Add parallel Print Page Options

Vishetens tal [a]

28 Det finns gruvor med silver
    och platser där guld renas,
man gräver fram järn ur jorden
    och smälter koppar ur malm.
Människan sätter en gräns för mörkret,
    tränger in sig i det yttersta djupet,
till stenen i den svartaste natten.
    Långt från människoboningar spränger man schakt,
där ingen går svingar man sig över avgrunden,
    långt borta från människor.[b]
Jorden som ger föda
    förvandlas där nere som av eld.
Safirer kommer från dess stenar,
    och guldklimpar finns i gruset.
Ingen rovfågel känner till den dolda stigen,
    den kan inget falköga upptäcka.
Inget stolt rovdjur har någonsin trampat på den,
    inget lejon har gått där.
Men människan kan ge sig på den hårda klippan
    och vända berggrunden ut och in.
10 Hon spränger tunnlar in i klipporna
    och ser med egna ögon alla slags dyrbara skatter.
11 Hon dämmer upp vattenströmmar
    och för upp i ljuset det som var dolt.

12 Men var kan man finna visheten?
    Var finns insiktens boning?
13 Hon vet inte dess boplats[c],
    och man finner den inte i de levandes land.
14 ”Här finns den inte”, säger djupet,
    och havet svarar: ”Inte heller här finns den.”
15 Visheten kan inte köpas för guld,
    och silver kan inte vägas för betalning för den,
16 inte heller kan den köpas för guld från Ofir
    eller för dyrbar onyx eller safir.
17 Den är värdefullare än guld och kristall,
    den kan inte bytas ut mot juveler infattade i guld.
18 Korall och kristall kan inte nämnas,
    och visheten är mer värd än rubiner.
19 Topas från Kush kan inte mäta sig med den,
    och inte heller kan den köpas med renaste guld.

20 Varifrån kommer då visheten?
    Var bor förmågan att förstå?
21 Den är gömd för allt levande,
    inte ens fåglarna i skyn kan se den.
22 Avgrunden och döden säger:
    ”Vi har bara hört ryktas om den.”
23 Bara Gud känner vägen till den,
    han vet var dess boning är.
24 Hans blick når jordens ändar,
    han ser allt under himlen.
25 Han vägde upp vinden,
    han bestämde måtten för vattnen.
26 Han gav regnet dess lagar
    och visade blixten dess väg.
27 Han såg då på visheten,
    granskade den,
    ställde fram den och utforskade den.[d]
28 Och han sa till människan:
    ”Att frukta Herren är vishet,
    och att fly det onda är förstånd.”

Jobs sista tal

29 Job fortsatte sitt tal:

Jag längtar tillbaka till månader som gått,
    när Gud vakade över mig,
när hans lampa sken över mig,
    när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
när jag var i min krafts tid,
    när Guds vänskap fanns i mitt hus,
när den Väldige alltid var med mig,
    när mina barn fanns runt omkring mig
när jag vadade i grädde,
    och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

På den tiden när jag gick ut till stadsporten
    och intog min plats på torget,
såg de yngre mig och gick åt sidan,
    och de äldre reste sig av respekt för mig.
Furstar valde att inte yttra sig
    och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
    alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.[e]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

Footnotes

  1. 28:0 Eftersom talets abstrakta och reflekterande ton inte stämmer överens med någon av personerna, antas det vara ett stycke som står utanför dialogen. Dess funktion är att överbrygga och binda ihop dialogen med de följande grupperna av tal.
  2. 28:4 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 28:13 Eller värde, som ordet ofta översätts.
  4. 28:27 Grundtextens innebörd är osäker.
  5. 29:24 Grundtextens innebörd är osäker.

28 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;

järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,

Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.

Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;

den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.

10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.

11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?

13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.

14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.

16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.

18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.

19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?

21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;

22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.

24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,

26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,

27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»

29 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.