Joel 1:2-2:17
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
2 Hör här, ni äldste,
lyssna, alla som bor i landet!
Har något sådant hänt under hela er livstid
eller under era förfäders tid?
3 Ni ska berätta detta för era barn,
och de ska berätta det för sina,
och deras barn vidare för nästa generation:
4 Det som gräshopporna[a] lämnade kvar
åt gräsgnagarna upp,
det som gräsgnagarna lämnade kvar
åt gräsbitarna upp,
och det som gräsbitarna lämnade kvar
åt gräsätarna upp.
5 Vakna, ni berusade, och gråt,
klaga, ni drinkare!
För det nya vinet
har ryckts bort från era läppar.
6 Ett folk har invaderat mitt land,
starkt och oräkneligt,
med tänder som ett lejons
och kindtänder som en lejoninnas.
7 Det har förstört min vingård
och brutit mina fikonträd,
skalat dem nakna och kastat bort barken
och lämnat grenarna vita.
8 Klaga som en jungfru,
klädd i sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum.
9 Det är slut med mat- och dryckesoffren
i Herrens hus.
Herrens tjänare, prästerna, klagar.
10 Fältet är förött,
marken klagar.
Säden är förstörd,
det nya vinet förtorkat,
och oljan sinar.
11 Jordbrukarna står där med skam,
vinodlarna klagar
för vetets och kornets skull,
för åkerns skörd är förstörd.
12 Vinstocken är förtorkad
och fikonträdet vissnat.
Granatträd, palmer, äppelträd,
alla markens träd har torkat ut
och människors glädje förtvinat.
Uppmaning till klagan
13 Klä er i sorgdräkt och klaga,
ni präster!
Jämra er, ni som tjänar vid altaret!
Kom, vaka natten igenom i sorgdräkt,
ni min Guds tjänare!
För mat- och dryckesoffer
finns inte längre i er Guds hus.
14 Utlys en helig fasta
och kalla till en högtidssamling.
Samla de äldste
och alla som bor i landet
till Herrens, er Guds hus,
och ropa till Herren.
15 Ve, vilken dag!
Herrens dag är nära.
Den kommer som förödelse
från den Väldige.
16 Har inte levebrödet tagits bort inför våra ögon,
och glädjen och fröjden i vår Guds hus?
17 Utsädet ligger förtorkat under jordklumparna,
förrådshusen ligger i ruiner
och sädesmagasinen i spillror,
för säden har torkat bort.
18 Hur stönar inte boskapen!
Boskapshjordarna irrar omkring,
då det finns inget bete för dem.
Även fårhjordarna lider.
19 Till dig, Herre, ropar jag!
En eld har förtärt de öppna betesmarkerna
och en låga bränt upp alla träd.
20 Till och med de vilda djuren ropar till dig,
för bäckarna är uttorkade,
och en eld har förtärt
de öppna betesmarkerna.
2 Stöt i horn på Sion!
Slå larm på mitt heliga berg,
så att alla som bor i landet darrar!
För Herrens dag kommer
och är nära,
2 en dag med mörker och moln,
en dag så dunkel och svart.
Likt gryningen som breder ut sig över bergen
kommer ett stort och mäktigt folk.
Dess like har aldrig tidigare funnits
och kommer aldrig att finnas
bland kommande generationer.
3 Framför dem går en förtärande eld,
bakom dem en brännande låga.
Framför dem ligger landet som Edens trädgård,
men bakom dem är öde öken.
Ingenting undkommer.
4 De ser ut som hästar,
de drar fram som stridshästar.
5 Med ett skrammel som av stridsvagnar
drar de fram över bergstopparna,
som en eld som dånar i strå,
som en mäktig armé på väg till strid.
6 Folk grips av ångest inför dem,
allas ansikten bleknar.
7 Som hjältar drar de fram,
som krigare tar de sig uppför muren.
Var och en marscherar rakt fram
och bryter sig aldrig ur ledet.
8 Ingen tränger en annan.
Var och en går sin väg rakt fram.
De tar sig genom vapnen
utan att någon kan hindra dem.[b]
9 De rusar in i staden,
springer uppför muren,
klättrar in i husen
och tar sig in genom fönstren som tjuvar.
10 Jorden darrar inför dem
och himlen bävar.
Solen och månen förmörkas
och stjärnorna håller tillbaka sitt sken.
11 Herren låter sin röst höras
framför sin här.
Mycket stor är hans armé,
och stark är den som följer hans order.
Herrens dag är stor
och mycket fruktansvärd.
Vem kan uthärda den?
Vänd om till Herren
12 Nu säger Herren:
”Vänd om till mig helhjärtat,
under fasta, gråt och klagan.”
13 Riv sönder era hjärtan,
inte era kläder,
vänd tillbaka till Herren, er Gud,
för han är nådig och barmhärtig,
sen till vrede och rik på nåd,
och han ångrar det onda.
14 Vem vet? Kanske vänder han om,
ångrar sig och lämnar efter sig en välsignelse,
till mat- och dryckesoffer åt Herren, er Gud.
15 Stöt i horn på Sion!
Utlys en helig fasta
och kalla samman en högtidssamling!
16 Samla folket,
helga församlingen,
kalla samman de gamla,
samla barnen
och de diande småbarnen.
Låt brudgummen komma ut ur sitt rum
och bruden ut ur sin kammare.
17 Mellan förhuset och altaret
ska prästerna, Herrens tjänare, gråta
och säga:
”Herre, skona ditt folk!
Låt inte din arvedel hånas
och bli till en visa bland folken.
Varför skulle man bland folken få säga:
’Var finns deras Gud?’ ”
Joel 1:2-2:17
Svenska 1917
2 Hören detta, I gamle, och lyssnen härtill, I landets alla inbyggare. Har något sådant skett förut i edra dagar eller i edra fäders dagar?
