Predikaren 1
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Predikarens personliga erfarenhet
(1:1—2:23)
Allt är meningslöst
1 Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.
2 ”Tomhet, idel tomhet”[a],
säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.”
3 Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
som hon bemödar sig med under solen?
4 Generationer kommer och generationer går,
men jorden består för evigt.
5 Solen går upp och solen går ner
och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
6 Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
fram och tillbaka, om och om igen,
och återvänder alltid till sin gång.
7 Alla floder rinner ut i havet,
men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
dit återvänder de igen.
8 Alla ord är otillräckliga,
ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
och örat fylls inte av vad det hör.
9 Det som gjorts förr
kommer att göras igen.
Ingenting är nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11 Dem som funnits i början minns man inte,
och de som ska komma,
kommer också att glömmas av sina efterkommande.
Att vara vis är meningslöst
12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14 Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.
15 Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.
16 Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17 Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,
18 för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
ju mer kunskap, desto mer lidande.
Footnotes
- 1:2 Det hebreiska ordet kan också översättas intighet, förgänglighet, vindfläkt.
Predikaren 1
Svenska 1917
1 Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
2 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
3 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
4 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
5 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
6 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
7 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
8 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
9 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
10 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
11 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
12 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
13 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
14 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
15 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
16 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»
17 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
18 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.