Jeremia 41-42
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
41 Men i sjunde månaden kom Ismael, Netanjas son och Elishamas sonson, som var av kunglig släkt och en av hovmännen, med tio män till Gedalja, Achikams son, i Mispa. Medan de åt tillsammans 2 reste sig Ismael, Netanjas son, och hans tio män, drog sina svärd och dödade Gedalja, son till Achikam och sonson till Shafan, han som den babyloniske kungen satt över landet. 3 Sedan dödade Ismael också alla judar som var hos Gedalja i Mispa, samt de kaldeiska soldater som befann sig där.
4 Dagen efter mordet på Gedalja, innan någon ännu visste om det, 5 kom åttio män från Shekem, Shilo och Samaria. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder sina kläder och ristat sig. De hade med sig matoffer och rökelse, som de skulle bära fram i Herrens hus. 6 Ismael, Netanjas son, gick ut från Mispa för att möta dem och grät medan han gick. När han mötte dem sa han: ”Kom med till Gedalja, Achikams son!”
7 När de hade kommit in i staden, dödade Ismael, Netanjas son, och hans män dem och kastade dem i en brunn. 8 Men bland dem var tio män som sa till Ismael: ”Döda oss inte, för ute på fältet har vi gömt undan vete, korn, olja och honung.” Då lät han bli att döda dem med de övriga. 9 Brunnen, som Ismael hade kastat de mäns kroppar i som han dödat förutom Gedalja, var den brunn som kung Asa hade låtit göra i försvar mot Basha, Israels kung. Den fyllde nu Ismael, Netanjas son, med de döda.
10 Ismael tog till fånga allt folk som var kvar i Mispa, kungadöttrarna och allt annat folk som var kvar där och som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade anförtrott åt Gedalja, Achikams son. Ismael, Netanjas son, tillfångatog dem och drog bort för att gå över till ammoniterna.
11 Men när Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna som var med honom fick höra om allt det onda Ismael, Netanjas son, hade gjort, 12 tog de alla sina män och gav sig iväg för att strida mot Ismael, Netanjas son. De fick tag i honom vid den stora dammen i Givon. 13 När allt folket Ismael hade med sig såg Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna, blev de glada. 14 Allt folk som Ismael hade tagit till fånga från Mispa vände sig och gick över till Jochanan, Kareachs son. 15 Men Ismael, Netanjas son, flydde undan Jochanan med åtta av sina män och tog sig till ammoniterna.
Flykten till Egypten, som Jeremia varnar för
16 Jochanan, Kareachs son, och arméofficerarna som var med honom, tog med sig resten av folket, alla som Ismael, Netanjas son, hade fört bort från Mispa som fångar efter att ha mördat Gedalja, Achikams son: soldater, kvinnor, barn och hovmän som han hade hämtat tillbaka från Givon. 17 De gav sig av och stannade i Gerut[a] Kimham i närheten av Betlehem, för att sedan fortsätta vidare till Egypten 18 undan kaldéerna. De var rädda för dem, eftersom Ismael, Netanjas son, hade dödat Gedalja, Achikams son, som kungen av Babylonien hade satt över landet.
42 Alla arméofficerarna, bland dem Jochanan, Kareachs son, och Jesanja, Hoshajas son,[b] och allt folket, både stora och små, kom 2 och sa till profeten Jeremia: ”Vi vädjar till dig: Be till Herren, din Gud, för oss som är kvar. Som du själv kan se, är vi bara en liten spillra kvar av de många som vi varit. 3 Be Herren, din Gud, att tala om för oss vart vi ska ta vägen och vad vi ska göra.”
4 ”Ja”, svarade profeten Jeremia dem. ”Jag har lyssnat till er och ska be till Herren, er Gud, så som ni har begärt. Allt vad Herren sedan svarar ska jag tala om för er, utan att dölja någonting.”
5 Då sa de till Jeremia: ”Må Herren vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte handlar i enlighet med allt vad Herren, vår Gud, sänder dig till att säga oss. 6 Vare sig det är gott eller ont, ska vi lyda Herren, vår Gud, som vi sänder dig till, för att det ska gå oss väl när vi lyder Herren, vår Gud.”
7 Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. 8 Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, de andra arméofficerarna som var hos honom och även allt folket, både små och stora, 9 och sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud, som ni sände mig till för att lägga fram er vädjan: 10 ’Om ni stannar kvar i detta land ska jag bygga upp er och inte riva ner er. Jag ska plantera er och inte rycka upp er. Jag ångrar nämligen det onda jag låtit drabba er. 11 Var inte rädda för kungen av Babylonien. Var inte rädda för honom, säger Herren, för jag är med er för att rädda er och befria er ur hans våld. 12 Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han låter er åter bo i ert land.’
