Hesekiel 17-20
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Örnen, cedern och vinrankan
17 Herrens ord kom till mig: 2 ”Du människa, ge israeliterna en gåta, berätta en liknelse för dem. 3 Säg: ’Så säger Herren, Herren: En stor örn med starka vingar och långa vingpennor, med täta fjädrar i många färger kom till Libanon och tog cederträdets topp. 4 Han bröt av toppskottet och tog det med sig till handelsmännens land. Där planterade han det i handelsstaden.
5 Han tog en planta från landet och planterade den i bördig jord. Han satte den som ett pilträd vid rikligt vatten. 6 Det slog rot och blev en lågväxande, utbredd vinstock. Dess rankor vände sig mot honom, och dess rötter förblev under honom. Så blev den till en vinstock, som fick grenar och sköt skott.
7 Men det kom en annan stor örn med stora vingar och täta fjädrar. Då sköt denna vinstock sina rötter mot honom och sträckte sina grenar mot honom från den plats där den var planterad, för att han skulle ge den vatten. 8 Den var redan planterad i god jord vid rikligt vatten, så att den kunde få rankor, bära frukt och bli till en utsökt vinstock.’
9 Säg: ’Så säger Herren, Herren: Ska den komma att grönska? Ska han inte dra upp dess rötter och riva av frukten, så att den torkar och de friska skotten vissnar? Det krävs ingen stor kraft eller människoskara för att rycka upp den med rötterna. 10 Den är planterad. Ska den komma att grönska? Kommer den inte att torka bort när östanvinden slår den, vissna på den plats där den var planterad?’ ”
11 Herrens ord kom till mig: 12 ”Säg nu till detta upproriska släkte: ’Förstår ni inte vad detta betyder?’ Säg till dem: ’Kungen av Babylonien kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem med sig till Babylon. 13 Sedan tog han en ättling av den kungliga familjen och slöt förbund med honom och lät honom svära en ed. Han förde bort de mäktiga i landet, 14 för att riket skulle hållas nere och inte kunna resa sig. Bara genom att hålla fast vid förbundet med honom skulle det bestå.
15 Men kungen gjorde uppror mot honom och skickade sändebud till Egypten för att skaffa fram hästar och en stark armé. Kommer han att lyckas? Kan den som gör så komma undan? Kan den som bryter förbundet komma undan?
16 Så sant jag lever, säger Herren, han ska dö i Babylon, den kungens land som gjorde honom till kung, för han föraktade eden han svurit honom och bröt förbundet han slutit med honom. 17 Farao och hans mäktiga armé och stora här ska inte vara till någon hjälp för honom i kriget, när belägringsvallar reses och stormningsramper byggs för att förgöra många liv. 18 Han föraktade eden och bröt förbundet. Han gjorde allt detta, trots att han gett sitt löfte. Han ska inte komma undan.
19 Därför säger Herren, Herren: Så sant jag lever, jag ska låta det komma över honom att han föraktade den ed han svurit i mitt namn och bröt mitt förbund. 20 Jag ska breda ut mitt nät över honom, han kommer att fångas i min snara, och jag ska ta med honom till Babylon. Där ska jag döma honom för hans trolöshet mot mig. 21 Alla hans flyende trupper ska falla för svärdet och de överlevande skingras för alla vindar. Då ska ni inse att jag, Herren, har talat.
22 Så säger Herren, Herren: Jag ska själv ta en kvist från den höga cederns topp och plantera den. Jag ska ta ett litet skott från den översta grenen och själv plantera det på toppen av ett högt och mäktigt berg. 23 På det höga berget i Israel ska jag plantera det. Det ska få grenar och bära frukt och bli till en ståtlig ceder. Alla slags fåglar ska bo där, bland dess grenar ska de finna skugga. 24 Alla markens träd ska förstå att det är jag, Herren, som gör det höga trädet lågt och låter det låga trädet skjuta i höjden, att det är jag som låter det gröna trädet vissna och det torra trädet grönska.
Jag, Herren, har talat, och jag kommer också att göra det.’ ”
Var och en ska dömas för sin egen synd
18 Herrens ord kom till mig: 2 ”Varför använder ni det här ordspråket om Israels land:
’Fäderna äter sura druvor
och barnen får ömma tänder’?
3 Så sant jag lever, säger Herren, Herren, ska ni inte längre använda det ordspråket i Israel. 4 Alla människoliv tillhör nämligen mig, fädernas såväl som sönernas. Den som syndar ska dö för sin egen synd.
5 Den som är rättfärdig
och gör vad som är rätt och rättfärdigt
6 håller inte offermåltid uppe i bergen
och ser inte upp på israeliternas avgudar.
