Apostlagärningarna 4-6
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Petrus och Johannes arresteras
4 Medan Petrus och Johannes fortfarande talade till folket, kom prästerna, officeren vid tempelvakten och saddukeerna[a] fram till dem. 2 De var mycket upprörda över att de undervisade folket och utifrån Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. 3 Därför grep de Petrus och Johannes och satte dem sedan i fängelse över natten eftersom det hunnit bli kväll. 4 Men många som hade lyssnat till budskapet började tro och antalet troende hade nu stigit till omkring 5 000 män.
5 Följande dag samlades de högsta styresmännen och folkets ledare och de skriftlärda i Jerusalem.[b] 6 Översteprästen Hannas var där, liksom Kajafas, Johannes, Alexandros och alla övriga från översteprästernas släkt. 7 De lät sedan hämta Petrus och Johannes och frågade dem:
”Genom vilken kraft och i vems namn har ni gjort det här?”
8 Då fylldes Petrus av den heliga Anden och svarade dem:
”Ni styresmän och ledare för folket! 9 Om vi idag frågas ut om en god gärning mot en handikappad man och på vilket sätt han blev frisk, 10 ska både ni och alla andra i Israel veta att det är i nasarén Jesus Kristus namn som den här mannen står framför er fullständigt frisk. Ni korsfäste Jesus, men Gud uppväckte honom från de döda. 11 Han är
’den sten som inte dög åt er byggnadsarbetare
har blivit en hörnsten.[c]’
12 Räddningen finns inte hos någon annan och det finns inget annat namn bland människor under hela himlen som kan rädda oss.”
13 När de såg hur modiga Petrus och Johannes var och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning,[d] blev de mycket förvånade. De visste bara att dessa hade varit tillsammans med Jesus. 14 Men eftersom de kunde se mannen stå där bredvid dem fullt frisk, kunde de inget säga. 15 Därför skickade de ut dem ur rådssalen och började diskutera med varandra. 16 De sa: ”Vad ska vi göra med de här människorna? Vi kan ju inte neka till att de har gjort ett stort tecken och alla i Jerusalem känner redan till det. 17 Men vi kanske kan hindra att detta sprids ännu mer bland folket. Vi varnar dem för att i fortsättningen tala till någon mer i det namnet.”
18 Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa i namnet Jesus. 19 Men Petrus och Johannes svarade: ”Tänk efter själva, om det är rätt inför Gud att lyda er istället för honom? 20 Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det som vi har sett och hört.”
21 Då hotade rådet dem än en gång men släppte dem sedan. De visste inte hur de skulle straffa dem för alla hyllade Gud för det som hade skett. 22 Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år gammal.
De troende ber om frimodighet
23 Så snart Petrus och Johannes blev fria, sökte de upp de sina och berättade allt vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt. 24 Och när de andra hörde dem, började alla gemensamt ropa högt till Gud och sa:
”Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem![e] 25 Du lät den heliga Anden tala genom vår förfader David, din tjänare:
’Varför gör folken uppror?
Varför smider de meningslösa planer?
26 Jordens kungar reser sig;
makthavarna samlas mot Herren
och mot hans Smorde.’[f]
27 De slog sig verkligen samman i den här staden mot din heliga tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, de andra folken och Israels folk, 28 de har gjort vad du i din makt och med din vilja hade förutbestämt. 29 Herre, se nu hur de hotar oss! Så hjälp nu dina tjänare att frimodigt förkunna ditt budskap! 30 Visa din makt och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din heliga tjänare Jesus namn!”
31 När de hade slutat be, skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade Guds budskap frimodigt.
De troende delar allt med varandra
32 Alla de troende var enade till hjärta och själ och ingen tyckte att det han ägde var hans eget utan alla delade med sig av vad de hade. 33 Apostlarna vittnade med stor kraft om att Herren Jesus hade uppstått från de döda och Gud var mycket nådig mot dem alla. 34 Ingen av dem saknade något. Alla som ägde mark eller hus sålde det och kom med vad de fått 35 och lämnade pengarna framför apostlarna. De delades sedan ut åt var och en allt efter deras behov.
36 Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, ”Tröstens son”, 37 sålde också en åker som han ägde och lämnade pengarna framför apostlarna.
