De slog sig verkligen samman i den här staden mot din heliga tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, de andra folken och Israels folk, 28 de har gjort vad du i din makt och med din vilja hade förutbestämt. 29 Herre, se nu hur de hotar oss! Så hjälp nu dina tjänare att frimodigt förkunna ditt budskap! 30 Visa din makt och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din heliga tjänare Jesus namn!”
31 När de hade slutat be, skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade Guds budskap frimodigt.
De troende delar allt med varandra
32 Alla de troende var enade till hjärta och själ och ingen tyckte att det han ägde var hans eget utan alla delade med sig av vad de hade. 33 Apostlarna vittnade med stor kraft om att Herren Jesus hade uppstått från de döda och Gud var mycket nådig mot dem alla. 34 Ingen av dem saknade något. Alla som ägde mark eller hus sålde det och kom med vad de fått 35 och lämnade pengarna framför apostlarna. De delades sedan ut åt var och en allt efter deras behov.
36 Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, ”Tröstens son”, 37 sålde också en åker som han ägde och lämnade pengarna framför apostlarna.
Ananias och Sapfeiras bedrägeri
5 En man som hette Ananias sålde en egendom tillsammans med sin hustru Sapfeira. 2 Men med sin hustrus vetskap behöll han en del av köpesumman och överlämnade resten framför apostlarna.
3 Då sa Petrus: ”Ananias, varför har du låtit Satan fylla ditt hjärta så att du ljuger för den heliga Anden och behåller en del av det du fått för din jord? 4 Den var väl din när du ägde den och du disponerade väl över pengarna när den var såld? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för göra något sådant? Det är inte för människor du har ljugit utan för Gud.”
5 När Ananias hörde dessa ord, föll han död ner på golvet och alla som hörde om händelsen blev helt förskräckta. 6 Några yngre män kom sedan och svepte in honom och bar ut honom och begravde honom.
7 Ungefär tre timmar senare kom Ananias hustru dit utan att veta vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne då: ”Var det här hela den summa ni fick för jorden?”
”Ja”, svarade hon, ”det var det.”
9 Då sa Petrus: ”Hur kunde ni komma överens om att försöka lura Herrens Ande? De steg du just hör utanför dörren är stegen av de män som har begravt din man och nu ska de bära ut dig också.”
10 I samma stund föll hon ner framför Petrus och dog. När de unga männen kom in och fick se att hon var död, bar de ut henne också och begravde henne bredvid hennes man. 11 Hela församlingen, och alla andra som hörde om detta, blev mycket förskräckta.
Många blir botade
12 Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. De troende möttes regelbundet i Salomos pelarhall. 13 Ingen annan vågade förena sig med dem, men folket visade dem stor respekt 14 och allt fler började tro på Herren Jesus, både män och kvinnor. 15 Man bar också ut sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på dem när han gick förbi. 16 Även från orterna runt omkring Jerusalem kom det många. Man tog med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar och alla blev botade.
Apostlarna arresteras på nytt
17 Översteprästen och hans anhängare som var saddukeer blev mycket avundsjuka 18 och lät arrestera apostlarna och sätta dem i fängelse.
19 Men på natten kom en ängel från Herren och öppnade fängelseportarna och förde ut dem och sa: 20 ”Gå och ställ er i templet och berätta för folket allt om detta nya liv.”
21 De lydde och tidigt på morgonen gick de till templet och började undervisa.
När översteprästen och hans närmaste män kom, kallade de samman det judiska rådet, alla beslutsfattarna i Israel. Och de skickade bud till fängelset för att hämta apostlarna. 22 Men när tjänarna kom till fängelset, kunde de inte hitta dem där. Männen återvände då och rapporterade: 23 ”Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.”
24 När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. 25 Men då kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket.
26 Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda för att bli stenade av folket.
27 När apostlarna hämtats och ställts inför rådet, började översteprästen förhöra dem: 28 ”Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa i det namnet och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!” 29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. 30 Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. 31 Honom har Gud upphöjt med sin makt och gjort honom till en härskare och frälsare, så att Israel kan vända om och få förlåtelse för sina synder. 32 Vi kan själva vittna om detta och det kan också den heliga Anden som han har gett till dem som lyder honom.”
33 När medlemmarna i rådet hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. 34 Men då ingrep en av fariseerna[t] i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att apostlarna skulle föras ut en stund. 35 Sedan sa han: ”Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! 36 För ett tag sedan var det Theudas som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske fyrahundra personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna åt olika håll och rörelsen dog ut. 37 Därefter vid tiden för skattskrivningen, kom Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad och alla hans efterföljare skingrades. 38 Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om detta bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. 39 Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!”
40 Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, kallade in apostlarna och lät dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa i Jesus namn och lät dem gå. 41 Men apostlarna lämnade rådssalen, glada över att de hade ansetts värdiga att förnedras på grund av Namnet. 42 Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida evangeliet om att Jesus är Messias.
Sju medhjälpare utses
6 Antalet lärjungar ökade vid den här tiden ständigt och det uppstod en del missnöje bland de grekisktalande judarna[u]; de anklagade de infödda judarna för att diskriminera deras änkor vid den dagliga matutdelningen. 2 De tolv kallade därför samman alla lärjungarna och sa: ”Det är inte rätt att vi försummar Guds ord för att sköta matutdelningen. 3 Låt oss därför, mina syskon, välja ut sju välrespekterade män, som är fyllda av Ande och vishet och som vi kan låta ta ansvar för den här uppgiften. 4 Då kan vi ägna oss åt bön och undervisning av budskapet.”
5 Alla som samlats ansåg att det var ett bra förslag och man valde ut Stefanos, en man som var fylld av tro och den heliga Anden, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos från Antiochia, en proselyt.
6 Dessa sju fördes sedan fram till apostlarna som bad och lade händerna på dem.
7 Guds ord spreds nu till allt fler och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även många präster började tro.
Stefanos arresteras
8 Stefanos var fylld av nåd och kraft och han gjorde stora under och tecken bland folket.
9 Då började några män från en synagoga som kallades ”De frigivnas” diskutera med Stefanos. Det var judar från Kyrene och Alexandria och även från provinserna Kilikien och Asien. 10 Men ingen av dem kunde hävda sig mot den vishet och Ande som fanns i hans tal. 11 De övertalade därför i hemlighet några män att de skulle ljuga om Stefanos att de hört honom tala nedsättande om Mose och Gud.