Han kränker inte sin nästas hustru
och ligger inte med en kvinna under hennes menstruation.
7 Han förtrycker ingen, utan återlämnar låntagarens pant.
Han roffar inte åt sig,
utan ger den hungrige mat och kläder åt den nakne.
8 Han lånar inte ut pengar mot ränta
och ockrar inte.
Han avhåller sig från det som är orätt,
och han dömer rätt mellan människor.
9 Han lyder mina bud och följer troget mina stadgar.
En sådan man är rättfärdig.
Han ska få leva, säger Herren, Herren.
10 Men om han får en våldsbenägen son som är mördare, eller gör något av detta mot sin broder, 11 som han själv aldrig gjorde:
håller offermåltid uppe i bergen,
kränker sin nästas hustru,
12 förtrycker den fattige och behövande,
roffar åt sig, låter bli att återlämna pant,
ser upp på avgudarna och begår avskyvärda handlingar,
13 lånar ut pengar mot ränta och ockrar,
ska han då få leva?
Nej, han ska inte leva!
Han har begått alla dessa avskyvärdheter och måste förvisso dö,
och han är själv skuld till det.
14 Men om han i sin tur får en son som ser alla synder hans far begår, och fastän han ser dem själv avstår från att göra något sådant,
15 om han inte håller offermåltid uppe i bergen
och inte ser upp på israeliternas avgudar,
inte kränker sin nästas hustru,
16 inte förtrycker någon eller tar pant,
inte roffar åt sig, utan ger den hungrige mat
och kläder åt den nakne,
17 avhåller sig från det som är orätt[a]
och inte lånar ut pengar mot ränta eller ockrar,
om han lyder mina bud och följer mina stadgar,
då ska han inte dö på grund av sin fars synder. Han ska få leva.
18 Men hans far, som utövade utpressning och roffade åt sig av sina släktingar
och gjorde orätt bland sitt folk,
ska dö för sin egen synd.
19 Men ni frågar: ’Varför ska inte sonen dela sin fars skuld?’ Därför att sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt och hållit alla mina bud och rättat sig efter dem. Han ska få leva. 20 Den som syndar ska dö. Sonen ska inte dela sin fars skuld, och inte heller fadern sin sons. Den rättfärdige ska få del av sin rättfärdighet och den gudlöse av sin gudlöshet.
21 Men om den gudlöse vänder om från alla sina synder som han har begått och lyder alla mina bud och gör det som är rätt och rättfärdigt, så ska han få leva. Han ska inte dö. 22 Alla hans överträdelser ska vara glömda, och genom det rättfärdiga han har gjort ska han få leva. 23 Skulle den gudlöses död behaga mig? säger Herren, Herren. Skulle jag inte hellre se honom vända om från sina vägar och få leva?
24 Men om en rättfärdig vänder om från sin rättfärdighet och börjar göra det som är orätt och begår samma avskyvärda handlingar som den gudlöse, ska han då tillåtas leva? All hans tidigare rättfärdighet kommer att bli bortglömd, och för sin trolöshet som han gjort sig skyldig till och för sin synd som han begått ska han dö.
25 Ändå säger ni: ’Herrens väg är inte rätt!’ Lyssna nu, israeliter! Är inte min väg rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta? 26 När den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och börjar göra det som är orätt ska han dö. För det orätta han har gjort ska han dö. 27 Och när den gudlöse vänder om från sin gudlöshet och börjar göra det som är rätt och rättfärdigt, ska han rädda sitt liv. 28 Därför att han kommer till insikt om sina överträdelser och vänder om från dem ska han få leva. Han ska inte dö. 29 Och ändå säger israeliterna: ’Herrens väg är inte rätt!’ Är inte min väg rätt, israeliter? Är det inte era vägar som är orätta?
30 Jag ska döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren, Herren. Vänd om, vänd er bort från alla era överträdelser, för att synden inte ska bli till fall för er. 31 Gör er av med era överträdelser som ni har gjort er skyldiga till. Skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Varför skulle ni dö, israeliter? 32 Jag finner inget behag i någons död, säger Herren, Herren. Vänd om, så får ni leva!
Klagosång över Israels kungahus
19 Sjung en klagosång om Israels furstar: 2 Säg:
’Vilken lejoninna var inte din mor
bland lejonen!
Hon låg bland de unga lejonen
och födde upp sina ungar.
3 En av hennes ungar som hon födde upp
växte upp till ett starkt lejon.
Han lärde sig att slita sönder sitt byte
och blev en människoätare.
4 Folken fick höra om honom,
och han fångades i deras grop.