3 Nej, om detta mån I förtälja för edra barn, och edra barn må förtälja därom för sina barn, och deras barn för ett kommande släkte.
4 Vad som blev kvar efter gräsgnagarna, det åto gräshopporna upp; och vad som blev kvar efter gräshopporna, det åto gräsbitarna upp; och vad som blev kvar efter gräsbitarna det åto gräsfrätarna upp.
5 Vaknen upp, I druckne, och gråten; ja, jämren eder, alla I som dricken vin, över att druvsaften är ryckt undan eder mun.
6 Ty ett folk har dragit upp över mitt land, ett mäktigt, ett som ingen kan räkna; det har tänder likasom lejon, och dess kindtänder likna lejoninnors.
7 Mina vinträd har det förött, och mina fikonträd har det brutit ned det har skalat dem nakna och kastat dem undan; vitnade äro deras rankor.
8 Klaga likasom en jungfru som bär sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum
9 Spisoffer och drickoffer äro försvunna ifrån HERRENS hus; prästerna sörja, HERRENS tjänare.
10 Fälten äro förödda, marken ligger sörjande, ty säden är förödd, vinet borttorkat, oljan utsinad.
11 Åkermännen stå med skam, vingårdsmännen jämra sig, över vetet och över kornet; ty skörden på marken är förstörd.
12 Vinträden äro förtorkade och fikonträden försmäkta; granatträden och palmerna och äppelträden och alla andra träd på marken hava torkat bort. Ja, all fröjd har vissnat och flytt ifrån människors barn.
13 Kläden eder i sorgdräkt och klagen, I präster; jämren eder, I som tjänen vid altaret; gån in och sitten i sorgdräkt natten igenom, I min Guds tjänare, eftersom eder Gud hus måste sakna spisoffer och drickoffer
14 Pålysen en helig fasta, lysen ut en högtidsförsamling; församlen de gamla, ja, alla landets inbyggare, till HERRENS, eder Guds, hus; och ropen så till HERREN.
15 Ve oss, vilken dag! ty HERRENS dag är nära, och såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
16 Har icke vår bärgning blivit förstörd mitt för våra ögon? har icke glädje och fröjd försvunnit ifrån var Guds hus?
17 Utsädet ligger förtorkat under mullen, förrådshusen stå öde, ladorna få förfalla, ty säden är borttorkad.
18 Huru stönar icke boskapen! Huru ängslas ej fäkreaturens hjordar! De finna ju intet bete. Ja, också fårhjordarna få lida under skulden.
19 Till dig, HERRE, ropar jag, nu då en eld har förtärt betesmarkerna i öknen och en eldslåga har förbränt alla träd på marken.
20 Ja, också markens djur ropa med trängtan till dig, eftersom vattenbäckarna äro uttorkade och betesmarkerna i öknen äro förtärda av eld.
2 Stöten i basun på Sion, och blåsen larmsignal på mitt heliga berg; må alla landets inbyggare darra! Ty HERRENS dag kommer, ja, den är nära;
2 en dag av mörker och tjocka, en dag av moln och töcken, lik en gryning som breder ut sig över bergen. Ett stort och mäktigt folk kommer, ett vars like aldrig någonsin har funnits och ej heller hädanefter skall uppstå, intill senaste släktens år.
3 Framför dem går en förtärande eld och bakom dem kommer en förbrännande låga. Likt Edens lustgård var landet framför dem, men bakom dem är det en öde öken; ja, undan dem finnes ingen räddning.
4 De te sig likasom hästar, och såsom stridshästar hasta de åstad.
5 Med ett rassel likasom av vagnar spränga de fram över bergens toppar, med ett brus såsom av en eldslåga, när den förtär strå; de äro såsom ett mäktigt folk, ordnat till strid.
6 Vid deras åsyn gripas folken av ångest, alla ansikten skifta färg.
7 Såsom hjältar hasta de åstad, lika stridsmän bestiga de murarna; var och en går sin väg rakt fram, och ingen tager miste om sin stråt.
8 Den ene tränger icke den andre, var och en går sin givna bana; mitt igenom vapnen störta de fram utan hejd.
9 I staden rusa de in på murarna hasta de åstad, i husen tränga de upp, genom fönstren bryta de sig väg, såsom tjuvar göra.
10 Vid deras åsyn darrar jorden, och himmelen bävar; solen och månen förmörkas, och stjärnorna mista sitt sken.
11 Och HERREN låter höra sin röst framför sin här ty hans skara är mycket stor, mäktig är den skara som utför hans befallning. Ja, HERRENS dag är stor och mycket fruktansvärd vem kan uthärda den?
12 Dock, nu mån I vända om till mig av allt edert hjärta, säger HERREN, med fasta och gråt och klagan.
13 Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder, och vänden om till HERREN, eder Gud; ty nådig och barmhärtig är han, långmodig och stor i mildhet, och sådan att han ångrar det onda.
14 Måhända vänder han om och ångrar sig och lämnar kvar efter sig någon välsignelse, till spisoffer och drickoffer åt HERREN, eder Gud.
15 Stöten i basun på Sion, pålysen en helig fasta lysen ut en högtidsförsamling;
16 församlen folket, pålysen en helig sammankomst, kallen tillhopa de gamla församlen de små barnen, jämväl dem som ännu dia vid bröstet brudgummen må komma ur sin kammare och bruden ur sitt gemak.
17 Mellan förhuset och altaret må prästerna, HERRENS tjänare, hålla klagogråt och säga: »HERRE, skona ditt folk, och låt icke din arvedel bliva till smälek, till ett ordspråk bland hedningarna Varför skulle man få säga bland folken: 'Var är nu deras Gud?'»
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.