1 Moseboken 8-11
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
8 Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2 Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3 Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4 att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5 På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7 och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8 Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9 men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.
10 Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12 En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.
13 I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14 På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17 Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18 Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19 Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.
20 Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21 Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.
22 Så länge som jorden finns kvar
kommer sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig att upphöra.”
Guds förbund med Noa
9 Gud välsignade Noa och hans söner och sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden!
2 Alla vilda djur och fåglar, allt som rör sig på marken, och fiskar i haven kommer att vara rädda och känna skräck för er, för jag har ställt dem under er makt. 3 Allt levande som rör sig ska vara er föda, liksom jag gett de gröna växterna. 4 Men ät aldrig kött som har blod, dess liv,[a] i sig. 5 Ert eget blod[b] ska jag utkräva vedergällning för. Jag ska utkräva den av varje djur, och av människor ska jag utkräva en annan människas liv om någon dödar en annan.
6 Den som utgjuter en annan människas blod,
hans blod ska utgjutas av en människa,
för Gud gjorde människan till sin avbild.
7 Var fruktsamma, föröka er och bli en stor mängd på jorden!”
Regnbågen
8 Sedan sa Gud till Noa och hans söner: 9 ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era ättlingar 10 och med alla levande varelser med er, alla fåglar och boskapsdjur och vilda djur, alla som kom ut ur arken. 11 Jag ska upprätthålla mitt förbund med er och aldrig mer låta flodvattnen utplåna allt liv och fördärva jorden.”
12 Gud sa: ”Jag ska sätta ett tecken på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser som är med er för alla kommande generationer: 13 min regnbåge sätter jag bland molnen. Den ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag sänder moln över jorden, kommer regnbågen att synas bland molnen, 15 och jag ska komma ihåg mitt förbund med er och med varje levande varelse och aldrig mer låta vattnet övertäcka jorden och utplåna allt liv. 16 När regnbågen är i skyn, ska jag komma ihåg det eviga förbundet mellan Gud och alla slags levande varelser på jorden.” 17 Och Gud sa till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund jag instiftat mellan mig och allt levande på jorden.”
Förbannelse över Kanaan
18 Noas tre söner som kom ut ur arken hette Sem, Ham och Jafet. (Ham var Kanaans far.) 19 Alla folken på jorden härstammar från dessa Noas tre söner.
20 Noa blev lantbrukare och planterade en vingård. 21 En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, 22 såg Ham, Kanaans far, sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. 23 Då tog Sem och Jafet en mantel, höll den över sina axlar och gick in baklänges i tältet och täckte sin fars nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll för att inte se sin far naken. 24 När Noa vaknade ur sitt rus och fick reda på vad hans yngste son hade gjort honom, 25 sa han:
”Kanaan ska vara förbannad
och vara den lägste av sina bröders slavar.”
26 Sedan sa han:
”Välsignad är Herren, Sems Gud.
Må Kanaan vara deras slav.
27 Må Gud låta Jafet växa och leva tillsammans med Sem
och Kanaan vara deras slav.”
28 Noa levde ytterligare 350 år efter floden 29 och var 950 år gammal när han dog.
Jorden befolkas på nytt
Släkttavlan för Noas söner
10 Detta är berättelsen om Noas söners, Sems, Hams och Jafets, släkt. De fick söner[c] efter floden.
Jafet
(1 Krön 1:5-7)
2 Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras.
3 Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma.
4 Javans söner var Elisha och Tarshish, kittéerna och rodanéerna.
5 Deras ättlingar spred sig till olika kustländer med sina skilda folk, stammar och språk.
Ham
(1 Krön 1:8-16)
6 Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan.
7 Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka.
Ragmas söner var Saba och Dedan.
8 Från Kush härstammade också Nimrod, den förste härskaren på jorden. 9 Han var en väldig jägare inför Herren, och hans namn blev ett ordspråk: ”En väldig jägare inför Herren, som Nimrod.” 10 Kärnan i hans rike omfattade Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Shinars[d] land. 11 Därifrån utsträckte han sitt välde till Assyrien. Han byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach 12 och Resen, som är beläget mellan Nineve och Kelach, den stora staden.
13 Misrajim var stamfar till ludéerna, anaméerna, lehavéerna, naftuchéerna, 14 patruséerna, kasluchéerna, som filistéerna härstammar från, och kaftoréerna.
15 Kanaan var far till Sidon, som var hans förstfödde. Han var också stamfar till Het, 16 jevuséerna, amoréerna, girgashéerna, 17 hivéerna, arkéerna, sinéerna, 18 arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.
