Job 21-23
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Job är avundsjuk på de ogudaktiga
21 Då svarade Job:
2 Lyssna nu noga på mig!
Låt det vara er tröst till mig.
3 Visa mig tålamod när jag talar,
och när jag slutat kan ni håna.
4 Jag klagar väl inte på människor?
Skulle jag inte vara otålig?
5 Se på mig och häpna!
Lägg handen för munnen!
6 Jag blir rädd, när jag tänker på detta,
min kropp ryser.
7 Varför får de ogudaktiga leva till hög ålder
och bli mäktiga?
8 Deras barn lever trygga hos dem,
och de får se sina avkomlingar växa upp.
9 Deras hem är trygga, utan något att frukta,
och Gud straffar dem inte.
10 Deras oxar betäcker utan att misslyckas,
korna kalvar utan missfall.
11 De släpper ut sina barn som en hjord,
och deras ungar dansar glatt.
12 De sjunger till lyra och tamburin,
de jublar till flöjtmusik.
13 De lever sitt liv i välfärd
och i frid[a] stiger de ner i dödsriket.
14 Ändå har de sagt till Gud: ”Lämna oss ifred,
vi vill inte veta av dina vägar.
15 Vem är den Väldige?
Varför skulle vi tjäna honom?
Vad har vi för nytta av att be till honom?”
16 Men framgången ligger ändå inte i deras egen hand;
jag tar avstånd från de ondas rådslag.
17 Hur ofta slocknar de ogudaktigas ljus?
Hur ofta kommer olycka över dem,
det öde Gud tilldelar dem i sin vrede?
18 Är de svaga strån, som vajar för vinden?
Förs de bort av stormen som agnar?
19 Gud sparar kanske olyckan åt hans barn.
Men han borde själv få ett straff,
så att det känns.
20 Låt honom få se sin förgörelse med egna ögon,
dricka den Väldiges vrede.
21 För vad bryr han sig om sin familj när han är borta,
när tiden han blivit tilldelad är över?
22 Men vem kan undervisa Gud,
den suveräne domaren?
23 En möter döden i sin krafts dagar,
obekymrad och trygg,
24 med välnärd kropp och med ben
som bevarat saven i sin märg.
25 En annan dör i den djupaste bedrövelsen
och har aldrig upplevt något gott.
26 Båda begravs i samma jord
och äts upp av samma maskar.
27 Ja, jag känner era tankar
och era intriger för att göra mig illa.
28 Ni frågar: ”Var är nu stormannens hus
och de ogudaktigas boningar?”
29 Fråga dem som färdats på vägen,
lägg märke till deras vittnesbörd:
30 Den ogudaktige skonas på olyckans dag,
han kommer undan på vredens dag.
31 Vem tillrättavisar honom ansikte mot ansikte?
Vem ger igen för vad han har gjort?
32 Han bärs till graven,
den blir bevakad
33 och han vilar mjukt i dalens mull.
Alla människor följer i hans spår,
och otaliga har gått före honom.
34 Hur ska ni kunna trösta mig med er tomhet,
när bara falskhet finns kvar av era svar?
Elifas talar för tredje gången
22 Elifas från Teman yttrade sig då än en gång:
2 Kan människan vara användbar för Gud?
Kan ens den klokaste människa vara till någon nytta för honom?
3 Har den Väldige någon glädje av din rättfärdighet?
Vad skulle han vinna på att du är felfri?
4 Är det för din gudsfruktans skull,
som han straffar dig
och går till rätta med dig?
5 Nej, det är på grund av din ondska
och dina ändlösa synder!
6 Du har utan orsak krävt pant av dina bröder
och klätt av dem in på bara kroppen!
7 Du har vägrat den törstige vatten
och den svältande bröd,
8 trots att du var mäktig
och ägde mark,
var högaktad
och bodde där.[b]
9 Du har skickat i väg änkor tomhänta
och behandlat de faderlösa hårt[c].
10 Det är därför som du nu är omgiven av snaror
och plötslig skräck drabbar dig.
11 Det är så mörkt att du inte kan se,
och vattenmassor täcker dig.
12 Bor inte Gud i himlens höjd?
Se på stjärnorna högt där uppe!
13 Men du säger:
”Vad kan Gud veta?
Hur skulle han kunna döma genom detta mörker?
14 Tjocka moln döljer honom,
så att han inte kan se.
Han vandrar på himlavalvet.”
15 Du tycks hålla dig till den gamla stigen
som onda människor vandrat!
16 De rycks bort i förtid,
och allt de byggt på sköljs bort av en flod.
17 För de har sagt till Gud:
”Lämna oss ifred!
Vad kan den Väldige göra oss?”
18 Ändå var det han som fyllde deras hem
med så mycket gott.
