Markus 1-7
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Johannes döparen banar väg för Jesus
(Matt 3:1-12; Luk 3:2-16; Joh 1:19-28)
1 Här börjar evangeliet om Jesus Kristus[a], Guds Son.
2 Det står skrivet genom profeten Jesaja:
”Se! Jag ska sända min budbärare före dig,
och han ska bereda vägen för dig.[b]
3 En röst ropar i ödemarken:
’Bana väg för Herren!
Jämna en väg för honom![c]’ ”
4 Så trädde Johannes döparen fram i ödemarken och förkunnade omvändelsens dop för syndernas förlåtelse. 5 Människor från hela Judeen och alla i Jerusalem kom ut till honom, och när de hade bekänt sina synder, döpte han dem i Jordanfloden. 6 Johannes hade kläder som var gjorda av kamelhår, och han hade ett läderbälte runt midjan. Han åt gräshoppor och vildhonung. 7 Han förkunnade:
”Efter mig kommer en som är starkare än jag. Jag är inte ens värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar.[d] 8 Jag döper er med vatten, men han ska döpa er i den heliga Anden.”
Jesus blir döpt
(Matt 3:13-17; Luk 3:21-22; Joh 1:32-34)
9 Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordanfloden. 10 När Jesus sedan steg upp ur vattnet, fick han[e] se himlen öppna sig och Anden sänka sig ner över honom som en duva. 11 Och en röst från himlen sa: ”Du är min älskade Son, du är min glädje.”
Jesus prövas av Satan
(Matt 4:1-11; Luk 4:1-13)
12 Då förde Anden ut Jesus i ödemarken, 13 och där stannade han under fyrtio dagar och prövades av Satan. Han levde bland de vilda djuren[f], och änglarna betjänade honom.
Jesus talar till folket i Galileen
(Matt 4:12-17; Luk 4:14-15)
14 När Johannes sedan sattes i fängelse, kom Jesus till Galileen för att sprida evangeliet från Gud.
15 Jesus sa: ”Tiden har nu kommit då Guds rike är nära. Vänd om och tro på evangeliet!”
De första lärjungarna
(Matt 4:18-22; Luk 5:2-11)
16 En dag när Jesus vandrade längs Galileiska sjön, fick han se Simon och hans bror Andreas stå och kasta ut nät i sjön, för de var fiskare.
17 Jesus sa till dem: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” 18 De lämnade genast sina nät och följde honom.
19 När han gick lite längre bort fick han se Sebedaios söner, Jakob och Johannes, sitta i en båt och göra i ordning sina nät. 20 Han kallade genast på dem också, och de lämnade då sin far Sebedaios och hans arbetare för att följa Jesus.
Jesus undervisar med makt
(Luk 4:31-37)
21 De kom nu till Kafarnaum, och när det blev sabbat[g] gick de till synagogan, där Jesus undervisade. 22 De var mycket häpna över hans undervisning, för han talade med makt, och inte som de skriftlärda.
23 I synagogan fanns den här dagen en man som var besatt av en oren ande, och han började ropa: 24 ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, du Guds helige!”
25 Men Jesus sa strängt till honom: ”Tig! Far ut ur honom!” 26 Då började den orena anden rycka och slita i mannen och for ut ur honom med ett våldsamt skrik.
27 De blev alldeles förskräckta och började diskutera med varandra och fråga: ”Vad är det här för en ny lära? Vilken makt! Till och med de orena andarna lyder hans order!”
28 Och ryktet om honom spred sig snabbt genom hela Galileen.
Jesus botar Simons svärmor och många andra
(Matt 8:14-16; Luk 4:38-41)
29 När de hade lämnat synagogan, gick de hem till Simon och Andreas, tillsammans med Jakob och Johannes. 30 Där låg Simons svärmor sjuk i feber, och det berättade de genast för Jesus. 31 Han gick då fram till henne och tog henne i handen och reste henne upp. Febern lämnade henne, och hon betjänade dem.