12 Så lyckades de hetsa upp folket och folkets ledare och de skriftlärda som grep Stefanos och förde honom inför det judiska rådet. 13 Där fortsatte de falska vittnena med att säga: ”Den här mannen talar ständigt illa om denna heliga plats och lagen. 14 Vi har själva hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra templet och ändra de traditioner vi har fått från Mose.”
15 Alla i rådssalen såg mycket noga på Stefanos och de tyckte att hans ansikte var som en ängels.
Stefanos försvarstal
7 Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?”
2 Stefanos svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig! Härlighetens Gud visade sig för vår förfader Abraham då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran.[v] 3 Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska visa dig.’[w]
4 Därför flyttade Abraham från kaldéernas land och bosatte sig i Harran. Efter hans fars död ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor. 5 Gud gav honom ingen mark, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att hela landet skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar trots att Abraham ännu inte hade några barn.
6 Gud sa också till honom att hans efterkommande skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 7 ’Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de gå därifrån och tjäna mig på den här platsen.’[x]
8 Gud gav sedan Abraham omskärelsens förbund. Så när Abrahams son Isak föddes, omskar han honom på åttonde dagen. Isak blev sedan far till Jakob[y] och Jakob till de tolv stamfäderna. 9 Dessa stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli vis och framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Denne utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen.
11 Men sedan blev det svält och mycket lidande i hela Egypten och Kanaan och våra förfäder saknade mat. 12 Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten och därför skickade han våra förfäder dit, först en gång och sedan en gång till. 13 Under deras andra resa avslöjade Josef för dem vem han var och farao fick kännedom om hans släkt. 14 Sedan skickade Josef efter sin far Jakob och hela hans familj. Tillsammans var de 75 personer. 15 Så kom Jakob till Egypten och där dog både han och våra förfäder. 16 Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham hade köpt med silver av Hamors söner.
17 Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham och folket hade växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. 18 Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.[z] 19 Han bemötte vårt folk med list, förtryckte våra förfäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö.
20 Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Man skötte om honom hemma i tre månader 21 men sedan satte man ut honom. Då tog faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Mose fick gedigen utbildning i Egyptens visdom och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet.
23 När Mose var 40 år, steg en önskan upp i hans hjärta att söka upp sitt eget folk, israeliterna. 24 Han fick då se en egypter misshandla en israelit och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptern. 25 Mose trodde att hans folk skulle förstå att Gud genom honom skulle rädda dem men det gjorde de inte.
26 Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’ 27 Men mannen som hade startat slagsmålet knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?’[aa] 29 När Mose hörde detta, flydde han och levde sedan som främling i Midjans land där han blev far till två söner.
30 När han 40 år senare var i öknen nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. 31 Mose blev mycket förvånad över det han såg och när han gick dit för att undersöka vad det var, hördes Herrens röst: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud!’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. 33 Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! 34 Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’[ab]
35 Gud sände alltså tillbaka samma Mose som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’ Genom ängeln som visade sig i törnbusken sände Gud honom att vara ledare och befriare. 36 Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, genom Röda havet och fram genom öknen under 40 år.
37 Det var Mose som sa till israeliterna: ’En profet lik mig ska Gud låta stå upp ur era bröders led.’[ac] 38 Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till våra förfäder då de var samlade i öknen. Han fick ta emot levande ord och överlämna dem till oss.
39 Men våra förfäder ville inte lyda utan satte sig upp mot Mose och i sina hjärtan vände de tillbaka till Egypten. 40 De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.’[ad] 41 Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något som de själva hade tillverkat. 42 Men Gud vände sig bort och lät dem tjäna himlakropparna, som det står i profeternas bok[ae]:
’Frambar ni slaktoffer eller matoffer åt mig
under de fyrtio åren i öknen, ni Israels folk?
43 Ni bar väl omkring Moloks tält
och er gud Romfas[af] stjärna,
bilder som ni själva gjort för att tillbe.
Därför ska jag föra er bort till ett land bortom Babylon.’[ag]
44 På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält[ah]. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose 45 och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud 47 men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. 48 Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju:
49 ’Himlen är min tron
och jorden min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats?
säger Herren.
50 Har inte min hand gjort allt detta?’[ai]
51 Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. 52 Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige[aj] skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. 53 Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.”
Stefanos stenas till döds
54 När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. 55 Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen[ak] stå på Guds högra sida!”
57 Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos 58 och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul[al].
59 Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” 60 Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han.
Saul förföljer de troende
8 Även Saul tyckte det var rätt att man dödade honom. Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. 2 Men några fromma män kom och begravde Stefanos under stor dödsklagan. 3 Saul var mycket grym mot församlingen. Han trängde sig in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor och satte dem i fängelse.
4 Men de som hade skingrats vandrade omkring och förkunnade evangelium överallt dit de kom. 5 Filippos[am] gick till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus där. 6 Folkskaran lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga när de såg de tecken han gjorde. 7 Många orena andar drevs ut och lämnade sina offer under högljudda rop och många som hade varit förlamade eller handikappade på annat sätt blev botade. 8 Därför blev det stor glädje i staden.
Filippos och trollkarlen Simon
9 Där fanns också en man som hette Simon. Han hade sysslat med trolldom i staden och fått folket att häpna i Samarien. Han påstod sig själv vara något stort 10 och alla drogs till honom, både små och stora, och sa: ”Han är en Guds kraft, den som kallas Den stora kraften.” 11 Då han så länge hade gjort dem häpna med sina trollkonster var de anhängare till honom. 12 Men nu började folket istället tro på Filippos budskap om Guds rike och Jesus Kristus och de, både män och kvinnor, lät döpa sig. 13 Simon själv kom också till tro och blev döpt. Sedan följde han Filippos vart han gick och han häpnade över de tecken och under som skedde.
14 När apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, skickade de dit Petrus och Johannes. 15 När de kom dit, bad de att de skulle få den heliga Anden. 16 För Anden hade ännu inte kommit över någon av dem utan de var bara döpta i Herren Jesus namn. 17 Men Petrus och Johannes lade sina händer på dem och då fick de den heliga Anden.
18 När Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar 19 och sa: ”Låt mig också få den här makten, så att den får den heliga Anden som jag lägger händerna på.”
20 Men Petrus svarade: ”Både du och dina pengar ska gå förlorade om du tror att man kan köpa Guds gåva! 21 Du har ingen rätt till det här för ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. 22 Vänd om från denna din ondska och be till Herren, så kanske han förlåter dig ditt hjärtas avsikter. 23 Jag ser att du fortfarande sitter fast i bitterhet och orättens fångenskap.”
Footnotes
- 2:1 Pingsten firades sju veckor efter påsk och var från början en skördefest.
- 2:10 Kappadokien, Pontos, provinsen Asien, Frygien och Pamfylien var alla romerska provinser i nuvarande Turkiet.
- 2:21 Se Joel 2:28-32. I citatet här finns små skillnader med texten i Joel.
- 2:23 Att vara laglös är detsamma som att vara icke-jude. Här syftar det på de romerska myndigheterna.
- 2:28 Se Ps 16:8-11.
- 2:33 Att sitta på Guds högra sida innebär att dela hans makt och regera tillsammans med honom.
- 2:35 Se Ps 110:1.
- 2:42 De firade minnet av Jesus död, nattvard; se Luk 22:19.
- 3:13 Jakob kallades också Israel. Jfr 1 Mos 32:27-28.
- 3:13 Se 2 Mos 3:6.
- 3:22 Se 5 Mos 18:15.
- 3:23 Se 5 Mos 18:19 och 3 Mos 23:29.
- 3:25 Se 1 Mos 22:18.
- 4:1 Se not till Matt 3:7.
- 4:5 Det var det judiska rådet som samlades. Rådet hade ett sjuttiotal medlemmar, och bestod av alla de religiösa och politiska ledarna i Israel. Det fungerade under den romerska ockupationen som domstol, men hade också rätt att besluta i vissa politiska frågor.
- 4:11 Se Ps 118:22.
- 4:13 De saknade rabbinsk skolning som skulle ha gett dem auktoritet att undervisa och tolka Skriften.
- 4:24 Se Ps 146:6.
- 4:26 Den Smorde syftar på Messias, eller Kristus. Se Ps 2:1-2. Varför gör folken uppror har här i den grekiska texten något mer betoning på högmod; folken förhäver sig.
- 5:34 Se not till Matt 5:20.
- 6:1 Judar som levde i diaspora, förskingring, och talade grekiska.
- 7:2 Mesopotamien motsvarade ungefär vår tids Irak. Harran var en stad i nuvarande Syrien.
- 7:3 Se 1 Mos 12:1.
- 7:7 Se 1 Mos 12:7; 15:13-14 och 2 Mos 3:12.
- 7:8 Jfr 1 Mos 32:27-28.
- 7:18 Se 2 Mos 1:8.
- 7:28 Se 2 Mos 2:14.
- 7:34 Se 2 Mos 3:5-10.
- 7:37 Se 5 Mos 18:15.
- 7:40 Se 2 Mos 32:1.
- 7:42 Profeternas bok syftar här på de tolv mindre profeterna som behandlades som en enda bok.
- 7:43 På grekiska: Raifan, som läses i de bästa handskrifterna. Det finns många andra läsarter av namnet: Raifa, Refa, Refan, Romfa, Romfan, Remfa och Remfam.
- 7:43 Se Am 5:25-27. Stefanos citerar den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta. Men han har bytt ut Damaskus mot Babylon.
- 7:44 Innan Israels folk hade byggt ett riktigt tempel, använde de ett tält. I det innersta rummet, ”det allra heligaste”, förvarades en guldkista, arken, med förbundstecknet, dvs. stentavlorna med de tio budorden.
- 7:50 Se Jes 66:1-2.
- 7:52 Stefanos talar om Jesus.
- 7:56 Se not till Matt 8:20.
- 7:58 Saul blev senare känd under sitt latinska namn Paulus.
- 8:5 Filippos var en av de sju medhjälparna i församlingen i Jerusalem. Jfr 6:5.
Apostlagärningarna 2-10
Svenska 1917
2 När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra.
2 Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto.
3 Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem.
4 Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.
5 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen.
6 Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem.
7 Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala?
8 Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas?
9 Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller provinsen Asien,
10 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
11 vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga gärningar.»
12 Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta betyda?»
13 Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött vin.»
14 Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och talade till dem: »I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta, och lyssnen nu till mina ord:
15 Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju blott tredje timmen på dagen.
16 Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:
17 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar;
18 ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skola profetera.
19 Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen och tecken nere på jorden: blod och eld och rökmoln.
20 Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och härliga.
21 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst.'
22 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten,
23 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
24 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden.
25 Ty David säger med tanke på honom: 'Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla.
26 Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning:
27 den, att du icke skall lämna min själ åt dödsriket och icke låta din Helige se förgängelse.
28 Du har kungjort mig livets vägar; du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'
29 Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag.
30 Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans tron',
31 därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse.
32 Denne -- Jesus -- har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna.
33 Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I här sen och hören.
34 Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han själv: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
35 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.
36 Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.»
37 När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi göra?»
38 Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.
39 Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»
40 Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.»
41 De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.
42 Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
43 Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna.
44 Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt;
45 de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.
46 Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
47 Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.
3 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön som hölls vid nionde timmen.
2 Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.
3 När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i helgedomen, bad han dem om en allmosa.
4 Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus sade: »Se på oss.»
5 När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,
6 sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»
7 Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,
8 och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud.
9 Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.
10 Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade vederfarits honom.
11 Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats som kallades Salomos pelargång.
12 När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket så: »I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit att han kan gå?
13 Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös.
14 Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden att en dråpare skulle givas åt eder.
15 Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna.
16 Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan bruka alla lemmar.
17 Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.
18 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida.
19 Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade,
20 på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen Jesus,
21 vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.
22 Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder.
23 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas ur folket.'
24 Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.
25 I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'
26 För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.»
4 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.
2 Ty det förtröt dem att du undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.
3 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton.
4 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.
5 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem;
6 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.
7 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?»
8 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande: »I folkets rådsherrar och äldste,
9 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,
10 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig.
11 Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva -- 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.
