4 Moseboken 12-14
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Mirjam och Aron kritiserar Mose
12 Då började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att han tagit en kushitisk kvinna till hustru. 2 De sa: ”Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också?”
Herren hörde det. 3 Mose var den mest ödmjuka människa som fanns på jorden. 4 Herren sa genast till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut alla tre till uppenbarelsetältet!” Då gick de tre dit. 5 Herren steg ner till dem i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam. De steg då fram 6 och han sa:
”Hör nu mina ord!
Om det finns en profet bland er
uppenbarar jag mig själv för honom
genom syner och drömmar.
7 Men inte så med min tjänare Mose.
Han har förtroende här i mitt hus
8 och med honom talar jag ansikte mot ansikte
i klartext och inte i gåtor.
Han får se Herrens gestalt.
Hur vågar ni då kritisera min tjänare Mose?”
9 Herrens vrede brann mot dem och han lämnade dem. 10 När molnet flyttade sig från tältet, var Mirjam alldeles snövit av spetälska. Aron vände sig mot henne och fick se hennes spetälska. 11 Då sa Aron till Mose: ”O, min herre, straffa oss inte för den synd vi begått! Vi har handlat dåraktigt. 12 Låt henne inte bli som ett dödfött foster som kommer halvruttet ur moderlivet!”
13 ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” ropade då Mose till Herren. 14 Och Herren sa till Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju ha fått bära sin skam i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar och sedan kan hon få komma tillbaka.”
15 Mirjam blev alltså utestängd från lägret i sju dagar. Folket väntade med att gå vidare tills hon kom tillbaka.
Spejarna orsakar uppror
Spejarna sänds ut
13 Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.
2 Herren talade till Mose: 3 ”Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.”
4 Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg från Paranöknen dessa ledare som alla var ledande män bland israeliterna. 5 Deras namn var:
Shammua, Sackurs son, från Rubens stam,
6 Shafat, Horis son, från Simons stam,
7 Kalev, Jefunnes son, från Judas stam,
8 Jigal, Josefs son, från Isaskars stam,
9 Hosea, Nuns son, från Efraims stam,[a]
10 Palti, Rafus son, från Benjamins stam,
11 Gaddiel, Sodis son, från Sebulons stam,
12 Gaddi, Susis son, från Manasses stam, en del av Josefs stam,
13 Ammiel, Gemallis son, från Dans stam,
14 Setur, Mikaels son, från Ashers stam,
15 Nachbi, Vofsis son, från Naftalis stam,
16 Geuel, Makis son, från Gads stam.
17 Detta var alltså namnen på spejarna som Mose skickade iväg för att utforska landet. Mose ändrade Hoseas, Nuns sons, namn till Josua[b].
18 När Mose sände i väg dem för att utforska Kanaan, gav han följande instruktioner: ”Gå till Negev och upp i bergstrakterna 19 och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många. 20 Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor folket i läger eller i befästa städer? 21 Är det ett bördigt eller fattigt land? Finns där skog? Gör vad ni kan för att få med er tillbaka prov på landets frukter!” Det var just då dags för den första druvskörden.
22 Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rechov i närheten av Levo-Hamat. 23 De drog först genom Negev och kom fram till Hebron. Där bodde Achiman, Shesaj och Talmaj, som var ättlingar till Anak. Hebron var byggt sju år före Soan i Egypten. 24 Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig och de tog också med sig granatäpplen och fikon. 25 Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase israeliterna hade tagit med sig därifrån.
Folket gör uppror
26 Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring. 27 De kom till Mose, Aron och hela Israels menighet i Parans öken vid Kadesh och de gav dem en rapport och visade upp frukten från landet.
28 Så här löd deras rapport till Mose: ”Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka och det flyter av mjölk och honung. Här har vi en del frukter därifrån. 29 Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar och vi såg ättlingar av Anak. 30 Amalekiterna bor i Negev, medan hettiterna, jevuséerna och amoréerna bor i bergstrakten och kanaanéerna bor utmed kusten och i Jordandalen.”
31 Men Kalev lugnade folket där de stod framför Mose. ”Vi ska gå och inta det här landet på en gång”, sa han. ”Vi kan göra det!” 32 ”Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk!” sa de andra spejarna.
33 De talade alltså illa bland israeliterna om det land de utforskat: ”Landet som vi vandrat igenom och utforskat förtär sina invånare. Människorna vi såg var mycket kraftigt byggda. 34 Vi såg en del anakiter där, ättlingar till jättesläkten. Vi kände oss som gräshoppor framför dem och så var vi nog också i deras ögon.”
14 Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. 2 Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! 3 Varför leder Herren oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!”
4 De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!”
Mose ber för de upproriska
5 Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden 6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder 7 och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! 8 Om Herren finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. 9 Gör nu inte uppror mot Herren! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men Herren är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!”
10 Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna 11 och Herren sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? 12 Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!”
13 ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. 14 De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. 15 Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: 16 ’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’
17 Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: 18 ’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ 19 Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”
Guds straff – fyrtio år i öknen
20 Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. 21 Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet 22 att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, 23 ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. 24 Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. 25 Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”
26 Herren talade till Mose och Aron: 27 ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. 28 Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. 29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig 30 ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade 32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. 33 Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.
34 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ 35 Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”
36 Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, 37 blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. 38 Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. 39 Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.
Folket går vidare utan Gud
40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.
”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”
41 ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. 42 Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. 43 Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”
44 Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. 45 Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
4 Mosebok 12-14
Svenska 1917
12 Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen tagit en etiopisk kvinna till hustru.
2 Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar han icke också med oss?» Och HERREN hörde detta.
3 Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden.
4 Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I tre, till uppenbarelsetältet.» Och de gingo ditut, alla tre.
5 Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo båda ditut.
6 Och han sade: »Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner och talar med honom i drömmar.
7 Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han betrodd.
8 Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord, och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
9 Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
10 När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick han se att hon var spetälsk.
11 Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
12 Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
13 Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter frisk.»
14 HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret; sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
15 Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.
13 Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran.
2 Och HERREN talade till Mose och sade:
3 »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.»
4 Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels barn.
5 Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son;
6 av Simeons stam: Safat, Horis son;
7 av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
8 av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
9 av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
10 av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
11 av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
12 av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
13 av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
14 av Asers stam: Setur, Mikaels son;
15 av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
16 av Gads stam; Geuel, Makis son.
17 Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
18 Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land. Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen vidare upp till Bergsbygden.
19 Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
20 och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt, och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i befästa städer,
21 och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de första druvorna voro mogna
22 Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till Rehob, där vägen går till Hamat.
23 De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten.
24 Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
25 Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som Israels barn där skuro av.
26 Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat landet.
27 De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
28 De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här är dess frukt.
29 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar av Anak.
30 Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»
31 Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
32 Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
33 Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
34 Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de om oss.
14 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten.
2 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
3 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.»
4 Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten.»
5 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet.
6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
7 och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
8 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och honung.
9 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem.»
10 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.
11 Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
12 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
13 Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
14 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten.
15 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
16 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.'
17 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt:
18 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.'
19 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.»
20 Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
21 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet:
22 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst,
23 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
24 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det.
25 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
26 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
27 »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
28 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
29 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig.
30 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat.
32 I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen.
33 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
34 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.'
35 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.»
36 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
37 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
38 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.
39 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset.
40 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.»
41 Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl.
42 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
43 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.»
44 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
45 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.