Domarboken 10-12
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Tola och Jair
10 Efter Avimelek framträdde Tola, Puas son och Dodos sonson, som räddare för Israel. Han kom från Isaskars stam men var bosatt i staden Samir i Efraims berglandskap. 2 Under tjugotre år var han Israels domare. När han dog, begravde man honom i Samir. 3 Han efterträddes av gileaditen Jair, som var domare i Israel i tjugotvå år. 4 Han hade trettio söner som red på trettio åsnor och hade trettio städer i Gilead som än i dag kallas Jairs städer. 5 När Jair dog begravdes han i Kamon.
Jefta
6 Israeliterna gjorde på nytt det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astartegudinnorna och även de gudar som dyrkades i Aram och Sidon och av Moab, Ammon och filistéerna. De övergav Herren och tjänade honom inte längre. 7 Då flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem åt filistéerna och ammoniterna. 8 Detta år hade ammoniterna i arton år plågat och förtryckt Israels folk på andra sidan floden Jordan i amoréernas land i Gilead. 9 Ammoniterna gick över Jordan för att anfalla de områden som tillhörde Judas, Benjamins och Efraims stammar. Israeliterna var i stor nöd. 10 Då ropade israeliterna på nytt till Herren: ”Vi har syndat mot dig och övergett dig, som är vår Gud, för att tillbe avgudar!”
11 Herren svarade dem: ”Har inte jag räddat er från egypterna, amoréerna, ammoniterna och filistéerna, 12 sidonierna, amalekiterna och maoniterna? Har det funnits något tillfälle då ni ropat till mig om hjälp och jag inte har räddat er? 13 Ändå fortsätter ni att överge mig för att tillbe andra gudar. Därför tänker jag inte rädda er mer. 14 Gå och ropa till de gudar ni valt! Låt dem rädda er nu när ni är i nöd!”
15 Men de sa till honom: ”Vi har syndat! Straffa oss på det sätt du anser vara bäst, men rädda oss än en gång!” 16 Sedan gjorde de sig av med de främmande gudar de hade tillbett och tjänade i stället bara Herren och han kunde inte längre stå ut med att se deras elände.
17 Samtidigt drog sig Ammons armé samman i Gilead och förberedde ett anfall mot Israels armé vid Mispa. 18 Men folkets ledare i Gilead sa till varandra: ”Vem vill bli vår anförare i striden mot ammoniterna? Han ska bli hövding för alla gileaditerna.”
Jefta besegrar ammoniterna
11 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Han var son till en prostituerad och hans far var Gilead. 2 Gilead hade söner också med sin hustru. När Jeftas halvbröder växte upp, drev de bort honom. ”Du får inte dela arvet i vår fars hus! Du är ju son till en främmande kvinna”, sa de.
3 Jefta fick fly från sina halvbröder och bosatte sig i landet Tov. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom och följde honom.
4 En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel. 5 När ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tov. 6 De bad honom komma och anföra armén i striden mot ammoniterna.
7 Men Jefta svarade Gileads äldste: ”Ni hatar mig och har kört bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?” 8 ”Därför att vi behöver dig”, svarade de. ”Om du vill leda oss mot ammoniterna, ska du bli hövding för alla som bor i Gilead.”
9 Jefta svarade Gileads äldste: ”Om ni hämtar mig hem för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem åt mig, då blir jag er hövding.” 10 ”Herren är vårt vittne”, svarade de. ”Vi lovar att göra som du har sagt.”
11 Jefta följde då med Gileads äldste och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Jefta bekräftade inför Herren i Mispa vad han hade sagt. 12 Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet. 13 Kungen svarade Jeftas sändebud: ”När israeliterna kom från Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan. Lämna nu tillbaka allting utan strid!”
14 Jefta skickade då på nytt sändebud till Ammons kung 15 och sa:
”Så säger Jefta: Israel tog inte moabiternas och ammoniternas land. 16 När Israels folk kom till Kadesh på sin väg från Egypten sedan de gått över Sävhavet, 17 sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kadesh.
18 Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land och slog läger vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land. Arnon utgör nämligen gränsen till Moab. 19 Då sände israeliterna bud till amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort. 20 Men kung Sichon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem. 21 Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och allt hans folk i israeliternas våld och de slog dem och intog hela det land där amoréerna bodde. 22 På så sätt övertog Israel allt amoreiskt land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
23 Herren, Israels Gud, drev ut amoréerna för sitt folk Israel och nu vill du ta deras land i besittning! 24 Du behåller ju vad din gud Kemosh ger dig och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss! 25 Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Han tvistade inte med israeliterna och han anföll dem inte. 26 Men nu efter trehundra år kommer ni med detta! Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Heshbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka? 27 Nej, jag har inte gjort något ont mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon!”
28 Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.
29 Då kom Herrens Ande över Jefta, och han tågade genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. 30 Och Jefta gav ett löfte inför Herren: ”Om du överlämnar ammoniterna åt mig, 31 ska det som först kommer mig till mötes genom dörren när jag kommer hem efter att ha besegrat ammoniterna, tillhöra Herren och offras som ett brännoffer.”
32 Jefta drog sedan ut mot ammoniterna och Herren gav dem i hans våld. 33 Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Avel Keramim. På så sätt blev ammoniterna kuvade av israeliterna.
34 När Jefta återvände hem, sprang hans dotter, hans enda barn – han hade inga andra, varken söner eller döttrar, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade, 35 men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder. ”Ve mig, min dotter!” ropade han. ”Du får mig att krossas och sjunka genom jorden! Jag har gett ett löfte till Herren och det kan jag inte ta tillbaka!”
36 ”Far”, sa flickan. ”Du måste göra med mig det som du har lovat Herren, för han har låtit dig hämnas dina fiender ammoniterna. 37 Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.”
38 ”Ja”, svarade han. ”Du får gå.” Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.
39 Efter två månader återvände hon till sin far som gjorde med henne vad han hade lovat. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel 40 att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter.
Jefta anfaller Efraims stam
12 Männen i Efraims stam samlades vid Safon och hotade Jefta: ”Varför bad du inte oss vara med i striden mot Ammon? Nu tänker vi bränna ner ditt hus och även dig!” 2 ”Jag kallade på er när jag och mitt folk stred hårt mot ammoniterna, men ni ville inte rädda mig”, svarade Jefta. 3 ”När jag såg att ni inte ville rädda mig, riskerade jag mitt liv och drog ut i strid mot ammoniterna och Herren gav dem i mitt våld. Vad ger det nu er för rätt att börja strida mot oss?”
4 Jefta samlade alla männen i Gilead och gav sig i strid mot efraimiterna. De besegrade efraimiterna som hade sagt: ”Ni gileaditer är bara flyktingar från Efraim och Manasse!” 5 Han besatte vadställena över Jordan bakom Efraims armé och varje gång en överlevande från Efraim försökte komma över floden, frågade gileaditerna: ”Tillhör du Efraims stam?” Den som nekade till detta, 6 uppmanades att säga ”shibbolet”[a]. Om det då blev ”sibbolet” i stället för ”shibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, dödades han omedelbart på vadstället. På så sätt föll 42 000 efraimiter.
7 Jefta var Israels domare i sex år och när gileaditen Jefta dog, begravde man honom i en av Gileads städer.
Ivsan
8 Näste domare i Israel hette Ivsan och bodde i Betlehem. 9 Han hade trettio söner och trettio döttrar. Han gifte bort sina döttrar med män utanför sin släkt och skaffade också utifrån trettio flickor som hustrur åt sina söner. I sju år var han domare i Israel 10 innan han dog. Han blev sedan begravd i Betlehem.
Elon
11 Efter honom blev Elon från Sebulon domare i tio år. 12 Efter sin död begravdes han i Ajalon i Sebulon.
Avdon
13 Näste domare hette Avdon från Piraton. Han var son till Hillel 14 och hade fyrtio söner och trettio sonsöner som red på sjuttio åsnor. I åtta år var han domare i Israel. 15 Sedan dog Avdon från Piraton, Hillels son, och begravdes i Piraton i Efraims land i amalekiternas bergsbygd.
Footnotes
- 12:6 Betyder ax eller ström och visar att uttalet kunde variera i hebreiskan, m.a.o. dialektala skillnader.
Domarboken 10-12
Svenska 1917
10 Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir, i Efraims bergsbygd.
2 Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev begraven i Samir.
3 Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i tjugutvå år.
4 Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och de hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar, och de ligga i Gileads land.
5 Och Jair dog och blev begraven i Kamon.
6 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs, Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och tjänade honom icke.
7 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i filistéernas och Ammons barns hand.
8 Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.
9 Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd.
10 Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»
11 Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?
12 Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från deras hand.
13 Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill jag icke mer frälsa eder.
14 Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de frälsa eder, om I nu ären i nöd.
15 Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna gång.»
16 Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels vedermöda.
17 Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.
18 Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra: »Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»
11 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
2 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son till en kvinna som icke är hans hustru.»
3 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg med honom.
4 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
5 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
6 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi strida mot Ammons barn.»
7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I ären i nöd, komma till mig?»
8 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads inbyggare.»
9 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld, så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal. Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
11 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
12 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot mig och angripit mitt land?»
13 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
14 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
15 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
16 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
17 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå. De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke heller Då stannade Israel i Kades.
18 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är Moabs gräns.
19 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung, konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss genom ditt land tåga dit vi skola.'
20 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
21 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas land, ty dessa bodde då i detta land.
22 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok, och från öknen ända till Jordan.
23 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
24 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud, fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
25 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med Israel eller giva sig i strid med dem.
26 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke tagit detta ifrån oss?
27 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan Israels barn och Ammons barn.»
28 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom genom sändebuden.
29 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
30 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver Ammons barn i min hand,
31 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn, det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till brännoffer.»
32 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem; och HERREN gav dem i hans hand.
33 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under Israels barn.
34 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
35 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord tillbaka.»
36 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
37 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
38 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade icke känt någon man.
40 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under fyra dagar vart år.
12 Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna upp ditt hus jämte dig själv i eld.
2 Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke frälsa mig ur deras hand.
3 Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min själ i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig till att strida emot mig?»
4 Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse.»
5 Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade: »Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en efraimit?» Om han då svarade nej,
6 så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'.» Sade han då »sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället fyrtiotvå tusen efraimiter.
7 Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.
8 Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel.
9 Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner utifrån. Och han var domare i Israel i sju år.
10 Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.
11 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var han domare i Israel.
12 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i Sebulons land.
13 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.
14 Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år.
15 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.
Domarboken 10-12
Svenska Folkbibeln
Tola
10 Efter Abimelek framträdde Tola och räddade Israel. Han var son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar. Han bodde i Samir i Efraims bergsbygd 2 och var domare i Israel i tjugotre år. Sedan dog han och blev begravd i Samir.
Jair
3 Efter honom framträdde gileaditen Jair och var domare i Israel i tjugotvå år. 4 Han hade trettio söner, som red på trettio åsnor, och de hade trettio städer som man än i dag kallar Jairs byar. De ligger i Gileads land. 5 Och Jair dog och blev begravd i Kamon.
Israel åter i sina fienders hand
6 Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astarterna och även Arams, Sidons, Moabs, ammoniternas och filisteernas gudar. De övergav Herren och tjänade honom inte. 7 Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i filisteernas och ammoniternas hand. 8 Dessa plågade Israels barn och for våldsamt fram mot dem det året. I arton år gjorde de så mot alla israeliter som bodde på andra sidan Jordan, i amoreernas land, i Gilead. 9 Dessutom gick Ammons barn över Jordan och gav sig i strid med Juda, Benjamins och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd.
10 Då ropade Israels barn till Herren och sade: "Vi har syndat mot dig, för vi har övergivit vår Gud och tjänat baalerna." 11 Men Herren sade till Israels barn: "När ni blev förtryckta av egyptierna, amoreerna, ammoniterna, filisteerna, 12 sidonierna, amalekiterna och maoniterna, då ropade ni till mig, och jag frälste er från deras hand. 13 Men ni har övergivit mig och tjänat andra gudar. Därför vill jag inte längre rädda er. 14 Gå och ropa till de gudar som ni har utvalt. Må de rädda er i er nöd." 15 Då sade Israels barn till Herren: "Vi har syndat. Gör du med oss det som är rätt inför dina ögon. Men befria oss denna gång." 16 Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade Herren. Då kunde han inte längre uthärda att se Israels nöd.
17 Ammoniterna uppbådades till strid och slog läger i Gilead och Israels barn samlades och slog läger i Mispa. 18 Folket, hövdingarna i Gilead, sade då till varandra: "Vem vill börja striden mot ammoniterna? Den som gör det skall vara huvud över alla som bor i Gilead."
Jefta
11 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman. Han var son till en sköka, och hans far hette Gilead. 2 Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: "Du skall inte få dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna." 3 Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.
4 En tid därefter gav sig ammoniterna i strid med Israel. 5 Men när ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. 6 De sade till Jefta: "Kom och bli vår anförare, så skall vi strida mot ammoniterna." 7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, då ni är i nöd?" 8 De äldste i Gilead svarade honom: "Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du skall bli huvud över oss alla som bor i Gilead." 9 Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om ni för mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så skall jag sedan vara ert huvud."
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: " Herren är vittne mellan oss, om vi inte gör som du har sagt." 11 Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt vad han hade sagt inför Herren i Mispa.
12 Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: "Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?" 13 Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: "När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge mig nu frivilligt tillbaka detta."
14 På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung 15 och sade till honom: "Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. 16 Ty när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, 17 skickade Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom hörde inte på detta. De skickade också bud till kungen i Moab, men denne ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh. 18 Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, ty Arnon var gräns mot Moab. 19 Sedan skickade Israel budbärare till Sichon, amoreernas kung, kungen i Hesbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. 20 Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gav han sig i strid med Israel. 21 Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand, så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. 22 De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.
23 När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! 24 Är det inte så att vad din gud Kemosh ger dig till besittning, det tar du i besittning? Och allt vad Herren, vår Gud, har gett oss, det tar vi i besittning. 25 Skulle du vara så mycket bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Vågade han inlåta sig i tvist med Israel eller ge sig i strid med dem? 26 Israel har i trehundra år bott i Hesbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då under den tiden inte tagit tillbaka detta från oss? 27 Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, skall i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna." 28 Men ammoniternas kung hörde inte på vad Jefta sade till honom genom sändebuden.
Jeftas löfte
29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: "Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer." 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.
Jeftas dotter
34 När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: "O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord."
36 Hon svarade honom: "Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna." 37 Hon sade vidare till sin far: "Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor." 38 Han svarade henne: "Du får gå." Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. 39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.
Jefta och Efraim
12 Efraims män samlades och drog till Safon. De sade till Jefta: "Varför gick du ut i strid mot ammoniterna utan att kalla på oss till att gå med dig? Nu skall vi bränna upp ditt hus tillsammans med dig själv." 2 Jefta svarade dem: "Jag och mitt folk låg i hård strid med ammoniterna. Då kallade jag på er, men ni ville inte rädda mig ur deras hand. 3 När jag såg att ni inte ville rädda mig, tog jag min själ i min hand[a] och drog i väg mot ammoniterna, och Herren gav dem i min hand. Varför har ni då kommit emot mig denna dag för att strida mot mig?"
4 Och Jefta samlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim, och Gileads män slog efraimiterna eftersom dessa sade: "Ni är flyktingar från Efraim. Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse." 5 Gileaditerna skar av vadställena över Jordan för efraimiterna. Då någon av de efraimitiska flyktingarna sade: "Låt mig komma över", frågade Gileads män honom: "Är du en efraimit?" Om han då svarade "nej", 6 sade de till honom: "Säg schibbólet."[b] Sade han då "sibbólet", därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och dödade honom där vid vadställena över Jordan. På detta sätt föll vid det tillfället 42 000 efraimiter.
7 Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i en av Gileads städer.
Ibsan, Elon och Abdon
8 Efter honom var Ibsan från Betlehem domare i Israel. 9 Han hade trettio söner. Och han gifte bort trettio döttrar och fick också trettio döttrar genom att utifrån hämta hustrur åt sina söner. Han var domare i Israel i sju år. 10 Sedan dog Ibsan och blev begravd i Betlehem.
11 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel. I tio år var han domare i Israel. 12 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begravd i Ajalon i Sebulons land.
13 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. 14 Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, som red på sjuttio åsnor. Han var domare i Israel i åtta år. 15 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begravd i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.
Footnotes
- Domarboken 12:3 tog jag min själ i min hand Dvs trotsade faran.
- Domarboken 12:6 schibbólet betyder dels "ax", dels "ström", "strömdrag". Efraimiterna, liksom en del andra folk, hade ett annat uttal - sibbólet.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln