Psaltaren 107-108
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Femte boken
(107—150)
Tacksamhet och lovprisning till Herren
107 Prisa Herren, för han är god,
hans nåd består för evigt.
2 Så ska de säga som Herren har friköpt,
de som han har befriat ur fiendens våld,
3 samlat från länderna,
från öster och väster, från norr och söder.
4 De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
utan att finna någon boplats.
5 De var hungriga, törstiga,
och deras liv tynade bort.
6 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
7 Han förde dem till den rätta vägen,
till en plats där de kunde bo.
8 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
9 Han gav vatten till den törstige
och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Där fanns de som satt i djupaste mörker,
fångna i lidandets järnbojor,
11 för de hade gjort uppror mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Därför lät han dem slita ont.
De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
13 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
14 Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
16 Han krossar portarna av koppar
och bryter sönder järnbommarna.
17 Andra var dåraktiga
och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
18 De avskydde all mat
och närmade sig dödens portar.
19 De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade,
han räddade dem från graven.
21 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
22 De ska frambära tack som offer,
sjunga om allt han gjort.
23 Andra seglade på haven med skepp
och drev handel på de stora vattnen.
24 De såg Herrens gärningar
och hans under i djupen.
25 Han talade, och en stormvind blåste upp,
så att vågorna gick höga.
26 De reste sig mot himlen
och störtade sedan mot djupen.
Modet svek dem i olyckan,
27 och de raglade och stapplade som berusade,
och all deras vishet var borta.
28 De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
29 Han lugnade stormen
och vågorna tystnade.
30 De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
32 De ska prisa honom när folket samlas
och lova honom i de äldstes krets.
33 Han förvandlar floder till öken,
vattenkällor till torr mark
34 och det bördiga landet till saltöken,
för dess invånares ondska.
35 Han gör ökenlandet till sjöar
och det uttorkade landet till vattenkällor.
36 Han låter de hungriga bosätta sig där
och bygga en stad att bo i.
37 De sår sina åkrar,
planterar sina vingårdar
och får sedan rika skördar.
38 Han välsignar dem, och de får många barn.
Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.
39 Om de blir färre, blir förödmjukade[a]
och nedtryckta av bekymmer och sorg,
40 öser han olycka över härskarna
och låter dem irra omkring i en väglös öken.
41 Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck
och låter deras familjer föröka sig som hjordar.
42 De rättsinniga ser det och gläder sig,
medan all ondska måste tiga.
43 Den som är vis bör lägga detta på minnet
och tänka på Herrens nådegärningar.
Lovprisning, bön om seger med Guds kraft
(Ps 57:8-12; 60:7-14)
108 En sång, en psalm av David.
2 Gud, mitt hjärta är orubbligt.
Jag vill sjunga och spela
av hela min själ till din ära[b].
3 Vakna upp, harpa och lyra!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
4 Herre, jag vill prisa dig bland folken,
inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
5 Din nåd är stor, högre än himlen når den,
din trofasthet upp till skyarna.
6 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
7 Befria dina älskade,
rädda oss med din starka hand, hjälp oss.
8 Gud har talat i sin helgedom:
”Jag ska triumfera,
dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen.
9 Gilead är mitt och Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm och Juda min spira.
10 Moab är mitt tvättfat,
mot Edom ska jag kasta min sko,
och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.”
11 Vem kan leda mig till den befästa staden?
Vem kan leda mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss
och inte längre velat gå ut med våra härar?
13 Hjälp oss nu mot fienden,
för människor kan inte rädda.
14 Med Gud på vår sida ska vi vinna,
för han kommer att trampa ner våra fiender.
Footnotes
- 107:39 Hebreiskans tempusform här och t.o.m. vers 42 kan betyda både något som redan hänt eller något som pågår nu.
- 108:2 …av hela min själ till din ära ordagrant: ja, min ära.Det hebreiska ordet syftar på någonting tungt, högt, magnifikt, vördnadsväckande och kan här kanske också tolkas som helhjärtenhet: Jag vill sjunga och spela av hela min själ/av hela mitt hjärta.
Psaltaren 107-108
Svenska 1917
107 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
108 En sång, en psalm av David.
2 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära.
3 Vakna upp, psaltare och harpa; jag vill väcka morgonrodnaden.
4 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN, och lovsjunga dig bland folkslagen.
5 Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen, och din trofasthet allt upp till skyarna.
6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen, och över hela jorden sträcke sig din ära.
7 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.
8 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.
9 Mitt är Gilead, mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn,
10 Juda min härskarstav; Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; över filistéernas land höjer jag jubelrop.»
11 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?
12 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
13 Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.
14 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.