12 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.»
13 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.
14 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot.
15 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan överlade de med varandra
16 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.
17 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.»
18 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn.
19 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I själva döma;
20 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört.»
21 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa dem.
22 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen över fyrtio år gammal.
23 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem.
24 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade: »Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är.
25 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet?
26 Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.'
27 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;
28 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske.
29 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord,
30 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.»
31 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet.
32 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt.
33 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.
34 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda
35 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde.
36 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,
37 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna och lade dem för apostlarnas fötter.
5 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods,
2 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter.
3 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket?
4 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.»
5 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
6 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.
7 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett.
8 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»
9 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.»
10 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man.
11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.
12 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång.
13 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära.
14 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor.
15 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem.
16 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade.
17 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av nitälskan
18 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
19 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade:
20 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.»
21 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
22 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta
23 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.»
24 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta.
25 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»
26 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.
27 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
28 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.»
29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor.
30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat.
31 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse.
32 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»
33 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem.
34 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen.
35 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män.
36 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet.
37 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade.
38 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned;
39 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»
40 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.
41 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
42 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
6 Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
2 Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden.
3 Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla.
4 Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»
5 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia.
6 Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.
7 Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde.
8 Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
9 Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några upp för att disputera med Stefanus.
10 Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här talade.
11 Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
12 De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora rådet.
13 Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
14 Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har givit oss.»
15 Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.
7 Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»
2 Då sade han: »Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran,
3 och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig.'
4 Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta därifrån till detta land, där I nu bon.
5 Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke hade någon son.
6 Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
7 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud; 'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna plats.'
8 Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
9 Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom
10 och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
11 Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
12 Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra fäder åstad dit, en första gång.
13 Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
14 Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
15 Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder.
16 Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem.
17 Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i Egypten,
18 till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste av Josef.
19 Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för att dessa icke skulle bliva vid liv.
20 Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
21 sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
22 Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar.
23 Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka sina bröder, Israels barn.
24 När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl egyptiern.
25 Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
26 Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför gören I då varandra orätt?'
27 Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
28 Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
29 Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i Madiams land och födde där två söner.
30 Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
31 När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
32 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
33 Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.
34 Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.
35 Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
36 Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.
37 Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
38 Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder.
39 Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
40 och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.'
41 Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.
42 Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: 'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus?
43 Nej, I buren Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som I hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.'
44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
45 Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.
46 Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud.
47 Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
48 Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger:
49 'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
50 Min hand har ju gjort allt detta.'
51 I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
52 Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt,
53 I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.»
54 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom.
55 Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
56 Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.»
57 Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom
58 och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
59 Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.»
60 Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han. 8:1. elektroniska utgåvan.
8 Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom. Apostlagärningarna, 8 Kapitlet Förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Evangelium predikat i Samarien. Trollkarlen Simon. En etiopisk hovmans dop. Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd.
2 Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom.
3 Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.
4 Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord.
5 Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där.
6 Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade.
7 Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.
8 Och det blev stor glädje i den staden.
9 Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort.
10 Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne är vad man kallar 'Guds stora kraft.'»
11 Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.
12 Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.
13 Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad.
14 Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
15 Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande;
16 ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herren Jesu namn.
17 De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.
18 När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar
19 och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande.»
20 Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar.
21 Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.
22 Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten.
23 Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.»
24 Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig.»
25 Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar.
26 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»
27 Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja,
28 men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias.
29 Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.»
30 Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
31 Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.
32 Men det ställe i skriften som han läste var detta: »Såsom ett får fördes han bort till att slaktas; och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han icke sin mun.
33 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden.»
34 Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan?»
35 Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus.
36 Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?»
37 38 Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han döpte honom.
39 Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd.
40 Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea.
9 Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen
2 och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på »den vägen», vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.
3 Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
4 Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
5 Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus, den som du förföljer.
6 Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.»
7 Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
8 Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus.
9 Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.
10 Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag, Herre.»
11 Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.
12 Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»
13 Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
14 Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»
15 Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn;
16 och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt namns skull.»
17 Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.»
18 Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.
19 Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt. Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus.
20 Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son.
21 Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade: »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?»
22 Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias.
23 När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja honom ur vägen;
24 men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid stadsportarna både dag och natt,
25 togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.
26 När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge.
27 Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn.
28 Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn;
29 och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de gjorde försök att röja honom ur vägen.
30 När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus.
31 Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
32 Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
33 Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade legat till sängs; han var nämligen lam.
34 Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.
35 Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de omvände sig till Herren.
36 I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder detsamma som Dorkas). Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen.
37 Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
38 Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan dröjsmål komma till dem.
39 Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit, förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
40 Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp.
41 Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande framför den.
42 Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på Herren.
43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid namn Simon. senare ett grekiskt.
10 I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den så kallade italiska krigsskaran.
2 Han var en from man, som »fruktade Gud» tillika med hela sitt hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid till Gud.
3 En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!»
4 Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det, herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.
5 Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som ock kallas Petrus.
6 Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid havet.»
7 När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som hörde till hans närmaste följe,
8 och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till Joppe.
9 Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att bedja.
10 Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu tillredde maten, föll han i hänryckning.
11 Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned till jorden.
12 Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.
13 Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.»
14 Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt och orent.»
15 Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.»
16 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax åter upptagen till Himmelen.
17 Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
18 och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades Petrus, gästade där.
19 Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
20 Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det är jag som har sänt dem.»
21 Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?»
22 De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att säga.»
23 Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge. Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och några av bröderna i Joppe följde med honom.
24 Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste vänner.
25 Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter.
26 Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en människa.»
27 Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara där församlade.
28 Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon människa för ohelig eller oren.
29 Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad. Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»
30 Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå framför mig,
31 och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor hava kommit i åminnelse inför Gud.
32 Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
33 Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra allt som har blivit dig befallt av Herren.»
34 Då öppnade Petrus sin mun och sade: »Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till personen',
35 utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
36 Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om frid, det ordet kännen I,
37 den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade --
38 förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom.
39 Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom på trä och dödade honom.
40 Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva uppenbar,
41 väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda.
42 Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande och döda.
43 Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn.»
44 Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem som hörde hans tal.
45 Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.
46 De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.
47 Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de likaväl som vi?»
48 Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn. Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några dagar.
Apostlagärningarna 2-10
Svenska Folkbibeln
Den helige Ande utgjuts på pingstdagen
2 När pingstdagen[a] hade kommit var de alla samlade. 2 Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 3 Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4 Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.
