Galaterbrevet 1-3
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Hälsning
1 Från Paulus, en apostel[a] som inte är utsänd av människor, eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus[b] själv och av Gud Fadern som har uppväckt honom från de döda.
2 Jag och alla de troende[c] här hälsar till församlingarna i Galatien.
3 Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus, 4 som offrade sig för våra synder för att rädda oss från den här onda tidsåldern, så som vår Gud och Fader ville. 5 Härligheten tillhör honom i all evighet, amen.
Galaterna har övergett det sanna budskapet
6 Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som genom Kristus nåd kallade er och vänder er bort till ett annat ”evangelium”, 7 trots att det inte finns något annat. Det är bara några som vill ställa till med förvirring bland er genom att förvränga evangeliet om Kristus.
8 Men om någon, om det så vore vi själva eller en ängel från himlen, förkunnar ett annat ”evangelium” än det vi har förkunnat för er, så må han vara förbannad. 9 Jag upprepar det jag redan tidigare har sagt: om någon förkunnar ett annat ”evangelium” än det ni har tagit emot, så må han vara förbannad.
10 Försöker jag nu hålla mig väl med människor, eller med Gud? Är det människors gillande jag söker? Om jag nu fortfarande försökte hålla mig väl med människor skulle jag inte kunna tjäna Kristus.
Paulus budskap kommer från Jesus själv
11 Syskon, jag försäkrar er att det evangelium som jag har förkunnat inte är något som människor har tänkt ut. 12 Jag har inte heller fått eller lärt mig det genom någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus själv.
13 Ni har ju hört hurdan jag var förut, som en övertygad anhängare av den judiska religionen, hur jag förföljde Guds församling och gjorde allt för att utrota den. 14 Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och var ivrigare än de att följa alla de traditioner jag ärvt av mina förfäder.
15 Men redan innan jag föddes hade Gud utsett mig, och han kallade mig genom sin nåd. 16 Han lät sin Son visa sig för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom till hedningarna. Då sökte jag inte upp någon människa för att fråga om råd. 17 Jag for inte upp till Jerusalem för att leta upp de män som var apostlar före mig. Jag begav mig istället till Arabien[d], och återvände sedan till Damaskus.[e] 18 Det dröjde hela tre år innan jag for upp till Jerusalem för att besöka Kefas[f], och jag stannade då hos honom i två veckor. 19 Några andra apostlar träffade jag inte, förutom Jakob, Herrens bror. 20 Vad jag skriver här är sant. Gud själv kan intyga att jag inte ljuger för er. 21 Sedan fortsatte jag till Syrien och Kilikien. 22 Jag var okänd för Kristus församlingar i Judeen. 23 Det enda de hade hört var ett rykte: ”han som förut förföljde oss förkunnar nu själv den tro han ville utrota.” 24 Och de hyllade Gud för min skull.
Paulus möter församlingsledarna i Jerusalem
2 Efter fjorton år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus tog jag också med mig. 2 Den gången reste jag dit därför att jag hade fått en uppenbarelse. Där presenterade jag i enskildhet inför församlingens ledare det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna. Jag ville ju inte ha sprungit, eller fortsätta att springa förgäves. 3 De krävde inte ens att min reskamrat Titus, som är grek, skulle omskäras.
4 Det skulle ju de falska troende ha velat, som hade lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att de skulle kunna göra oss till slavar. 5 Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav, för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs vara något – vad de sedan varit bryr jag mig inte om, för i Guds ögon är alla lika – ville alltså inte lägga till något till min undervisning. 7 Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida evangeliet till de oomskurna, precis som Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna, hade ju gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Så när de som ansågs vara pelare, Jakob, Kefas och Johannes, förstod vilken nåd som hade getts mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle gå ut till hedningarna och de själva till de omskurna. 10 Det enda de bad oss om var att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag verkligen försökt göra.
Paulus gick emot Petrus i Antiochia
11 Men när Kefas kom till Antiochia gick jag emot honom helt öppet, eftersom han hade dömt sig själv. 12 Innan det kom några från Jakob brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när Jakobs följe kom drog han sig undan hedningarna av fruktan för dem som förespråkade omskärelsen. 13 De andra judarna deltog i samma hyckleri, och till och med Barnabas drogs med.