Med krokar förde de honom
till Egyptens land.
5 När hon såg att hon väntade förgäves,
att allt hopp var ute,
tog hon en annan av sina ungar,
och uppfostrade honom till ett starkt lejon.
6 Han gick omkring bland lejonen
och blev ett starkt lejon.
Han lärde sig att slita sönder sitt byte
och blev en människoätare.
7 Han kände till deras fästningar[b]
och lade deras städer i ruiner.
Landet och alla som fanns där blev förskräckta
när hans rytande hördes.
8 Då kom folken mot honom
från länderna runt omkring.
De bredde ut sitt nät för honom,
och han fångades i deras grop.
9 Med krokar satte de honom i en bur
och tog med honom till kungen i Babylon.
De spärrade in honom,
så att hans rytande aldrig mer skulle höras på Israels berg.
10 Din mor var som en vinstock i vingården,
planterad vid vatten,
och med många grenar och mycket frukt
på grund av överflödet på vatten.
11 Den fick starka grenar,
som kunde bli härskarspiror.
Den var hög,
den höjde sig över lövverken
och syntes på långt håll
för sin höjd och för sina täta rankor.
12 Men den rycktes upp i vrede
och kastades på marken.
Dess frukt torkade ut i östanvinden.
De starka grenarna bröts av, vissnade
och förtärdes av elden.
13 Nu är vinstocken planterad i öknen,
i torkans och törstens land.
14 Från en av dess främsta grenar
spred sig elden,
och förtärde frukten.
Ingen stark gren finns kvar,
ingen härskarspira.’
Denna sång är en klagosång, och en klagosång ska den vara.”
Herren påminner om Israels upproriskhet
20 I det sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kom några av de äldste i Israel för att rådfråga Herren, och de satte sig ner framför mig. 2 Då kom Herrens ord till mig: 3 ”Du människa, tala till de äldste i Israel och säg: ’Så säger Herren, Herren: Kommer ni för att rådfråga mig? Så sant jag lever, jag låter er inte rådfråga mig, säger Herren, Herren.’
4 Döm dem, döm dem, du människa! Låt dem få veta vilka avskyvärdheter som deras förfäder hållit på med! 5 Säg till dem: ’Så säger Herren, Herren: När jag utvalde Israel svor jag en ed inför Jakobs ättlingar och gav mig till känna för dem i Egypten. Jag svor en ed och sa: ”Jag är Herren, er Gud.” 6 Då lovade jag dem med en ed att föra dem ut ur Egypten till ett land som jag hade sett ut åt dem, ett land som flödade av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. 7 Jag sa till dem: ”Var och en av er ska göra sig av med de vidriga avgudar som ni fäst era ögon vid. Orena er inte med de egyptiska gudarna, för jag är Herren, er Gud.”
8 Men de gjorde uppror mot mig och ville inte lyssna till mig. De gjorde sig inte av med de vidriga avgudar som deras ögon var fästa vid och övergav inte de egyptiska gudarna. Då tänkte jag tömma ut min vrede och ösa ut min förbittring över dem, mitt i Egypten. 9 Men jag agerade för att mitt namn inte skulle vanhelgas inför de folk bland vilka de bodde och inför vilka jag hade gett mig till känna när jag förde dem ut ur Egypten.
10 Därför ledde jag dem ut ur Egypten och ut i öknen. 11 Jag gav dem mina bud och tillkännagav mina stadgar. – Den som håller dem får leva. – 12 Jag gav dem också mina sabbater, som ett tecken mellan mig och dem, för att de ska inse att det är jag, Herren, som helgar dem.
13 Men israeliterna var upproriska mot mig i öknen. De följde inte mina bud, och de förkastade mina stadgar. – Den som håller dem får leva. – De vanhelgade grovt mina sabbater. Då tänkte jag tömma ut min vrede över dem och utplåna dem. 14 Men jag agerade för att mitt namn inte skulle vanhelgas inför de folk inför vilka jag förde ut dem. 15 I öknen svor jag också dem en ed att inte leda dem in i det land som jag hade gett dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. 16 De hade ju förkastat mina stadgar och inte följt mina bud. De hade vanhelgat mina sabbater. Innerst inne var de nämligen hängivna sina avgudar. 17 Men jag visade dem medlidande och förgjorde dem inte. Jag gjorde inte slut på dem i öknen. 18 Jag sa till deras barn i öknen: ”Följ inte era förfäders bud. Håll inte deras stadgar. Orena er inte med deras avgudar. 19 Jag är Herren, er Gud. Följ mina bud och håll noga mina stadgar. 20 Håll mina sabbater heliga. De är ett tecken mellan mig och er, för att ni ska inse att jag är Herren, er Gud.”
