Hebreerbrevet 1-6
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Jesus är Guds Son
1 För länge sedan talade Gud, i olika omgångar och på olika sätt, till våra förfäder genom profeterna, 2 men nu vid den här tidens slut har han talat till oss genom sin Son, som han har bestämt till att ärva allting och genom vilken han också har skapat världen[a]. 3 Sonen utstrålar Guds egen härlighet. Han är avbilden av hans väsen, och han bär upp allting med sitt mäktiga ord. När han hade utfört syndareningen, satte han sig ner på Majestätets högra sida i höjden.[b]
Guds Son är mäktigare än änglarna
4 Han står alltså långt över änglarna, liksom det namn han fått ärva är överlägset deras. 5 Gud har ju aldrig sagt till någon ängel:
”Du är min Son.
Idag har jag blivit din Far[c].”
Och återigen:
”Jag ska vara hans Far,
och han ska vara min Son.”[d]
6 Och när Gud låter sin förstfödde[e] komma till världen, säger han:
”Alla Guds änglar ska tillbe honom.”[f]
7 När han talar om änglarna, säger han:
”Han gör vindarna till sina budbärare
och eldslågorna till sina tjänare.”[g]
8 Men till Sonen säger han:
”Gud, din tron består i tid och evighet.
Din kungaspira är rättens spira.
9 Du har älskat rättfärdighet och hatat det orätta.
Därför, Gud, har din Gud smort dig[h] med glädjens olja,
mer än dina medbröder.”[i]
10 Och:
”Herre, i början lade du jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
11 De ska försvinna, men du består.
De ska alla bli som utslitna kläder.
12 Du ska rulla ihop dem som kläder
och byta ut dem som en mantel.
Men du är densamme,
och dina år ska aldrig ta slut.”[j]
13 Aldrig har Gud sagt till någon ängel:
”Sätt dig på min högra sida
tills jag har lagt dina fiender
som en pall under dina fötter.”[k]
14 Är inte änglarna tjänare, andar, som har sänts ut för att tjäna dem som får frälsningen som arv?
Varning för att överge budskapet om räddning
2 Därför måste vi vara noga med att hålla oss till det budskap vi har hört, så att vi inte glider bort ifrån det. 2 Redan det budskap som gavs genom änglar gällde, och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff. 3 Hur ska vi då kunna komma undan om vi ignorerar den underbara räddningen? Det var ju Herren själv som först förkunnade den, och vi har sedan fått den bekräftad av dem som lyssnade till honom. 4 Gud har också bekräftat den genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den heliga Anden efter sin vilja.
Jesus blev människa
5 Den kommande världen som vi talar om ska inte styras av änglar. 6 Det står ett klart vittnesbörd om detta på ett ställe:
”Vad är då en människa att du tänker på henne,
en människoson, att du lägger märke till honom?
7 Du gjorde honom lite lägre än änglarna
och krönte honom med härlighet och ära.
8 Allting lade du under hans fötter.”[l]
Och när han lade allting under honom, utelämnade han ingenting. Vi ser dock ännu inte att allting har lagts under honom. 9 Men vi ser att Jesus, som var lite lägre än änglarna, nu har krönts med härlighet och ära, därför att han var villig att lida och dö. Genom Guds nåd skulle han möta döden för allas skull.
10 När Gud, för vilken och genom vilken allting finns till, ville föra många barn till härlighet, fann han att den som leder många till frälsningen måste fullkomnas genom lidande. 11 Både den som helgar och de som helgas har samma ursprung, och därför skäms inte Jesus för att kalla dem sina syskon[m]. 12 Han säger:
”Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.
Jag ska prisa dig mitt i församlingen.”[n]
13 Vidare:
”Jag hoppas på honom”,
och:
”Se, jag och barnen som Gud har gett mig.”[o]
14 Men när nu barnen är människor av kött och blod, måste också han på samma sätt bli en människa, för att genom sin död kunna bryta djävulens makt, han som var Herre över döden. 15 Så befriade Jesus alla dem som hela livet varit slavar under sin dödsfruktan. 16 Det var ju inte änglar Jesus kom för att hjälpa. Nej, han kom för att hjälpa Abrahams efterkommande[p]. 17 Därför måste han på alla sätt bli lik sina syskon, så att han kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och försona folkets synder. 18 Och eftersom han själv led när han prövades, kan han hjälpa dem som prövas.
Jesus är mäktigare än Mose
3 Heliga syskon, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, som vi ju bekänner som vår apostel och överstepräst.
2 Han var trogen mot den som hade utsett honom, på samma sätt som Mose var trogen mot Gud i hela Guds hus[q]. 3 Men Jesus har visat sig mer värd att äras än Mose, på samma sätt som en byggmästare måste äras mer än det hus han har byggt. 4 För varje hus har en byggmästare, och Gud är byggmästaren som ligger bakom allt.
