Josua 9-11
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Josua anfaller kungarna i söder
9 När kungarna på västra sidan om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och utmed Medelhavskusten, så långt upp som till Libanon, hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna hörde vad som hänt, 2 slöt de sig samman för att strida mot Josua och Israel.
Givons invånare lurar Josua
3 Men när invånarna i Givon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, 4 beslöt de att försöka rädda sig med list. De skickade iväg sändebud till Josua med åsnor lastade med gamla säckar, utslitna, spruckna och lappade vinsäckar. 5 Sändebuden tog på sig slitna, lagade sandaler och gamla, utslitna kläder. Deras färdkost var torrt och smuligt bröd. 6 När de kom fram till lägret i Gilgal, sa de till Josua och männen i Israel: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss!”
7 ”Hur ska vi kunna veta att ni inte bor här i närheten?” svarade israeliterna hivéerna. ”Hur ska vi då kunna sluta något förbund med er?”
8 ”Vi är dina tjänare”, svarade de. ”Men vad är ni då för ena?” frågade Josua. ”Var kommer ni ifrån?” 9 ”Vi, dina tjänare, kommer från ett land mycket långt borta”, fortsatte de. ”Vi har hört talas om Herrens, er Guds, makt och om allt han gjorde i Egypten 10 och vad han gjorde med de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, kungen i Heshbon, och Og, Bashans kung, som regerade i staden Ashtarot. 11 Därför sa de äldste och folket till oss: ’Förbered er för en lång resa och gå till israeliterna och säg att vi är beredda att bli deras tjänare och ingå förbund med dem.’ 12 Det här brödet var varmt och kom direkt ur ugnen när vi gav oss iväg, men som ni ser är det nu torrt och smuligt. 13 De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, men nu är de gamla och spruckna och våra kläder och skor har hunnit bli utslitna under vår långa resa.”
14 Männen tog då av deras mat[a] och brydde sig inte om att fråga Herren. 15 Josua slöt ett fredsförbund med dem där han lovade att de skulle få leva och ledarna i menigheten bekräftade det med en ed.
16 Tre dagar efter att de slutit förbund kom det fram att männen i själva verket var givoniter, nära grannar[b] till Israel. 17 Israeliterna drog då omedelbart iväg och nådde efter tre dagar fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. 18 Men på grund av den ed som Israels ledare hade avlagt inför Herren, Israels Gud, kunde de inte anfalla städerna. Israeliterna klagade högljutt på sina ledare, 19 men deras ledare svarade: ”Vi har avlagt en ed inför Herren att vi inte ska anfalla dem och det löftet måste vi hålla. 20 Vi måste låta dem få leva, för om vi bryter eden, kommer Herrens vrede över oss.”
21 De fortsatte: ”Låt dem leva, men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.” Det blev som ledarna lovat dem.
22 Josua sammankallade deras ledande män och frågade: ”Varför ljög ni för oss och påstod att ni bodde långt borta i ett avlägset land när ni bor här alldeles intill oss? 23 Nu kommer en förbannelse att vila över er. Från den här stunden ska ni alltid tjäna som slavar som hugger ved och bär vatten i tjänst för min Guds hus.”
24 ”Vi, dina tjänare, hade fått reda på att Herren, din Gud, sagt till sin tjänare Mose att han skulle ge detta land åt er och utrota alla som bor här”, svarade de. ”Vi var rädda för våra liv, det var därför vi gjorde så här. 25 Men nu är vi helt i dina händer och du kan göra med oss vad du vill.”
26 Josua tillät inte israeliterna att döda dem, 27 utan de fick bli vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare på den plats Herren skulle välja ut. Detta är fortfarande deras uppgift.[c]
Erövringen i söder
10 När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Aj och dess kung och vigt staden åt förintelse, på samma sätt som han redan tidigare hade utplånat Jeriko och dödat dess kung, och hur invånarna i Givon hade lyckats få ett fredsförbund med Israel och fick bo nära dem, 2 blev han fruktansvärt rädd. Givon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Aj, och dess män var kända för att vara verkliga krigare. 3 Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, skickade därför ett bud till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakish och kung Devir i Eglon.
4 ”Kom och hjälp mig att besegra givoniterna”, sa han. ”De har slutit fred med Josua och Israels folk.”
5 Dessa fem amoreiska kungar, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Givon.
6 Då sände männen i Givon omedelbart bud till Josua i lägret i Gilgal. ”Lämna inte dina tjänare i sticket! Kom hit till vår hjälp, rädda oss!” bad de. ”Skynda er! Alla de amoreiska kungarna i bergsbygden har slagit ihop sina arméer och går till anfall mot oss.”
7 Josua och israeliternas armé med alla de tappra krigarna ryckte då ut från Gilgal. 8 ”Var inte rädd för dem”, sa Herren till Josua. ”Jag ger dem i dina händer. Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.”
9 Josua och hans armé marscherade hela natten och överrumplade fienden. 10 Herren lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade vid Givon och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem. 11 När de under sin flykt undan israeliterna hade kommit till den sluttning som går ned från Bet Horon, lät Herren en fruktansvärd hagelstorm komma över dem och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd.
12 Den dagen då Herren överlämnade amoréerna åt israeliterna, bad Josua högt till Herren inför alla israeliterna:
”Låt solen stå stilla över Givon
och månen stanna i Ajalons dal!”
13 Då stod solen och månen stilla
tills man hade hämnats fiendehärarna.
Detta finns nedtecknat i ”Den redliges bok”[d].
Solen stod kvar uppe på himlen hela dagen och väntade med att gå ner. 14 Det har aldrig hänt tidigare och inte heller senare att Herren svarat på en mans bön på det viset. Det var Herren som stred för Israel den dagen. 15 Sedan återvände Josua och Israels armé till lägret i Gilgal.
Fem kungar avrättas
16 Då hade de fem kungarna flytt och gömde sig i en grotta vid Mackeda. 17 När Josua nåddes av nyheten att man funnit kungarna gömda i grottan i Mackeda, 18 befallde han att en stor sten skulle rullas framför grottans ingång och att vakter skulle sättas dit. 19 De övriga fick inte stanna utan skulle förfölja fienden och angripa dem bakifrån och inte låta dem komma tillbaka till sina städer, för Herren, deras Gud, skulle ge dem i deras våld.
20 Josua och Israels armé fortsatte att slå ner fienden och gjorde fullständigt slut på dem, med undantag av det lilla fåtal som lyckades komma tillbaka till sina befästa städer.
21 Sedan återvände hela armén till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israel.
22 Josua gav nu sina män befallning om att flytta bort stenen från grottans öppning och föra ut de fem kungarna till honom. 23 Så förde de ut de fem kungarna till honom från grottan, kungarna i Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon. 24 När de förts ut till Josua, sammankallade han hela Israel och gav befälhavarna för armén order att sätta sina fötter på kungarnas nackar.[e] De gjorde så.
25 ”Var inte rädda och tappa inte modet”, sa Josua till sina män. ”Var starka och modiga, för så här kommer Herren att göra med alla era fiender!” 26 Med de orden slog Josua ihjäl de fem kungarna och hängde upp deras döda kroppar på fem pålar där de fick hänga tills det blev kväll.
27 Vid solnedgången gav Josua befallning om att kropparna skulle tas ner och kastas in i grottan där kungarna hade gömt sig. Framför grottan kastade man upp ett stort stenröse som fortfarande finns kvar.
Israel utplånar städer i söder
28 Samma dag intog Josua Mackeda och vigde kungen, alla invånare och allt levande som fanns där åt förintelse. Ingen i staden kom levande undan. Med kungen i Mackeda gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.
29 Därefter tågade Josua och alla israeliterna med honom från Mackeda mot Livna och anföll det. 30 Herren gav också den staden och dess kung i Israels våld. Josua dödade invånarna och allt levande med svärd och lät ingen komma undan. Med dess kung gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.
31 Från Livna fortsatte Josua och israeliterna till Lakish, där de belägrade och anföll staden. 32 Herren gav också Lakish i Israels hand, så att Josua kunde inta staden på andra dagen och invånarna och allt levande dödades med svärd här på samma sätt som i Livna.
33 Under anfallet mot Lakish hade kung Horam från Geser kommit för att hjälpa till, men Josua dödade också honom och slog hela hans armé. Ingen kom undan.
34 Från Lakish fortsatte Josua och israeliterna vidare till Eglon, som de belägrade och anföll. 35 Den staden intog de redan första dagen och, alldeles som i Lakish, vigde de alla invånarna åt förintelse. 36 Sedan lämnade Josua och israeliterna Eglon, fortsatte till Hebron som de anföll, 37 intog det och alla dess underlydande städer och dödade kungen och hela befolkningen. Han lät ingen komma undan utan gjorde som han gjort i Eglon, vigde Hebron med allt levande där åt förintelse. 38 Därefter återvände Josua och israeliterna till Devir 39 och intog det, såväl som de underlydande städerna runtomkring, och allt folk vigdes åt förintelse. Ingen fick komma undan, utan han gjorde med Devir precis som med Hebron och Livna och dess kung.
40 På detta sätt besegrade Josua hela landet, folken och kungarna i bergsbygden, Negev, Låglandet och på bergssluttningarna. Han vigde alla i hela landet åt förintelse och lät inget levande komma undan, precis som Herren, Israels Gud, hade gett befallning om. 41 Josua intog hela landet från Kadesh Barnea till Gaza och hela Goshenområdet ända till Givon. 42 Alla dessa kungar och länder intog Josua på en gång, för Herren, Israels Gud, stred för sitt folk. 43 Sedan återvände Josua och hans armé till lägret vid Gilgal.
Erövringen i norr
11 När kung Javin i Hasor fick höra vad som hade hänt, skickade han bud till kung Jovav i Madon, till kungarna i Shimron och Akshaf, 2 och till kungarna i de norra bergsbygderna, i ökentrakterna söder om Kinneret, i Låglandet och i Dors bergstrakter västerut. 3 Han skickade också bud till kanaanéerna, både österut och västerut, till amoréerna, hettiterna, perisséerna, jevuséerna i bergsbygden och hivéerna nedanför Hermon i Mispaområdet.
4 De ryckte ut med sina arméer, en enorm mängd folk som sand på havets strand och med ett enormt antal hästar och vagnar. 5 Alla dessa kungar kom tillsammans och slog läger vid Meroms källor för att strida mot Israel.
6 ”Du ska inte vara rädd för dem”, sa Herren till Josua. ”Imorgon vid den här tiden kommer de att vara dödade av israeliterna allesammans. Skär av hälsenorna på deras hästar och bränn upp deras vagnar!”
7 Josua och hans folk anföll dem utan förvarning där vid Meroms källor. 8 Herren överlämnade hela den stora armén i israeliternas hand och de förföljde den ända bort till stora Sidon till en plats som kallades Misrefot Majim och vidare till Mispadalen i öster tills det inte fanns en enda överlevande kvar. 9 Josua och hans män gjorde som Herren gett befallning om; de skar av hälsenorna på hästarna och brände upp deras vagnar.
10 Josua vände sedan tillbaka och intog Hasor och dödade dess kung. Hasor hade en gång varit huvudstad för alla dessa riken. 11 Alla i staden vigdes åt förintelse och dödades med svärd, ingen skonades och hela staden sattes i brand.
12 Josua intog alla kungastäderna och vigde deras kungar och alla deras invånare åt förintelse, precis som Mose, Herrens tjänare, hade gett befallning om. 13 Men israeliterna brände inte upp någon av de städer som låg på höjderna, förutom Hasor som Josua brände ner. 14 Boskapen och allt som kunde tas som byte från dessa städer behöll israeliterna, men allt folket dödades med svärd, så att ingen överlevde. 15 Herren hade talat om för sin tjänare Mose att de skulle göra så och Mose hade fört befallningen vidare till Josua som gjorde precis som han blivit tillsagd. Han var mycket noga med att följa alla de befallningar som Herren hade gett Mose.
16 Josua erövrade alltså hela landet, bergsbygden, Negev och hela Goshenområdet, Låglandet och Jordandalen och även Israels bergsbygd och dess lågland, 17 från berget Halak som höjer sig mot Seir ända till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Josua tillfångatog och dödade alla kungarna i dessa områden.
18 Under en lång tid krigade Josua mot alla dessa kungar. 19 Ingen stad fick sluta fred med Israel med undantag av hivéerna i Givon. Alla de övriga intogs med strid. 20 Herren förhärdade deras hjärtan, så att de gav sig i strid med Israel, för att israeliterna skulle förinta och utplåna dem utan att visa nåd, så som Herren hade befallt Mose. 21 Under denna tid utrotade Josua alla anakiterna som bodde i bergsbygderna vid Hebron, Devir, Anav, i hela Judas bergsbygd och i hela Israels bergsbygd. Han vigde dem alla och deras städer åt förintelse. 22 Ingen av dem blev kvar i israeliternas land med undantag för några få som fortfarande fanns kvar i Gaza, Gat och Ashdod.