5 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. 6 Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. 7 Häpna och förundrade sade de: "Är de inte galileer, alla dessa som talar? 8 Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? 9 Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien,[b] 10 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, 11 vi som är judar eller proselyter,[c] kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." 12 De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan detta betyda?" 13 Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla av sött vin."
Petrus pingstpredikan
14 Då trädde Petrus fram tillsammans med de elva och tog till orda och talade till dem: "Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, detta bör ni veta, och lyssna nu på mina ord. 15 Det är inte som ni tror att dessa är berusade. Det är ju bara tredje timmen på dagen. 16 Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel:
17 Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud:
Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött.
Era söner och era döttrar skall profetera,
era unga män skall se syner, och era gamla män
skall ha drömmar.[d]
18 Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna
utgjuta av min Ande, och de skall profetera.
19 Jag skall låta under synas uppe på himlen
och tecken nere på jorden, blod, eld och rök.
20 Solen skall vändas i mörker och månen i blod,
innan Herrens dag kommer, den stora och härliga.
21 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn
skall bli frälst.
22 Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. 23 Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen[e] spikade ni fast honom på korset och dödade honom. 24 Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden. 25 David säger med tanke på honom:
Jag har alltid Herren för ögonen, han står på min högra sida
för att jag inte skall vackla.[f]
26 Därför gläder sig mitt hjärta och jublar min tunga,
ja, också min kropp skall vila i det hoppet
27 att du inte skall lämna mig i graven[g] eller låta din Helige se förgängelsen
28 Du har visat mig livets vägar, och du skall uppfylla mig
med glädje inför ditt ansikte.
29 Mina bröder, jag får väl öppet säga er att vår stamfader David är både död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag. 30 Han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. 31 I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen. [h] 32 Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. 33 Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör. 34 Ty David har inte farit upp till himlen. Men han säger:
Herren sade till min Herre:[i] Sätt dig på min högra sida,[j]
35 tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter.[k]
36 Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias."
37 När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skall vi göra?" 38 Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. 39 Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." 40 Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: "Låt er frälsas från detta bortvända släkte." 41 De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.
De troendes gemenskap
42 De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 43 Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44 Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. 45 De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. 46 Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. 47 De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.
Petrus botar en lam man
3 Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid tiden för bönen man ber vid nionde timmen. 2 Då bar man dit en man som hade varit lam från födelsen. Varje dag satte man honom vid den tempelport som kallas Sköna porten, för att han skulle be dem som var på väg in i templet om en gåva.[l] 3 När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. 4 De fäste blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" 5 Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. 6 Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!" 7 Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. 8 Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. 9 Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. 10 Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom.
Petrus vittnar om Livets furste
11 Då mannen höll sig till Petrus och Johannes, skyndade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad. 12 När Petrus såg det sade han till folket: "Israeliter, varför är ni förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? 13 Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. 14 Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. 15 Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till. 16 Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.
17 Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era rådsherrar visste vad ni gjorde. 18 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. 19 Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade 20 och tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. 21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. 22 Mose har sagt: En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er. [m] 23 Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket. [n] 24 Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. 25 Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma[o] skall alla folk på jorden välsignas.[p] 26 För er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar."
Petrus och Johannes inför Stora rådet
4 Medan Petrus och Johannes talade till folket, kom prästerna, tempelvaktens ledare och sadduceerna emot dem, 2 upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. 3 De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. 4 Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen.
5 Nästa dag samlades Stora rådets medlemmar i Jerusalem, både äldste och skriftlärda, 6 vidare översteprästen Hannas liksom Kajfas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. 7 De förde fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" 8 Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Ni folkets rådsherrar och äldste, 9 eftersom vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han har blivit botad, 10 så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. 11 Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. [q] 12 Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta."
13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit tillsammans med Jesus. 14 Och när de såg mannen som hade blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. 15 De befallde dem att lämna rådssalen och överlade med varandra. 16 De sade: "Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. 17 Men för att detta inte skall spridas vidare bland folket, så låt oss varna dem för att i fortsättningen tala till någon människa i det namnet."
18 De kallade in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn. 19 Men Petrus och Johannes svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? 20 Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört." 21 Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt. 22 Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år.
Bön i förföljelsetid
23 Sedan de hade blivit frigivna, gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 24 När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud och bad: "Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, 25 du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare:
Varför upprörs hedningarna och tänker folken ut
meningslösa planer?[r]
26 Jordens kungar träder upp, och furstarna gaddar sig samman
mot Herren och hans Smorde.[s]
27 Ja, de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, 28 för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. 29 Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, 30 genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." 31 När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord.
Ett hjärta och en själ
32 Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. 34 Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen 35 och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. 36 Josef som var levit och född på Cypern och som apostlarna kallade Barnabas - det betyder Tröstens son - 37 ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter.
Ananias och Safira
5 En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom. 2 Med sin hustrus vetskap tog han undan något av köpesumman och bar fram en del och lade för apostlarnas fötter. 3 Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du ljög mot den helige Ande och tog undan en del av pengarna för jorden? 4 Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Du har ljugit, inte bara för människor utan för Gud." 5 När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. 6 De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.
7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni jorden för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för så mycket." 9 Petrus sade till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de skall också bära bort dig." 10 Och plötsligt föll hon ner död vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. 11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.
Apostlarna gör under
12 Många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer. Och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. 13 Av de andra vågade ingen sluta sig till dem, men folket uppskattade dem. 14 Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor. 15 Ja, man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar, för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem, när han gick förbi. 16 Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem, och de förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
Apostlarna inför Stora rådet
17 Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga sadduceernas parti,[t] uppfylldes av avund 18 och grep apostlarna och satte dem i fängelse. 19 Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: 20 "Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv." 21 När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och undervisade. Då översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. 22 Men när tjänarna kom fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: 23 "Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid portarna, men då vi öppnade fann vi ingen därinne." 24 När ledaren för tempelvakten tillsammans med översteprästerna fick höra det, blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. 25 Men då kom någon och sade till dem: "Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket." 26 Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket.
27 När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem 28 och sade: "Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss." 29 Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. 30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. 31 Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. 32 Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom."
33 När rådsmedlemmarna hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. 34 Men en farisé i Stora rådet, en laglärare som hette Gamaliel[u] och som var aktad av allt folket, reste sig och begärde att man för en kort stund skulle föra ut männen. 35 Sedan sade han till dem: "Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. 36 För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något[v], och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. 37 Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. 38 Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. 39 Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud."
De lät sig övertygas, 40 kallade in apostlarna, lät piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. 41 Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. 42 Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.
Sju församlingstjänare utses
6 Vid den tiden då antalet lärjungar ökade, började de grekisktalande judarna klaga på de infödda judarna över att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen. 2 Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. 3 Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4 Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." 5 Alla de församlade tyckte att förslaget var gott, och de valde Stefanus, en man uppfylld av tro och den helige Ande, vidare Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 6 Dessa förde de fram inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. 7 Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.
Stefanus grips
8 Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. 9 Då uppträdde några från den synagoga som kallades "De frigivnas", folk från Cyrene och Alexandria, Cilicien och Asien och började diskutera med Stefanus. 10 Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. 11 Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom tala hädiska ord mot Mose och mot Gud". 12 Och de hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och dessa överföll honom, släpade honom med sig och förde honom inför Stora rådet. 13 Sedan lät de falska vittnen träda fram som sade: "Den mannen slutar inte att tala mot denna heliga plats och mot lagen. 14 Vi har hört honom säga: Jesus från Nasaret skall bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." 15 Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels.
Stefanus tal
7 Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" 2 Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig.
Abraham
Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. [w] 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras, och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. [x] 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats [y] 8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.
Josef
9 Och våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom ynnest och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.[z] 11 Men hela Egypten och Kanaan drabbades av hungersnöd och mycket lidande, och våra stamfäder hade inget att äta. 12 När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13 Andra gången de var där gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14 Josef skickade då bud och kallade till sig sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 15 Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16 De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en viss summa pengar av Hamors barn i Sikem.
17 När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, ökade folkets antal och de blev allt fler i Egypten, 18 ända tills en annan kung framträdde i landet, en som inte kände till Josef. 19 Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda, för att de inte skulle överleva.
Mose
20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett mycket vackert barn.[aa] Under tre månader sköttes han i sin fars familj,[ab] 21 och då han sattes ut, tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. 23 När han hade fyllt fyrtio år, steg den tanken upp i hans hjärta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn. 24 Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag kom han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder. Varför gör ni varandra illa? 27 Men den som hade handlat orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? 29 Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land, där han fick två söner.
30 När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. 31 Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: 32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. [ac] Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt. 33 Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark.[ad] 34 Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.
35 Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?,[ae] honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. 36 Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37 Det var han som sade till Israels barn: En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets.[af] 38 Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.
39 Men våra fäder ville inte lyda honom. De stötte honom ifrån sig och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. 40 De sade till Aron: Gör åt oss gudar som skall gå framför oss. Ty vad som har hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [ag] 41 Och de gjorde vid den tiden en kalv och bar fram offer åt avguden och jublade över sina händers verk. 42 Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här,[ah] så som det står skrivet i profeternas bok:[ai] Bar ni väl fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? [aj] 43 Nej, ni bar med er Moloks[ak] tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Men jag skall föra er bortom Babylon.
44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel[al] i öknen så inrättat som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett. 45 Detta tabernakel fick våra fäder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och där var tabernaklet fram till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud.[am] 47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. 48 Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:
49 Himlen är min tron, och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats,
där jag kan vila?[an]
50 Har inte min hand gjort allt detta?
Avslutande anklagelse
51 Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. 52 Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, 53 ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."
Stefanus stenas
54 När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. 55 Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." 57 Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." 60 Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han. 8 1 Och Saulus hade gått med på att han dödades.
Församlingen förföljs och skingras
Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. 2 Några gudfruktiga män begravde Stefanus och höll stor dödsklagan över honom. 3 Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.
Filippus i Samaria
4 De som nu hade skingrats gick omkring och predikade evangeliet. 5 Filippus[ao] kom ner till staden Samaria och predikade Kristus för folket. 6 Och de höll sig endräktigt till det som Filippus predikade, när de hörde och såg de tecken som han gjorde. 7 Ty under höga skrik for orena andar ut ur många människor, och många lama och lytta botades. 8 Och det blev stor glädje i den staden.
9 Men i staden fanns en man vid namn Simon som bedrev trolldom och hade slagit folket i Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort. 10 Alla, både små och stora, höll sig till honom och sade: "Han är den Guds kraft som man kallar Den stora kraften."[ap] 11 De hade hållit sig till honom, därför att han under lång tid hade bländat dem med sina trollkonster. 12 Men när de nu trodde på Filippus som predikade evangelium om Guds rike och Jesu Kristi namn, döptes de, både män och kvinnor. 13 Också Simon kom till tro, och sedan han blivit döpt höll han sig till Filippus. Han blev mycket häpen, när han såg de stora tecken och kraftgärningar som utfördes.
Apostlabesök i Samarien
14 Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. 15 Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, 16 eftersom Anden ännu inte hade fallit på någon av dem. De var endast döpta i Herren Jesu namn. 17 Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande.
18 När Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar 19 och sade: "Ge också mig denna kraft, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande." 20 Petrus sade till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för pengar. 21 Du har inte någon del eller lott i den här saken, eftersom ditt hjärta inte är uppriktigt inför Gud. 22 Vänd dig därför bort från din ondska och be till Herren. Kanske skall han förlåta dig vad du tänker i ditt hjärta. 23 Jag ser att du är förgiftad av bitter galla och bunden med orättfärdighetens band." 24 Simon svarade: "Be ni för mig till Herren, så att inget av det ni har sagt kommer över mig."
25 Och sedan de hade vittnat och predikat Herrens ord, vände de tillbaka till Jerusalem och predikade under vägen evangeliet i många byar i Samarien.
Filippus och den etiopiske hovmannen
26 En Herrens ängel talade till Filippus: "Gå vid middagstiden[aq] ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde." 27 Och Filippus stod upp och gick. Och se, då kom en etiopisk hovman[ar] som var eunuck[as] och hade uppsikt över skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandace.[at] Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe 28 och var nu på väg tillbaka och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29 Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den." 30 Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" 31 Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?" Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32 Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som förs bort till att slaktas,
och liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
öppnade han inte sin mun.[au]
33 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv togs bort från jorden.
34 Hovmannen sade till Filippus: "Jag ber dig, säg mig, vem är det profeten talar om här, om sig själv eller någon annan?" 35 Då tog Filippus till orda och började utifrån detta skriftställe predika evangeliet om Jesus för honom. 36 När de nu färdades vägen fram, kom de till ett vatten, och hovmannen sade: "Se, här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?"[av] 38 Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet och Filippus döpte honom. 39 När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer men fortsatte glad sin resa. 40 Filippus kom till Asdod och gick omkring och predikade evangeliet i alla städer, tills han nådde Cesarea.
Saulus omvändelse
9 Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2 och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som hörde till 'den vägen',[aw] män eller kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem. 3 Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. 4 Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul,[ax] Saul, varför förföljer du mig?". 5 Han frågade: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den som du förföljer. 6 Men stå upp och gå in i staden, så skall du få veta vad du måste göra." 7 Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen. 8 Saulus reste sig upp från marken, och när hans ögon öppnades kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9 Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack.
10 I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre." 11 Herren sade till honom: "Bege dig till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man som heter Saulus och är från Tarsus, ty se, han ber. 12 Och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han skall se igen." 13 Då svarade Ananias: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14 Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn." 15 Men Herren sade till honom: "Gå! Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn. 16 Och jag skall själv visa honom, hur mycket han måste lida för mitt namns skull."
17 Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande." 18 Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt. 19 Sedan åt han och fick nya krafter.
Saulus predikar Jesus
Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, 20 och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son. 21 Alla som hörde honom häpnade och sade: "Var det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som åkallar detta namn? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?" 22 Men Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna som bodde i Damaskus svarslösa, när han bevisade att Jesus är Messias.
23 Efter någon tid beslöt judarna att röja honom ur vägen, 24 men Saulus fick reda på deras beslut. Dag och natt höll de till och med vakt vid portarna för att döda honom, 25 men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom utefter muren i en korg.
26 När han kom till Jerusalem, försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var lärjunge. 27 Då tog Barnabas hand om honom och förde honom till apostlarna och berättade för dem, hur Saulus hade sett Herren på vägen och att Herren hade talat till honom, och att Saulus frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. 28 Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. 29 Och han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen. 30 När bröderna fick veta det, förde de honom ner till Cesarea och sände honom sedan till Tarsus.[ay]
31 Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
Petrus i Lydda och Joppe
32 Petrus reste genom hela området och kom ner till de heliga som bodde i Lydda. 33 Där träffade han en man vid namn Eneas, som var lam och hade legat till sängs i åtta år. 34 Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd!" Genast steg han upp. 35 Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren.
36 I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita - översatt heter det Dorkas.[az] Hon gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga. 37 Men under de dagarna blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. 38 Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!" 39 Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40 Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. 41 Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde. 42 Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.[ba]
Kornelius ser en syn
10 I Cesarea bodde en man som hette Kornelius, en officer vid den italiska vaktavdelningen.[bb] 2 Han var from och fruktade Gud[bc] liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud. 3 En dag omkring nionde timmen[bd] såg han tydligt i en syn, hur en Guds ängel kom in till honom och sade: "Kornelius!" 4 Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?" Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg. 5 Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus. 6 Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." 7 När ängeln som talat med honom var borta, kallade Kornelius till sig två av sina tjänare och en soldat, som var en from man och alltid stod till hans tjänst. 8 Han förklarade alltsammans för dem och sände dem till Joppe.
Petrus ser en syn
9 Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att be. 10 Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan man gjorde i ordning maten, kom han i hänryckning. 11 Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes ner till jorden, 12 och i den fanns alla slag av jordens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. 13 Och en röst kom till honom: "Stig upp, Petrus, slakta och ät!" 14 Petrus svarade: "Nej, nej, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt eller orent." 15 Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent." 16 Detta hände tre gånger, och sedan togs duken strax upp till himlen.
17 Medan Petrus ännu undrade över vad synen kunde betyda, se, då stod männen som Kornelius hade sänt vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus, 18 och nu ropade de och frågade om Simon, som kallades Petrus, bodde där som gäst. 19 Petrus tänkte ännu på synen, när Anden sade till honom: "Se, tre män söker dig. 20 Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem." 21 Petrus gick ner till männen och sade: "Jag är den ni söker. Varför har ni kommit hit?" 22 De svarade: "Officeren Kornelius är en rättfärdig man som fruktar Gud, och hela det judiska folket talar väl om honom. Av en helig ängel har han fått en uppenbarelse att han skall kalla på dig och höra vad du har att säga." 23 Då bad Petrus dem stiga in, och de blev hans gäster.
Petrus och Kornelius
Dagen därefter gav han sig i väg i sällskap med dem, och några av bröderna från Joppe följde med honom. 24 Följande dag kom de till Cesarea. Kornelius väntade på dem och hade kallat samman sina släktingar och närmaste vänner. 25 När Petrus skulle gå in, kom Kornelius emot honom och föll ner för hans fötter och tillbad. 26 Men Petrus reste honom upp och sade: "Stig upp! Också jag är en människa." 27 Medan han samtalade med Kornelius gick han in och fann många församlade. 28 Han sade till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en jude att umgås med en hedning eller besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall kalla någon människa ohelig eller oren. 29 Därför tvekade jag inte heller att komma, när ni sände bud efter mig. Och nu vill jag veta varför ni har bett mig komma hit." 30 Kornelius svarade: "För fyra dagar sedan just vid den här tiden, den nionde timmen, var jag här hemma och bad. Och se, en man i skinande kläder stod framför mig 31 och sade: Kornelius, Gud har hört din bön och kommer ihåg dina gåvor. 32 Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor som gäst i garvaren Simons hus vid havet. 33 Då skickade jag genast bud efter dig, och du gjorde väl i att du kom. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har befallt dig att säga."
Petrus tal
34 Då började Petrus tala: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, 35 utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. 36 Detta är det ord som Gud sände till Israels folk, när han förkunnade frid genom Jesus Kristus, han som är allas Herre. 37 Ni känner till den förkunnelse som gick ut över hela Judeen med början i Galileen, och som följde på det dop som Johannes förkunnade: 38 hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. 39 Vi är vittnen till allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. 40 Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, 41 inte för allt folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack tillsammans med honom sedan han uppstått från de döda. 42 Och han befallde oss att predika för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande och döda. 43 Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."
