Psaltaren 68-72
Svenska 1917
68 För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.
2 Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte.
3 Såsom rök fördrives, så fördrivas de av dig; likasom vaxet smälter för eld, så förgås de ogudaktiga för Guds ansikte.
4 Men de rättfärdiga äro glada, de fröjda sig inför Gud och jubla i glädje.
5 Sjungen till Guds ära, lovsägen hans namn. Gören väg för honom som drager fram genom öknarna. Hans namn är HERREN, fröjdens inför honom;
6 de faderlösas fader och änkors försvarare, Gud i sin heliga boning,
7 en Gud som förhjälper de ensamma till ett hem, och som för de fångna ut till lycka; allenast de gensträviga måste bo i en öken.
8 Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, Sela,
9 då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte; Israels Guds.
10 Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud; ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du.
11 Din skara fick bo däri; genom din godhet beredde du det åt de betryckta, o Gud.
12 Herren låter höra sitt ord, stor är skaran av kvinnor som båda glädje:
13 »Härskarornas konungar fly, de fly, och husmodern därhemma får utskifta byte.
14 Viljen I då ligga stilla inom edra hägnader? Duvans vingar äro höljda i silver, och hennes fjädrar skimra av guld.
15 När den Allsmäktige förströr konungarna i landet, faller snö på Salmon.»
16 Ett Guds berg är Basans berg, ett högtoppigt berg är Basans berg.
17 Men varför sen I så avogt, I höga berg, på det berg som Gud har utkorat till sitt säte, det där ock HERREN skall bo för alltid?
18 Guds vagnar äro tiotusenden, tusen och åter tusen; Herren drog fram med dem, Sinai är nu i helgedomen.
19 Du for upp i höjden, du tog fångar, du undfick gåvor bland människorna, ja, också de gensträviga skola bo hos HERREN Gud.
20 Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss; Gud är vår frälsning. Sela.
21 Gud är för oss en Gud som frälsar, och hos HERREN, Herren finnes räddning från döden.
22 Men Gud sönderkrossar sina fienders huvuden, krossar hjässan på den som går där med skuld.
23 Herren säger: »Från Basan skall jag hämta dem, från havets djup skall jag hämta dem upp,
24 så att du kan stampa med din fot i blod och låta dina hundars tunga få sin del av fienderna.»
25 Man ser, o Gud, ditt högtidståg, min Guds, min konungs, tåg inne i helgedomen.
26 Främst gå sångare, harpospelare följa efter, mitt ibland unga kvinnor som slå på pukor.
27 Lova Gud i församlingarna, loven Herren, I av Israels brunn.
28 Där går Benjamin, den yngste, han för dem an; där går skaran av Juda furstar, Sebulons furstar, Naftalis furstar.
29 Din Gud har beskärt dig makt; så håll nu vid makt, o Gud, vad du har gjort för oss.
30 I ditt tempel i Jerusalem bäre konungar fram sina skänker åt dig.
31 Näps odjuret i vassen, tjurarnas hop med deras kalvar, folken, må de ödmjukt hylla dig med sina silverstycken. Ja, han förströr de folk som finna behag i krig.
32 De mäktige skola komma hit från Egypten, Etiopien skall skynda hit till Gud, med gåvor i händerna.
33 I riken på jorden, sjungen till Guds ära; lovsägen Herren, Sela,
34 honom som far fram på urtidshimlarnas himmel. Ja, där låter han höra sin röst, en mäktig röst.
35 Given Gud makten; över Israel är hans härlighet, och hans makt är i skyarna.
36 Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom; Israels Gud, han giver makt och styrka åt sitt folk. Lovad vare Gud!
69 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.
37 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
70 För sångmästaren; av David, till åminnelse.
2 Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp.
3 Må de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.
4 Må de vända tillbaka i sin skam, som säga: »Rätt så, rätt så!»
5 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; och de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare Gud!»
6 Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.
71 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.
2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.
3 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.
4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.
5 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.
6 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.
7 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.
8 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.
9 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.
10 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:
11 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»
12 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.
13 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.
14 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.
15 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.
16 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.
17 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.
18 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.
19 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?
20 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.
21 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.
22 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.
23 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.
24 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.
72 Av Salomo. Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen.
2 Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt.
3 Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet.
4 Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren.
5 Dig frukte man, så länge solen varar, och så länge månen skiner, från släkte till släkte.
6 Han vare lik regnet som faller på ängen, lik en regnskur som vattnar jorden.
7 I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.
8 Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.
9 För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet.
10 Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor.
11 Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.
12 Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har.
13 Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa.
14 Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.
15 Må han leva; må man föra till honom guld från Saba. Ständigt bedje man för honom, alltid välsigne man honom.
16 Ymnigt växe säden i landet, ända till bergens topp; dess frukt må susa likasom Libanons skog; och folk blomstre upp i städerna såsom örter på marken.
17 Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig; alla hedningar prise honom säll.
18 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!
19 Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.
20 Slut på Davids, Isais sons, böner.