32 På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom med alla sjuka och besatta. 33 Hela staden hade samlats utanför dörren. 34 Jesus botade många sjuka som led av olika slags sjukdomar, och han drev ut många onda andar. Men han förbjöd andarna att tala eftersom de visste vem han var.
Jesus talar till folket i Galileen
(Luk 4:42-44)
35 Nästa morgon, långt före gryningen, gick Jesus bort därifrån till en enslig plats för att be.
36 Simon och de andra skyndade snart ut för att leta reda på honom, 37 och när de hade hittat honom sa de: ”Alla frågar efter dig.”
38 Men han svarade: ”Vi måste gå till de andra städerna häromkring, så att jag kan förkunna där också. Det var därför jag kom hit.”
39 Han vandrade sedan genom hela Galileen och predikade i synagogorna och drev ut onda andar.
Jesus botar en spetälsk man
(Matt 8:2-4; Luk 5:12-16)
40 En gång kom en spetälsk[h] man och föll ner på knä framför honom och bad: ”Om du vill, så kan du göra mig ren.”
41 Då greps Jesus av medlidande, sträckte ut handen och rörde vid honom och sa: ”Det vill jag. Du är ren!” 42 Och genast försvann spetälskan, och mannen var ren. 43 Jesus skickade sedan bort honom och sa strängt till honom: 44 ”Berätta inte detta för någon, utan gå och visa upp dig för prästen. Ta också med dig det offer för din rening som Mose har bestämt,[i] till ett vittnesbörd för dem.” 45 Men mannen gick genast iväg och berättade detta öppet för alla. Jesus kunde därför inte visa sig öppet längre i någon stad, utan måste hålla till ute i ödemarken. Men folk kom ändå till honom från alla håll.
Jesus botar en förlamad man
(Matt 9:2-8; Luk 5:18-26)
2 Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum igen, och nyheten om att han kommit hem spred sig snabbt. 2 Då samlades där så mycket folk att de inte ens fick plats utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.
3 Då kom fyra män till honom bärande på en förlamad man. 4 Men när de inte kunde tränga sig igenom folkmassan och komma fram till Jesus gjorde de hål i taket ovanför honom. Genom öppningen firade de sedan ner bädden med den förlamade. 5 När Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Min son, dina synder är förlåtna.”
6 Men några skriftlärda satt där, och de tänkte i sina hjärtan: 7 ”Hur kan han tala på det viset och häda? Vem utom Gud kan förlåta synder?”
8 Men Jesus förstod i sin ande vad de tänkte, och frågade dem: ”Varför tänker ni sådana tankar i era hjärtan? 9 Vilket är lättare, att säga till den förlamade: ’Dina synder är förlåtna’, eller att säga: ’Res dig upp, ta din bädd och gå?’ ” 10 ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: 11 ”säger jag till dig: Res dig upp, ta din bår och gå hem!”
12 Då steg mannen upp, tog sin bädd och gick ut, mitt framför ögonen på de förbluffade människorna. Och man hyllade Gud och sa: ”Aldrig förr har vi sett något sådant!”
Jesus kallar en tullindrivare att följa honom
(Matt 9:9-13; Luk 5:27-32)
13 Sedan gick Jesus längs Galileiska sjön igen, och stora folkmassor kom till honom, och han undervisade dem. 14 När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta vid tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. Och Levi reste sig och följde Jesus.
15 När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus.
16 Då de skriftlärda bland fariseerna[j] såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” 17 Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”
Jesus svarar på en fråga om fasta
(Matt 9:14-17; Luk 5:33-39)
18 Johannes döparens lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ”Varför fastar inte dina lärjungar som Johannes lärjungar och fariseerna gör?”
