Job 38-41
Svenska 1917
38 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:
2 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt?
3 Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
4 Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd.
5 Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?
6 Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten,
7 medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?
8 Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet,
9 när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda,
10 när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför,
11 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?
12 Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,
13 där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?
14 Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud;
15 då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.
16 Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten?
17 Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar?
18 Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.
19 Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning,
20 så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus?
21 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!
22 Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem
23 -- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag?
24 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?
25 Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle,
26 till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes,
27 till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?
28 Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar?
29 Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
30 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.
31 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band?
32 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar?
33 Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?
34 Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig?
35 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?
36 Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
37 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem,
38 medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?
39 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).
34 Så svarade nu HERREN Job och sade:
35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36 Job svarade HERREN och sade:
37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.
40 Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:
2 Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
3 Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?
4 Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han?
5 Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet.
6 Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är.
7 Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället.
8 Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret.
9 Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.
10 Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe.
11 Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler.
12 Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.
13 Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn.
14 Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära.
15 Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek.
16 Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass.
17 Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring.
18 Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke; han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.
19 Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?
20 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
21 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
22 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
23 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
24 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
25 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
26 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
27 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
28 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
41 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
2 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
3 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
4 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
5 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
6 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
7 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
8 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
9 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
10 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
11 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
12 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
13 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
14 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
15 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
16 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
17 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
18 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
19 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
20 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
21 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
22 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
23 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
24 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
25 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.