Job 6-9
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Job svarar Elifas
6 Då svarade Job:
2 O, att min sorg kunde vägas,
min bedrövelse läggas i vågskålen!
3 Den är tyngre än havets sand,
och det är därför jag talar så hätskt.
4 För den Väldige har träffat mig med sina pilar.
Min ande dricker deras gift.
Förskräckelse från Gud rycker fram mot mig.
5 Inte skriker den vildåsna som har gräs att äta
eller råmar den oxe som har tillräckligt med foder.
6 Inte äter man smaklös mat utan salt,
eller finns det någon smak i en äggvita?
7 Jag vill inte röra vid det,
det gör mig sjuk.[a]
8 O, att min bön blev hörd,
att Gud ville uppfylla mitt hopp,
9 att Gud ville krossa mig,
lyfta sin hand och skära av mig!
10 Det ger mig ändå tröst i min olidliga plåga
att jag inte har förnekat den Heliges ord.[b]
11 Vad är det för kraft jag fortfarande har,
vilket hopp att hålla fast vid?
Vad har jag för slut,
så att jag kan hålla ut?
12 Har jag en stens styrka?
Är min kropp av koppar?
13 Finns det någon hjälp för mig,
nu när framgången har lämnat mig?
14 Den förtvivlade borde bemötas med godhet av sina vänner,
annars fruktar de inte den Väldige.[c]
15 Mina bröder är lika opålitliga som en bäck,
som en sinande bäckfåra.
16 De är mörka av smältande is
och försvinnande snö,
17 de försvinner när torrtiden kommer,
de torkar ut i hettan.
18 Karavanerna viker av från sin väg,
och när de bara träffar på öken går de under.
19 Karavaner från Tema letar efter dem,
köpmän från Saba hoppas på dem.
20 De blir besvikna i sin förhoppning,
de kommer fram,
bara för att bli bestörta.
21 Så har ni blivit till ingenting,
ni ser någonting skrämmande
och blir rädda.
22 Har jag någonsin bett er om någonting?
Har jag bett er köpa mig fri med era rikedomar?
23 Har jag någonsin bett er befria mig från fiendens hand,
friköpa mig från våldsmännen?
24 Undervisa mig, sedan ska jag vara tyst.
Tala om för mig vad jag har gjort för fel!
25 Det är smärtsamt att höra sanningen,
men vad bevisar era argument?[d]
26 Tänker ni rätta till vad jag har sagt,
betrakta den desperates ord som vind?
27 Det vore som att kasta lott om ett föräldralöst barn
eller som att sälja en vän.
28 Titta på mig!
Skulle jag kunna ljuga dig rakt i ansiktet?
29 Vänd om! Tillåt ingen orättvisa!
Vänd om! Min integritet består.
30 Finns det någon ondska på mina läppar?
Skulle min mun inte känna igen det fördärvliga?
Job frågar Gud
7 En trältjänst är människans tid på jorden.
Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Som en slav väntar hon på kvällsskuggan,
som en daglönare som ser fram mot lönen.
3 Så har jag fått på min lott månader av elände
och ångestfyllda nätter.
4 När jag går och lägger mig, tänker jag:
”Om jag ändå fick stiga upp!”
Natten går,
och jag kastar mig oroligt av och an ända till gryningen.
5 Min kropp är täckt av maskar och skorv.
Huden spricker av variga sår.
6 Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
de slutar i hopplöshet.
7 Tänk på att mitt liv är som en vindfläkt,
mina ögon får inte mer se det goda.
8 Man ser mig ännu, men inte länge till.
Din blick söker mig, men jag finns inte mer.
9 Som ett moln löses upp och försvinner,
så ska den som går ner i dödsriket inte komma tillbaka
10 och aldrig mer återvända till sitt hem,
ej heller känner hans plats till honom mer.
11 Därför kan jag inte hålla tyst,
jag måste få tala ut min ångest,
klaga i min själs förtvivlan.