23 Josua intog alltså hela landet, precis som Herren hade sagt till Mose och han gav det åt Israels folk som egendom och det delades mellan stammarna.
Nu fick landet äntligen fred.
Footnotes
- 9:14,15 Att äta tillsammans var en del av ritualen då man ingick förbund.
- 9:16 Givon låg norr om Jerusalem.
- 9:27 Förbundet varade i många hundra år. Givoniterna var med och byggde upp Jerusalem efter hemkomsten från Babylon cirka tusen år senare. Se Neh 3:7.
- 10:13 Den redliges bok kallas också Jasers bok och var antagligen en poetisk bok om Israels alla krig, men den har aldrig varit en del av Bibeln. Den omnämns också i 2 Sam 1:18.
- 10:24 Offentlig förnedring av fiendens ledare var en segerceremoni vid krig i Mellanöstern på den här tiden.
Josua 9-11
Svenska 1917
9 Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet upp emot Libanon, hörde vad som hade skett -- hetiterna, amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna --
2 slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och Israel.
3 Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai,
4 togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar av skinn,
5 och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till reskost var torrt och söndersmulat.
6 Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land; sluten nu förbund med oss.»
7 Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»
8 Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»
9 De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
10 och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot.
11 Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss: 'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med oss.'
12 Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
13 Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»
14 Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS mun.
15 Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem, att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin ed.
16 Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de bodde mitt ibland dem.
17 Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.
18 Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
19 Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid dem.
20 Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva, på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull som vi hava svurit dem.»
21 Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten, såsom hövdingarna hade sagt till dem.
22 Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade: »Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta från eder', fastän I bon mitt ibland oss?
23 Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»
24 De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv, när I kommen, och så gjorde vi detta.
25 Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att göra med oss, det må du göra.»
26 Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns hand, så att de icke dräpte dem;
27 men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare -- såsom de äro ännu i dag -- på den plats som han skulle utvälja.
10 Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fingo bo mitt ibland dem,
2 fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och dess män voro alla tappra.
3 Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham, konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia, konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät säga:
4 »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels barn.»
5 Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar; och de belägrade Gibeon och angrepo det.
6 Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot oss.»
7 Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste stridsmän.
8 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»
9 Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten, sedan han hade brutit upp från Gilgal.
10 Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
11 Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.
12 Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna i Israels barns våld; han sade inför Israel: »Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal!»
13 Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket hade tagit hämnd på sina fiender. Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». Solen blev stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att gå ned.
14 Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för Israel.
15 Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.
16 Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda.
17 Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem konungarna gömda i grottan till Mackeda.»
18 Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan, och sätten dit folk för att bevaka den.
19 Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»
20 Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och nedgjort dem -- varvid dock några av dem lyckades rädda sig och komma in i de befästa städerna --
21 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av Israels barn.
22 Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till mig, ut ur grottan.»
23 De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
24 När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och satte sina fötter på deras halsar.
25 Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»
26 Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
27 Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga kvar där ännu i denna dag.
28 Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
29 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och belägrade Libna.
30 Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne, och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
31 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och belägrade och angrep det.
32 Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne -- alldeles såsom de hade gjort med Libna.
33 Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa undan.
34 Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de belägrade och angrepo det.
35 Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som voro därinne -- alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
36 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och belägrade det.
37 Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan -- alldeles såsom han hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som voro därinne.
38 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och belägrade det.
39 Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder, och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess konung.
40 Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
41 Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock hela landet Gosen ända till Gibeon.
42 Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång, ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
43 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal.
11 Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen i Aksaf
2 och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i Nafot-Dor, västerut,
3 vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna, hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
4 Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor myckenhet.
5 Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
6 Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och deras vagnar skall du bränna upp i eld.»
7 Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid Meroms vatten och anföll dem.
8 Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
9 Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät han bränna upp i eld.
10 Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden för alla dessa riken.
11 Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och själva Hasor brände han upp i eld.
12 Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
13 Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
14 Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som anda hade bliva kvar.
15 Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det som HERREN hade bjudit Mose.
16 Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels bergsbygd och dess lågland,
17 landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
18 I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
19 Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med strid.
20 Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
21 Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till spillo.
22 I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
23 Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras avdelningar och stammar. Och landet hade nu ro från krig.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.