14 Men när jag såg att de handlade tvärtemot evangeliets sanning, sa jag till Kefas inför alla: ”Du är jude, men lever som hedningarna, inte som judarna. Varför vill du då tvinga hedningarna att leva som judar?[g]
15 Vi är födda judar, inte hedniska syndare.[h] 16 Vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Kristus Jesus. Därför började vi själva tro på Kristus Jesus, så att vi skulle bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar. Ingen kan ju någonsin bli rättfärdig genom laggärningar.
17 Om vi som ville bli rättfärdiga genom Kristus visades vara syndare, skulle det betyda att Kristus är tjänare för synden? Naturligtvis inte! 18 Om jag bygger upp det jag har rivit ner, då blir jag en överträdare. 19 Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har korsfästs tillsammans med Kristus. 20 Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Så länge jag lever här i min kropp, lever jag alltså genom tron på Guds Son, han som har älskat mig och gett sitt liv för mig. 21 Jag förkastar inte Guds nåd, för om rättfärdigheten hade kunnat fås genom lagen, då hade ju inte Kristus behövt dö.”
Rättfärdiga genom tron
3 Vilka dårar ni är, ni galater! Vem är det som har förhäxat er så? Ni har ju fått Jesus Kristus framställd för er som korsfäst. 2 Jag vill veta en enda sak: var det genom att hålla lagen som ni fick ta emot Anden, eller var det för att ni trodde på budskapet ni fick höra? 3 Är ni sådana dårar? Ni började i Anden, men ska ni nu sluta med mänskliga ansträngningar? 4 Ni har fått lida så mycket. Inte var det väl i onödan? Det kunde väl bara inte vara i onödan? 5 Han som ger er Anden och utför under ibland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni tror på budskapet ni har fått höra?
6 Tänk på Abraham: ”Han trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig.”[i] 7 Ni ska alltså veta, att det är de som tror som är Abrahams barn. 8 Skriften förutsåg att Gud skulle göra hedningarna rättfärdiga genom deras tro. Därför lät han Abraham få dessa glada nyheter redan i förväg: ”Genom dig ska alla folk bli välsignade.”[j] 9 Därför blir alla som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.
10 Men de som litar på laggärningar är under förbannelse. Det står ju skrivet: ”Förbannelse över var och en som inte håller allt som står skrivet i lagens bok och gör det.”[k] 11 Och att ingen kan bli rättfärdig inför Gud genom lagen, det är helt klart, eftersom ”den som är rättfärdig genom tro ska leva.”[l] 12 Lagen bygger inte på tron, utan: ”Den som håller buden ska leva genom dem.”[m] 13 Men Kristus har köpt oss fria från lagens förbannelse genom att själv bli till förbannelse för vår skull. Det står ju skrivet: ”Den som är upphängd på trä är förbannad.”[n] 14 Så skulle hedningarna i Kristus Jesus få del av den välsignelse som gavs åt Abraham och vi den utlovade Anden genom tron.
Guds löfte är viktigare än Moses lag
15 Syskon, låt mig ta ett exempel från vardagslivet: om ett mänskligt förbund har vunnit laga kraft, kan ingen sedan ändra det eller lägga till något. 16 Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma.[o] Det står inte ”åt dina avkomlingar”, som det skulle ha gjort om det gällde många. Nej, hans avkomma syftade på en enda person, och det var Kristus. 17 Vad jag vill säga är alltså detta: Guds förbund, som han i förväg giltigförklarat, kan inte ogiltigförklaras av lagen, som gavs fyrahundratrettio år senare. 18 Om arvet var beroende av lagen, då skulle det ju inte vara beroende av löftet. Men nu har Gud gett arvet till Abraham genom ett löfte.
19 Vad var då syftet med lagen? Jo, den var ett tillägg för överträdelsernas skull och skulle gälla tills avkomman kom, han som hade fått löftet. Den utfärdades genom änglar och en medlare. 20 Medlaren företräder dock inte bara en, men Gud är en.
21 Finns det då en konflikt mellan lagen och Guds löften? Nej, naturligtvis inte! Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade rättfärdigheten verkligen berott av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synden. Därför ges det utlovade genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror.
23 Innan tron kom hölls vi i förvar av lagen, inspärrade, tills tron uppenbarades. 24 Lagen vägledde oss tills Kristus kom och vi kunde göras rättfärdiga genom tron. 25 Och nu när tron har kommit, står vi inte längre under den vägledaren.