12 Är jag Havet eller havsodjuret Tannin,
så att du måste bevaka mig så?
13 Om jag tänker: ”Min bädd ska trösta mig,
min viloplats ska ge mig lindring i mitt elände”,
14 skrämmer du mig med drömmar
och förfärar mig med syner.
15 Jag skulle föredra att bli strypt och dö,
hellre än att fortsätta med denna kropp.
16 Jag avskyr att leva.
Lämna mig ifred, mitt liv är meningslöst!
17 Vad är då en människa,
eftersom du gör så stor sak av henne
och ger henne så mycket uppmärksamhet,
18 synar henne varje morgon
och prövar henne varje ögonblick av dagen?
19 Kan du inte vända blicken från mig en stund,
lämna mig ensam så jag åtminstone får svälja min saliv?
20 Har min synd skadat dig,
du mänsklighetens bevakare?
Varför har du valt mig till måltavla?
Har jag blivit en börda för dig?[e]
21 Varför förlåter du inte min synd
och utplånar min missgärning?
Snart kommer jag ändå att ligga i stoftet,
och när du letar efter mig,
finns jag inte mer.
Bildad både anklagar och ger hopp
8 Då svarade Bildad från Shuach:
2 Hur länge tänker du fortsätta tala så?
Dina ord är en vinande vind.
3 Skulle Gud kunna förvränga rättvisan?
Skulle den Väldige förvränga rättfärdigheten?
4 Dina barn syndade mot honom,
och han lät deras överträdelse drabba dem.
5 Men om du vänder dig till Gud
och ber den Väldige om nåd,
6 om du är ren och rättsinnig,
så griper han in för dig
och återupprättar dig på din rättfärdiga plats.
7 Din början må vara ringa,
men du blir till sist mycket stor.
8 Fråga tidigare generationer,
ta vara på vad dina förfäder funnit!
9 Vi är bara från gårdagen och vet ingenting,
som en skugga är våra dagar här på jorden.
10 Men de ska lära dig,
tala till dig och delge dig sin insikt.
11 Växer papyrus hög där marken inte är sank?
Skjuter vassen upp om det inte finns vatten?
12 Den vissnar medan den växer,
innan det är dags att klippa den,
snabbare än gräs.[f]
13 Det är allas öde som glömmer Gud,
och den gudlöses hopp försvinner.
14 Hans tillförsikt är bräcklig,
hans förtröstan som spindelväv.
15 Han lutar sig mot nätet[g],
men det ger efter,
han hänger sig fast, men det ger vika.
16 Han är som en grönskande växt i solskenet,
som sträcker ut sina grenar över trädgården.
17 Hans rötter slingrar sig ner i röset,
de söker fäste bland stenarna.
18 Men när han rycks bort därifrån,
förnekar hans plats honom:
”Jag har aldrig sett dig.”
19 Detta är glädjen på hans väg,
och andra växer upp och tar hans plats.
20 Gud förkastar inte den oskyldige,
och inte heller styrker han de onda.
21 Han ska än en gång fylla din mun med skratt
och dina läppar med glädjerop.
22 De som hatar dig ska få skämmas,
och de ondas boningar ska inte mer finnas till.
Job svarar Bildad
9 Då svarade Job:
2 Visst vet jag allt detta.
Men hur kan en människa vara rättfärdig i Guds ögon?
3 Om hon vill gå till rätta med honom,
kan hon då svara ens en gång av tusen?
4 Han är vis och mäktig,
och vem har oskadd trotsat honom?
5 Han flyttar bergen
utan att de vet om det
och störtar omkull dem i sin vrede.
6 Han skakar jorden
så att den vacklar från sin plats
och får dess grundvalar att skälva.
7 Han kan befalla solen att inte gå upp,
och han kan försegla stjärnorna.
8 Det är bara han som kan spänna ut himlarna
och gå fram över havens vågor.
9 Han har skapat Stora Björn, Orion,
Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.[h]
10 Han gör ofattbara ting,
alltför många under för att de ska kunna räknas.
