Job 19-20
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Job känner att vännerna sviker
19 Job svarade:
2 Hur länge tänker ni hålla på att plåga mig
och bryta ner mig med alla era ord?
3 Tio gånger har ni nu skymfat mig,
utan att skämmas kränkt mig.
4 Och om jag nu verkligen har felat,
så är det väl min ensak.
5 Om ni vill framhålla er förträfflighet mot mig
och använda min förnedring emot mig,
6 ska ni då veta att det är Gud som har gjort mig orätt,
fångat mig i sitt nät.
7 Jag klagar över våldet mot mig
men får inget svar.
Jag ropar
men får ingen rättvisa.
8 Han har spärrat vägen för mig
så att jag inte kommer fram
och lagt mina stigar i mörker.
9 Han har klätt av mig all min ära
och tagit ifrån mig min krona.
10 Han bryter ner mig från alla sidor,
så att jag går under.
Han drar upp mitt hopp med rötterna som ett träd.
11 Hans vrede brinner mot mig.
Han räknar mig som en fiende.
12 Hans trupper samlar sig till angrepp,
de tågar fram mot mig,
de slår läger kring mitt tält.
13 Han har gjort mina bröder till främlingar för mig,
alla jag kände har vänt mig ryggen.
14 Mina släktingar har svikit mig.
Mina vänner har övergett mig.
15 De som bor i mitt hus
och mina slavar och slavinnor
betraktar mig som en främling.
16 Jag ropar på min tjänare,
men han kommer inte,
inte ens om jag tigger och ber om det.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru,
och mina bröder vägrar att kännas vid mig.[a]
18 Till och med små barn föraktar mig.
När jag träder fram, hånar de mig.
19 Mina närmaste vänner avskyr mig.
De som jag älskade har vänt mig ryggen.
20 Mina ben sticker ut genom köttet,
av mig finns inget annat kvar än tandköttet.[b]
21 Visa nåd mot mig, mina vänner, visa nåd mot mig,
för Guds hand har slagit mig.
22 Varför måste ni förfölja mig
som Gud gör?
Får ni aldrig nog av att slita sönder mig?
23 Om ändå mina ord hade skrivits ner, upptecknats i en bok,
24 graverats med järnstift och med bly i en klippa för evigt!
25 Men jag vet att min förlossare[c] lever
och att han till sist ska träda fram över jorden.
26 Jag vet också att även om mitt skinn förstörs,
ska jag i min kropp få se Gud.[d]
27 Jag ska se honom med mina egna ögon,
inte som en främling.
En förtärande längtan fyller mitt hjärta.
28 Ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom,
för roten till det onda finns ju hos honom?”
29 Frukta för svärdet, ni,
för vrede är en synd som straffas med svärd.
Ni ska veta att det finns en dom.
Sofar håller fast vid vad han sagt
20 Sedan yttrade sig Sofar från Naama:
2 Mina tankar tvingar mig att svara,
så upprörd blir jag.[e]
3 Jag måste höra kränkande klander,
och mitt förnuft uppmanar mig att svara.
4 Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider,
sedan människan sattes på jorden?
5 De ogudaktigas jubel är kortlivat,
den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick.
6 Även om han stolt sträcker sig mot himlen
och hans huvud når upp till molnen,
7 ska han ändå förgås
och sluta på samma ställe som sin egen avföring.
De som såg honom ska undra vart han tog vägen.
8 Han ska försvinna
som en flyktig dröm,
för att inte finnas mer,
jagas iväg som en nattlig syn.
9 Ögon som sett honom ska inte se honom mer,
ej heller får hans plats återse honom.
10 Hans barn måste gottgöra de fattiga,
och hans händer lämna tillbaka hans rikedom.
11 Även om hans kropp är full av ungdomskraft,
ska han läggas i stoftet.
12 Hans ondska smakar söt i hans mun,
han gömmer den under tungan,
13 bevarar den, låter den inte försvinna,
han håller den kvar i munnen.
14 Men hans föda förvandlas i hans inre,
den blir till ormgift i honom.
15 Han kommer att spy ut den rikedom han slukat,
för Gud tvingar ut den ur hans mage.
16 Han suger i sig ormgiftet
och dödas av huggormens tunga.
17 Han får inte se floder,
inte strömmar av honung och grädde.
18 Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop,
han får inte äta av det,
inte njuta av vad han förvärvat.
19 Han har förtryckt de fattiga,
övergett dem,
och roffat åt sig hus som andra har byggt.
20 Han har ingen ro i sitt inre,
han kan inte rädda sig genom sin egendom.
21 Han slukade allt han kom åt,
och därför ska hans välstånd inte fortsätta.
22 Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd,
med full kraft drabbar olyckan honom.
23 Just när han håller på att fylla sin mage,
ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom,
låta slagen träffa honom.
24 Om han flyr från järnvapen,
genomborras han av kopparbågens pil.
25 Han drar ut den ur ryggen,
den glänsande udden ur sin galla,
och dödsskräcken kommer över honom.
26 Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker.
En rasande eld ska förtära honom,
ödelägga allt han har kvar i sin boning.
27 Himlen kommer att uppenbara hans skuld,
och jorden ska resa sig mot honom.
28 Hans hus spolas bort av floden,
av forsande vatten på vredens dag.
29 Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige,
det arv Gud har bestämt åt honom.
Footnotes
- 19:17 Grundtextens innebörd är osäker.
- 19:20 Grundtextens innebörd är osäker.
- 19:25 Grundtextens ord som här översätts förlossare används i flera olika sammanhang och översätts därför något olika beroende på sammanhanget, se 4 Mos 35:12 med not. Förlossarens identitet i denna vers är oklar, men ordet kan brukas som bild på Gud och sannolikt är det Gud som avses här.
- 19:26 Grundtextens innebörd är osäker.
- 20:2 Grundtextens innebörd är osäker.
Job 19-20
Svenska 1917
19 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
20 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.