13 Men kanske säger ni: ’Vi vill inte stanna i detta land’ och lyder inte Herren, er Gud, 14 utan säger: ’Nej, vi vill gå till Egypten, där vi slipper se krig, höra hornsignaler och hungra efter bröd, där vill vi bo.’ 15 Hör därför Herrens ord, ni som är kvar av Juda: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att gå till Egypten och bosätta er där, 16 ska det svärd som ni är rädda för nå er i Egypten och den hungersnöd som ni ängslas för följa efter er till Egypten, och där ska ni dö. 17 Alla de som bestämmer sig för att gå till Egypten och bosätta sig där ska dö genom svärd, hungersnöd och pest. Ingen av dem ska överleva eller komma undan det onda som jag låter drabba dem.’
18 För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’På samma sätt som min vrede och mitt raseri uttömdes över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri tömmas ut över er om ni går till Egypten. Ni ska bli till förbannelse och förskräckelse, fördömelse och förakt, och aldrig mer återse denna plats.’
19 Herren har talat till er, ni som finns kvar i Juda: ’Gå inte till Egypten!’ Besinna att jag har varnat er i dag. 20 Ni gjorde ett misstag när ni sände mig till Herren, er Gud, och uppmanade mig att be för er och sa: ’Be till Herren, vår Gud för oss, och tala om för oss allt han säger, så ska vi göra så.’ 21 I dag har jag talat om det för er, men ni har inte velat lyssna till Herren, er Gud, och till allt det han har sänt mig att tala till er. 22 Därför ska ni med säkerhet veta att ni kommer att dö genom svärd, hungersnöd och pest på den plats, där ni så gärna vill bosätta er.”
Jeremia 41-42
Svenska 1917
41 Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till Elisama, av konungslig börd och en av konungens väldige, med tio män till Gedalja, Ahikams son, i Mispa, och de höllo måltid tillsammans i Mispa.
2 Och Ismael, Netanjas son, jämte de tio män som voro med honom, överföll då Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, och slog honom till döds med svärd, honom som konungen i Babel hade satt över landet.
3 Därjämte dräpte Ismael alla de judar som voro hos Gedalja i Mispa, så ock alla de kaldéer som funnos där, och som tillhörde krigsfolket.
4 Dagen efter den då han hade dödat Gedalja, och innan ännu någon visste av detta,
5 kom en skara av åttio män från Sikem, Silo och Samaria; de hade rakat av sig skägget och rivit sönder sina kläder och ristat märken på sig, och hade med sig spisoffer och rökelse till att frambära i HERRENS hus.
6 Och Ismael, Netanjas son, gick ut emot dem från Mispa, gråtande utan uppehåll. Och när han mötte dem, sade han till dem: »Kommen in till Gedalja, Ahikams son.»
7 Men när de hade kommit in i staden, blevo de nedstuckna av Ismael, Netanjas son, och de män som voro med honom, och kastade i brunnen.
8 Men bland dem funnos tio män som sade till Ismael: »Döda oss icke; ty vi hava förråd av vete, korn, olja och honung gömda på landsbygden.» Då lät han dem vara och dödade dem icke med de andra.
9 Och brunnen i vilken Ismael kastade kropparna av alla de män som han hade dräpt, när han dräpte Gedalja, var densamma som konung Asa hade låtit göra, när Baesa, Israels konung, anföll honom; denna fylldes nu av Ismael, Netanjas son, med ihjälslagna män.
10 Därefter bortförde Ismael såsom fångar allt det folk som var kvar i Mispa, konungadöttrarna och allt annat folk som hade lämnats kvar i Mispa, och som Nebusaradan, översten för drabanterna, hade anförtrott åt Gedalja, Ahikams son; dem bortförde Ismael, Netanjas son; såsom fångar och drog åstad bort till Ammons barn.
11 Men när Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med honom fingo höra om allt det onda som Ismael, Netanjas son, hade gjort,
12 togo de alla sina män och gingo åstad för att strida mot Ismael, Netanjas son; och de träffade på honom vid det stora vattnet i Gibeon.
13 Då nu hela skaran av dem som Ismael förde med sig fick se Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med honom, blevo de glada;
14 och de vände om, hela skaran av dem som Ismael hade bortfört såsom fångar ifrån Mispa, och gåvo sig åstad tillbaka till Johanan, Kareas son.