21 Men barnen gjorde uppror mot mig. De följde inte mina bud och brydde sig inte om mina stadgar. – Den som håller dem får leva. – De vanhelgade mina sabbater. Jag tänkte tömma ut min vrede och ösa ut min förbittring över dem i öknen. 22 Men jag avstod, och jag agerade för att mitt namn inte skulle vanhelgas inför de folk, inför vilka jag förde ut dem. 23 Jag svor dem en ed i öknen att jag skulle skingra dem bland folken och sprida ut dem till andra länder, 24 därför att de inte lydde mina stadgar, utan förkastade mina bud. De vanhelgade mina sabbater och såg upp på sina förfäders avgudar. 25 Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som de inte kunde leva av. 26 Jag lät dem orena sig med sina gåvor, när de offrade sina förstfödda, för jag ville sätta dem i skräck så att de skulle inse att jag är Herren.’
27 Tala därför till israeliterna, du människa, och säg: ’Så säger Herren, Herren: Era förfäder har också hädat mig genom sin trolöshet. 28 När jag ledde dem in i det land som jag med ed hade lovat att ge dem och när de såg alla höga kullar och lummiga träd, bar de fram sina slaktoffer där, förrättade sina offer i trots och tände välluktande rökelse och utgöt där sina dryckesoffer. 29 Jag sa till dem: Vad är det för offerplats ni går till?’ ” – Det kallas ”Offerplatsen” än idag.
30 ”Säg därför till israeliterna: ’Så säger Herren, Herren: Ska ni orena er som era förfäder gjorde och trolöst hålla fast vid deras vidriga avgudar? 31 Än idag orenar ni er med era avgudar, när ni offrar era barn i elden. Skulle jag då låta er, israeliter, rådfråga mig? Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag låter er inte rådfråga mig.
32 Det som ni har tänkt ut kommer inte att ske, när ni säger: ”Vi vill bli som andra folk, folk i andra länder. Vi vill tjäna trä och sten.” 33 Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag ska regera över er med järnhand, med utsträckt arm och med makt. 34 Med järnhand och utsträckt arm och i vredesutbrott ska jag föra er bort från de främmande folken, och samla er från de länder där ni har blivit utspridda. 35 Jag ska föra er till folkens öken och döma er där, ansikte mot ansikte. 36 Precis som jag dömde era förfäder i Egyptens öken ska jag döma er, säger Herren, Herren. 37 Jag ska låta er gå under herdestaven och föra er i förbundets band.[c] 38 Jag ska rensa bort från er de upproriska och dem som sätter sig upp mot mig. Jag ska leda dem bort från det land där de bor som främlingar. Då ska ni inse att jag är Herren.
39 Israeliter! Så säger Herren, Herren: Gå ni och tjäna era avgudar, var och en av er! Men efteråt kommer ni sannerligen att lyssna till mig och inte mer vanhelga mitt heliga namn med era offergåvor och avgudar. 40 På mitt heliga berg, det höga berget i Israel, säger Herren, ska hela Israel, alla som finns i landet, tjäna mig. Där ska jag välvilligt ta emot er. Där ska jag motta era gåvor och förstlingsoffer, alla era heliga offer. 41 För mig kommer ni att vara som ett välluktande rökelseoffer, när jag leder er tillbaka från folken och samlar er från de länder där ni varit kringspridda. Jag ska visa mig helig bland er inför folken. 42 Då ska ni inse att jag är Herren, när jag för er till Israels land, det land jag med ed lovade att ge era förfäder. 43 Då ska ni tänka på ert leverne och alla era gärningar som ni orenat er med. Ni ska avsky er själva på grund av allt det onda ni gjort. 44 Då ska ni inse att jag är Herren, när jag agerar så med er för mitt namns skull och inte efter ert onda leverne och era korrupta förehavanden, säger Herren, Herren.’ ”
Profetia mot landet i söder
45 Herrens ord kom till mig: 46 ”Du människa, vänd dig söderut, predika mot söder och profetera för skogslandet i söder. 47 Säg till sydlandets skog: ’Hör Herrens ord! Så säger Herren, Herren: Jag ska sätta dig i brand, och elden ska förtära varje grönt träd i dig, likväl som varje torrt träd. Den flammande lågan ska inte utsläckas. Alla ytor[d] från söder till norr ska brännas av den. 48 Då ska alla se att det är jag, Herren, som har tänt elden. Den ska inte släckas.’ ”
49 Då sa jag: ”Min Herre, Herre, de säger om mig: ’Han talar väl i liknelser!’ ”
Footnotes
- 18:17 Egentligen inte förgriper sig på den fattige; här följer översättningen Septuaginta. Jfr även v. 8.