19 Jesus svarade: ”Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Nej, så länge brudgummen är tillsammans med dem kan de inte fasta. 20 Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. 21 Ingen lagar ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt, okrympt tyg, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. 22 Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna, och allt blir förstört, både vinet och säckarna. Nej, nytt vin häller man i nya säckar.”
Jesus lärjungar plockar ax på sabbaten
(Matt 12:1-8; Luk 6:1-5)
23 En gång när det var sabbat gick Jesus och hans lärjungar genom några sädesfält, och medan de gick ryckte hans lärjungar av ax.
24 Fariseerna sa då till Jesus: ”Varför gör de så där? Det där är ju inte tillåtet på sabbaten.”
25 Men Jesus svarade dem: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta?[k] 26 Han gick in i Guds hus – då var Evjatar överstepräst – och åt av skådebröden som bara prästerna får äta och delade med sig till de andra.” 27 Sedan sa Jesus till dem: ”Sabbaten blev till för människans skull, och inte människan för sabbatens skull. 28 Därför är Människosonen också Herre över sabbaten.”
Jesus botar en man på sabbaten
(Matt 12:9-14; Luk 6:6-11)
3 En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där var en man som hade en förtvinad hand.
2 De höll noga ögonen på honom för att se om han skulle bota mannen på sabbaten, så att de skulle få något att anklaga honom för.
3 Men Jesus sa till mannen med den förtvinade handen: ”Res dig upp och kom hit fram.” 4 Sedan frågade han dem: ”Vad är tillåtet att göra på sabbaten, göra gott eller ont, rädda liv eller döda någon?” Men ingen ville säga något. 5 Då såg han på dem med vrede, djupt bedrövad över hårdheten i deras hjärtan. Sedan sa han till mannen: ”Räck fram din hand!” Och då mannen gjorde det, blev handen normal igen.
6 Men fariseerna gick ut och började genast göra upp planer tillsammans med Herodes anhängare[l] på hur de skulle få Jesus dödad.
Mycket folk följer Jesus
(Matt 4:23-25; 12:15-16; Luk 6:17-19)
7 Jesus och hans lärjungar drog sig nu till sjön, och massor av människor från Galileen, men också från Judeen, 8 Jerusalem och Idumeen, från andra sidan Jordan och ända bortifrån Tyros och Sidon, följde honom när de hörde om allt han gjorde.
9 Jesus bad sina lärjungar att ha en båt färdig, för att han skulle slippa bli trängd av folkmassan. 10 Många människor hade blivit botade, och de sjuka trängde därför på från alla håll för att röra vid honom.
11 När de orena andarna fick syn på honom, föll de ner vid hans fötter och ropade: ”Du är Guds Son!” 12 Men Jesus förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Jesus utser sina tolv lärjungar
(Matt 10:2-4; Luk 6:14-16; Apg 1:13)
13 Sedan gick Jesus upp på ett berg och tog med sig några som han hade valt ut. När de kom till honom, 14 utsåg han tolv av dem, som han kallade apostlar, till att följa honom och sändas ut för att predika, 15 och han gav dem makt att driva ut onda andar.[m] 16 De tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, 17 Sebedaios söner Jakob och Johannes, som han kallade Boanerges, ”åsksönerna”, 18 Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon ”den ivrige”[n] 19 och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus.
Jesus beskylls för att vara i förbund med djävulen
(Matt 12:22-29; Luk 11:14-23; 12:10)
20 När Jesus kom hem, började folk att samlas igen, i en sådan mängd att varken han eller hans lärjungar ens fick tid att äta. 21 När hans familj fick höra det, gick de dit för att ta hand om honom. ”Han är från sina sinnen!” sa de.
22 Men de skriftlärda, som hade kommit från Jerusalem, sa: ”Han är besatt av Beelsebul[o]. Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.”
23 Jesus kallade då till sig dem och talade till dem i liknelser: ”Hur kan Satan driva ut Satan? 24 Ett rike där man strider mot varandra går ju under. 25 Och en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. 26 Om nu Satan är kluven och strider mot sig själv, då kan han inte bestå, utan det är snart ute med honom. 27 Ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger utan att först binda honom. Sedan kan man plundra hans hus.
28 Sannerligen säger jag er: Människor kan få förlåtelse för alla slags synder och hädelser, hur mycket man än hädar. 29 Men den som hädar den heliga Anden kan aldrig i evighet få förlåtelse. Då gör man sig skyldig till en evig synd.”
30 De hade nämligen sagt att han hade en oren ande.[p]
Jesus riktiga familj
(Matt 12:46-50; Luk 8:19-21)
31 Nu kom Jesus mor och hans bröder och stannade utanför och skickade bud till honom för att kalla på honom.
32 Skaran som satt runt Jesus sa då till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.” 33 Men han svarade: ”Min mor och mina bröder! Vilka är det?” 34 Sedan såg han på dem som satt runt omkring honom och sa: ”Det här är min mor och mina syskon. 35 Var och en som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.”
Liknelsen om lantbrukaren som sådde säd
(Matt 13:1-9; Luk 8:4-8)
4 Sedan började Jesus undervisa nere vid sjön igen. Och folkmassan som samlades omkring honom var så stor att han fick stiga i en båt och sitta i den, medan folket stod på stranden. 2 Han undervisade dem genom många liknelser. I sin undervisning sa han:
3 ”Lyssna! En lantbrukare gick ut för att så. 4 När han sådde föll en del av sädeskornen på vägen bredvid, och fåglarna kom och åt upp dem. 5 En del korn föll där marken var stenig och jordlagret tunt. De växte snabbt upp i den tunna myllan, 6 men när solen steg vissnade de bort, eftersom de saknade rot. 7 Andra föll bland tistlarna, och när tistlarna växte upp kvävdes de, så att de inte gav någon skörd. 8 Men en del korn föll i bördig jord och växte upp och gav skörd, trettio, sextio och till och med hundra gånger så mycket säd som hade såtts.” 9 Sedan sa han: ”Lyssna, hör, den som har öron!”
Jesus förklarar liknelsen om sådden
(Matt 13:10-23; Luk 8:9-15)
10 När han senare var ensam med de tolv och de andra som följde honom, frågade de honom om liknelsen.
11 Han svarade: ”Ni har fått gåvan att förstå Guds rikes hemlighet, men de andra utanför får allting bara i liknelser, 12 för att
’de ska se men ändå inte fatta,
höra men ändå inte förstå,
och därför inte vända om och få förlåtelse.’[q]
13 Men om ni inte förstår ens den här liknelsen, hur ska ni då kunna begripa några andra liknelser?
14 Det lantbrukaren sår är ordet. 15 Sådden bredvid vägen är de hos vilka ordet blir sått, men som knappt har hört det förrän Satan kommer och tar bort ordet som såtts i dem. 16 Sådden på den steniga marken är de som hör ordet och tar emot det med glädje, 17 men som saknar rot inom sig och bara består en kort tid. När sedan lidanden eller förföljelser kommer på grund av ordet, faller de genast bort.
18 Sådden bland tistlar är de som hör ordet 19 men låter världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och begär efter andra saker få komma in och kväva ordet, så att det blir fruktlöst.
20 Men sådden i den bördiga jorden är de som lyssnar till ordet och tar det till sig och bär frukt, trettio, sextio eller till och med hundra gånger så mycket som den sådd som såddes.”
Liknelsen om lampan
(Luk 8:16-18)
21 Sedan sa Jesus till dem: ”Man tar inte fram en lampa och ställer ett sädesmått över den eller sätter den under en säng. En lampa ställer man i ett lampställ. 22 Allt som nu är gömt ska en dag föras fram, och allt som är dolt ska dras upp i ljuset. 23 Lyssna, hör, du som har öron!” 24 Han sa till dem: ”Hör upp! Med det mått ni mäter ska det mätas upp åt er och även mer kommer ni att få. 25 Den som har ska nämligen få. Men den som inget har, ska bli av med även det.”
Liknelsen om säden som växer
26 Han sa också: ”Guds rike är som när en man sår säd på marken. 27 Mannen sover och vaknar, och allteftersom dagarna går börjar säden gro och växa utan att han vet hur. 28 Det är jorden som får säden att gro, först strå, sedan ax, och till slut är vetet moget. 29 När grödan mognar kommer han med sin lie och skördar den, eftersom det är dags att skörda.”
Liknelsen om senapsfröet
(Matt 13:31-32; Luk 13:18-19)
30 Han sa: ”Hur ska vi beskriva Guds rike? Vilken liknelse ska vi använda? 31 Det är som ett senapsfrö som sås i jorden. Det är det minsta[r] av alla frön som sås i jorden, 32 men när det har såtts växer det upp och blir störst bland kryddväxterna och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.”
33 Jesus förkunnade ordet för dem i många sådana liknelser, så mycket de nu kunde förstå. 34 Han talade aldrig till dem utan en liknelse, men när han blev ensam med sina lärjungar förklarade han allt för dem.
Jesus stillar stormen
(Matt 8:18; 18:23-27; Luk 8:22-25)
35 När det blev kväll sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” 36 Då lämnade de folket och åkte över i den båt där Jesus redan satt. Flera andra båtar följde också med. 37 Men då blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den fylldes nästan helt av vatten. 38 Jesus själv låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. Men hans lärjungar väckte honom och sa: ”Mästare, märker du inte att vi håller på att förgås?”
39 Då reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön och sa: ”Tig! Var tyst!” Och genast lade sig vinden, och det blev alldeles lugnt.
40 Sedan frågade han sina lärjungar: ”Varför är ni rädda? Har ni fortfarande svårt att tro?”
41 Förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med vinden och sjön lyder?”
Jesus befriar en man som är besatt av onda andar
(Matt 8:28-34; Luk 8:26-37)
5 Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa[s]. 2 När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en oren ande 3 och levde bland gravarna. Numera gick det inte att binda honom ens med kedjor. 4 Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen kunde rå på honom. 5 Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med stenar.
6 Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. 7 ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!” skrek han, 8 för Jesus hade just befallt: ”Far ut ur mannen, du orena ande.”
9 Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jag heter legion[t], för vi är många.” 10 Och gång på gång bad han att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området.
11 Där gick en stor svinhjord och betade på berget. 12 Andarna tiggde därför och bad: ”Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem”, 13 och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de orena andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2 000 svin störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön.
14 Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och till landsbygden och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. 15 När de kom fram till Jesus fick de se mannen som varit besatt av legionen sitta där, påklädd och fullständigt normal, och de blev förskräckta. 16 Ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatta mannen och hur det hade gått för svinen. 17 Men då bad folket Jesus att lämna deras område.
18 När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. 19 Men Jesus ville inte ta med honom. ”Gå hem till de dina”, sa han, ”och berätta för dem vad Herren har gjort med dig, och hur han förbarmade sig över dig.”
20 Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet[u] vad Jesus hade gjort med honom. Alla häpnade.
Jesus botar en kvinna med blödningar och uppväcker en död flicka
(Matt 9:18-26; Luk 8:41-56)
21 När Jesus hade åkt tillbaka till andra sidan sjön, samlades mycket folk omkring honom. Och medan han var där på stranden, 22 kom en synagogföreståndare som hette Jairos dit. Så fort han fick syn på Jesus, föll han ner framför honom 23 och vädjade: ”Min lilla dotter håller på att dö. Jag ber dig, kom och lägg händerna på henne så att hennes liv kan räddas.” 24 Jesus gick genast med honom, följd av mycket folk som trängde på från alla håll.
25 Där fanns också en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. 26 Hon hade plågats mycket och behandlats av många läkare, men trots att hon gjort slut på allt hon ägde, hade hon inte blivit bättre, utan snarare sämre. 27 Nu hade hon hört om Jesus och trängde sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde vid hans mantel, 28 för hon sa: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” 29 Och så snart hon rört vid honom, stannade blödningen och hon kände att hon var befriad från sitt lidande.
30 Jesus märkte genast att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?”
31 Hans lärjungar sa till honom: ”Folk tränger ju på från alla håll, självklart måste någon ha rört vid dig!” 32 Men Jesus såg sig omkring för att få reda på vem som hade gjort det.
33 Kvinnan blev förskräckt,[v] eftersom hon visste vad som hade hänt med henne, men hon kom darrande fram och föll ner för Jesus och berättade hur allt hade gått till. 34 Då sa Jesus till henne: ”Min dotter, din tro har gjort dig frisk[w]. Gå i frid! Bli helad från ditt lidande!”
35 Medan Jesus fortfarande talade, kom det en budbärare från synagogföreståndarens hus och meddelade: ”Din dotter har dött. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre.” 36 Men Jesus brydde sig inte om deras ord, utan sa till synagogföreståndaren: ”Var inte rädd! Tro bara.” 37 Sedan lät han bara Petrus, Jakob och Johannes, Jakobs bror, följa med.
38 När de kom fram till synagogföreståndarens hem, såg Jesus en upprörd skara som grät och klagade högljutt. 39 Och han gick in till dem och sa till dem: ”Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover.” 40 Då hånskrattade de åt honom, men han körde ut dem allihop och tog med sig flickans föräldrar och lärjungarna och gick in i rummet där flickan låg. 41 Så tog han flickan i handen och sa till henne: ”Talita koum![x]” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp!) 42 Och flickan, som var tolv år gammal, reste sig genast upp och började gå omkring. De blev mycket häpna, 43 men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. Sedan sa han åt dem att ge flickan något att äta.
Människorna i Nasaret vägrar att tro
(Matt 13:54-58; Luk 4:16-30)
6 Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. 2 När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? 3 Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.
4 Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” 5 Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6 Han förvånade sig över deras otro.
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
(Matt 10:1; 10:9-14; Luk 9:1-6)
Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. 7 Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. 8 Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. 9 Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.
10 ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. 11 Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”
12 Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. 13 Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja[y] och botade dem.
Johannes döparens död
(Matt 14:1-12; Luk 9:7-9)
14 Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” 15 Men en del sa: ”Han är Elia[z].” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”
16 ”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”
17 Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. 18 Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” 19 Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. 20 Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.
21 Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. 22 Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade.
Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” 23 Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”
24 Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”
25 Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”
26 Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. 27 Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes 28 och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. 29 Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
(Matt 14:13-21; Luk 9:10-17; Joh 6:1-13)
30 Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. 31 Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” 32 Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.
33 Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. 34 Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.
35 Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. 36 Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”
37 Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!”
”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer[aa] att köpa mat till allihop.”
38 ”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”
När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. 39 Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. 40 De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.
41 Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. 42 Alla åt och blev mätta, 43 och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. 44 Det var 5 000 män som hade ätit.
Jesus går på vattnet
(Matt 14:22-33; Joh 6:16-21)
45 Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån. 46 Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.
47 När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land, 48 såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind.
Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem. 49 Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. 50 Alla såg de honom och blev förskräckta.
Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” 51 Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden.
De var alldeles häpna. 52 De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade.
Jesus botar alla som rör vid honom
(Matt 14:34-36)
53 När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. 54 Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. 55 De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig. 56 Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.
Guds bud och människors regler
(Matt 15:1-20)
7 Fariseer och en del skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus. 2 De lade märke till att en del av hans lärjungar åt bröd med orena händer, utan att först ha tvättat händerna.
Footnotes
- 1:1 Se not till Matt 1:1.
- 1:2 Se Mal 3:1.
- 1:3 Se Jes 40:3.
- 1:7 Detta var en slavs uppgift.
- 1:10 Det är oklart vem han syftar på, men enligt Joh 1:33-34 såg Johannes döparen hur Guds Ande sänkte sig över Jesus.
- 1:12,13 Det fanns många rovdjur i det här området på den tiden, bl.a. lejon.
- 1:21 Se not till Matt 12:1.
- 1:40 Se not till Matt 8:2.
- 1:44 Jfr 3 Mos 14:1-4.
- 2:16 Se not till Matt 5:20.
- 2:25,26 Jfr 1 Sam 21:1-6.
- 3:6 Herodes anhängare stödde romarna. De ville få bort Jesus av politiska skäl, eftersom de trodde att han skulle göra uppror mot romarna.
- 3:15 En del handskrifter tillägger: Han kallade dem sina apostlar (sändebud).
- 3:18 På grekiska: seloten eller kananaios (det senare bildat av ett arameiskt ord). Simon tillhörde antagligen ”seloterna”, ett politiskt parti som ville göra uppror mot romarna.
- 3:22 Beelsebul , ett hebreiskt avgudanamn som har blivit en synonym till Satan.
- 3:30 Här ges den tydligaste förklaringen för den oförlåtliga synden: att medvetet hävda att Jesus agerade i den ondes kraft; jfr Matt 12:31.
- 4:12 Se Jes 6:9-10.
- 4:31 Senapsfröet var det minsta fröet man använde för odling.
- 5:1 Andra handskrifter: Gedara eller Gergesa. Jfr Matt 8:28. Området var icke-judiskt.
- 5:9 Legion var en romersk arméavdelning på 6 000 man.
- 5:20 Tiostadsområdet, eller Dekapolis som det hette på grekiska, var ett stadsförbund mellan tio städer, som alla utom en låg öster om floden Jordan.
- 5:33 Jfr Matt 9:22 med not.
- 5:34 Den grekiska verbformen kommer från samma ord som rädda, frälsa.
- 5:41 Talita koum är arameiska, ett av de språk som talades i Israel på den här tiden, och antagligen Jesus och lärjungarnas modersmål. Sannolikt kunde de flesta av dem dessutom hebreiska och grekiska och möjligen latin.
- 6:13 Olivolja var en välkänd medicin på den här tiden. Men här användes oljan antagligen som en symbol för att Gud skulle bota den sjuke.
- 6:15 Jfr 2 Kung 2:1-11.
- 6:37 En denar motsvarade en dagslön.
Markus 1-8
Svenska 1917
1 Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.
2 Så är skrivet hos profeten Esaias: »Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.
3 Hör rösten av en som ropar i öknen: 'Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.'»
4 I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
5 Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.
6 Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung.
7 Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att upplösa hans skorem.
8 Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig ande.»
9 Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes.
10 Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom.
11 Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»
12 Strax därefter förde Anden honom ut i öknen.
13 Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.
14 Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium
15 och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium.»
16 När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.
17 Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.»
18 Strax lämnade de näten och följde honom.
19 När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten, också de, och ordnade sina nät.
20 Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.
21 Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick han in i synagogan och undervisade.
22 Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.
23 Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt av en oren ande. Denne ropade
24 och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.»
25 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur honom.»
26 Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst och for ut ur honom.
27 Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga: »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»
28 Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den kringliggande trakten av Galileen.
29 Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus.
30 Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne.
31 Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.
32 Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man till honom alla som voro sjuka eller besatta;
33 och hela staden var församlad utanför dörren.
34 Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de kände honom.
35 Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.
36 Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.
37 Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter dig.»
38 Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty därför har jag begivit mig ut.»
39 Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.
40 Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»
41 Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»
42 Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.
43 Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord
44 och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
45 Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man till honom från alla håll.
2 Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma,
2 församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.
3 Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.
4 Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på.
5 När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.»
6 Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:
7 »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?»
8 Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan?
9 Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?
10 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder,
11 så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»
12 Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»
13 Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem.
14 När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han upp och följde honom.
15 När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom.
16 Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?»
17 När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»
18 Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»
19 Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta.
20 Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. --
21 Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.
22 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»
23 Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de gingo.
24 Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten göra vad som icke är lovligt?»
25 Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:
26 huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden -- fastän det ju icke är lovligt för andra än för prästerna att äta sådant bröd -- och huru han jämväl gav åt dem som följde honom?»
27 Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke människan för sabbatens skull.
28 Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»
3 Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand.
2 Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.
3 Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.»
4 Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego.
5 Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. --
6 Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.
7 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen.
8 Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde.
9 Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom.
10 Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.
11 Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.»
12 Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.
13 Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom.
14 Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika,
15 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.
16 Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus;
17 vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);
18 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren
19 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
20 Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta.
21 Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.
22 Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna.
23 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser: »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
24 Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd;
25 och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.
26 Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom. --
27 Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.
28 Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala;
29 men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»
30 De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.
31 Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.
32 Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.»
33 Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
34 Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
35 Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»
4 Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.
2 Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:
3 »Hören! En såningsman gick ut för att så.
4 Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.
5 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
6 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.
7 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.
8 Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»
9 Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»
10 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
11 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
12 för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»
13 Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --
14 Vad såningsmannen sår är ordet.
15 Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.
16 Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,
17 men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.
18 Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,
19 men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.
20 Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»
21 Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.
22 Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.
23 Om någon har öron till att höra, så höre han.»
24 Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.
25 Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»
26 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;
27 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
28 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.
29 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»
30 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?
31 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;
32 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»
33 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;
34 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.
35 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»
36 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
37 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.
38 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»
39 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.
40 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»
41 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
5 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
2 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
3 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;
4 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
5 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
6 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom
7 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»
8 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»
9 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
10 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.
11 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
12 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»
13 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
14 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.
15 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
16 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
17 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.
18 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.
19 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
20 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
21 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.
22 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
23 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»
24 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.
25 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
26 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
27 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.
28 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»
29 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.
30 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»
31 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»
32 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
33 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.
34 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»
35 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»
36 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»
37 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.
38 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.
39 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»
40 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
41 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
42 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.
43 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.
6 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.
2 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?
3 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
4 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
5 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
6 Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.
7 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.
8 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.
9 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.
10 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
11 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
12 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
13 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
14 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
15 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»
16 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»
17 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
18 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»
19 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.
20 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.
21 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.
22 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
23 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
24 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
25 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»
26 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
27 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
28 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.
29 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
30 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
31 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.
32 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.
33 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.
34 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.
35 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.
36 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
37 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»
38 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»
39 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.
40 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
41 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
42 Och de åto alla och blevo mätta.
43 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.
44 Och det var fem tusen män som hade ätit.
45 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.
46 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.
47 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.
48 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
49 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;
50 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
51 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
52 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
53 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.
54 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
55 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
56 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
7 Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;
2 och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer.
3 Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,
4 likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.
5 Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?»
6 Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
7 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'
8 I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»
9 Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!
10 Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
11 Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),
12 då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.
13 På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»
14 Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån.
15 Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»
16 17 När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.
18 Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,
19 eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren.
20 Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.
21 Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,
22 äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.
23 Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»
24 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
25 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;
26 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
27 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»
28 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»
29 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»
30 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.
31 Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.
32 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.
33 Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
34 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»).
35 Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.
36 Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.
37 Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»
8 Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
2 »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.
3 Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»
4 Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»
5 Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»
6 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.
7 De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.
8 Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken.
9 Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt.
10 Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta.
11 Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen.
12 Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.»
13 Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden.
14 Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten.
15 Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»
16 Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
17 Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?
18 I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke?
19 Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.»
20 »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»
21 Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»
22 Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.
23 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?»
24 Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.»
25 Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart.
26 Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»
27 Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?»
28 De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»
29 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.»
30 Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom.
31 Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.
32 Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom.
33 Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»
34 Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.
35 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det.
36 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?
37 Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
38 Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.» 9:1. den elektroniska utgåvan.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.