Ananias och Sapfeiras bedrägeri
5 En man som hette Ananias sålde en egendom tillsammans med sin hustru Sapfeira. 2 Men med sin hustrus vetskap behöll han en del av köpesumman och överlämnade resten framför apostlarna.
3 Då sa Petrus: ”Ananias, varför har du låtit Satan fylla ditt hjärta så att du ljuger för den heliga Anden och behåller en del av det du fått för din jord? 4 Den var väl din när du ägde den och du disponerade väl över pengarna när den var såld? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för göra något sådant? Det är inte för människor du har ljugit utan för Gud.”
5 När Ananias hörde dessa ord, föll han död ner på golvet och alla som hörde om händelsen blev helt förskräckta. 6 Några yngre män kom sedan och svepte in honom och bar ut honom och begravde honom.
7 Ungefär tre timmar senare kom Ananias hustru dit utan att veta vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne då: ”Var det här hela den summa ni fick för jorden?”
”Ja”, svarade hon, ”det var det.”
9 Då sa Petrus: ”Hur kunde ni komma överens om att försöka lura Herrens Ande? De steg du just hör utanför dörren är stegen av de män som har begravt din man och nu ska de bära ut dig också.”
10 I samma stund föll hon ner framför Petrus och dog. När de unga männen kom in och fick se att hon var död, bar de ut henne också och begravde henne bredvid hennes man. 11 Hela församlingen, och alla andra som hörde om detta, blev mycket förskräckta.
Många blir botade
12 Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. De troende möttes regelbundet i Salomos pelarhall. 13 Ingen annan vågade förena sig med dem, men folket visade dem stor respekt 14 och allt fler började tro på Herren Jesus, både män och kvinnor. 15 Man bar också ut sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på dem när han gick förbi. 16 Även från orterna runt omkring Jerusalem kom det många. Man tog med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar och alla blev botade.
Apostlarna arresteras på nytt
17 Översteprästen och hans anhängare som var saddukeer blev mycket avundsjuka 18 och lät arrestera apostlarna och sätta dem i fängelse.
19 Men på natten kom en ängel från Herren och öppnade fängelseportarna och förde ut dem och sa: 20 ”Gå och ställ er i templet och berätta för folket allt om detta nya liv.”
21 De lydde och tidigt på morgonen gick de till templet och började undervisa.
När översteprästen och hans närmaste män kom, kallade de samman det judiska rådet, alla beslutsfattarna i Israel. Och de skickade bud till fängelset för att hämta apostlarna. 22 Men när tjänarna kom till fängelset, kunde de inte hitta dem där. Männen återvände då och rapporterade: 23 ”Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.”
24 När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. 25 Men då kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket.
26 Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda för att bli stenade av folket.
27 När apostlarna hämtats och ställts inför rådet, började översteprästen förhöra dem: 28 ”Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa i det namnet och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!” 29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. 30 Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. 31 Honom har Gud upphöjt med sin makt och gjort honom till en härskare och frälsare, så att Israel kan vända om och få förlåtelse för sina synder. 32 Vi kan själva vittna om detta och det kan också den heliga Anden som han har gett till dem som lyder honom.”
33 När medlemmarna i rådet hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. 34 Men då ingrep en av fariseerna[g] i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att apostlarna skulle föras ut en stund. 35 Sedan sa han: ”Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! 36 För ett tag sedan var det Theudas som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske fyrahundra personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna åt olika håll och rörelsen dog ut. 37 Därefter vid tiden för skattskrivningen, kom Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad och alla hans efterföljare skingrades. 38 Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om detta bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. 39 Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!”
40 Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, kallade in apostlarna och lät dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa i Jesus namn och lät dem gå. 41 Men apostlarna lämnade rådssalen, glada över att de hade ansetts värdiga att förnedras på grund av Namnet. 42 Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida evangeliet om att Jesus är Messias.
Sju medhjälpare utses
6 Antalet lärjungar ökade vid den här tiden ständigt och det uppstod en del missnöje bland de grekisktalande judarna[h]; de anklagade de infödda judarna för att diskriminera deras änkor vid den dagliga matutdelningen. 2 De tolv kallade därför samman alla lärjungarna och sa: ”Det är inte rätt att vi försummar Guds ord för att sköta matutdelningen. 3 Låt oss därför, mina syskon, välja ut sju välrespekterade män, som är fyllda av Ande och vishet och som vi kan låta ta ansvar för den här uppgiften. 4 Då kan vi ägna oss åt bön och undervisning av budskapet.”
