Job 10-13
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Job beklagar att han blivit född
10 Jag är trött på livet.
Jag vill klaga öppet!
Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.
2 Jag ska säga till Gud:
Döm mig inte,
utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!
3 Gläds du åt att förtrycka,
förkasta en som du själv har skapat,
samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?
4 Har du en människas ögon?
Ser du som de dödliga ser?
5 Är dina dagar som den dödliges,
dina år som en människas?
6 Du söker ju fel hos mig,
letar efter mina synder,
7 fastän du vet att jag inte är skyldig.
Det finns ingen räddning ur din hand.
8 Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
och ändå bryter du ner mig.
9 Tänk på att du formade mig som lera.
Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
10 Du tömde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som en ost.
11 Du klädde mig i hud och kött
och band mig samman med ben och senor.
12 Du gav mig livet
och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.
13 Men detta hade du i sinnet,
jag visste dina tankar:
14 om jag syndade,
skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
15 Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
16 Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
och låter mig känna av din förunderliga makt.
17 Du skaffar nya vittnen mot mig,
öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.[a]
18 Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
19 Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
20 Mina dagar är ju korta.
Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
21 innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
22 till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.
Sofar anser att Job hädar
11 Då svarade Sofar från Naama:
2 Kan man lämna detta ordflöde oemotsagt?
Kan en människa rättfärdiga sig genom allt sitt prat?
3 Ska ditt tomma prat förstumma andra?
Någon borde tillrättavisa dig.
4 Du påstår dig vara ren i din undervisning
och fläckfri i Guds ögon!
5 Om ändå Gud ville tala
och säga dig vad han tänker,
6 uppenbara för dig vishetens hemligheter,
för där finns förnuft i dubbelt mått.[b]
Detta ska du veta: Gud har till och med glömt en del av din synd.
7 Kan du utforska Guds hemligheter?
Kan du finna gränser för den Väldiges fullkomlighet?
8 Den är högre än himlen,
men vad kan du göra?
Den är djupare än dödsriket,
men vad vet du?
9 Den sträcker sig längre än jorden
och vidare än havet.
10 Om han kommer och tar någon till fånga och drar inför rätta,
vem ska då hindra honom?
11 Han känner igen lögnaktiga människor
och orätt när han ser den.
12 Om en dåraktig människa kan få förstånd,
då kan en vildåsna födas som människa.[c]
13 Om du uppriktigt vänder dig till Gud
och sträcker ut dina händer mot honom,
14 om du lägger bort dina händers orätt
och inte tillåter några överträdelser i dina boningar,
15 då kan du lyfta ditt huvud utan skam,
stå stadigt och utan fruktan.
16 Då kan du glömma ditt elände,
minnas det som bortrunnet vatten.
17 Ditt liv blir ljusare än dagen,
och mörkret som morgonen.
18 Du får känna dig trygg,
för där finns ett hopp.
Du kan se dig omkring
och vila tryggt.
19 Du kommer att kunna vila
utan att någon skrämmer dig,
och många kommer att vädja till din välvilja.
20 Men de ogudaktigas ögon ska tyna bort,
de ska inte finna någon möjlighet att fly undan.
Deras enda hopp är att få ge upp andan.
Job svarar Sofar
12 Job svarade:
2 Ja, visst är ni kloka människor!
All visdom kommer att dö ut med er!
3 Men jag har förstånd, likväl som ni.
Jag är inte sämre än ni.
Vem vet inte redan det som ni säger?
4 Jag har blivit till åtlöje för mina vänner,
jag som bad Gud om hjälp och som Gud svarade,
jag, en rättfärdig och fläckfri man,
har gjorts till åtlöje.
5 Den bekymmerslöse som föraktar den som har problem
kommer själv att snava.[d]
6 Rövare bor ostörda i sina tält,
de som trotsar Gud lever i trygghet,
de som har sin gud i sin hand.[e]
7 Fråga boskapen,
den kan undervisa dig.
Fråga fåglarna under himlen,
de kan tala om det för dig.
8 Eller tala till jorden,
så undervisar den dig,
eller till fiskarna i havet,
så kan de berätta för dig.
9 Vem av dessa vet inte
att det är Herrens hand som gjort detta?
10 För varje varelses liv är i Guds hand,
och så är också varje människas ande.
11 Prövar inte örat orden,
liksom tungan prövar matens smak?
12 Visst kommer visdom med åren
och förstånd av ett långt liv.
13 Hos Gud finns visdom och kraft,
hos honom finns råd och förstånd.
14 Vad han bryter ner kan inte byggas upp.
Den han fångar kan inte fritas.
15 Han håller vattnen tillbaka
och det blir torka,
släpper han dem lösa
ödelägger de landet.
