42 För sångmästaren; en sång av Koras söner.

² Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

³ Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

⁴ Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»

⁵ Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

⁶ Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

⁷ Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

⁸ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

⁹ Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

¹⁰ Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»

¹¹ Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»

¹² Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

43 Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor.

² Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?

³ Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar,

⁴ så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.

⁵ Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

44 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

² Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

³ Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

⁴ Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

⁵ Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

⁶ Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

⁷ Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

⁸ nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

⁹ Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

¹⁰ Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

¹¹ Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

¹² Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

¹³ Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

¹⁴ Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

¹⁵ Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

¹⁶ Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

¹⁷ när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

¹⁸ Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

¹⁹ Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

²⁰ så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

²¹ Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

²² månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

²³ Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

²⁴ Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

²⁵ Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

²⁶ Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

²⁷ Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

45 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.

² Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.

³ Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen.

⁴ Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet.

⁵ Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar.

⁶ Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat.

⁷ Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira.

⁸ Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

⁹ Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel.

¹⁰ Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.

¹¹ Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus,

¹² och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.

¹³ Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker.

¹⁴ Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt,

¹⁵ i brokigt vävda kläder föres hon till konungen; jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt; de ledas in till dig.

¹⁶ Under glädje och fröjd föras de fram, de tåga in i konungens palats.

¹⁷ I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet.

¹⁸ Ditt namn vill jag göra prisat bland alla kommande släkten; så skola ock folken lova dig, alltid och evinnerligen.

46 För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

² Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.

³ Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet;

⁴ om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela.

⁵ En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning.

⁶ Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr.

⁷ Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden.

⁸ HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

⁹ Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden.

¹⁰ Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna.

¹¹ »Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.»

¹² HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

47 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

² Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.

³ Ty HERREN är den Högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

⁴ Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter.

⁵ Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.

⁶ Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud.

⁷ Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

⁸ Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.

⁹ Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

¹⁰ Folkens ypperste hava församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk. Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar; högt är han upphöjd.

48 En sång, en psalm av Koras söner.

² Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg.

³ Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad.

⁴ Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.

⁵ Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram.

⁶ De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde.

⁷ Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas.

⁸ Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden.

⁹ Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt till evig tid. Sela.

¹⁰ Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt tempel.

¹¹ Såsom ditt namn, o Gud, så når ock ditt lov intill jordens ändar; din högra hand är full av rättfärdighet.

¹² Sions berg glädje sig, Juda döttrar fröjde sig, för dina domars skull.

¹³ Gån omkring Sion och vandren runt därom, räknen dess torn;

¹⁴ given akt på dess murar, skriden genom dess palatser, så att I kunnen förtälja därom för ett kommande släkte.

¹⁵ Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss.

49 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

² Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

³ både låga och höga, rika såväl som fattiga.

⁴ Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

⁵ Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

⁶ Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

⁷ De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

⁸ Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

⁹ För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

¹⁰ så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

¹¹ Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

¹² De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

¹³ Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

¹⁴ Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

¹⁵ Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.

¹⁶ Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

¹⁷ Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

¹⁸ Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

¹⁹ Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

²⁰ En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

50 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.

² Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.

³ Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.

⁴ Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:

⁵ »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»

⁶ Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

⁷ Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.

⁸ Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.

⁹ Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;

¹⁰ ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;

¹¹ jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.

¹² Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

¹³ Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?

¹⁴ Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.

¹⁵ Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

¹⁶ Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,

¹⁷ du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?

¹⁸ Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

¹⁹ Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.

²⁰ Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!

²¹ Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

²² I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:

²³ den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»

51 För sångmästaren; en psalm av David,

² när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till Bat-Seba.

³ Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.

⁴ Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd.

⁵ Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig.

⁶ Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar.

⁷ Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.

⁸ Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta.

⁹ Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö.

¹⁰ Låt mig förnimma fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig.

¹¹ Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar.

¹² Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande.

¹³ Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig.

¹⁴ Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande.

¹⁵ Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig.

¹⁶ Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud, så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.

¹⁷ Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov.

¹⁸ Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust.

¹⁹ Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.

²⁰ Gör väl mot Sion i din nåd, bygg upp Jerusalems murar.

²¹ Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar på ditt altare.

52 För sångmästaren; en sång av David,

² när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom: »David har gått in i Ahimeleks hus.»

³ Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare? Guds nåd varar ju beständigt.

⁴ Din tunga far efter fördärv, den är lik en skarp rakkniv, du arglistige.

⁵ Du älskar ont mer än gott, lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.

⁶ Ja, du älskar allt fördärvligt tal, du falska tunga.