5 Alla som samlats ansåg att det var ett bra förslag och man valde ut Stefanos, en man som var fylld av tro och den heliga Anden, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos från Antiochia, en proselyt.
6 Dessa sju fördes sedan fram till apostlarna som bad och lade händerna på dem.
7 Guds ord spreds nu till allt fler och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även många präster började tro.
Stefanos arresteras
8 Stefanos var fylld av nåd och kraft och han gjorde stora under och tecken bland folket.
9 Då började några män från en synagoga som kallades ”De frigivnas” diskutera med Stefanos. Det var judar från Kyrene och Alexandria och även från provinserna Kilikien och Asien. 10 Men ingen av dem kunde hävda sig mot den vishet och Ande som fanns i hans tal. 11 De övertalade därför i hemlighet några män att de skulle ljuga om Stefanos att de hört honom tala nedsättande om Mose och Gud.
12 Så lyckades de hetsa upp folket och folkets ledare och de skriftlärda som grep Stefanos och förde honom inför det judiska rådet. 13 Där fortsatte de falska vittnena med att säga: ”Den här mannen talar ständigt illa om denna heliga plats och lagen. 14 Vi har själva hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra templet och ändra de traditioner vi har fått från Mose.”
15 Alla i rådssalen såg mycket noga på Stefanos och de tyckte att hans ansikte var som en ängels.
Footnotes
- 4:1 Se not till Matt 3:7.
- 4:5 Det var det judiska rådet som samlades. Rådet hade ett sjuttiotal medlemmar, och bestod av alla de religiösa och politiska ledarna i Israel. Det fungerade under den romerska ockupationen som domstol, men hade också rätt att besluta i vissa politiska frågor.
- 4:11 Se Ps 118:22.
- 4:13 De saknade rabbinsk skolning som skulle ha gett dem auktoritet att undervisa och tolka Skriften.
- 4:24 Se Ps 146:6.
- 4:26 Den Smorde syftar på Messias, eller Kristus. Se Ps 2:1-2. Varför gör folken uppror har här i den grekiska texten något mer betoning på högmod; folken förhäver sig.
- 5:34 Se not till Matt 5:20.
- 6:1 Judar som levde i diaspora, förskingring, och talade grekiska.
Apostlagärningarna 4-6
Svenska 1917
4 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.
2 Ty det förtröt dem att du undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.
3 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton.
4 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.
5 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem;
6 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.
7 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?»
8 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande: »I folkets rådsherrar och äldste,
9 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,
10 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig.
11 Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva -- 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.
12 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.»
13 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.
14 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot.
15 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan överlade de med varandra
16 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.
17 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.»
18 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn.
19 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I själva döma;
20 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört.»
21 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa dem.
22 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen över fyrtio år gammal.
23 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem.
24 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade: »Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är.
25 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet?
26 Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.'
27 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;
28 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske.
29 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord,
30 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.»
31 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet.
32 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt.
33 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.
34 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda
35 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde.
36 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,
37 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna och lade dem för apostlarnas fötter.
5 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods,
2 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter.
3 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket?
4 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.»
5 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
6 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.
7 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett.
8 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»
9 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.»
10 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man.
11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.
12 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång.
13 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära.
14 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor.
15 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem.
16 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade.
17 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av nitälskan
18 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
19 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade:
20 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.»
21 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
22 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta
23 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.»
24 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta.
25 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»
26 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.
27 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
28 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.»
29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor.
30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat.
31 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse.
32 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»
33 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem.
34 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen.
35 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män.
36 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet.
37 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade.
38 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned;
39 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»
40 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.
41 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
42 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
6 Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
2 Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden.
3 Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla.
4 Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»
5 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia.
6 Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.
7 Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde.
8 Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
9 Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några upp för att disputera med Stefanus.
10 Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här talade.
11 Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
12 De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora rådet.
13 Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
14 Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har givit oss.»
15 Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.