11 Han far förbi mig,
men jag ser honom inte.
Han drar fram,
men jag märker det inte.
12 Han griper sitt byte,
men vem kan hindra honom?
Vem vågar fråga honom:
”Vad är det du gör?”
13 Gud håller inte tillbaka sin vrede.
Rahavs[i] följe måste böja sig för honom.
14 Och hur skulle jag kunna svara honom,
finna ord för att resonera med honom?
15 Även om jag var rättfärdig,
skulle jag inte kunna svara.
Jag skulle bara be honom, min domare, om nåd.
16 Och även om han skulle svara när jag ropar,
skulle jag inte tro att han ville lyssna på mig.
17 Han krossar mig i en storm
och förökar mitt lidande utan orsak.
18 Han låter mig inte hämta andan
utan fyller mig med bedrövelse.
19 Om det gäller kraft är han den starkaste,
och om det gäller rättvisa,
vem törs då ifrågasätta honom?
20 Även om jag vore oskyldig,
skulle min mun döma mig.
Även om jag vore klanderfri,
skulle den förklara mig skyldig.
21 Jag är oskyldig
men bryr mig inte om mig själv,
jag vill inte leva längre.
22 Det gör detsamma,
och därför säger jag:
”Han förgör både den oskyldige och skyldige.”
23 När en olycka bringar plötslig död,
hånar han de oskyldigas förtvivlan.
24 När ett land faller i de ogudaktigas händer
förblindar han dess domare.
Om det inte är han, vem är det då?
25 Mina dagar rinner undan snabbare än en löpare,
de flyr bort utan att jag ser en glimt av glädje.
26 De försvinner snabbt som vassbåtar,
som örnen i dykningen efter byte.
27 Om jag tänkte:
”Jag ska glömma min klagan,
sluta upp med min sorg och vara glad”,
28 skulle jag ändå frukta för alla mina lidanden.
För jag vet att du inte vill betrakta mig som oskyldig.
29 Jag anses ändå som skyldig.
Så vad tjänar det till att försöka?
30 Även om jag tvättade mig i snö
och gjorde mina händer rena med lut,
31 skulle du ändå sänka mig ner i dyn,
så att till och med mina kläder skulle avsky mig.
32 Han är inte en människa som jag,
så att jag kan svara honom,
och vi kunde mötas i domstol.
33 Det finns ingen skiljeman,
inte någon medlare,
som har makt över oss båda.
34 Om jag ändå kunde slippa rappen av hans käpp,
så att skräcken för honom inte mer skulle förfära mig.
35 Då skulle jag kunna tala utan fruktan,
men nu är det inte så med mig.[j]
Footnotes
- 6:7 Grundtextens innebörd är osäker.
- 6:10 Grundtextens innebörd är osäker.
- 6:14 Grundtextens innebörd är osäker.
- 6:25 Grundtextens innebörd är osäker.
- 7:20 Enligt andra handskrifter: Varför har du valt mig till måltavla, låtit mig bli en börda för mig själv?
- 8:12 Grundtextens innebörd är osäker.
- 8:15 Egentligen hus, men sammanhanget talar om spindelnät (framkommer tydligt i v. 14).
- 9:9 Stjärnbilderna kan inte identifieras med full säkerhet.
- 9:13 Rahav tänktes i den dåtida kulturen vara ett havsodjur, likt Leviatan (se 3:8; 40:20—41:25) och Tannin (Jes 27:1) som man föreställde sig bo i havsdjupet och som i grannfolkens mytologi var gudsfientliga makter. Se även fotnoten i Jes 51:9.
- 9:35 Grundtextens innebörd i den senare delen av versen är osäker.
Job 6-9
Svenska 1917
6 Då tog Job till orda och sade:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
7 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
8 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,
5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,
6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.
8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt
9 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;
10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
11 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
12 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.
13 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.
14 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.
15 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
16 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;
17 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.
18 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
19 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»
20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.
22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
9 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.