- 19:7 Egentligen kränkte (ordagrant kände) deras änkor. Änkor och fästningar/palats är mycket likartade ord i hebreiskan och kan lätt förväxlas. Här talar den poetiska parallellismen för fästningar.
- 20:37 När fåren räknades fick de gå under herdestaven, och enligt Septuaginta lyder också versen: Jag ska låta er gå under herdestaven och räkna er noga.
- 20:47 Ordagrant: ansikten; tanken kan också vara att allas ansikten sveddes.
Hesekiel 17-20
Svenska 1917
17 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
2 Du människobarn, förelägg Israels hus en gåta, och tala till det en liknelse;
3 säg: Så säger Herren, HERREN: Den stora örnen med de stora vingarna och de långa pennorna, han som är så full med brokiga fjädrar, han kom till Libanon och tog bort toppen på cedern.
4 Han bröt av dess översta kvist och förde den till krämarlandet och satte den i en köpmansstad.
5 Sedan tog han en telning som växte i landet och planterade den i fruktbar jordmån; han tog den och satte den bland pilträd, på ett ställe där mycket vatten fanns.
6 Och den fick växa upp och bliva ett utgrenat vinträd, dock med låg stam, för att dess rankor skulle vända sig till honom och dess rötter vara under honom. Den blev alltså ett vinträd som bar grenar och sköt skott.
7 Men där var ock en annan stor örn med stora vingar och fjädrar i mängd; och se, till denne böjde nu vinträdet längtansfullt sina grenar, och från platsen där det var planterat sträckte det sina rankor mot honom, för att han skulle vattna det.
8 Och dock var det planterat i god jordmån, på ett ställe där mycket vatten fanns, så att det kunde få grenar och bära frukt och bliva ett härligt vinträd.
9 Säg vidare: Så säger Herren, HERREN: Kan det nu gå det väl? Skall man icke rycka upp dess rötter och riva av dess frukt, så att det förtorkar, och så att alla blad som hava vuxit ut därpå förtorka? Och sedan skall varken stor kraft eller mycket folk behövas för att flytta det bort ifrån dess rötter.
10 Visst står det fast planterat, men kan det gå det väl? Skall det icke alldeles förtorka, när östanvinden når det, ja, förtorka på den plats där det har vuxit upp?
11 Och HERRENS ord kom till mig, han sade:
12 Säg till det gensträviga släktet Förstån I icke vad detta betyder? Så säg då: Se, konungen i Babel kom till Jerusalem och tog dess konung och dess furstar och hämtade dem till sig i Babel.
13 Och han tog en ättling av konungahuset och slöt förbund med honom och lät honom anlägga ed. Men de mäktige i landet hade han fört bort med sig,
14 för att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde uppresa sig, och som skulle nödgas hålla förbundet med honom, om det ville bestå.
15 Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket folk. Kan det gå den väl, som så gör? Kan han undkomma? Kan den som bryter förbund undkomma?
16 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung bor, som gjorde honom till konung, den vilkens ed han likväl föraktade, och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han sannerligen dö.
17 Och Farao skall icke med stor härsmakt och mycket folk bistå honom i kriget, när en vall kastas upp och en belägringsmur bygges, till undergång för många människor.
18 Eftersom han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta fastän han hade givit sitt löfte, därför skall han icke undkomma.
19 Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund, som han har brutit, komma över hans huvud.
20 Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där hålla dom över honom, för den otrohets skull som han har begått mot mig.
21 Och alla flyktingar ur alla hans härskaror skola falla för svärd, och om några bliva räddade, så skola de varda förströdda åt alla väderstreck. Och I skolen förnimma att jag, HERREN, har talat.
22 Så säger Herren, HERREN: Jag vill ock själv taga en kvist av toppen på den höga cedern och sätta den; av dess översta skott skall jag avbryta en späd kvist och själv plantera den på ett högt och brant berg.
23 På Israels stolta berg skall jag plantera den, och den skall bära grenar och få frukt och bliva en härlig ceder. Och allt vad fåglar heter av alla slag skall bo under den; de skola bo i skuggan av dess grenar.
24 Och alla träd på marken skola förnimma att det är jag, HERREN, som förödmjukar höga träd och upphöjer låga träd, som låter friska träd förtorka och gör torra träd grönskande. Jag, HERREN, har talat det, och jag fullbordar det också.
18 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
2 Vad orsak haven I till att bruka detta ordspråk i Israels land: »Fäderna äta sura druvor, och barnens tänder bliva ömma därav»?
