Daniel 8-10
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Israels öde
(8:1—12:13)
Synen om baggen och bocken
8 Under kung Belshassars tredje regeringsår[a] hade jag, Daniel, en syn efter den jag först hade sett. 2 I min syn såg jag mig själv i Susa, den befästa staden i provinsen Elam, och i min syn såg jag mig stå vid floden Ulaj. 3 När jag såg mig omkring, fick jag se en bagge med två horn stå vid flodstranden. Hornen var långa, men det ena var längre än det andra, och det längre hade vuxit fram senare. 4 Jag såg baggen stånga mot väster, norr och söder. Inget djur kunde stå emot den, och ingen kunde rädda något ur dess våld. Den gjorde vad den ville och blev mycket mäktig.
5 Medan jag funderade över detta dök plötsligt en bock upp från väster. Den for fram över hela jorden utan att vidröra marken, och den hade ett stort horn i pannan. 6 Den kom mot baggen med de två hornen, den som jag hade sett stå vid flodstranden, och anföll den i stort raseri. 7 Jag såg den rusa inpå baggen och ursinnigt stöta till den, så att dess båda horn bröts av. Baggen hade ingen kraft att stå emot, utan bocken stångade omkull den på marken och trampade ner den, och det fanns ingen som kunde rädda baggen ur dess våld.
8 Bocken blev oerhört mäktig, men när den stod på höjden av sin makt bröts det stora hornet av, och i stället växte det fram fyra framstående horn mot himlens fyra väderstreck. 9 Från ett av dem kom ytterligare ett horn, som först var litet men växte starkt mot söder, öster och mot det härliga landet. 10 Det växte ända upp till himlens härskara och kastade några av denna här och några stjärnor ner till jorden och trampade ner dem. 11 Det nådde till och med upp till härens furste och tog bort från honom det dagliga offret och skändade helgedomen. 12 För överträdelsens skull överlämnades hären och det dagliga offret åt det, och det kastade ner sanningen på marken och hade framgång i vad det än företog sig.[b]
13 Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan av de heliga sa till denne som talade: ”Hur lång tid gäller synen om det dagliga offret, den skändande överträdelsen och helgedomen och hären som trampas ner?” 14 Denne sa till mig[c]: ”Efter 2 300 kvällar och morgnar ska helgedomen återställas till sin rätt[d].”
Uttydning av synen
15 När jag, Daniel, hade sett denna syn och försökte förstå den stod någon framför mig som såg ut som en man. 16 Jag hörde en mansröst ropa tvärs över Ulaj: ”Gabriel, berätta för denne vad synen betyder!” 17 Han kom fram till mig där jag stod, men när han närmade sig blev jag förskräckt och föll ner med ansiktet mot marken. Han sa till mig: ”Du människa, du måste förstå att synen gäller den sista tiden.” 18 Medan han talade till mig var jag i djup sömn, med ansiktet mot marken. Sedan vidrörde han mig och hjälpte mig upp på fötter. 19 Han sa: ”Jag ska låta dig veta vad som kommer att hända under vredens sista tid, för det här gäller den sista tiden.
20 Baggen med de två hornen, som du såg, är Mediens och Persiens kungar. 21 Den raggiga bocken är Greklands kung, och det stora hornet i dess panna är den förste kungen. 22 Att det bröts av och fyra andra växte fram i dess ställe betyder att fyra riken ska uppstå ur hans folk, men de har inte samma styrka.
23 Mot slutet av deras regering, när de har fullföljt överträdelserna, ska en ondsint kung, en intrigernas mästare, uppstå. 24 Hans makt ska vara mycket stor, men den kommer inte från honom själv. Han ska vålla en häpnadsväckande förödelse och lyckas i vad han än gör. Han ska fördärva mäktiga män och heligt folk. 25 Med sin skicklighet får han bedrägerierna att lyckas. Han ska ha höga tankar om sig själv och fördärva många i deras trygghet. Han ska till och med vända sig mot furstarnas Furste. Men han kommer att krossas utan mänskligt ingripande.