⁷ Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid, han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda och utrota dig ur de levandes land. Sela.

⁸ Och de rättfärdiga skola se det och frukta, de skola le åt honom:

⁹ »Se där är den man som icke gjorde Gud till sitt värn, utan förlitade sig på sin stora rikedom, trotsig i sin lystnad!»

¹⁰ Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd i Guds hus; jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen.

¹¹ Jag skall evinnerligen tacka dig för att du har gjort det; och inför dina fromma skall jag förbida ditt namn, ty det är gott.

53 För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.

² Dårarna säga i sina hjärtan: »Det finnes ingen Gud.» Fördärv och styggelse är deras onda verk; ingen finnes, som gör vad gott är.

³ Gud skådar ned från himmelen på människors barn, för att se om det finnes någon förståndig, någon som söker Gud.

⁴ Nej, alla hava de avfallit, allasammans äro de fördärvade; ingen finnes, som gör vad gott är, det finnes icke en enda.

⁵ Hava de då intet fått förnimma, dessa ogärningsmän, dessa som uppäta mitt folk, likasom åte de bröd, och som icke åkalla Gud?

⁶ Jo, där överföll dem förskräckelse, varest intet förskräckligt var; ty Gud förströdde deras ben, när de lägrade sig mot dig. Så lät du dem komma på skam, ja, Gud förkastade dem.

⁷ Ack att från Sion komme frälsning för Israel! När Gud vill åter upprätta sitt folk, då skall Jakob fröjda sig, då skall Israel vara glad.

54 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David,

² när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu gömd hos oss.»

³ Gud, fräls mig genom ditt namn, och skaffa mig rätt genom din makt.

⁴ Gud, hör min bön, lyssna till min muns tal.

⁵ Ty främlingar resa sig upp mot mig, och våldsverkare stå efter mitt liv; de hava icke Gud för ögonen. Sela.

⁶ Se, Gud är min hjälpare, Herren uppehåller min själ.

⁷ Må det onda falla tillbaka på mina förföljare, förgör dem, du som är trofast.

⁸ Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta; jag skall prisa ditt namn, o HERRE, ty det är gott.

⁹ Ja, ur all nöd räddar det mig, och mitt öga får se med lust på mina fiender.

55 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

² Lyssna, Gud, till min bön, och fördölj dig icke för min åkallan.

³ Akta på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,

⁴ vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri. Ty de vilja draga fördärv över mig, och i vrede ansätta de mig.

⁵ Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor hava fallit över mig.

⁶ Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.

⁷ Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.

⁸ Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. Sela.

⁹ Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.

¹⁰ Fördärva dem, Herre; gör deras tungor oense. Ty våld och genstridighet ser jag i staden.

¹¹ Dag och natt gå de omkring den, ovanpå dess murar, ondska och olycka råda därinne;

¹² ja, fördärv råder därinne, och från dess torg vika icke förtryck och svek.

¹³ Se, det är icke en fiende som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan.

¹⁴ Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne,

¹⁵ du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran.

¹⁶ Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

¹⁷ Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig.

¹⁸ Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och han skall höra min röst.

¹⁹ Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.

²⁰ Gud skall höra det och giva dem svar, han som sitter på sin tron av ålder. Sela. Ty de vilja icke ändra sig, och de frukta ej Gud.

²¹ Den mannen bär händer på sin vän; han bryter sitt förbund.

²² Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.

²³ Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar.

²⁴ Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.

56 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

² Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

³ Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

⁴ Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

⁵ Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

⁶ Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

⁷ De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

⁸ Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

⁹ Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

¹⁰ Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

¹¹ Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

¹² På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

¹³ Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer.

¹⁴ Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

57 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

² Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

³ Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.

⁴ Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

⁵ Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

⁶ Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

⁷ De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

⁸ Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.

⁹ Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

¹⁰ Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

¹¹ Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

¹² Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

58 För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.

² Talen I väl i eder stumhet vad rättfärdigt är? Dömen I såsom rätt är, I människors barn?

³ Nej, i hjärtat uppgören I onda anslag; I vägen ut i landet edra händers våld.

⁴ De ogudaktiga äro avfälliga allt ifrån modersskötet; de lögnaktiga fara vilse ända från sin moders liv.