3 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, I skolen ingen orsak mer hava att bruka detta ordspråk i Israel.
4 Se, alla själar äro mina, faderns själ såväl som sonens är min; den som syndar, han skall dö.
5 Om nu en man är rättfärdig och övar rätt och rättfärdighet,
6 om han icke håller offermåltid på bergen, ej heller upplyfter sina ögon till Israels hus' eländiga avgudar, om han icke skändar sin nästas hustru, ej heller kommer vid en kvinna under hennes orenhets tid,
7 om han icke förtrycker någon, utan giver tillbaka den pant han har fått för skuld, om han icke tager rov, utan giver sitt bröd åt den hungrige och kläder den nakne,
8 om han icke ockrar eller tager ränta, om han håller sin hand tillbaka från vad orätt är och fäller rätta domar människor emellan --
9 ja, om han så vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter, i det att han gör vad redligt är, då är han rättfärdig och skall förvisso få leva, säger Herren, HERREN.
10 Men om han så föder en son som bliver en våldsverkare, vilken utgjuter blod eller gör allenast något av allt detta
11 som han själv icke gjorde, en som håller offermåltid på bergen, skändar sin nästas hustru,
12 förtrycker den arme och fattige, tager rov, icke giver pant tillbaka, upplyfter sina ögon till de eländiga avgudarna, bedriver vad styggeligt är,
13 ockrar och tager ränta -- skulle då denne få leva? Nej, han skall icke få leva, utan eftersom han bedriver sådana styggelser, skall han straffas med döden; hans blod skall komma över honom.
14 Och om sedan denne föder en son, vilken ser alla de synder som hans fader begår, och vid åsynen av dem själv tager sig till vara för att göra sådant,
15 en som icke håller offermåltid på bergen, icke upplyfter sina ögon till Israels hus' eländiga avgudar, icke skändar sin nästas hustru,
16 en som icke förtrycker någon, icke fordrar pant eller tager rov, utan giver sitt bröd åt den hungrige och kläder den nakne,
17 en som icke förgriper sig på den arme, ej heller ockrar eller tager ränta, utan gör efter mina rätter och vandrar efter mina stadgar, då skall denne icke dö genom sin faders missgärning, utan skall förvisso få leva.
18 Hans fader däremot, som begick våldsgärningar och rövade från sin broder och gjorde bland sina fränder det som icke var gott, se, han måste dö genom sin missgärning.
19 Huru kunnen I nu fråga: »Varför skulle icke sonen bära på sin faders missgärning?» Jo, sonen övade ju rätt och rättfärdighet och höll alla mina stadgar och gjorde efter dem; därför skall han förvisso få leva.
20 Den som syndar, han skall dö; en son skall icke bära på sin faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons missgärning. Över den rättfärdige skall hans rättfärdighet komma, och över den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.
21 Men om den ogudaktige omvänder sig från alla de synder som han har begått, och håller alla mina stadgar och övar rätt och rättfärdighet, då skall han förvisso leva och icke dö.
22 Ingen av de överträdelser han har begått skall du tillräknas honom; genom den rättfärdighet han har övat skall han få leva.
23 Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, säger Herren, HERREN, och icke fastmer därtill att han vänder om från sin väg och får leva?
24 Men om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, alla sådana styggelser som den ogudaktige gör -- skulle han då få leva, om han gör så? Nej, intet av all den rättfärdighet han har övat skall då ihågkommas, utan genom den otrohet han har begått och den synd han har övat skall han dö.
25 Men nu sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Hören då, I av Israels hus: Skulle verkligen min väg icke alltid vara densamma? Är det icke fastmer eder väg som icke alltid är densamma?
26 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så måste han dö till straff därför; genom det orätta som han gör måste han dö.
27 Men om den ogudaktige vänder om från den ogudaktighet som han har övat, och i stället övar rätt och rättfärdighet, då får han behålla sin själ vid liv.
28 Ja, eftersom han kom till insikt och vände om från alla de överträdelser han hade begått, skall han förvisso leva och icke dö.
29 Och ändå säga de av Israels hus: »Herrens väg är icke alltid densamma»! Skulle verkligen mina vägar icke alltid vara desamma, I av Israels hus? Är det icke fastmer eder väg som icke alltid är densamma?
30 Alltså: jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels hus, säger Herren, HERREN. Vänden om, ja, vänden eder bort ifrån alla edra överträdelser, för att eder missgärning icke må bliva eder till en stötesten.
31 Kasten bort ifrån eder alla de överträdelser som I haven begått, och skaffen eder ett nytt hjärta och en ny ande; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?