26 Synen om 2 300 kvällar och morgnar som är omtalad här är sann. Men håll synen hemlig, för den gäller en avlägsen framtid.”
27 Jag, Daniel, blev matt och låg sjuk i flera dagar. Sedan steg jag upp och utförde min tjänst hos kungen. Men jag var förskräckt av synen och kunde inte förstå den.
Daniel ber för sitt folk
9 Det var nu kung Dareios första regeringsår. Han var son till Xerxes och av medisk härstamning men blev kung i kaldéernas rike. 2 Under hans första regeringsår förstod jag, Daniel, i skrifterna att enligt Herrens ord till profeten Jeremia måste Jerusalem ligga öde i sjuttio år. 3 Jag vände mig till Herren Gud i bön och åkallan och fastade i säck och aska. 4 Jag bad till Herren, min Gud, och bekände:
”Herre, du store och fruktansvärde Gud, som håller förbundet och är nådig mot dem som älskar dig och håller dina bud, 5 vi har syndat och gjort orätt, varit gudlösa och upproriska, vänt oss bort från dina bud och befallningar. 6 Vi har inte lyssnat till dina tjänare, profeterna, som har talat i ditt namn till våra kungar och furstar, våra förfäder och till allt folket i landet.
7 Herre, du är rättfärdig, men denna dag måste vi skämmas, Juda män och Jerusalems invånare och hela Israel, nära och fjärran, i alla länder dit du har drivit dem på grund av deras trolöshet mot dig. 8 Herre, vi och våra kungar, furstar och förfäder skäms, för vi har syndat mot dig. 9 Men Herren, vår Gud, är barmhärtig och förlåter, fastän vi har varit upproriska mot honom. 10 Vi har varit olydiga motHerrens, vår Guds, röst. Vi har inte följt de lagar han gav oss genom sina tjänare profeterna.
11 Hela Israel har överträtt din lag, vänt sig bort och inte lyssnat till din röst. Därför har den förbannelse och den ed som står skriven i Guds tjänare Moses lag kommit över oss, för vi har syndat mot dig. 12 Du har fullföljt vad du talat mot oss och våra domare som dömde oss och låtit så mycket ont drabba oss att inget liknande som nu har skett i Jerusalem någonsin har skett under hela himlen. 13 Så som det står skrivet i Moses lag kom allt detta onda över oss. Men ändå vädjade vi inte till Herrens, vår Guds, välvilja och omvände oss inte från våra synder och brydde oss inte om din sanning. 14 Därför hade Herren det onda förberett och lät det drabba oss. Herren, vår Gud, är rättfärdig i allt vad han gör, men vi har inte velat lyda hans röst.
15 Herre, vår Gud, du förde ditt folk ut ur Egypten med stark hand, och gjorde ditt namn ryktbart, så som det är än i dag. Vi har syndat och varit gudlösa. 16 För alla dina rättfärdiga gärningars skull, Herre, vänd bort din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. För våra synders skull och för våra förfäders missgärningars skull har Jerusalem och ditt folk blivit ett objekt för hån för alla runt omkring oss.
17 Vår Gud, hör din tjänares bön och åkallan! Se med välvilja på din ödelagda helgedom, för din egen skull, Herre! 18 Min Gud, böj ditt öra till oss och hör! Öppna dina ögon och se förödelsen som har drabbat oss och den stad som är uppkallad efter ditt namn. Det är inte på grund av vår egen rättfärdighet som vi kommer till dig med våra böner, utan på grund av din stora barmhärtighet. 19 Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! Dröj inte, för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.”
Sjuttio sjuperioder
20 Medan jag talade, bad och bekände mina och mitt folk Israels synder och vädjade till Herren, min Gud, för hans heliga berg, 21 medan jag alltså ännu talade i bönen, kom Gabriel som jag hade sett i min tidigare syn farande till mig i all hast vid tiden för kvällsoffret. 22 Han vägledde mig och sa: ”Daniel, jag har kommit för att ge dig insikt och förståelse. 23 När du började be gavs ett budskap, och jag har kommit för att meddela dig det, för du är mycket dyrbar. Beakta nu budskapet och förstå synen!