⁵ Gift är i dem, likt ormens gift; en döv huggorm likna de, en som tillstoppar sitt öra,

⁶ så att han icke hör tjusarnas röst, icke den förfarne besvärjarens.

⁷ Gud, krossa tänderna i deras mun; bryt ut, o HERRE, de unga lejonens kindtänder.

⁸ Låt dem bliva till intet, likasom vatten som förrinner. När någon skjuter sina pilar, blive de såsom utan udd.

⁹ Må han vara lik snigeln, som upplöses och förgås, lik en kvinnas foster, som ej fick skåda solen.

¹⁰ Förrän edra grytor hava hunnit märka bränslet, och medan köttet ännu är rått, skall en glödvind rycka bort det.

¹¹ Den rättfärdige skall glädja sig, när han skådar hämnden, han skall två sina fötter i den ogudaktiges blod.

¹² Och människorna skola säga: »Ja, den rättfärdige får sin lön; ja, det finnes en Gud som dömer på jorden.»

59 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.

² Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.

³ Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.

⁴ Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.

⁵ Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.

⁶ Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. Sela.

⁷ Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.

⁸ Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?»

⁹ Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.

¹⁰ Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.

¹¹ Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.

¹² Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.

¹³ Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.

¹⁴ Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. Sela.

¹⁵ Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.

¹⁶ De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.

¹⁷ Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd.

¹⁸ Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.

60 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David,

² när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

³ Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.

⁴ Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.

⁵ Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.

⁶ Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela.

⁷ På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

⁸ Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.

⁹ Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;

¹⁰ Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

¹¹ Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?

¹² Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?

¹³ Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet.

¹⁴ Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.

61 För sångmästaren, till strängaspel; av David.

² Hör, o Gud, mitt rop, akta på min bön.

³ Från jordens ända ropar jag till dig, ty mitt hjärta försmäktar; för mig upp på en klippa, som är mig alltför hög.

⁴ Ty du är min tillflykt, ett starkt torn mot fienden.

⁵ Låt mig bo i din hydda evinnerligen; under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela.

⁶ Ty du, o Gud, hör mina löften, åt dem som frukta ditt namn giver du en arvedel.

⁷ Du förökar konungens dagar; hans år skola vara från släkte till släkte.

⁸ Må han sitta på sin tron inför Gud evinnerligen; låt nåd och trofasthet bevara honom.

⁹ Då skall jag lovsjunga ditt namn till evig tid, i det jag får infria mina löften dag efter dag.

62 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

² Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.

³ Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

⁴ Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?

⁵ De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

⁶ Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.

⁷ Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.

⁸ Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.

⁹ Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

¹⁰ Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.

¹¹ Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

¹² En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;

¹³ och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.

63 En psalm av David, när han var i Juda öken.

² Gud, du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten.

³ Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära.

⁴ Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig.

⁵ Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

⁶ Min själ varder mättad såsom av märg och fett; och med jublande läppar lovsjunger min mun,

⁷ när jag kommer ihåg dig på mitt läger och under nattens väkter tänker på dig.

⁸ Ty du är min hjälp, och under dina vingars skumma jublar jag.

⁹ Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.

¹⁰ Men dessa som stå efter mitt liv och vilja fördärva det, de skola fara ned i jordens djup.

¹¹ De skola givas till pris åt svärdet, rovdjurs byte skola de varda.

¹² Men konungen skall glädja sig i Gud; berömma sig skall var och en som svär vid honom, ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.

64 För sångmästaren; en psalm av David.

² Hör, o Gud, min röst, när jag klagar, bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig.

³ Fördölj mig för de ondas hemliga råd, för ogärningsmännens larmande hop;

⁴ ty de vässa sina tungor likasom svärd, med bittra ord lägga de an såsom med pilar,

⁵ för att i lönndom skjuta den ostrafflige; plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

⁶ De befästa sig i sitt onda uppsåt, de orda om huru de skola lägga ut snaror; de säga: »Vem skulle se oss?»

⁷ De tänka ut onda anslag: »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!» Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

⁸ Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil.

⁹ De bringas på fall och få straff för sina tungors skull; var och en som ser dem rister huvudet.

¹⁰ Och alla människor varda förskräckta; de förkunna vad Gud har gjort och förstå hans verk.

¹¹ Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN och taga sin tillflykt till honom, och alla rättsinniga skola berömma sig.

65 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

² Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte.

³ Du som hör bön, till dig kommer allt kött.

⁴ Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser.

⁵ Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel.

⁶ Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran;

⁷ du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt;

⁸ du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm.

⁹ De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.

¹⁰ Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd, rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden.

¹¹ Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du.

¹² Du kröner året med ditt goda, och dina spår drypa av fetma.

¹³ Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd.

¹⁴ Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd; man höjer jubelrop och sjunger.

66 För sångmästaren; en sång, en psalm. Höjen jubel till Gud, alla länder;

² lovsjungen hans namns ära, given honom ära och pris.

³ Sägen till Gud: Huru underbara äro icke dina gärningar! För din stora makts skull visa dina fiender dig underdånighet.

⁴ Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig; de skola lovsjunga ditt namn. Sela.

⁵ Kommen och sen vad Gud har gjort; underbara äro hans gärningar mot människors barn.

⁶ Han förvandlade havet till torrt land; till fots gingo de genom floden; då gladdes vi över honom.

⁷ Genom sin makt råder han evinnerligen, hans ögon giva akt på hedningarna; de gensträviga må icke förhäva sig. Sela.

⁸ Prisen, I folk, vår Gud, och låten hans lov ljuda högt;

⁹ ty han har beskärt liv åt vår själ och har icke låtit vår fot vackla.

¹⁰ Ty väl prövade de oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras;

¹¹ du förde oss in i fängelse, du lade en tung börda på vår rygg;

¹² du lät människor fara fram över vårt huvud, vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

¹³ Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig,

¹⁴ dem till vilka mina låppar öppnade sig, och som min mun uttalade i min nöd.

¹⁵ Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig, med offerånga av vädurar; jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.

¹⁶ Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, I alla som frukten Gud, vad han har gjort mot min själ.

¹⁷ Till honom ropade jag med min mun, och lovsång var redan på min tunga.

¹⁸ Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig.

¹⁹ Men Gud har hört mig, han har aktat på mitt bönerop.

²⁰ Lovad vare Gud, som icke har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd!

67 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

² Gud vare oss nådig och välsigne oss, han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela,

³ för att man på jorden må känna din väg, bland alla hedningar din frälsning.

⁴ Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

⁵ Folkslagen glädje sig och juble, ty du dömer folken rätt, och du leder folkslagen på jorden. Sela.

⁶ Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

⁷ Jorden har givit sin gröda. Gud, vår Gud, välsigne oss.

⁸ Gud välsigne oss, och alla jordens ändar frukte honom.

68 För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.

² Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte.

³ Såsom rök fördrives, så fördrivas de av dig; likasom vaxet smälter för eld, så förgås de ogudaktiga för Guds ansikte.

⁴ Men de rättfärdiga äro glada, de fröjda sig inför Gud och jubla i glädje.

⁵ Sjungen till Guds ära, lovsägen hans namn. Gören väg för honom som drager fram genom öknarna. Hans namn är HERREN, fröjdens inför honom;

⁶ de faderlösas fader och änkors försvarare, Gud i sin heliga boning,

⁷ en Gud som förhjälper de ensamma till ett hem, och som för de fångna ut till lycka; allenast de gensträviga måste bo i en öken.

⁸ Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, Sela,

⁹ då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte; Israels Guds.

¹⁰ Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud; ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du.

¹¹ Din skara fick bo däri; genom din godhet beredde du det åt de betryckta, o Gud.

¹² Herren låter höra sitt ord, stor är skaran av kvinnor som båda glädje:

¹³ »Härskarornas konungar fly, de fly, och husmodern därhemma får utskifta byte.

¹⁴ Viljen I då ligga stilla inom edra hägnader? Duvans vingar äro höljda i silver, och hennes fjädrar skimra av guld.

¹⁵ När den Allsmäktige förströr konungarna i landet, faller snö på Salmon.»

¹⁶ Ett Guds berg är Basans berg, ett högtoppigt berg är Basans berg.

¹⁷ Men varför sen I så avogt, I höga berg, på det berg som Gud har utkorat till sitt säte, det där ock HERREN skall bo för alltid?

¹⁸ Guds vagnar äro tiotusenden, tusen och åter tusen; Herren drog fram med dem, Sinai är nu i helgedomen.

¹⁹ Du for upp i höjden, du tog fångar, du undfick gåvor bland människorna, ja, också de gensträviga skola bo hos HERREN Gud.

²⁰ Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss; Gud är vår frälsning. Sela.

²¹ Gud är för oss en Gud som frälsar, och hos HERREN, Herren finnes räddning från döden.

²² Men Gud sönderkrossar sina fienders huvuden, krossar hjässan på den som går där med skuld.

²³ Herren säger: »Från Basan skall jag hämta dem, från havets djup skall jag hämta dem upp,

²⁴ så att du kan stampa med din fot i blod och låta dina hundars tunga få sin del av fienderna.»

²⁵ Man ser, o Gud, ditt högtidståg, min Guds, min konungs, tåg inne i helgedomen.

²⁶ Främst gå sångare, harpospelare följa efter, mitt ibland unga kvinnor som slå på pukor.

²⁷ Lova Gud i församlingarna, loven Herren, I av Israels brunn.

²⁸ Där går Benjamin, den yngste, han för dem an; där går skaran av Juda furstar, Sebulons furstar, Naftalis furstar.

²⁹ Din Gud har beskärt dig makt; så håll nu vid makt, o Gud, vad du har gjort för oss.

³⁰ I ditt tempel i Jerusalem bäre konungar fram sina skänker åt dig.

³¹ Näps odjuret i vassen, tjurarnas hop med deras kalvar, folken, må de ödmjukt hylla dig med sina silverstycken. Ja, han förströr de folk som finna behag i krig.

³² De mäktige skola komma hit från Egypten, Etiopien skall skynda hit till Gud, med gåvor i händerna.

³³ I riken på jorden, sjungen till Guds ära; lovsägen Herren, Sela,

³⁴ honom som far fram på urtidshimlarnas himmel. Ja, där låter han höra sin röst, en mäktig röst.

³⁵ Given Gud makten; över Israel är hans härlighet, och hans makt är i skyarna.

³⁶ Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom; Israels Gud, han giver makt och styrka åt sitt folk. Lovad vare Gud!

69 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

² Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

³ Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

⁴ Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

⁵ Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

⁶ Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

⁷ Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

⁸ Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

⁹ främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

¹⁰ Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

¹¹ Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

¹² Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

¹³ Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

¹⁴ Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

¹⁵ Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

¹⁶ Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

¹⁷ Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

¹⁸ Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

¹⁹ Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

²⁰ Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

²¹ Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

²² De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

²³ Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

²⁴ må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

²⁵ Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

²⁶ Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

²⁷ eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

²⁸ Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

²⁹ Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

³⁰ Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

³¹ Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

³² Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

³³ När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

³⁴ Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

³⁵ Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

³⁶ Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

³⁷ Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

70 För sångmästaren; av David, till åminnelse.

² Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp.

³ Må de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.

⁴ Må de vända tillbaka i sin skam, som säga: »Rätt så, rätt så!»

⁵ Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; och de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare Gud!»

⁶ Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.

71 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

² Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

³ Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

⁴ Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

⁵ Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

⁶ Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

⁷ Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

⁸ Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

⁹ Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

¹⁰ Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

¹¹ »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

¹² Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

¹³ Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

¹⁴ Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

¹⁵ Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

¹⁶ Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

¹⁷ Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

¹⁸ Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

¹⁹ Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

²⁰ Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

²¹ Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

²² Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

²³ Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

²⁴ Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

72 Av Salomo. Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen.

² Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt.

³ Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet.

⁴ Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren.

⁵ Dig frukte man, så länge solen varar, och så länge månen skiner, från släkte till släkte.

⁶ Han vare lik regnet som faller på ängen, lik en regnskur som vattnar jorden.

⁷ I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.

⁸ Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.

⁹ För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet.

¹⁰ Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor.

¹¹ Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.

¹² Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har.

¹³ Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa.

¹⁴ Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

¹⁵ Må han leva; må man föra till honom guld från Saba. Ständigt bedje man för honom, alltid välsigne man honom.

¹⁶ Ymnigt växe säden i landet, ända till bergens topp; dess frukt må susa likasom Libanons skog; och folk blomstre upp i städerna såsom örter på marken.

¹⁷ Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig; alla hedningar prise honom säll.

¹⁸ Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!

¹⁹ Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.

²⁰ Slut på Davids, Isais sons, böner.