16 Hos honom finns styrka och förnuft.
Både bedragaren och den bedragne måste böja sig för honom.
17 Han för bort rådgivare barfota
och gör domare till dårar.
18 Han tar av kungarnas bojor
och binder ett skynke kring deras höfter.
19 Präster leder han bort barfota.
Han låter de mäktiga komma på fall.
20 Han tystar de betroddas tal
och fråntar de gamla deras insikt.
21 Han öser förakt över furstar
och avväpnar de starka.
22 Han avslöjar mörkrets hemligheter
och för fram den djupa skuggan till ljuset.
23 Han gör nationer starka
och bryter sedan ner dem.
Han gör nationer stora
för att sedan skingra dem.
24 Han berövar jordens ledare förståndet
och låter dem irra omkring i väglös ödemark.
25 De famlar i ett mörker utan ljus,
och han låter dem ragla som druckna.
Job menar att han är rättfärdig
13 Jag har sett allt detta,
jag har hört och förstått.
2 Vad ni vet, vet också jag,
jag är inte sämre än ni.
3 Jag vill nu tala till den Väldige,
jag tänker försvara mig inför Gud själv.
4 Ni hittar bara på lögner mot mig.
Ni är värdelösa läkare
5 och gör bäst i att hålla tyst!
Det skulle vara det klokaste ni kunde göra.
6 Lyssna nu till mitt försvar,
hör på mina inlägg.
7 Måste ni försvara Gud med lögnaktigt tal,
föra falsk talan för honom?
8 Vill ni vara partiska för honom,
försvara Guds sak?
9 Hur ska det gå om han synar er?
Försöker ni lura honom som man lurar människor?
10 Nej, han kommer att straffa er
om ni i hemlighet är partiska.
11 Blir ni inte förskräckta av hans majestät?
Kommer inte fruktan för honom över er?
12 Era ordspråk blir till aska
och ert försvar bräckligt som lera.
13 Var nu tysta och låt mig tala till punkt.
Sedan får det bli som det blir med mig.
14 Varför är jag beredd att riskera livet,
sätta det på spel?
15 Han må döda mig,
något annat förväntar jag mig inte.
Ändå vill jag försvara min sak inför honom.
16 Det ska bli min räddning,
för den ogudaktige vågar inte komma inför honom.
17 Hör på mig!
Lyssna noga till mina ord!
18 Jag har förberett min sak
och vet att jag kommer att få rätt.
19 Kan någon säga emot mig på den punkten?
I så fall ska jag vara tyst och dö.
20 Skona mig bara för två saker,
så jag slipper gömma mig för dig.
21 Dra bort din hand ifrån mig
och sluta att plåga mig med skräcken för dig.
22 Kalla på mig,
och jag ska svara.
Eller låt mig tala, och svara du mig.
23 Hur många brott och synder har jag begått?
Visa mig mina överträdelser och min synd!
24 Varför vänder du dig bort från mig?
Varför betraktar du mig som din fiende?
25 Vill du skrämma ett löv, som blåser bort i vinden?
Jagar du efter torrt gräs?
26 Du skriver upp bittra ting mot mig
och låter mig få igen för min ungdoms synder.
27 Du låser mina fötter i bojor
och spårar mig var jag än går
genom att märka mina fotsulor.
28 Jag tärs bort som ett ruttet träd
och som ett malätet klädesplagg.
Footnotes
- 10:17 Grundtextens innebörd är osäker.
- 11:6 Eller: för det finns två sidor av förnuftet.
- 11:12 Grundtextens innebörd är osäker.
- 12:5 Versen är svårtolkad och kan ev. också översättas: Den bekymmerslöse föraktar dem som har problem och ser problemen som de snavandes öde.
- 12:6 Grundtextens innebörd är osäker i versens sista del.
Job 10-13
Svenska 1917
10 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
11 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?
3 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
4 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
5 Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,
6 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
7 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
8 Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?
9 Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.
10 När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
11 Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
12 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.
13 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,
14 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
15 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.
16 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
17 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
18 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
19 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.
20 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.
12 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!
3 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
4 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
5 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
6 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
7 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
8 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
9 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?
10 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
11 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?
12 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.
13 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.
14 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
15 Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
16 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
17 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.
18 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
19 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.
20 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.
21 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
22 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.
23 Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
24 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
25 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.
13 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
2 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.
3 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.
4 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
5 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.
6 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.
7 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?
8 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?
9 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?
10 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.
11 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.
12 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
13 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.
14 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.
15 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
16 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
17 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.
18 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
19 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.
20 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
21 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
22 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
23 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.
24 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?
25 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?
26 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
27 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.
28 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.