24 Sjuttio sjuperioder är bestämda för ditt folk och din heliga stad, för att ondskan ska fås att upphöra, synden ta slut, och skulden sonas, en evig rättfärdighet införas, synen och profetian beseglas och det allra heligaste smörjas.[e]
25 Du ska veta och förstå att från det att budskapet om Jerusalems återuppbyggande gavs till dess den Smorde[f] fursten kommer ska det gå sju sjuperioder och sextiotvå sjuperioder. Det ska återuppbyggas med gator och vallgravar under svåra tider. 26 Efter de sextiotvå sjuperioderna ska den Smorde bli avlägsnad och utblottad. Staden och helgedomen ska förgöras av en kommande furstes folk. Hans slut ska komma som en flodvåg, och krig ska fortgå intill slutet; förödelsen är bestämd.[g] 27 Under en sjuperiod ska han[h] bekräfta ett förbund med många, men i mitten av sjuperioden ska han avskaffa slaktoffret och matoffret. På en vinge kommer den vanhelgande vidrigheten, till dess det slut kommer över honom som är bestämt.”
Daniels syn vid Tigrisfloden
10 Under persiske kungen Kyros tredje regeringsår[i] hade Daniel, som också kallades Belteshassar, ännu en uppenbarelse. Uppenbarelsen var sann och handlade om ett stort krig. Förståelsen av uppenbarelsen kom till honom i en syn.[j]
2 Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt i tre veckor. 3 Jag åt ingen god mat, smakade inget kött och inget vin, och jag smorde inte in min kropp förrän de tre veckorna hade gått. 4 På den tjugofjärde dagen i första månaden stod jag vid den stora floden Tigris. 5 När jag lyfte blicken såg jag en man som var klädd i linnekläder, och runt höfterna hade han ett bälte av guld från Ufas. 6 Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor, hans armar och ben som polerad koppar, och hans röst som larmet från en folkmassa.
7 Jag, Daniel, såg ensam denna syn. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av en sådan skräck att de flydde och gömde sig. 8 Jag lämnades ensam kvar. När jag såg denna stora syn vek kraften från mig, jag blev alldeles likblek och kraftlös. 9 Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag lyssnade på det föll jag ner med ansiktet mot marken i djup sömn. 10 Men en hand rörde vid mig och lyfte mig, så att jag skälvande kom upp på händer och knän. 11 Han sa till mig: ”Daniel, du som är mycket dyrbar, beakta noga vad jag har att säga dig, och res dig upp! Jag har sänts till dig.” När han talade så till mig reste jag mig darrande.
12 Då sa han till mig: ”Var inte rädd, Daniel, för redan från första dagen du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. Jag har kommit för dina ords skull. 13 Men Perserrikets furste stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna, till min hjälp, för jag hade blivit kvar hos de persiska kungarna. 14 Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i framtiden, för synen gäller den kommande tiden.”
15 Medan han talade detta till mig stod jag med nerböjt ansikte och förmådde inte säga något. 16 Då var det någon som såg ut som en människa som rörde vid mina läppar. Jag öppnade min mun och kunde tala igen, och jag sa till honom som stod framför mig: ”Herre, jag har fått en stor ångest av synen och har ingen styrka kvar. 17 Hur skulle jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som du? All min styrka är borta och jag kan knappast andas.”
18 Då rörde han som såg ut som en människa vid mig igen och gav mig styrka. 19 Han sa: ”Var inte rädd, du dyrbare! Frid med dig! Var bara stark, var stark!” När han talade till mig, kände jag mig starkare och sa till honom: ”Tala till mig, min herre, för du har gett mig styrka.”
20 Han svarade: ”Vet du varför jag har kommit? Jag ska snart vända tillbaka för att strida mot Persiens furste, och när jag har gått, kommer Greklands furste. 21 Jag ska dock först tala om för dig vad som står skrivet i Sanningens bok. Ingen annan hjälper mig mot dessa förutom Mikael, er furste.[k]
Footnotes
- 8:1 551 f.Kr.
- 8:12 Grundtextens innebörd är mycket osäker.