Guds barn genom tron
26 Alla är ni genom tron Guds barn i Kristus Jesus. 27 Om ni är döpta in i Kristus har ni ju iklätt er Kristus. 28 Därför är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Men om ni tillhör Kristus, då är ni också Abrahams avkomlingar och arvtagare enligt löftet.
Footnotes
- 1:1 Eller sändebud.
- 1:1 Se not till Matt 1:1.
- 1:2 Ordagrant: bröder. Ordet översätts även (tros)syskon.
- 1:17 Nabatéernas land söder om Damaskus och öster om Jordanfloden.
- 1:17 Paulus gick kanske ut i ödemarken för att meditera och återvände sedan till staden där han hade börjat tro på Kristus.
- 1:18 Kefas är det arameiska namnet för Petrus (grek.), och de båda betyder klippa.
- 2:14 Det är möjligt att Paulus tilltal till Petrus slutar här.
- 2:15 Med syndare menade judarna andra folk som saknade lagen.
- 3:6 Ordagrant: och räknades det honom till rättfärdighet.Se 1 Mos 15:6.
- 3:8 Se 1 Mos 12:3.
- 3:10 Se 5 Mos 27:26.
- 3:11 Eller: den som är rättfärdig ska leva genom tro.Se Hab 2:4.
- 3:12 Se 3 Mos 18:5.
- 3:13 Se 5 Mos 21:23.
- 3:16 Jfr 1 Mos 12:7; 13:15 (Abrahams ättlingar); avkomma och avkomlingar är en ordlek i grekiskan (sperma, säd) och på motsvarande sätt i hebreiskan, och låter sig inte översättas till svenskan. Paulus använde uttrycket för att visa att Guds löfte gällde Kristus.
Galaterbrevet 1-3
Svenska 1917
1 Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda --
2 jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar församlingarna i Galatien.
3 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån Herren Jesus Kristus,
4 som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja.
5 Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
6 Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium.
7 Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium.
8 Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad.
9 Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått, så vare han förbannad.
10 Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det Gud? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»? Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag icke en Kristi tjänare.
11 Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.
12 Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.
13 I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds församling och ville utrota den,
14 ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders stadgar.
15 Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och som genom sin nåd har kallat mig,
16 täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,
17 ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter tillbaka till Damaskus.
18 Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar.
19 Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob, Herrens broder, såg jag.
20 Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.
21 Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.
22 Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen okänd.
23 De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss, han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville utrota.»
24 Och de prisade Gud för min skull.
2 Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem, åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
2 Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som stodo högst i anseende -- detta av oro för att mitt strävande nu vore förgäves eller förut hade varit det.
3 Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad att låta omskära sig.
4 Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de ville trälbinda oss.
5 Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva bevarad hos eder.
6 Och vad angår dem som ansågos något vara -- hurudana de nu voro, det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen -- så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att pålägga mig några nya förpliktelser.
7 Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de omskurna på sin del --
8 ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna --
9 och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given, räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och Cefas och Johannes, de män som räknades för själva stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland de omskurna.
10 Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag också vinnlagt mig om att göra.
11 Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom, ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
12 Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
13 Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga, och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
14 Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du, som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter judiskt sätt?»
15 Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke »hedniska syndare»;
16 men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
17 Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en syndatjänare? Bort det!
18 Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
19 Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus,
20 och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
21 Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.
3 I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?
2 Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att I lyssnaden i tro?
3 Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I nu sluta i köttet?
4 Haven I då upplevat så mycket förgäves -- om det nu verkligen har varit förgäves?
5 Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro,
6 i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»?
7 Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro Abrahams barn.
8 Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk varda välsignade.»
9 Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med Abraham, honom som trodde.
10 Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och icke gör därefter.»
11 Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av tro.»
12 Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var och en som är upphängd på trä.»
14 Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
15 Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland människor. Icke ens när fråga är om en människas testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft.
16 Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt din säd», vilken är Kristus.
17 Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så att löftet därmed har gjorts om intet.
18 Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt det genom ett löfte.
19 Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en medlares hand.
20 Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda. Men Gud är en.
21 Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten verkligen komma av lagen.
22 Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem till del som tro.
23 Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle uppenbaras.
24 Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro.
25 Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare.
26 Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus;
27 ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus.
28 Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.
29 Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.