Add parallel Print Page Options

Uttåget ur Egypten

(1:1—15:21)

Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten:

Ruben, Simon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad och Asher.

Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet.

Men då fick Egypten en ny kung[a], en som inte kände till Josef. ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. 10 ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.”

11 Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. 12 Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. 13 De tvingade dem till slavarbete 14 och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.

15 Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua 16 och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. 17 Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. 18 Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”

19 ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”

20 Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. 21 Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.

22 Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.

Gud kallar Mose

Mose föds

Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.

En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.

Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.

10 När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose[b], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”

Mose flyr till Midjan

11 En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. 12 Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden.

13 Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?”

14 Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. 15 Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land.

En gång vilade han vid en brunn. 16 Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. 17 Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten.

18 När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” 19 ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” 20 ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.”

21 Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. 22 Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom[c], för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.”

23 Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och klagade under slaveriet. Deras rop steg upp till Gud. 24 När Gud hörde deras klagan tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. 25 Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.

Den brinnande busken

En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb[d], Guds berg. Då visade sig Herrens ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp, tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp. Herren såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han. ”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark! Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud.

Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. 10 Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

11 ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. 12 ”Jag är[e] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”

13 ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn[f]?’ Vad ska jag svara då?”

14 Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är[g] har sänt dig.” 15 Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren[h], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.

Detta är mitt eviga namn
    och så ska alla generationer kalla mig.

16 Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. 17 Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’

18 De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’Herren, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’

19 Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. 20 Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. 21 Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. 22 Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”

Footnotes

  1. 1:8 Antagligen en ny dynasti.
  2. 2:10 Mose betyder troligen på egyptiska är född, men det låter som det hebreiska dra upp. Namnet förekommer också som en del i några namn på faraoner.
  3. 2:22 Gershom låter som en främling där på hebreiska.
  4. 3:1 Antingen berget Sinai eller en bergstopp i samma område.
  5. 3:12 Det hebreiska ordet betyder också ska vara.
  6. 3:13 Namn innebär på hebreiska person, egenskaper, karaktär.
  7. 3:14 Namnet kommer från det hebreiska verbet för ”vara” och är en anspelning på det heliga gudsnamnet JHWH. Det innebär att Gud är evig, utan början, utan slut.
  8. 3:15 De hebreiska konsonanterna för det heliga gudsnamnet JHWH härstammar från verbet ”vara”. Namnet kom att betraktas som så heligt att man slutade upp med att uttala det och använde i stället Herren. Troligen har det uttalats Jahve.

Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:

Ruben, Simeon, Levi och Juda,

Isaskar, Sebulon och Benjamin,

Dan och Naftali, Gad och Aser.

Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten.

Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.

Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef.

Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt.

10 Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet.»

11 Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses.

12 Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för Israels barn.

13 Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten

14 och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel och med alla slags arbeten på marken korteligen, med tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

15 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,

16 han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva.»

17 Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.

18 Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»

19 Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött.»

20 Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade sig och blev mycket talrikt.

21 Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus förkovras.

22 Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn- skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»

Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis dotter.

Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.

Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.

Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru det skulle gå med honom.

Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen, sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.

Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade: »Detta är ett av de hebreiska barnen.»

Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet åt dig?»

Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och kallade dit barnets moder.

Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och kvinnan tog barnet och ammade upp det.

10 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har jag dragit upp honom».

11 På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor, gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans bröder.

12 då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.

13 Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt: »Skall du slå din landsman?»

14 Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss? Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»

15 Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land; där satte han sig vid en brunn.

16 Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin faders får.

17 Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp och hjälpte dem och vattnade deras får.

18 När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför kommen I så snart hem i dag?»

19 De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»

20 Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med oss».

21 Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt Mose sin dotter Sippora till hustru.

22 Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».

23 Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten. Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud.

24 Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.

25 Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.

Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till Guds berg Horeb.

Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att busken dock icke blev förtärd.

Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara synen och se varför busken icke brinner upp.»

När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är jag.»

Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.»

Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han fruktade för att se på Gud.

Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag vet vad de måste lida.

Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer, hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.

Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,

10 därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»

11 Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»

12 Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»

13 Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»

14 Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig till eder.

15 Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till släkte.

16 Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till eder och har sett det som vederfares eder Egypten;

17 därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som flyter av mjölk och honung.'

18 Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud.'

19 Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder att gå, icke ens när han får känna min starka hand.

20 Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.

21 Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma händer;

22 utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld, så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.» åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen Jahvé, hos oss vanligen uttalat Jehová, kan översättas med 'Han är'.