Job 5-7
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Elifas vill att Job ska bekänna
5 Ropa om du vill, men vem ska svara dig?
Vem av de heliga kan du vända dig till?
2 Förbittring tar kål på den dumme,
och avund dödar den oförståndige.
3 Jag har sett den dumme ha framgång,
och snart förbannade jag hans hus.
4 Hans barn är fjärran från frälsning,
de krossas vid porten[a] och ingen försvarar dem.
5 Hans skördar äts upp av den hungrige,
som tar dem även bland törnen.[b]
Den törstige flämtar efter deras rikedom.
6 Olycka växer inte ur jorden,
ofärd skjuter inte upp ur marken.
7 Ändå föds människan till elände,
lika säkert som eldslågorna flammar mot höjden.[c]
8 Om det gällde mig själv, skulle jag vädja till Gud
och lägga fram min sak för honom.
9 Han gör under, större än någon kan fatta
och fler än någon kan räkna.
10 Han sänder regnet över jorden
och vattnar åkrarna.
11 Han upphöjer de ringa
och för de sörjande till frälsning.
12 Han hindrar de listiga att genomföra sina planer,
så att deras händer inte får framgång.
13 Han fångar de kloka i deras slughet,
han gör de svekfullas planer om intet.
14 Mörker kommer över dem mitt på ljusa dagen,
mitt på dagen famlar de som om det var natt.
15 Han räddar från svärdet i deras mun,
den fattige från den mäktiges hand.
16 Så får till slut den fattige hopp,
och orättfärdigheten måste tystna.
17 Välsignad är den människa som Gud tuktar.
Förakta inte den Väldiges tillrättavisning!
18 Han sårar, men förbinder också;
han slår, men hans händer botar igen.
19 Han räddar dig ur sex olyckor,
ja, sju slipper du.
20 Han räddar dig från döden i hungersnöden
och undan svärdet i krigstid.
21 Du kommer att vara skyddad från förtalets slag
och inte behöva oroa dig för förödelsen.
22 Du kommer att le åt förödelse och hungersnöd,
och du behöver inte frukta för jordens vilda djur.
23 Du står i förbund med markens stenar.
Markens vilddjur lever i fred med dig.
24 Du ska veta att ditt tält står tryggt
och när du granskar din egendom saknas ingenting.
25 Dina söner kommer att bli många,
dina ättlingar som gräset på marken.
26 Du ska komma till graven i mogen ålder[d],
liksom kärven som skördas när tiden är inne.
27 Detta har vi utforskat och funnit att det är så det är.
Lyssna, och ta det till dig!
Job svarar Elifas
6 Då svarade Job:
2 O, att min sorg kunde vägas,
min bedrövelse läggas i vågskålen!
3 Den är tyngre än havets sand,
och det är därför jag talar så hätskt.
4 För den Väldige har träffat mig med sina pilar.
Min ande dricker deras gift.
Förskräckelse från Gud rycker fram mot mig.
5 Inte skriker den vildåsna som har gräs att äta
eller råmar den oxe som har tillräckligt med foder.
6 Inte äter man smaklös mat utan salt,
eller finns det någon smak i en äggvita?
7 Jag vill inte röra vid det,
det gör mig sjuk.[e]
8 O, att min bön blev hörd,
att Gud ville uppfylla mitt hopp,
9 att Gud ville krossa mig,
lyfta sin hand och skära av mig!
10 Det ger mig ändå tröst i min olidliga plåga
att jag inte har förnekat den Heliges ord.[f]
11 Vad är det för kraft jag fortfarande har,
vilket hopp att hålla fast vid?
Vad har jag för slut,
så att jag kan hålla ut?
12 Har jag en stens styrka?
Är min kropp av koppar?
13 Finns det någon hjälp för mig,
nu när framgången har lämnat mig?
14 Den förtvivlade borde bemötas med godhet av sina vänner,
annars fruktar de inte den Väldige.[g]
15 Mina bröder är lika opålitliga som en bäck,
som en sinande bäckfåra.
16 De är mörka av smältande is
och försvinnande snö,
17 de försvinner när torrtiden kommer,
de torkar ut i hettan.
18 Karavanerna viker av från sin väg,
och när de bara träffar på öken går de under.
19 Karavaner från Tema letar efter dem,
köpmän från Saba hoppas på dem.
20 De blir besvikna i sin förhoppning,
de kommer fram,
bara för att bli bestörta.
21 Så har ni blivit till ingenting,
ni ser någonting skrämmande
och blir rädda.
22 Har jag någonsin bett er om någonting?
Har jag bett er köpa mig fri med era rikedomar?
23 Har jag någonsin bett er befria mig från fiendens hand,
friköpa mig från våldsmännen?
24 Undervisa mig, sedan ska jag vara tyst.
Tala om för mig vad jag har gjort för fel!
25 Det är smärtsamt att höra sanningen,
men vad bevisar era argument?[h]
26 Tänker ni rätta till vad jag har sagt,
betrakta den desperates ord som vind?
27 Det vore som att kasta lott om ett föräldralöst barn
eller som att sälja en vän.
28 Titta på mig!
Skulle jag kunna ljuga dig rakt i ansiktet?
29 Vänd om! Tillåt ingen orättvisa!
Vänd om! Min integritet består.
30 Finns det någon ondska på mina läppar?
Skulle min mun inte känna igen det fördärvliga?
Job frågar Gud
7 En trältjänst är människans tid på jorden.
Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,
som en daglönare som ser fram mot lönen.
3 Så har jag fått på min lott månader av elände
och ångestfyllda nätter.
4 När jag går och lägger mig, tänker jag:
”Om jag ändå fick stiga upp!”
Natten går,
och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
5 Min kropp är täckt av maskar och skorv.
Huden spricker av variga sår.
6 Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
de slutar i hopplöshet.
7 Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
mina ögon får inte mer se det goda.
8 Man ser mig ännu, men inte länge till.
Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
9 Som ett moln löses upp och försvinner,
så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10 och aldrig mer återvända till sitt hem,
ej heller känner hans plats till honom mer.
11 Därför kan jag inte hålla tyst,
jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
12 Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
13 Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14 skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
15 Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
16 Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!
17 Vad är då en människa,
eftersom du gör så stor sak av henne
och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18 synar henne varje morgon
och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19 Kan du inte vända blicken från mig en stund,
lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20 Har min synd skadat dig,
du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
Har jag blivit en börda för dig?[i]
21 Varför förlåter du inte min synd
och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.
Footnotes
- 5:4 Porten (stadsporten) var en rättsplats och en plats för offentliga handlingar.
- 5:5 Grundtextens innebörd är osäker.
- 5:7 Grundtextens innebörd är osäker.
- 5:26 Grundtextens innebörd är osäker.
- 6:7 Grundtextens innebörd är osäker.
- 6:10 Grundtextens innebörd är osäker.
- 6:14 Grundtextens innebörd är osäker.
- 6:25 Grundtextens innebörd är osäker.
- 7:20 Enligt andra handskrifter: Varför har du valt mig till måltavla, låtit mig bli en börda för mig själv?
Job 5-7
Svenska 1917
5 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?
2 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.
3 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
4 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.
5 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.
6 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;
7 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
8 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,
9 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,
10 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,
11 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.
12 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;
13 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
14 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
15 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
16 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
17 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
18 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.
19 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.
20 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.
21 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.
22 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
23 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.
24 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.
25 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.
26 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.
27 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.
6 Då tog Job till orda och sade:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
7 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.