Hedningarna tar emot den helige Ande
44 Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. 45 Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. 46 Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. 47 Då frågade Petrus: "Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?" 48 Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.
Footnotes
- Apostlagärningarna 2:1 pingstdagen Pingstfesten var från början en skördefest, då förstlingen av årets gröda bars fram som offer (2 Mos 23:16, 4 Mos 28:26). Bland de judiska rabbinerna uppfattades pingsten som en fest till minne av laggivningen.
- Apostlagärningarna 2:9 Asien Avser i NT en provins i Mindre Asien (nuvarande västra Turkiet).
- Apostlagärningarna 2:11 proselyter Se not till Matt 23:15.
- Apostlagärningarna 2:17 Joel 2:28f.
- Apostlagärningarna 2:23 är utan lagen Dvs hedningar (laglösa) som inte har den uppenbarade gudsviljan i tio Guds bud.
- Apostlagärningarna 2:25 Ps 16:8f.
- Apostlagärningarna 2:27 graven Grek. Hades.
- Apostlagärningarna 2:31 Ps 16:10.
- Apostlagärningarna 2:34 min Herre Davids Herre, Messias.
- Apostlagärningarna 2:34 Ps 110:1.
- Apostlagärningarna 2:35 som en fotpall under dina fötter Se not till Luk 20:43.
- Apostlagärningarna 3:2 gåva Se not till Matt 6:2.
- Apostlagärningarna 3:22 5 Mos 18:15f.
- Apostlagärningarna 3:23 5 Mos 18:19.
- Apostlagärningarna 3:25 avkomma Ordagrant: "säd".
- Apostlagärningarna 3:25 1 Mos 12:3.
- Apostlagärningarna 4:11 Ps 118:22.
- Apostlagärningarna 4:25 Ps 2:1f.
- Apostlagärningarna 4:26 Smorde Dvs Messias, Kristus.
- Apostlagärningarna 5:17 sadduceernas parti Uttrycket används här om en religiös riktning inom judendomen. Se not till Matt 3:7.
- Apostlagärningarna 5:34 Gamaliel Paulus lärare (22:3).
- Apostlagärningarna 5:36 något Ordagrant: "någon".
- Apostlagärningarna 7:3 1 Mos 12:1.
- Apostlagärningarna 7:6 1 Mos 15:13f.
- Apostlagärningarna 7:7 denna plats Dvs på berget Horeb, Sinai (2 Mos 3:12).
- Apostlagärningarna 7:10 sitt hus Här i betydelsen "förvaltning".
- Apostlagärningarna 7:20 ett mycket vackert barn Annan översättning: "vacker inför Gud."
- Apostlagärningarna 7:20 familj Se not till Joh 4:53.
- Apostlagärningarna 7:32 2 Mos 3:6.
- Apostlagärningarna 7:33 2 Mos 3:5, 7.
- Apostlagärningarna 7:35 2 Mos 2:14.
- Apostlagärningarna 7:37 5 Mos 18:15.
- Apostlagärningarna 7:40 2 Mos 32:1.
- Apostlagärningarna 7:42 himlens här Gudomligheter med anknytning till stjärnorna. Dyrkan av himlakropparna var utbredd i Orienten och förekom också i Israel, fast den där var förbjuden (5 Mos 4:19, 2 Kung 21:5, 23:12).
- Apostlagärningarna 7:42 profeternas bok Ett uttryck som avser de tolv mindre profeterna (Hos-Mal) i GT.
- Apostlagärningarna 7:42 Amos 5:25f.
- Apostlagärningarna 7:43 Molok var en kanaaneisk gud som dyrkades också av avfälliga israeliter (3 Mos 20:2f).
- Apostlagärningarna 7:44 vittnesbördets tabernakel Dvs ett tält där lagens två tavlor förvarades. Detta tält var den av Gud föreskrivna platsen för folkets tillbedjan.
- Apostlagärningarna 7:46 Jakobs Gud Andra handskrifter: "Jakobs hus".
- Apostlagärningarna 7:49 Jes 66:1f.
- Apostlagärningarna 8:5 Filippus var en av de sju församlingstjänarna, 6:5.
- Apostlagärningarna 8:10 Den stora kraften som utövar magi, dvs trolldom, och ger sig ut för att äga övernaturliga krafter.
- Apostlagärningarna 8:26 vid middagstiden Annan översättning: "söderut".
- Apostlagärningarna 8:27 etiopisk hovman Dvs nubier (från det nuvarande Sudan).
- Apostlagärningarna 8:27 eunuck Dvs en kastrerad man.
- Apostlagärningarna 8:27 Kandace drottningens titel har kommit att uppfattas som namn.
- Apostlagärningarna 8:32 Jes 53:7f.
- Apostlagärningarna 8:36 Några sena handskrifter tillägger (v. 37): Filippus sade till honom: "Om du tror av hela ditt hjärta, kan det ske." Hovmannen svarade: "Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son."
- Apostlagärningarna 9:2 den vägen Beteckning för den kristna församlingens lära och liv.
- Apostlagärningarna 9:4 Saul hade ett hebreiskt och ett romerskt namn (Saul respektive Paulus).
- Apostlagärningarna 9:30 Tarsus Paulus födelsestad i Cilicien, 22:3.
- Apostlagärningarna 9:36 Tabita . . . Dorkas Aram. "Tabita", grek. "Dorkas".
- Apostlagärningarna 9:43 garvare Garvning var för judarna ett orent hantverk, eftersom en garvare kom i beröring med döda djur.
- Apostlagärningarna 10:1 vaktavdelningen En sådan vaktavdelning bestod av ca sexhundra man.
- Apostlagärningarna 10:2 fruktade Gud Uttrycket "gudfruktiga" eller "de som fruktar Gud" avser hedningar som utan att låta omskära sig och därmed helt övergå till judendomen bekände sig tro på Israels Gud. Sådana "gudfruktiga" (halvproselyter) tog judarna gärna emot och krävde endast att de skulle hålla de viktiga föreskrifterna om sabbaten och om ren och oren föda.
- Apostlagärningarna 10:3 omkring nionde timmen Vid tiden för aftonens rökoffer (v. 4).
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln