Add parallel Print Page Options

Nehemja på de fattigas sida

Vid den tiden protesterade många mot den ekonomiska orättvisa som rådde i landet, och även kvinnorna engagerade sig.

Det var ont om mat. Många saknade helt utsäde för den nödvändiga försörjningen.

Andra var tvungna att lämna sin mark och till och med sina barn som säkerhet för att låna till utsäde.

Ytterligare andra måste låna för att kunna betala skatten på sina fält och vingårdar.

Vi är deras bröder, och våra barn är lika goda som deras, protesterade de behövande. Ändå måste vi sälja våra barn som slavar för att överleva. Vi har redan sålt en del av våra döttrar, och vi har ingen möjlighet att köpa dem tillbaka, för våra åkrar är också belånade.

Jag blev mycket upprörd när jag fick höra detta,

och sedan jag tänkt på saken tog jag upp den med de rika och välbärgade.Vad gör ni egentligen, undrade jag. Förstår ni inte att ni med ert ocker ruinerar era bröder? Sedan sammankallade jag till ett stormöte.

En del av oss gör allt vi kan för att hjälpa våra judiska bröder, som har kommit tillbaka från sin fångenskap i andra länder, sa jag till dem. Nu gör ni dem till slavar på nytt. Ska vi behöva köpa dem fria igen? Men de hade inget att säga till sitt försvar.

Då fortsatte jag: Det ni gör är en stor synd. Ni borde ha större respekt för Gud! Har vi inte tillräckligt med fiender bland folken runt omkring, som försöker komma åt oss?

10 Några av oss lånar ut pengar och säd till våra judiska bröder utan att begära ränta. Nu måste ni sluta med detta ocker.

11 Lämna tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hem, och avskriv alla fordringar ni har!

12 De gav efter och lovade att bistå sina landsmän. Sedan sammankallade jag prästerna och fick dessa att avlägga en ed på att de skulle hålla sina löften.

13 Jag påminde dem om allvaret i situationen och sa: Gud kommer att vända sig bort från var och en av er som inte håller dessa löften.Amen, ropade alla de närvarande och prisade Herren. De anklagade höll sitt löfte och gjorde vad som förväntades av dem.

14 Under de tolv år jag var landshövding i Juda, från det tjugonde till det trettioandra året under kung Artasastas regering, tog mina medhjälpare och jag själv varken emot lön eller underhåll från Israels folk.

15 Detta i motsats till de tidigare landshövdingarna, som förutom mat och dryck hade begärt 40 siklar silver. Dessutom hade deras tjänare många gånger tyranniserat folket. Men jag lydde Gud och behandlade dem aldrig på det sättet.

16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där av samma skäl. Ingen av oss skaffade sig egen mark.

17 Varje dag åt inte mindre än 150 landsmän som arbetade med mig vid mitt bord, förutom alla besökare från andra länder!

18 För varje dag gick det åt en oxe, sex gödda får och åtskilligt med fågel. Var tionde dag fick jag förnya förråden av vin.

19 Herre, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och låt mig få uppleva välsignelser för det!

Nehemja på de fattigas sida

Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.

”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”

Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.

”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.

Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.

Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. 10 Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. 11 Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”

12 De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. 13 Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”

”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.

14 Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. 15 Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver[a] om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.

16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi[b] skaffade oss ingen egen mark.

17 Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. 18 Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.

19 ”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”

Footnotes

  1. 5:15 40 siklar silver (1 sikel motsvarar 12 gram).
  2. 5:16 Enligt en del handskrifter Jag.