Slutligen spred sig Kanaans ättlingar 19 från Sidon och hela vägen till Gerar, ända till Gaza och till Sodom, Gomorra, Adma och Sevojim, bort till Lasha[e].
20 Dessa var Hams ättlingar efter sina stammar, språk, länder och folkslag.
Sem
(1 Krön 1:17-23)
21 Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner och blev stamfar till alla Evers ättlingar.
22 Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram.
23 Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash.
24 Arpakshad var far till Shelach, och Shelach var far till Ever.
25 Ever fick två söner, den ene hette Peleg[f] och den andre Joktan. På Pelegs tid delades jorden. Hans bror hette Joktan.
26 Joktan var far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach,
27 Hadoram, Usal, Dikla, 28 Oval, Avimael, Saba,
29 Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner.
30 De bodde i området från Mesha till Sefar, bergstrakten i öster.
31 Dessa var alltså Sems ättlingar, efter sina stammar, språk, länder och folkslag.
32 Dessa är Noas söners stammar efter sina släkter. Från dem har alla folk spridit sig över jorden efter floden.
Babels torn och språkförbistringen
11 Alla människorna på jorden talade ett och samma språk. 2 När de spred sig österut, upptäckte de en slätt i Shinar[g] och bosatte sig där. 3 De sa till varandra: ”Låt oss tillverka bränt tegel.” Så använde de tegel som byggsten och beck som murbruk. 4 Sedan sa de: ”Låt oss bygga en stad med ett torn som når upp till himlen och göra vårt namn känt, så att vi inte skingras över hela jorden.”
5 Men när Herren kom ned för att se staden och tornet som de höll på att bygga, 6 sa han: ”De är ett folk och har ett och samma språk. När de börjar så här kommer inget att bli omöjligt för dem! 7 Kom, låt oss gå dit ner och ge dem olika språk, så att de blir förvirrade och inte kan förstå varandra!”
8 Så skingrade Herren dem över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9 Det är därför som den kallas Babel[h], för det var där som Herren förvirrade dem genom språkförbistringen och skingrade dem därifrån över hela jorden.
Berättelsen om Sems släkt
(1 Krön 1:24-27)
10 Detta är berättelsen om Sems släkt.
När Sem var 100 år gammal, föddes hans son Arpakshad två år efter floden. 11 Efter Arpakshads födelse levde Sem ytterligare 500 år och fick söner och döttrar.
12 När Arpakshad var 35 år gammal föddes hans son Shelach, 13 och därefter levde han ytterligare 403 år och fick söner och döttrar.
14 Shelach var 30 år gammal när hans son Ever föddes, 15 och han levde därefter ytterligare 403 år och fick söner och döttrar.
16 Ever var 34 år gammal när hans son Peleg föddes, 17 och han levde därefter ytterligare 430 år och fick söner och döttrar.
18 Peleg var 30 år gammal när hans son Regu föddes, 19 och han levde därefter ytterligare 209 år och fick söner och döttrar.
20 Regu var 32 år gammal när Serug föddes, 21 och han levde därefter ytterligare 207 år och fick söner och döttrar.
22 Serug var 30 år gammal när hans son Nachor föddes, 23 och han levde därefter ytterligare 200 år och fick söner och döttrar.
24 Nachor var 29 år gammal när hans son Terach föddes, 25 och han levde därefter ytterligare 119 år och fick söner och döttrar.
26 När Terach var 70 år gammal var han far till Abram, Nachor och Haran.
Från Terach till Abram
27 Detta är berättelsen om Terachs släkt. Terach var far till Abram, Nachor och Haran, och Haran var far till Lot. 28 Haran dog i det land där han föddes, i Ur i Kaldéen, medan hans far ännu levde.
29 Både Abram och Nachor gifte sig. Abrams hustru hette Saraj, och Nachors hustru Milka, dotter till Haran som var far till både Milka och Jiska. 30 Men Saraj kunde inte få några barn. 31 Terach tog sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Saraj och lämnade Ur i Kaldéen för att flytta till Kanaans land. Men de stannade och bosatte sig i staden Harran. 32 Där dog Terach, 205 år gammal.
Footnotes
- 9:4 Hebreiskans nefesh, som ordagrant betyder själ, betecknar ofta liv.
- 9:5 Se not till 9:4.
- 10:1 Son kan också betyda ättling, efterträdare eller nation.
- 10:10 Shinar är en äldre benämning på Babylonien.
- 10:19 Grundtexten är svåröversättlig.
- 10:25 Namnet Peleg betyder delning.
- 11:2 Se not till 10:10.
- 11:9 Betyder förvirring.
1 Mosebok 8-11
Svenska 1917
8 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
2 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.