5 Visst var Mose trogen som tjänare i hela Guds hus, för att vittna om det som senare skulle förkunnas. 6 Men Kristus[r] är trogen som Son och råder över Guds hus. Och hans hus är vi, om vi bara håller fast vid vår frimodighet och vid hoppet som är vår stolthet.
Varning för otro
7 Därför säger den heliga Anden:
”Om ni idag hör hans röst,
8 så förhärda inte era hjärtan
som ni gjorde under upproret,
på prövningens dag i öknen
9 där era fäder satte mig på prov. De prövade mig
fastän de hade sett mina gärningar 10 i fyrtio år.
Därför blev jag förbittrad på detta släkte,
och jag sa: ’De far alltid vilse i sina hjärtan.
De känner inte mina vägar.’
11 Därför svor jag i min vrede:
’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”[s]
12 Se därför upp, syskon, så att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta och vänder sig bort från den levande Guden. 13 Uppmuntra varandra varje dag, så länge det heter idag, så att ingen av er förhärdas av syndens lockelser. 14 Vi får del av Kristus, om vi ända till slutet håller fast vid den övertygelse vi hade i början. 15 Glöm alltså inte varningen:
”Om ni idag hör hans röst,
så förhärda inte era hjärtan
som under upproret.”
16 Men vilka var det då som hörde och ändå gjorde uppror? Jo, det var ju alla de som fick lämna Egypten med Mose som ledare. 17 Och vilka var det som Gud sedan var förbittrad på under fyrtio år? Jo, det var samma människor som syndade och blev liggande döda i öknen. 18 Och vilka gällde eden han svor: ”De ska inte få komma in i min vila?” Jo, det var dessa som vägrade att lyda. 19 Vi ser alltså att det var på grund av sin otro som dessa människor inte fick komma in.
Guds folk får vila
4 Låt oss därför noga och med fruktan ta vara på varandra, så att ingen blir efter på vägen, medan Guds löfte om att få komma in i hans vila fortfarande gäller. 2 Vi har ju fått höra samma glada budskap som de en gång. Men de som hörde budskapet den gången hade ingen nytta av det, eftersom de inte tog emot det i tro. 3 Vi däremot som tror får gå in i den vila som Gud talade om när han sa:
”Därför svor jag i min vrede:
’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”[t]
Ändå har hans verk varit färdiga ända sedan världens skapelse. 4 Det är sagt någonstans om det sjunde dygnet: ”Gud vilade på det sjunde dygnet från allt sitt verk.”[u] 5 Men på det här stället står det: ”De ska aldrig komma in i min vila.”
6 Det står alltså att några ska få komma in i den vilan, men de som först fick höra evangeliet kunde inte komma in, eftersom de var olydiga. 7 Gud bestämde därför en ny dag och kallar den idag, när han långt senare lät David säga vad som redan tidigare var sagt:
”Om ni idag hör hans röst,
så förhärda inte era hjärtan.”[v]
8 Om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud inte efteråt ha talat om en ny dag. 9 Därför har Guds folk en sabbatsvila att se fram emot. 10 Den som går in i Guds vila får vila från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. 11 Låt oss därför göra allt för att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall genom att följa exemplet av deras olydnad.
12 Guds ord är nämligen levande och verksamt. Det är skarpare än ett dubbeleggat svärd, och det tränger djupt in i vårt innersta. Det åtskiljer själ och ande, leder och märg, och avslöjar hjärtats uppsåt och tankar. 13 Ingenting skapat kan döljas för honom. Allting är naket och uppenbart för honom, och inför honom måste vi en gång stå till svars.
Jesus är vår överstepräst
14 Då vi nu har en stor överstepräst som har farit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Vi har inte en överstepräst som inte förstår våra svagheter, utan en som själv har blivit prövad på alla sätt precis som vi, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt komma fram till nådens tron och få barmhärtighet och finna nåd när vi behöver hjälp.
5 Varje överstepräst utses bland människor och har i uppdrag att representera andra människor inför Gud. Han bär fram gåvor och offer för människors synder. 2 Han kan ha medlidande med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är svag 3 och måste därför bära fram syndoffer både för sig själv och för folket. 4 Denna ära är inget som någon själv tar på sig. Man blir kallad av Gud, precis som Aron blev.[w]
5 Därför tog inte heller Kristus på sig äran att vara överstepräst. Nej, han fick den av honom som sa till honom:
”Du är min Son.