- 8:14 Enligt bl.a. Septuaginta till honom.
- 8:14 Det hebreiska ordet kommer från rättfärdig(het)/rättfärdiga/göra rättfärdig.
- 9:24 Sjuttio sjuperioder anses traditionellt syfta på 490 år. I versens senare hälft är grundtextens innebörd osäker.
- 9:25 På hebreiska: mashiach
- 9:26,27 Grundtextens innebörd är osäker.
- 9:27 Texten säger inte vem han är; men ett vanligt tolkningsförslag är att det syftar på Jesus.
- 10:1 536 f.Kr.
- 10:1 Eller: var sann, men förståelsen av uppenbarelsen kom till honom efter mycket möda i en syn. Grundtextens innebörd är osäker.
- 10:2—11:1 Dessa verser tycks från början ha hört ihop på ett mer sammanflätat sätt än den senare kapitel- och versindelningen gör gällande.
Daniel 8-10
Svenska 1917
8 I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn, en som kom efter den jag förut hade sett.
2 Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen, fann jag mig vara vid floden Ulai.
3 Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var högre sköt sist upp.
4 Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig stora ting.
5 Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.
6 Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.
7 Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom; och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.
8 Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra väderstreck.
9 Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet, och det växte övermåttan söderut och österut och åt »det härliga landet» till.
10 Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade på dem.
11 Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans helgedoms boning slogs ned.
12 Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för överträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och lyckas väl i vad det företager sig.
13 Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade denne som talade: »Huru lång tid avser synen om det dagliga offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om förtrampandet av både helgedom och härskara?»
14 Då svarade han mig: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.»
15 När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.
16 Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»
17 Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt, när han kom, och föll ned på mitt ansikte. Och han sade till mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens tid.»
18 Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.
19 Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar detta.
20 Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och Persiens konungar.
21 Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna är den förste konungen.
22 Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk, dock icke jämlika med honom i kraft.
23 Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;
24 han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt uppsåt. Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas folk.
25 Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han fördärva många. Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig upp; men utan människohand skall han då varda krossad.
26 Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är sanning. Men göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen framtid.»
27 Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid. Sedan stod jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var häpen över synen, men ingen förstod den.
9 I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -- hans som var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung över kaldéernas rike --
2 i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.
3 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan, och fastade därvid i säck och aska.
4 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade: »Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud!
5 Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.
6 Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt folket i landet.
7 Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.
8 Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas, därför att vi hava syndat mot dig.
9 Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi voro avfälliga från
10 och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.
11 Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.
12 Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem.
13 I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på din sanning.
14 Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör, men hörde icke hans röst.
15 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag! Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.
16 Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo omkring oss.
17 Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.
18 Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet.
19 O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför ditt verk utan att dröja -- för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»
20 Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön för min Guds heliga berg --
21 medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och det var vid tiden för aftonoffret.
22 Han undervisade mig och talade till mig och sade: »Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd.
23 Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad. Så giv nu akt på ordet, och akta på synen.
24 Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord.
25 Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i tider av trångmål.
26 Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara; förödelse är oryggligt besluten.
27 Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»
10 I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel, som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen är sanning och bådar stor vedermöda. Och han aktade på uppenbarelsen och lade märke till synen.
2 Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.
3 Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna hade gått till ända.
4 På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden av den stora floden, nämligen Hiddekel,
5 fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av guld från Ufas.
6 Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett väldigt dån.
7 Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde bort och gömde sig.
8 Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen, förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.
9 Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden,
10 rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande kunde resa mig på mina knän och händer.
11 Sedan sade han till mig: »Daniel, du högt benådade man, giv akt på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.» När han så talade till mig, reste jag mig bävande upp.
12 Och han sade till mig: »Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd och till att ödmjuka dig inför din Gud, hava dina ord varit hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.
13 Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp, under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens konungar.
14 Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som syftar på framtiden.»
15 Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.
16 Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod framför mig: »Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.
17 Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår icke mer att andas.»
18 Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och styrkte mig.
19 Han sade: »Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark.» När han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: »Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.»
20 Då sade han: »Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för Javan.
21 Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom Mikael, eder furste. 11:1. den elektroniska utgåvan.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.