3 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.
4 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.
5 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,
7 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
8 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
9 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
10 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.
11 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
12 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
13 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
14 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.
15 Då talade Gud till Noa och sade:
16 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.
17 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
18 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.
19 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.
20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.
21 När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
9 Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
2 Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
3 Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
4 Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.
5 Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andres själ;
6 den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
7 Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden och föröken eder på den.»
8 Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
9 »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra efterkommande efter eder,
10 och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som hava gått ut ur arken.
11 Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall mer komma och fördärva jorden.»
12 Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder, för eviga tider:
13 min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden.
14 Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen då synes i skyn,
15 skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar allt kött.
16 När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
17 Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på jorden.»
18 Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader.
19 Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig.
20 Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en vingård.
21 Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält.
22 Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför.
23 Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd.
24 När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:
25 »Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!»
26 Ytterligare sade han: »Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl!
27 Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl.»
28 Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
29 alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han.
10 Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.
2 Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras.
3 Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
4 Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
5 Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i sina folk.
6 Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan.
7 Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas söner voro Saba och Dedan.
8 Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden.
9 Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
10 Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Sinears land.
11 Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
12 och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora staden».
13 Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
14 patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått, och kaftoréerna.
15 Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
16 så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
17 hivéerna, arkéerna, sinéerna,
18 arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig kananéernas släkter allt vidare,
19 så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och Seboim ända till Lesa.
20 Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras länder och folk.
21 Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader för alla Ebers söner.
22 Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23 Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
24 Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
25 Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg, ty i hans tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan.
26 Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
27 Hadoram, Usal, Dikla,
28 Obal, Abimael, Saba,
29 Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
30 Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot Östra berget.
31 Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras länder, efter deras folk.
32 Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på jorden.
11 Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt.
2 Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i Sinears land och bosatte sig där.
3 Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk begagnade de jordbeck.
4 Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
5 Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som människobarnen byggde.
6 Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
7 Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål.»
8 Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden.
9 Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.
10 Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
11 Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och födde söner och döttrar.
12 När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
13 Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar.
14 När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
15 Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och födde söner och döttrar.
16 När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
17 Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år och födde söner och döttrar.
18 När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
19 Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och födde söner och döttrar.
20 När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.
21 Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och födde söner och döttrar.
22 När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
23 Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och födde söner och döttrar.
24 När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
25 Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år och födde söner och döttrar.
26 När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och Haran.
27 Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram, Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
28 Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det kaldeiska Ur.
29 Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai, och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader till Milka och Jiska.
30 Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
31 Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru; och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
32 Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i Haran.
1 Mosebok 8-11
Svenska Folkbibeln
Floden upphör
8 Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. 2 Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. 3 Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter etthundrafemtio dagar började det avta. 4 Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen. 5 Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7 och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, till dess vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.
13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 "Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden." 18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.
Noas offer och Herrens löfte
20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: "Härefter skall jag inte mer förbanna jorden för människans skull, eftersom hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag skall aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består,
skall sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig upphöra."
Gud sluter förbund med Noa
9 Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. 2 Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. 3 Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta. 4 Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, 5 och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv.
6 Den som utgjuter människoblod,
hans blod skall utgjutas av människor,
ty Gud har gjort människan till sin avbild.
7 Men var fruktsamma och föröka er.
Väx till på jorden och föröka er på den."
8 Vidare sade Gud till Noa och hans söner: 9 "Se, jag skall upprätta mitt förbund med er och era efterkommande efter er 10 och med alla levande varelser som är hos er: fåglar, boskapsdjur och jordens alla vilda djur, alla som har gått ut ur arken, alla djur på jorden. 11 Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden." 12 Och Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: 13 Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. 16 När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden." 17 Och Gud sade till Noa: "Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden."
Noa och hans söner
18 Noas söner som gick ut ur arken var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. 19 Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig.
20 Noa som var åkerbrukare var den förste som anlade en vingård. 21 Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält. 22 Ham, Kanaans far, såg sin far naken och berättade det för sina båda bröder, som var utanför tältet. 23 Men Sem och Jafet tog en mantel och lade den på sina axlar, gick baklänges in och täckte över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet. 24 När Noa vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:
25 "Förbannad vare Kanaan,
en slavars slav skall han vara
åt sina bröder!"
26 Han sade vidare:
"Välsignad vare Herren, Sems Gud,
och Kanaan skall vara hans slav!
27 Gud skall utvidga Jafet,
han skall bo i Sems tält,
och Kanaan skall vara deras slav."
28 Noa levde trehundrafemtio år efter floden. 29 Alltså blev Noas hela ålder niohundrafemtio år. Därefter dog han.
IV. NOAS SÖNERS FORTSATTA HISTORIA 10:1-11:9
Noas söners släkttavla
10 Detta är Noas söners, Sems, Hams och Jafets, fortsatta historia. Åt dem föddes söner efter floden.
2 Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. 3 Gomers söner var Askenas, Rifat och Togarma. 4 Javans söner var Elisa och Tarsis, kitteerna och dodaneerna.[a] 5 Från dessa har inbyggarna i hedningarnas kustområden spritt ut sig i sina länder, alla med sitt språk i sina stammar och folk.
6 Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. 7 Söner till Kush var Seba, Havila, Sabta, Raama och Sabteka. Raamas söner var Saba och Dedan. 8 Kush blev far till Nimrod, som var den förste som fick stor makt på jorden. 9 Han var en väldig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: "En väldig jägare inför Herren som Nimrod." 10 Hans rike hade sin början i Babel, Erek, Ackad och Kalne i Sinars land. 11 Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kela 12 och Resen mellan Nineve och Kela. Detta är "den stora staden". 13 Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehabeerna, naftuheerna, 14 patroseerna, kasluheerna, den stam som filisteerna härstammar från, och kaftoreerna.
15 Kanaan blev far till Sidon, som var hans förstfödde, och Het, 16 vidare jebusiterna, amoreerna, girgaseerna, 17 hiveerna, arkeerna, sineerna, 18 arvadeerna, semareerna och hamateerna. Senare utbredde sig kananeernas släkter ytterligare 19 så att deras område sträckte sig från Sidon mot Gerar ända till Gaza och mot Sodom, Gomorra, Adma och Sebojim ända till Lesa.
20 Detta var Hams söner efter deras stammar och språk i deras länder och bland deras folk.
21 Söner föddes också åt Sem, Jafets äldre bror, och han blev stamfader till alla Ebers söner.
22 Sems söner var Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23 Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash.
24 Arpaksad blev far till Sela och Sela blev far till Eber.
25 Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg,[b] ty under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan.
26 Joktan blev far till Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera, 27 Hadoram, Usal, Dikla, 28 Obal, Abimael, Saba, 29 Ofir, Havila och Jobab. Alla dessa var Joktans söner. 30 De hade sina boplatser från Mesha mot Sefar, mot Östra berget.
31 Detta var Sems söner efter deras stammar och språk i deras länder och efter deras folk.
32 Detta var Noas söners stammar efter deras släktled i deras folk. Från dem har folken utbrett sig på jorden efter floden.
Babels torn och språkförbistringen
11 Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. 2 Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Sinars land och bosatte sig där. 3 De sade till varandra: "Kom, så slår vi tegel och bränner det!" Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. 4 Och de sade: "Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden."
5 Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. 6 Herren sade: "Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. 7 Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger." 8 Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de måste upphöra att bygga på staden. 9 Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade[c] hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.
V. SEMS FORTSATTA HISTORIA 11:10-26
10 Detta är Sems fortsatta historia. När Sem var 100 år blev han far till Arpaksad, två år efter floden. 11 Sedan Sem hade fått Arpaksad levde han 500 år och fick söner och döttrar.
12 När Arpaksad var 35 år blev han far till Sela. 13 Sedan Arpaksad hade fått Sela levde han 403 år och fick söner och döttrar.
14 När Sela var 30 år blev han far till Eber. 15 Sedan Sela hade fått Eber levde han 403 år och fick söner och döttrar.
16 När Eber var 34 år blev han far till Peleg. 17 Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar.
18 När Peleg var 30 år blev han far till Reu. 19 Sedan Peleg hade fått Reu levde han 209 år och fick söner och döttrar.
20 När Reu var 32 år blev han far till Serug. 21 Sedan Reu hade fått Serug levde han 207 år och fick söner och döttrar.
22 När Serug var 30 år blev han far till Nahor. 23 Sedan Serug hade fått Nahor levde han 200 år och fick söner och döttrar.
24 När Nahor var 29 år blev han far till Tera. 25 Sedan Nahor hade fått Tera levde han 119 år och fick söner och döttrar.
26 När Tera var 70 år blev han far till Abram, Nahor och Haran.
VI. TERAS FORTSATTA HISTORIA 11:27-25:11
27 Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. 28 Haran dog hos sin fader Tera i sitt fosterland, det kaldeiska Ur. 29 Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka. Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. 30 Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn.
31 Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Haran bosatte de sig där. 32 Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Haran.
Footnotes
- 1 Mosebok 10:4 dodaneerna Några handskrifter: "rodaneerna".
- 1 Mosebok 10:25 Peleg betyder "delning".
- 1 Mosebok 11:9 förbistrade Hebr. "balal", som anspelar på namnet "Babel".
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln