4 Moseboken 31-33
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Kriget mot Midjan
31 Herren talade än en gång till Mose och sa: 2 ”Hämnas på midjaniterna för israeliterna innan det är dags för dig att dö[a]!”
3 Då sa Mose till folket: ”En del av er måste gripa till vapen i krig mot midjaniterna och utföra Herrens hämnd. 4 Skicka tusen man från varje israelitisk stam i krig.”
5 Man tog ut tusen män från varje israelitisk stam, 12 000 krigsutrustade män. 6 Mose sände dem ut i krig, tusen man från varje stam, tillsammans med Pinechas, prästen Elasars son, som tog med sig de heliga föremålen och stridstrumpeterna. 7 De kämpade mot midjaniterna så som Herren hade befallt Mose och dödade alla av manligt kön, 8 bland dem de fem midjanitiska kungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reva. Även Bileam, Beors son, blev dödad med svärd.
9 Sedan tog israeliterna alla kvinnor och barn som fångar och lade beslag på boskap, hjordar och annat byte. 10 Alla städer och byar, midjanitiska bosättningar och tältläger brändes ner. 11 De tog med sig allt plundrat gods och allt byte, människor och boskap. 12 Fångarna och allt krigsbyte, både människor och boskap, fördes fram till Mose och prästen Elasar och till den israeliska menigheten som slagit läger på Moabs hedar vid floden Jordan mitt emot Jeriko.
13 Mose, Elasar och folkets ledare gick ut för att möta dem, 14 men Mose blev mycket förargad på officerarna och befälet, både högre och lägre officerare, som nu återvände från kriget.
15 ”Varför har ni skonat alla kvinnor?” frågade han. 16 ”Det var ju de som följde Bileams råd och fick Israels folk att vända sig från Herren när det gällde Pegor, så att hemsökelsen drabbade Herrens menighet. 17 Döda nu alla pojkar och även alla kvinnor som har legat med en man. 18 Ni får bara låta de kvinnor som inte legat med en man leva åt er själva.
19 Och var och en som har dödat någon eller rört vid någons döda kropp ska stanna utanför lägret i sju dagar. På den tredje och på den sjunde dagen ska ni rena er och era fångar. 20 Ni ska också rena alla era kläder och allt som är gjort av läder, gethår eller av trä.”
21 Sedan sa prästen Elasar till männen som varit med i kriget: ”Det här är Herrens befallning i lagen som han gett till Mose: 22 Det som är av guld, silver, koppar, järn, tenn och bly, 23 allt som tål eld, ska renas i eld. Sedan måste det renas ytterligare genom reningsvattnet. Men det som inte tål eld ska renas bara genom vatten. 24 På den sjunde dagen ska ni tvätta era kläder och bli renade, och därefter kan ni gå in i lägret igen.”
25 Herren sa till Mose: 26 ”Du, prästen Elasar och menighetens stamledare ska göra en förteckning över människor och djur och över allt byte. 27 Sedan ska ni dela bytet i två delar. Den ena hälften ska tillhöra männen som var i kriget, och den andra hälften ska ges till Israels menighet. 28 Men låt krigsfolket betala en tribut åt Herren av de fångar, boskap, åsnor, får och getter som tagits som byte. Var femhundrade människa och dito djur ska tillhöra honom. 29 Ge det till prästen Elasar, så att han kan överlämna det till Herren. 30 Ta också från de andra israeliternas andel var femtionde fånge och vart femtionde bland boskapen, av kor, åsnor och får till att överlämnas till de leviter, som är i tjänst i Herrens boning.”
31 Mose och prästen Elasar gjorde som Herren befallt Mose. 32 Det totala bytet som återstod av det byte krigsfolket hade tagit var 675 000 får, 33 72 000 oxar, 34 61 000 åsnor 35 och 32 000 människor, flickor som inte legat med någon man.
36 Den hälft som gavs till krigsfolket bestod av
337 500 får 37 av vilka 675 gavs till Herren,
38 36 000 oxar av vilka 72 gavs till Herren,
39 30 500 åsnor av vilka 61 gavs till Herren
40 och 16 000 flickor av vilka 32 tillföll Herren.
41 Mose överlämnade hela Herrens del till prästen Elasar, som Herren hade befallt honom.
42 Den andra hälften av bytet som Mose hade avskilt från krigsfolkets, 43 menighetens del, bestod av 337 500 får, 44 36 000 oxar, 45 30 500 åsnor 46 och 16 000 människor.
47 Mose tog av israeliternas andel var femtionde av allt och gav till leviterna som hade ansvaret för Herrens boning, så som Herren hade befallt Mose.
48 Då kom befälhavarna över härens avdelningar, både överbefälen och underbefälen, till Mose 49 och sa: ”Vi, dina tjänare, har räknat alla de män som drog ut med oss i striden och ingen av dem saknas. 50 Därför vill vi bära fram en särskild offergåva till Herren. Var och en ger sitt byte av guld, armband, fotringar, ringar, örhängen och halsband. Detta vill vi göra för att försonas med Herren.”
51 Mose och prästen Elasar tog emot deras gåva, alla slags guldarbeten. 52 Värdet på den offergåva som de högre och lägre befälhavarna gav Herren var 16 750 siklar. 53 Varje soldat hade tagit eget byte i kriget. 54 Mose och prästen Elasar tog guldet och förde in det i uppenbarelsetältet för att israeliterna skulle bli ihågkomna inför Herren.
Några stammar får sitt område
(5 Mos 3:12-20)
32 Rubens och Gads stammar hade stora boskapshjordar. Nu såg de att Jasers och Gileads land var mycket lämpligt för boskapen. 2 De gick då till Mose, prästen Elasar och de övriga ledarna i menigheten och sa: 3 ”Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, 4 landet som Herren vunnit åt Israels menighet, är idealiskt för våra hjordar och vi dina tjänare har ju boskap. 5 Om du ser välvilligt på oss, låt oss – dina tjänare – få det här landområdet som vår del i stället för landet på andra sidan floden Jordan!”
6 ”Ni menar att ni vill stanna kvar här i allsköns ro, medan era bröder går över floden för att strida?” frågade Mose gaditerna och rubeniterna. 7 ”Varför gör ni era bröder osäkra så att de tvekar att gå över till det land som Herren har gett dem? 8 Det var på det sättet era föräldrar uppträdde! Jag skickade dem från Kadesh Barnea för att de skulle utforska landet, 9 men när de hade gjort det och kom tillbaka från Druvdalen, slog de ner modet på israeliterna, så att de inte vågade gå in i landet som Herren gett åt dem. 10 Herren blev då så vred på dem att han med ed lovade 11 att ingen av dem som vid detta tillfälle var tjugo år eller däröver och som varit med vid flykten ut ur Egypten, skulle få se det land han lovat Abraham, Isak och Jakob, eftersom de inte varit trogna mot honom. 12 De enda undantagen var Kalev, kenisséen Jefunnes son, och Josua, Nuns son, därför att båda helhjärtat följde Herren.
13 Herrens vrede brann mot Israel och han lät dem sedan vandra fram och tillbaka i öknen i fyrtio år, tills hela denna generation var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon.
14 Och nu står ni här, ni syndares avkomma, och får Herrens vrede att bli ännu större den här gången. 15 Om ni vänder er bort från honom på det här sättet, så kommer han att lämna folket i öknen och ni kommer att bli ansvariga för hela nationens undergång!”
16 Då kom de fram till honom och sa: ”Vi tänker bygga fållor åt våra hjordar och städer åt våra hustrur och barn, 17 men själva vill vi beväpna oss och gå över till andra sidan i spetsen för folket tills alla har kommit dit där de ska bo. Under tiden bor våra hustrur och barn i befästa städer här, skyddade för dem som bor i området. 18 Vi ska inte återvända hit till våra hem förrän alla bland Israels folk har fått sina arvslotter. 19 Vi vill inte ha några landområden på andra sidan floden Jordan eftersom vi får vår arvslott här på den östra sidan.”
20 Då sa Mose: ”Om ni gör som ni har sagt, utrustar er för Herrens krig 21 och alla era trupper går över och blir kvar på andra sidan Jordan inför Herren tills han har drivit ut alla sina fiender 22 och landet är helt underlagt honom, så kan ni sedan få vända tillbaka hit. Då har ni uppfyllt era skyldigheter mot Herren och Israel. Och detta land kommer att vara er egendom inför Herren.
23 Men om ni inte gör som ni lovat, syndar ni mot Herren och ni kan vara övertygade om att ni får känna av följderna! 24 Sätt nu i gång och bygg städer åt era familjer och fållor åt era hjordar och gör precis som ni har sagt!”
25 ”Herre, vi dina tjänare ska följa dina föreskrifter”, svarade folket från Gad och Ruben. 26 ”Våra barn, hustrur och boskapshjordar ska stanna kvar här i Gileads städer, 27 men alla vi andra dina tjänare som är krigsutrustade, ska gå ut i striden för Herren, precis som du, herre, har befallt.”
28 Mose gav nu en befallning om dem till prästen Elasar, Josua, Nuns son, och familjeöverhuvudena av Israels stammar. 29 Han sa: ”Om alla stridsdugliga män i Gads och Rubens stammar går med er över floden Jordan, så ska ni när ni lagt landet under er, ge dem Gileads land som arvslott. 30 Men om de inte går över beväpnade med er, ska de få landområden bland er övriga i Kanaan.”
31 ”Det Herren har befallt dina tjänare ska vi göra”, försäkrade folket från Gads och Rubens stammar. 32 ”Vi ska gå över beväpnade inför Herren till Kanaan, men vårt eget land ska vara på den här sidan av Jordan.”
33 Mose tilldelade Gads och Rubens stammar och ena hälften av Josefs son Manasses stam hela det område som tillhört amoréernas kung Sichon och kung Og i Bashan med alla dess städer och landområdena runt omkring.
34 Gaditerna byggde upp städerna Divon, Atarot, Aroer, 35 Atrot Shofan, Jaser, Jogbeha, 36 Bet Nimra och Bet Haran. Alla var befästa städer och försedda med fårfållor.
37 Rubeniterna byggde upp städerna Heshbon, Elale, Kirjatajim, 38 Nebo, Baal Meon, vilkas namn har ändrats, och Sivma. De gav namn åt städerna som de byggde upp.[b]
39 Sedan begav sig Makirs ättlingar från Manasses stam till Gilead, intog det och drev bort amoréerna som bodde där. 40 Mose gav Manasses son, Makirs ättlingar, Gilead och de bosatte sig där. 41 Jair från Manasses stam intog byar i Gilead och kallade dem för Jairs byar. 42 Novach intog Kenat och dess kringliggande byar och gav området namnet Novach efter sig själv.
Lägret på Moabs slätter
Israels väg till löfteslandet
33 Här är de sträckor Israels folk vandrade från den stund då Mose och Aron ledde dem ut ur Egypten i ordnade härskaror. 2 På Herrens befallning skrev Mose ner varje uppbrott från en lägerplats till en annan, så som de vandrade sträcka för sträcka:
3 De startade från Ramses i den första månaden, dagen efter påskhögtiden. De drog frimodigt iväg och helt öppet inför egypterna, 4 medan dessa höll på att begrava sina förstfödda som Herren hade dödat. Då dömde Herren alla deras gudar.
5 Sedan de lämnat Ramses slog de läger i Suckot.
6 Nästa lägerplats efter uppbrottet från Suckot var Etam där öknen började.
7 De lämnade Etam och vände tillbaka till Pi Hachirot öster om Baal Sefon där de slog läger nära Migdol.
8 Därifrån fortsatte de genom Sävhavet och vidare tre dagar ut i Etams öken och slog läger i Mara.
9 De lämnade Mara och kom till Elim där det fanns tolv källor med vatten och sjuttio palmer och slog läger där.
10 När de bröt upp från Elim, drog de vidare för att så småningom slå läger vid Sävhavet.
11 Nästa lägerplats efter Sävhavet blev i öknen Sin.
12 Därefter slog de läger i Dofka 13 och fortsatte sedan från Dofka till Alush och slog läger där.
14 Från Alush drog de vidare till Refidim och slog läger, men där fanns det inte något vatten för folket att dricka.
15 Från Refidim gick färden till Sinais öken som var nästa lägerplats 16 och sedan drog de vidare till nästa i Kivrot Hattaava.
17 Från Kivrot Hattaava färdades de till Haserot och slog läger där, sedan till lägerplatser enligt följande:
18 från Haserot till Ritma,
19 från Ritma till Rimmon Peres,
20 från Rimmon Peres till Livna,
21 från Livna till Rissa,
22 från Rissa till Kehelata,
23 från Kehelata till berget Shefer,
24 från berget Shefer till Harada,
25 från Harada till Makhelot,
26 från Makhelot till Tachat,
27 från Tachat till Terach,
28 från Terach till Mitka,
29 från Mitka till Hashmona,
30 från Hashmona till Moserot,
31 från Moserot till Bene Jaakan,
32 från Bene Jaakan till Hor Haggidgad,
33 från Hor Haggidgad till Jotvata,
34 från Jotvata till Avrona,
35 från Avrona till Esjon-Gever, 36 därifrån till Sinöknen där de slog läger vid Kadesh och
37 från Kadesh till berget Hor, på gränsen till Edoms land, där de också slog läger som de gjort på de tidigare ställena.
38 Vid berget Hor gick prästen Aron på Herrens befallning upp på berget och däruppe dog han. Detta skedde under det fyrtionde året efter det att Israels folk hade lämnat Egypten, den första dagen i den femte månaden. 39 Aron var 123 år gammal när han dog på berget Hor. 40 Det var då som den kanaaneiske kungen i Arad som bodde i Negev i Kanaans land, fick höra att Israels folk närmade sig.
41 De bröt upp från berget Hor och slog läger vid Salmona, 42 sedan i Punon 43 och därefter i Ovot 44 och i Ije Haavarim vid Moabs gräns.
45 Därifrån gick de till Divon Gad, 46 vidare till Almon Divlatajma 47 och därifrån till Avarimbergen framför Nebo och slog läger på alla dessa platser.
48 Efter att ha brutit upp från Avarimbergen, slog de läger på Moabs hedar vid floden Jordan mitt emot Jeriko.
49 Deras läger sträckte sig från Bet Hajshimot ända till Avel Hashittim på Moabs hedar.
50 Herren talade till Mose på Moabs hedar vid Jordan mitt emot Jeriko:
51 ”Tala till israeliterna: ’När ni går över floden Jordan in i Kanaans land 52 ska ni fördriva alla folk som bor där, förstöra deras avgudar och gjutna beläten och ödelägga deras offerplatser. 53 Ta landet i besittning och bosätt er där, för det har jag gett er. 54 Dela landområdena genom lottkastning i förhållande till stammarnas storlek. Ge de större områdena av landet till de större stammarna och de mindre områdena till de mindre stammarna. Det som lotten ger ska bli vars och ens del. Gör fördelningen efter era fädernestammar. 55 Men om ni inte fördriver folket som bor där, kommer de att bli som törne i era ögon och taggar i era kroppar. De ska tränga er i landet där ni bor. 56 Och då kommer jag att göra med er så som jag har planerat att göra med dem.’ ”
4 Mosebok 31-33
Svenska 1917
31 Och HERREN talade till Mose och sade:
2 »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du samlas till dina fäder.
3 Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra HERRENS hämnd på Midjan.
4 Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen I sända ut i striden.»
5 Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv tusen man, väpnade till strid.
6 Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
7 Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit Mose, och dräpte allt mankön.
8 Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med svärd.
9 Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt deras övriga gods togo de såsom byte.
10 Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras tältläger brände de upp i eld.
11 Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både människor och boskap.
12 Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.
13 Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar gingo dem till mötes utanför lägret.
14 Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
15 Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
16 Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
17 Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava haft med män, med mankön, att skaffa.
18 Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa, dem mån I låta leva för eder räkning.
19 Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och på sjunde dagen -- såväl I själva som edra fångar.
20 Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt eder.»
21 Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
22 Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
23 allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
24 Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena; därefter fån I gå in i lägret.
25 Och HERREN talade till Mose och sade:
26 Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen för menighetens familjer;
27 sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
28 Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom skatt åt HERREN.
29 Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
30 Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur, åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att iakttaga vid HERRENS tabernakel.
31 Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
32 Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,
33 av fäkreatur sjuttiotvå tusen,
34 av åsnor sextioett tusen,
35 och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.
36 Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju tusen fem hundra,
37 varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;
38 av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN sjuttiotvå;
39 av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN sextioen;
40 av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå personer.
41 Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.
42 Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose hade avskilt från krigsfolkets,
43 denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre hundra trettiosju tusen fem hundra,
44 av fäkreatur trettiosex tusen,
45 av åsnor trettio tusen fem hundra
46 och av människor sexton tusen.
47 Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
48 Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
49 Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda fattas bland oss.
50 Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
51 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags klenoder.
52 Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra femtio siklar.
53 Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
54 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS ansikte.
32 Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land, funno de att detta var en trakt för boskap.
2 Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
3 »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,
4 det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
5 Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss slippa att gå över Jordan.»
6 Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
7 Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
8 Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea för att bese landet:
9 sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet, avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som HERREN hade givit åt dem.
10 Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
11 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt hava efterföljt mig
12 ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
13 Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
14 Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
15 Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt detta folk.»
16 Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
17 Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och så vara skyddade mot landets inbyggare.
18 Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått var och en sin arvedel.
19 Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
20 Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen eder inför HERREN till kriget,
21 så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
22 om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel, och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
23 Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
24 Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
25 Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
26 Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola bliva kvar här i Gileads städer.
27 Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»
28 Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar.
29 Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN, och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva landet Gilead till besittning.
30 Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
31 Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
32 Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»
33 Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer och dessas områden, landets städer runt omkring.
34 Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,
35 Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,
36 Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.
37 Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,
38 Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma. Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.
39 Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.
40 Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där.
41 Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och kallade dem Jairs byar.
42 Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och kallade det Noba, efter sitt eget namn.
33 Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
2 Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter, alltefter som de ändrade lägerplats. Och dessa voro nu deras lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:
3 De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,
4 under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras gudar.
5 Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i Suckot.
6 Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen begynte.
7 Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.
8 Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i Mara.
9 Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig där.
10 Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.
11 Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.
12 Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.
13 Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.
14 Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där fanns intet vatten åt folket att dricka.
15 Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.
16 Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i Kibrot-Hattaava.
17 Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.
18 Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.
19 Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.
20 Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.
21 Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.
22 Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.
23 Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.
24 Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.
25 Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.
26 Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.
27 Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.
28 Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.
29 Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.
30 Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.
31 Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.
32 Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i Hor-Haggidgad.
33 Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.
34 Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.
35 och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.
36 Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin, det är Kades.
37 Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på gränsen till Edoms land.
38 Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i månaden.
39 Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på berget Hor.
40 Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
41 Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
42 Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
43 Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
44 Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid Moabs gräns.
45 Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
46 Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i Almon-Diblataima.
47 Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid Abarimbergen, framför Nebo.
48 Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
49 Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända till Abel-Hassitim på Moabs hedar.
50 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
51 Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
52 skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder skolen I ödelägga.
53 Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har jag givit landet till besittning.
54 Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom arvedel åt eder.
55 Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
56 Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.