Men jag tar avstånd från de ogudaktigas rådslag.
19 De rättfärdiga ser dem och gläds.
Den oskyldige hånar dem:
20 ”Våra sista fiender förintas,
deras rikedom förtärs av elden.”
21 Böj dig nu inför Gud
och sök fred med honom!
Då ska lyckan komma till dig.
22 Ta till dig hans undervisning
och lägg hans ord på hjärtat!
23 Om du vänder om till den Väldige
ska du bli upprättad,
om du avlägsnar ondskan från ditt tält,
24 om du kastar bort ditt guld
och Ofirs guld bland bäckbäddens stenar,[d]
25 så ska den Väldige själv bli ditt guld,
ditt dyrbaraste silver.
26 Då ska du ha din glädje i den Väldige
och lyfta blicken upp till Gud.
27 Då kommer du att be till honom,
han ska höra dig,
och du ska infria alla dina löften.
28 Vad du än önskar få gjort ska lyckas,
och ljuset ska lysa på dina vägar.
29 När de leder neråt, säger du: ”Uppåt!”
och han räddar den nertryckte.
30 Han räddar också den som inte är oskyldig,
detta sker genom dina rena händer.
Job vet inte vart han ska vända sig
23 Job svarade:
2 Också idag är min klagan bitter,
hans[e] hand är tung, och jag suckar.
3 Om jag ändå visste hur jag skulle kunna finna honom,
så att jag kunde gå till hans boning!
4 Då skulle jag lägga fram min sak
och fylla min mun med argument.
5 Då skulle jag få veta vad han kan svara mig,
begrunda vad han har att säga mig.
6 Skulle han bemöta mig med sin storhet?
Nej, han skulle lyssna på mig.
7 Den uppriktige skulle då få lägga fram sin sak för honom,
och jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.
8 Men om jag söker honom i öster är han inte där,
och går jag åt väster finns han inte där heller.
9 Är han verksam i norr ser jag det inte,
beger han sig söderut finner jag honom inte.
10 Men han vet vilken väg jag går,
och om han prövar mig
ska jag framstå som guld.
11 Jag har hållit mig till hans fotspår och följt hans väg.
Jag har inte vikit av åt något håll.
12 Jag har inte förkastat hans uttalade bud
utan bevarat hans ord som mer värdefulla än mitt dagliga bröd.
13 Men han är den ende,
och vem kan motstå honom?
Vad han än vill göra, det gör han.
14 Därför kommer han att fullborda vad han beslutat om mig
och mycket mer av samma slag.
15 Därför känner jag fruktan inför honom,
och jag blir skräckslagen när jag tänker på allt det här.
16 Gud gör mig rädd,
den Väldige får mig att bäva.
17 Men ändå får mörkret inte alldeles tysta mig,
det ogenomträngliga mörkret som täcker mig.[f]
Footnotes
- 21:13 Eller: och på ett ögonblick.
- 22:8 Eller: Den mäktige ägde landet, den högaktade bodde där.
- 22:9 Mer ordagrant: brutit ner de föräldralösas kraft.
- 22:24 Grundtextens innebörd i denna vers är osäker.
- 23:2 Egentligen min; här följer översättningen Septuaginta m.fl., eftersom sammanhanget tyder på att Job klagar över att Guds hand vilar tung på honom.
- 23:17 Grundtextens innebörd är osäker.
Job 21-23
Svenska 1917
21 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
13 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
22 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Kan en man bereda Gud något gagn, så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?
3 Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig, eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?
4 Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig, och som han går med dig till doms?
5 Har då icke din ondska varit stor, och voro ej dina missgärningar utan ände?
6 Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder.
7 Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd.
8 För den väldige ville du upplåta landet, och den myndige skulle få bo däri,
9 men änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blevo krossade.
10 Därför omgives du nu av snaror och förfäras av plötslig skräck.
11 ja, av ett mörker där du intet ser, och av vattenflöden som övertäcka dig.
12 I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning, och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;
13 därför tänker du: »Vad kan Gud veta? Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?
14 Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.»
15 Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram,
16 de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort,
17 de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?
18 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
19 De rättfärdiga skola se det och glädja sig, och den oskyldige skall få bespotta dem:
20 »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade, och deras överflöd har elden förtärt.»
21 Men sök nu förlikning och frid med honom; därigenom skall lycka falla dig till.
22 Tag emot undervisning av hans mun, och förvara hans ord i ditt hjärta.
23 Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad; men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.
24 Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,
25 så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt, det ädlaste silver varder han för dig.
26 Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.
27 När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria.
28 Allt vad du besluter skall då lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar.
29 Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!», så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.
30 Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld; genom dina händers renhet räddas en sådan.
23 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.
3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!
4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.
5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.
7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;
9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.
11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.
12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.
14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.
16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,
17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.