Idag har jag blivit din Far.”[x]
6 På ett annat ställe säger han:
”Du är präst för evigt,
så som Melkisedek.”[y]
7 Medan han levde här på jorden grät han och ropade högt och bad till honom som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. 8 Fastän han var Son, lärde han sig att lyda genom det lidande han gick igenom. 9 När han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom. 10 Gud kallade ju honom till att bli överstepräst, så som Melkisedek.
En mogen tro
11 Det finns mycket mer vi kunde säga om det här, men ni är tröga till att lyssna och därför är det svårt att få er att förstå. 12 Ni borde vid det här laget kunna undervisa andra, men i stället behöver ni än en gång bli undervisade om grundsatserna i Guds budskap. Ni behöver åter mjölk, inte fast föda! 13 Den som fortfarande lever på mjölk är ett spädbarn och kan inte förstå en undervisning om rättfärdighet. 14 Den fasta födan däremot är till för vuxna, för dem som genom lång träning har lärt sig att skilja mellan gott och ont.
6 Låt oss därför nu lämna det man först behöver lära sig om Kristus och gå vidare till en undervisning som passar vuxna. Vi vill inte börja om från början igen och lägga grunderna: omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2 undervisning om skillnaden i betydelse mellan dopet och andra tvagningar[z], om handpåläggning,[aa] de dödas uppståndelse och en evig dom. 3 Så vill vi göra, om Gud tillåter det.
Varning för att överge Jesus Kristus
4 För de människor som en gång blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av den heliga Anden 5 och smakat Guds goda ord och den kommande tidsålderns krafter, 6 men sedan avfallit, dem kan man omöjligen få att vända tillbaka, eftersom de korsfäster Guds Son igen och förlöjligar honom.
7 En åker som suger åt sig det regn som ofta faller och ger bonden en god skörd får en välsignelse från Gud. 8 Men om åkern bara ger tistlar och törnen, då är den värdelös, och risken är stor att den drabbas av en förbannelse och slutet blir att den bränns av.
9 Men vad er beträffar, mina älskade, är vi övertygade om att det förhåller sig bättre med er och er frälsning, även om vi talar på det här sättet. 10 Gud är ju inte orättvis, utan minns hur hårt ni har arbetat för honom och hur mycket ni älskar honom, i och med att ni nu liksom tidigare tjänar de heliga. 11 Vi önskar därför att var och en av er ända fram till slutet ska göra allt detta med samma iver, så att ert hopp blir uppfyllt. 12 Var inte tröga, utan ta de människor till föredöme som genom tro och tålamod får del av vad Gud har lovat.
Gud håller sina löften
13 Då Gud gav sitt löfte till Abraham svor han vid sig själv, eftersom det inte fanns någon högre att svära vid, 14 och sa: ”Ja, jag ska välsigna dig och göra dina efterkommande[ab] talrika.”[ac] 15 Sedan väntade Abraham med stort tålamod och fick till slut vad som var utlovat.
16 Människor svär en ed vid någon som är högre än de själva. Eden bekräftar det som sagts, så att det blir slut på alla diskussioner. 17 Gud ville göra klart för dem som skulle ärva det utlovade hur oföränderligt hans beslut är, och därför bekräftade han det med en ed. 18 Båda dessa bekräftelser[ad] står fast, eftersom Gud aldrig kan ljuga. De är en stark uppmuntran till oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som vi har framför oss.
19 Detta hopp är för våra själar ett ankare, tryggt och säkert, och det når innanför förhänget[ae], 20 dit Jesus gick in för oss, öppnade vägen,[af] och blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
Footnotes
- 1:2 Bokstavligen tidsåldrarna, men med betydelsen universum.
- 1:3 Jfr Ps 110:1.
- 1:5 Ordagrant: jag har fött dig
- 1:5 Dessa ord användes i Mellanöstern förr i tiden då en kung började sin uppgift, om han lydde under en annan mäktigare kung. För att visa att den nya kungen representerade den kung som styrde hela riket, kallades de far och son. Se Ps 2:7 och 2 Sam 7:14.
- 1:6 Även i jordiska sammanhang ärvde den son som föddes först mer än sina bröder och stod över dem. Jesus är jämställd med Gud och Herre över skapelsen.
- 1:6 Se 5 Mos 32:42-43, citerat från Septuaginta (en vanlig praxis hos Hebreerbrevets författare); i texter från Qumran: Tillbe honom, alla gudar. Jfr även Ps 97:7 (Ps 96:7 i Septuaginta).
- 1:7 Ps 104:4 (enligt Septuaginta).
- 1:9 Eller: Därför har Gud, din Gud, smort dig.
- 1:9 Se Ps 45:7-8.
- 1:12 Se Ps 102:26-28.
- 1:13 Se Ps 110:1.
- 2:8 Se Ps 8:5-7 med noter.
- 2:11 På grekiska kan ”bröder” även betyda syskon i pluralis. Samma tolkning används genom hela brevet.
- 2:12 Se Ps 22:23.
- 2:13 Se Jes 8:17-18.
- 2:16 Abrahams efterkommande syftar naturligtvis på dem som visar samma tro som han.
- 3:2 Guds hus är Guds folk. Jfr 4 Mos 12:7. Ordet hus återkommer i grekiskan i v. 3-6.
- 3:6 Se not till Matt 1:1.
- 3:11 Se Ps 95:7-11.
- 4:3 Se Ps 95:11.
- 4:4 Se 1 Mos 2:2.
- 4:7 Se Ps 95:7-8.
- 5:4 Jfr 2 Mos 28:1.
- 5:5 Jfr not till 1:5.
- 5:6 Se Ps 110:4. Melkisedek nämns första gången i 1 Mos 14:18-20.
- 6:2 Ordet dop står i plural. Undervisningen handlade sannolikt om skillnaden mellan dop i betydelsen judiska reningsceremonier, Johannes döparens dop (Apg 19:4), Jesus eget dop (Joh 4:1), det kristna dopet in i gemenskap med Jesus Kristus, hans död, begravning och uppståndelse (Rom 6:4), dop i den heliga Anden och eld (Matt 3:11).
- 6:2 Handpåläggningen handlade om att de troende lade händerna på de döpta för att de skulle få Guds Ande (jfr Apg 19:5-6), samt när man bad för sjuka, eller när någon skulle invigas till en uppgift i församlingen.
- 6:14 dina efterkommande. Ordagrant: dig
- 6:14 Se 1 Mos 22:17.
- 6:18 Syftar på löfte och ed.
- 6:19 Syftar på det allra heligaste, ett rum längst in i templet, platsen för Guds närvaro. Framför det rummet hängde ett förhänge, och den enda som fick gå in dit var översteprästen, då han en gång om året offrade blod för att folket skulle få sina synder förlåtna. För en närmare beskrivning, jfr 9:2-5.
- 6:20 Jfr Matt 27:50-51, där det beskrivs hur förhänget i templet i Jerusalem brast i två delar när Jesus dog.
Hebreerbrevet 1-6
Svenska 1917
1 Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna,
2 har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen.
3 Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han -- sedan han hade utfört en rening från synderna -- satt sig på Majestätets högra sida i höjden.
4 Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras.
5 Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son»?
6 Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.»
7 Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor»,
8 säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira.
9 Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder»;
10 så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk;
11 de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad,
12 och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.»
13 Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall»?
14 Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel?
2 Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så att vi icke gå förlorade.
2 Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön,
3 huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning? -- en frälsning som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom,
4 varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela helig ande, allt efter sin vilja.
5 Ty det var icke under änglars välde som han lade den tillkommande världen, den som vi tala om.
6 Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?
7 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre över dina händers verk;
8 allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom underlagt -- om vi ock ännu icke se allting vara honom underlagt.
9 Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han smakade döden.
10 Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings hövding.
11 Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem bröder;
12 han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig»;
13 så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se här äro jag och barnen som Gud har givit mig.»
14 Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen,
15 och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom.
16 Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams säd som han tager sig an.
17 Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud, till att försona folkets synder.
18 Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad, kan han hjälpa dem som frestas.
3 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus,
2 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus».
3 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset.
4 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt.
5 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;
6 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
7 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,
8 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,
9 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.
10 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar.
11 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»
12 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,
13 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.
14 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.
15 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,
16 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?
17 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?
18 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
19 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.
4 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.
2 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.
3 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad.
4 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»;
5 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»
6 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin,
7 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»
8 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag.
9 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.
10 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina.
11 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet.
12 Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
13 Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap.
14 Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen.
15 Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd.
16 Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid.
5 Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland människor och tillsättes för att till människors bästa göra tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.
2 Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande, just därför att han själv är behäftad med svaghet
3 och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna synder likaväl som för folkets.
4 Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom Aron, kallas därtill av Gud.
5 Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»,
6 likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.»
7 Och med starkt rop och tårar frambar han, under sitt kötts dagar, böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.
8 Så lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande;
9 och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning
10 och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt».
11 Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra.
12 Ty fastän det kunde vara på tiden att I själva voren lärare, behöves det snarare att man nu åter undervisar eder i de allra första grunderna av Guds ord; det har kommit därhän med eder, att I behöven mjölk i stället för stadig mat.
13 Men om någon är sådan att han ännu måste leva av mjölk, då är han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet; han är ju ännu ett barn.
14 Ty den stadiga maten tillhör de fullmogna, dem som genom vanan hava sina sinnen övade till att skilja mellan gott och ont.
6 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
5 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
20 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.