32 Jag har ju ingen lust till någons död, säger Herren HERREN. Omvänden eder därför, så fån I leva.
19 Men du, stäm upp en klagosång över Israels furstar;
2 säg: Huru var icke din moder en lejoninna! Bland lejon låg hon; hon födde upp sina ungar bland kraftiga lejon.
3 Så födde hon upp en av sina ungar, så att han blev ett kraftigt lejon; han lärde sig att taga rov, människor åt han upp.
4 Men folken fingo höra om honom och han blev fångad i deras grop; och man förde honom med krok i nosen till Egyptens land.
5 När hon nu såg att hon fick vänta förgäves, och att hennes hopp blev om intet, då tog hon en annan av sina ungar och gjorde denne till ett kraftigt lejon.
6 Stolt gick han omkring bland lejonen, ja, han blev ett kraftigt lejon; han lärde sig att taga rov, människor åt han upp.
7 Han våldförde deras änkor, deras städer förödde han. Och landet med vad däri var blev förfärat vid dånet av hans rytande.
8 Då bådade man upp folk mot honom runt omkring från länderna; och de bredde ut sitt nät för honom, och han blev fångad i deras grop
9 Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen, och förde honom till konungen Babel Där satte man honom in i fasta borgar, för att hans röst ej mer skulle höras bort till Israels berg.
10 Medan de levde i ro, var din moder såsom ett vinträd, planterat vid vatten. Och det blev ett fruktsamt träd, rikt på skott, genom det myckna vattnet.
11 Det fick starka grenar, tjänliga till härskarspiror, och dess stam växte hög, omgiven av lövverk, så att det syntes vida, ty det var högt och rikt på rankor.
12 Då ryckte man upp det i vrede, och det blev kastat på jorden, och stormen från öster förtorkade dess frukt. Dess starka grenar brötos av och torkade bort, elden fick förtära dem.
13 Nu är det utplanterat i öknen, i ett torrt och törstande land.
14 Och eld har gått ut från dess yppersta gren och har förtärt dess frukt. Så finnes där nu ingen stark gren kvar, ingen härskarspira! En klagosång är detta, och den har fått tjäna såsom klagosång.
20 I sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kommo några av de äldste i Israel för att fråga HERREN; och de satte sig ned hos mig.
2 Då kom HERRENS ord till mig han sade:
3 Du människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Haven I kommit för att fråga mig? Så sant jag lever, jag låter icke fråga mig av eder, säger Herren, HERREN.
4 Men vill du döma dem, ja, vill du döma, du människobarn, så förehåll dem deras fäders styggelser
5 och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: På den dag då jag utvalde Israel, då upplyfte jag min hand till ed inför Jakobs hus' barn och gjorde mig känd för dem i Egyptens land; jag upplyfte min hand till ed inför dem och sade: »Jag är HERREN, eder Gud.
6 På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore härligast bland alla länder.
7 Och jag sade till dem: »Var och en av eder kaste bort sina ögons styggelser, och ingen orene sig på Egyptens eländiga avgudar; jag är HERREN, eder Gud.»
8 Men de voro gensträviga mot mig och ville icke höra på mig; de kastade icke bort var och en sina ögons styggelser, och de övergåvo icke Egyptens eländiga avgudar. Då tänkte jag på att utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på dem mitt i Egyptens land.
9 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, bland vilka de levde, och i vilkas åsyn jag gjorde mig känd för dem, i det jag förde dem ut ur Egyptens land.
10 Så förde jag dem då ut ur Egyptens land och lät dem komma in i öknen.
11 Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina rätter; den människa som gör efter dem får leva genom dem.
12 Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan mig och dem, för att man skulle veta att jag är HERREN, som helgar dem.
13 Men Israels hus var gensträvigt mot mig i öknen; de vandrade icke efter mina stadgar, utan föraktade mina rätter, fastän den människa som gör efter dem får leva genom dem; de ohelgade ock svårt mina sabbater. Då tänkte jag på att utgjuta min förtörnelse över dem i öknen och så förgöra dem.
14 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn jag hade fört dem ut.
15 Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att jag icke skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem, ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore härligast bland alla länder --
16 detta därför att de föraktade mina rätter och icke vandrade efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras hjärtan följde efter deras eländiga avgudar.
17 Men jag visade dem skonsamhet och fördärvade dem icke; jag gjorde icke alldeles ände på dem i öknen.
18 Och jag sade till deras barn i öknen: »I skolen icke vandra efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller orena eder på deras eländiga avgudar.
19 Jag är HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och håller mina rätter och gören efter dem.
20 Och helgen mina sabbater, och må de vara ett tecken mellan mig och eder, för att man må veta att jag är HERREN, eder Gud.
21 Men deras barn voro gensträviga mot mig; de vandrade icke efter mina stadgar och höllo icke mina rätter, så att de gjorde efter dem fastän den människa som gör efter dem får leva genom dem; de ohelgade ock mina sabbater. Då tänkte jag på att utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på dem i öknen.
22 Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn jag hade fört dem ut.
23 Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att förskingra dem bland folken och förströ dem i länderna,
24 eftersom de icke gjorde efter mina rätter, utan föraktade mina stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ögon hängde vid deras fäders eländiga avgudar.
25 Därför gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras båtnad, och rätter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.
26 Och jag lät dem orena sig med sina offerskänker, med att låta allt som öppnade moderlivet gå genom eld, ty jag ville slå dem med förfäran, på det att de skulle förstå att jag är HERREN.
27 Tala därför till Israels hus, du människobarn, och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Också därmed hava edra fäder hädat mig, att de hava begått otrohet mot mig.
28 När jag hade låtit dem komma in i det land som jag med upplyft hand hade lovat att giva dem, och när de så där fingo se någon hög kulle eller något lummigt träd, då offrade de där sina slaktoffer och framburo där sina offergåvor, mig till förtörnelse, och läto där sina offers välbehagliga lukt uppstiga och utgöto där sina drickoffer.
29 Då sade jag till dem: »Vad är detta för en offerhöjd, denna som I kommen till?» Därav fick en sådan plats namnet »offerhöjd», såsom man säger ännu i dag.
30 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Skolen då I orena eder på samma sätt som edra fäder gjorde, och i trolös avfällighet löpa efter deras styggelser?
31 I orenen eder ännu i dag på alla edra eländiga avgudar, i det att I frambären åt dem edra offerskänker och låten edra barn gå genom eld. Skulle jag då låta fråga mig av eder, I av Israels hus? Nej, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ja låter icke fråga mig av eder.
32 Och förvisso skall icke det få ske som har kommit eder i sinnet, då I tänken: »Vi vilja bliva såsom hedningarna, såsom folken i andra länder: vi vilja tjäna trä och sten.
33 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, med stark hand och uträckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag sannerligen regera över eder.
34 Och med stark hand och uträckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag föra eder ut ifrån folken och församla eder från de länder i vilka I ären förströdda.
35 Och jag skall föra eder in i Folkens öken, och där skall jag gå till rätta med eder, ansikte mot ansikte.
36 Likasom jag gick till rätta med edra fäder i öknen vid Egyptens land, så skall jag ock gå till rätta med eder, säger Herren, HERREN.
37 Och jag skall låta eder draga fram under staven och tvinga eder in i förbundets band.
38 Och jag skall rensa bort ifrån eder dem som sätta sig upp emot mig och avfalla från mig, jag skall skaffa bort dem ur det land där de nu bo, men in i Israels land skola de icke få komma; och I skolen förnimma att jag är HERREN.
39 Men hören nu, I av Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Välan, gån åstad och tjänen edra eländiga avgudar, var och en dem han har. Sedan skolen I förvisso komma att höra på mig, och I skolen då icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offerskänker och edra eländiga avgudar.
40 Ty på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren, HERREN där skall hela Israels hus tjäna mig, så många därav som finnas i landet; där skall jag finna behag i dem, där skall jag hava lust till edra offergärder och till förstlingen av edra gåvor, vadhelst I viljen helga.
41 Vid den välbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, när tiden kommer, att jag för eder ut ifrån folken och församlar eder från de länder i vilka I ären förströdda. Och jag skall bevisa mig helig på eder inför folkens ögon.
42 Ja, I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag låter eder komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att giva åt edra fäder.
43 Och där skolen I tänka tillbaka på edra vägar och på alla de gärningar som I orenaden eder med; och I skolen känna leda vid eder själva för allt det onda som I haven gjort.
44 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag så handlar med eder, för mitt namns skull och icke efter edra onda vägar och edra skändliga gärningar, I av Israels hus, säger Herren, HERREN.
45 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
46 Du människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot söder; ja, profetera mot skogslandet söderut;
47 säg till skogen söderut: Hör HERRENS ord: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall tända upp en eld i dig, och den skall förtära alla träd i dig, både de friska och de torra; den flammande lågan skall icke kunna släckas, och av den skola allas ansikten förbrännas, allas mellan söder och norr.
48 Och allt kött skall se att jag, HERREN, har upptänt den; den skall icke kunna släckas.
49 Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE! Dessa säga om mig: 'Denne talar ju gåtor.'»
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.