15 Men Ismael, Netanjas son, räddade sig med åtta män undan Johanan och begav sig till Ammons barn.
16 Och Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med honom togo med sig allt som var kvar av folket, dem av Mispas invånare, som han hade vunnit tillbaka från Ismael, Netanjas son, sedan denne hade dräpt Gedalja, Ahikams son: både krigsmän och kvinnor och barn och hovmän, som han hade hämtat tillbaka från Gibeon.
17 Och de drogo åstad; men i Kimhams härbärge invid Bet-Lehem stannade de, för att sedan draga vidare och komma till Egypten,
18 undan kaldéerna; ty de fruktade för dessa, eftersom Ismael, Netanjas son, hade dräpt Gedalja, Ahikams son, vilken konungen i Babel hade satt över landet
42 Då trädde alla krigshövitsmännen fram, jämte Johanan, Kareas son, och Jesanja, Hosajas son, så ock allt folket, både små och stora,
2 och sade till profeten Jeremia: »Värdes upptaga vår bön: bed för oss till HERREN, din Gud, för hela denna kvarleva -- ty vi äro blott några få, som hava blivit kvar av många; du ser med egna ögon att det är så med oss.
3 Må så HERREN, din Gud, kungöra för oss vilken väg vi böra gå, och vad vi hava att göra.»
4 Profeten Jeremia svarade dem: »Jag vill lyssna till eder. Ja, jag vill bedja till HERREN, eder Gud, såsom I haven begärt. Och vadhelst HERREN svarar eder skall jag förkunna för eder; intet skall jag undanhålla för eder.»
5 Då sade de till Jeremia: »HERREN vare ett sannfärdigt och osvikligt vittne mot oss, om vi icke i alla stycken göra efter det ord varmed HERREN, din Gud, sänder dig till oss.
6 Det må vara gott eller ont, så vilja vi höra HERRENS, vår Guds, röst, hans som vi sända dig till; på det att det må gå oss väl, när vi höra HERRENS, vår Guds, röst.»
7 Och tio dagar därefter kom HERRENS ord till Jeremia.
8 Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med honom, och allt folket, både små och stora,
9 och sade till dem: Så säger HERREN, Israels Gud, han som I haven sänt mig till, för att jag skulle hos honom bönfalla för eder:
10 Om I stannen kvar i detta land, så skall jag uppbygga eder och ej mer slå eder ned; jag skall plantera eder och ej mer upprycka eder. Ty jag ångrar det onda som jag har gjort eder.
11 Frukten icke mer för konungen i Babel, som I nu frukten för, frukten icke för honom, säger HERREN. Ty jag är med eder och vill frälsa eder och rädda eder ur hans hand.
12 Jag vill låta eder finna barmhärtighet; ja, han skall bliva barmhärtig mot eder och låta eder vända tillbaka till edert land.
13 Men om I sägen: »Vi vilja icke stanna i detta land», om I alltså icke hören HERRENS, eder Guds, röst,
14 utan tänken: »Nej, vi vilja begiva oss till Egyptens land, där vi slippa att se krig och höra basunljud och hungra efter bröd, där vilja vi bo» --
15 välan, hören då HERRENS ord, I kvarblivna av Juda: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Om I verkligen ställen eder färd till Egypten och kommen dit, för att bo där såsom främlingar,
16 så skall svärdet, som I frukten för, hinna upp eder där i Egyptens land, och hungersnöden, som I rädens för, skall följa efter eder dit till Egypten, och där skolen I dö.
17 Ja, de människor som ställa sin färd till Egypten, för att bo där, skola alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av dem skall slippa undan och kunna rädda sig från den olycka som jag skall låta komma över dem.
18 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Likasom min vrede och förtörnelse har utgjutit sig över Jerusalems invånare, så skall ock min förtörnelse utgjuta sig över eder, om I begiven eder till Egypten, och I skolen bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar, och ett föremål för häpnad, bannande och smälek, och I skolen aldrig mer få se denna ort.
19 Ja, HERREN säger till eder, I kvarblivna av Juda: Begiven eder icke till Egypten. Märken väl att jag i dag har varnat eder.
20 Ty I bedrogen eder själva, när I sänden mig till HERREN, eder Gud, och saden: »Bed för oss till HERREN, vår Gud; och vadhelst HERREN, vår Gud, säger, det må du förkunna för oss, så vilja vi göra det.»
21 Jag har nu i dag förkunnat det för eder. Men I haven icke velat höra HERRENS, eder Guds, röst, i allt det varmed han har sänt mig till eder.
22 Så veten nu att I skolen dö genom svärd, hunger och pest, på den ort dit I åstunden att komma, för att bo där såsom främlingar.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.