Psaltaren 90-106
Svenska 1917
90 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.
3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.
5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;
6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.
7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.
9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.
10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.
11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.
13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.
14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.
15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.
16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.
17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.
91 Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga,
2 han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.»
3 Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och ifrån pesten, som fördärvar.
4 Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm.
5 Du skall icke behöva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen,
6 icke pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.
7 Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det dock icke drabba dig.
8 Dina ögon skola blott skåda därpå med lust, och du skall se de ogudaktigas lön.
9 Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd», och du har gjort den Högste till din tillflykt.
10 Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda.
11 Ty han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar.
12 De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.
13 Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ned unga lejon och drakar.
14 »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom; jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.
15 Han åkallar mig, och jag skall svara honom; jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.
16 Jag skall mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.»
92 En psalm, en sång för sabbatsdagen.
2 Det är gott att tacka HERREN och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
3 att om morgonen förkunna din nåd, och när natten har kommit din trofasthet,
4 med tiosträngat instrument och psaltare, med spel på harpa.
5 Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar; jag vill jubla över dina händers verk.
6 Huru stora äro icke dina verk, o HERRE! Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.
7 En oförnuftig man besinnar det ej, och en dåre förstår icke sådant.
8 Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs och ogärningsmännen blomstra allasammans, så sker det till fördärv för evig tid.
9 Men du, HERRE, är hög evinnerligen.
10 Ty se, dina fiender, HERRE, se, dina fiender förgås, alla ogärningsmännen bliva förströdda.
11 Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens; jag varder övergjuten med frisk olja.
12 Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare och mina öron höra om de onda som resa sig upp mot mig.
13 Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd, såsom en ceder på Libanon växer han till.
14 Ja, sådana äro planterade i HERRENS hus; de grönska i vår Guds gårdar.
15 Ännu när de bliva gamla, skjuta de skott, de frodas och grönska;
16 så för att de skola förkunna att HERREN är rättfärdig, min klippa, han i vilken orätt icke finnes.
93 HERREN är min konung! Han har klätt sig i härlighet. HERREN har klätt sig, omgjordat sig med makt; därför står jordkretsen fast och vacklar icke.
2 Din tron står fast ifrån fordom tid, du är från evighet.
3 HERRE, strömmarna hava upphävt, strömmarna hava upphävt sin röst, ja, strömmarna upphäva sitt dån.
4 Men väldig är HERREN i höjden, mer än bruset av stora vatten, väldiga vatten, havets bränningar.
5 Dina vittnesbörd äro fasta alltigenom; helighet höves ditt hus, HERRE, evinnerligen.
94 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.
2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.
6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.
7 Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»
8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?
9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?
10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?
11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.
12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,
13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.
15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?
17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.
18 När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:
19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.
20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,
21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?
22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
95 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.
2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.
3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.
4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;
5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.
6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.
8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,
9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»
11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»
96 Sjungen till HERRENS ära en ny sång, sjungen till HERRENS ära, alla länder.
2 Sjungen till HERRENS ära, loven hans namn. Båden glädje var dag, förkunnen hans frälsning.
3 Förtäljen bland hedningarna hans ära, bland alla folk hans under.
4 Ty stor är HERREN och högt lovad, fruktansvärd är han mer än alla gudar.
5 Ty folkens alla gudar äro avgudar, men HERREN är den som har gjort himmelen.
6 Majestät och härlighet äro inför hans ansikte, makt och glans i hans helgedom.
7 Given åt HERREN, I folkens släkter, given åt HERREN ära och makt;
8 given åt HERREN hans namns ära, bären fram skänker, och kommen i hans gårdar.
9 Tillbedjen HERREN i helig skrud, bäven för hans ansikte, alla länder.
10 Sägen bland hedningarna: »HERREN är nu konung! Därför står jordkretsen fast och vacklar icke; han dömer folken med rättvisa.»
11 Himmelen vare glad, och jorden fröjde sig; havet bruse och allt vad däri är.
12 Marken glädje sig och allt som är därpå, ja, då juble alla skogens träd.
13 inför HERREN, ty han kommer, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.
97 HERREN är nu konung! Därför fröjde sig jorden; havsländerna glädje sig, så många som de äro.
2 Moln och töcken omgiva honom, rättfärdighet och rätt äro hans trons fäste.
3 Eld går framför honom och förbränner hans ovänner runt omkring.
4 Hans ljungeldar lysa upp jordens krets; jorden ser det och bävar.
5 Bergen smälta såsom vax för HERREN, för hela jordens Herre.
6 Himlarna förkunna hans rättfärdighet, och alla folk se hans ära.
7 Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten, de som berömma sig av avgudar. Alla gudar skola tillbedja honom.
8 Sion hör det och gläder sig, och Juda döttrar fröjda sig för dina domars skull, HERRE.
9 Ty du, HERRE, är den Högste över hela jorden; du är högt upphöjd över alla gudar.
10 I som älsken HERREN, haten det onda. Han bevarar sina frommas själar, ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
11 Ljus är utsått för den rättfärdige och glädje för de rättsinniga.
12 Glädjens, I rättfärdige, i HERREN, och prisen hans heliga namn.
98 En psalm. Sjungen till HERREN ära en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin väldiga arm.
2 HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig, han har uppenbarat sin rättfärdighet för hedningarnas ögon.
3 Han har tänkt på sin nåd och trofasthet mot Israels hus; alla jordens ändar hava sett huru vår Gud frälsar.
4 Höjen jubel till HERREN, alla länder; bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
5 Lovsjungen HERREN med harpa, med harpa och med lovsångs ljud.
6 Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud inför HERREN, konungen.
7 Havet bruse och allt vad däri är, jordens krets och de som bo därpå.
8 Strömmarna klappe i händerna, bergen juble med varandra,
9 inför HERREN, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med rättvisa.
99 HERREN är nu konung! Därför darra folken. Han som tronar på keruberna! Därför skälver jorden.
2 HERREN är stor i Sion, och upphöjd är han över alla folk.
3 Därför prisar man ditt namn, det stora och fruktansvärda. Helig är han.
4 Och konungen i sin makt älskar vad rätt är. Ja, du håller rättvisa vid makt, rätt och rättfärdighet övar du i Jakob.
5 Upphöjen HERREN, vår Gud, och tillbedjen vid hans fotapall. Helig är han.
6 Mose och Aron voro bland hans präster, och Samuel bland dem som åkallade hans namn; de ropade till HERREN, och han svarade dem.
7 I molnstoden talade han då till dem; de höllo hans vittnesbörd och den lag som han gav dem.
8 Ja, HERRE, vår Gud, du svarade dem; du var mot dem en förlåtande Gud -- och en hämnare över deras gärningar.
9 Upphöjen HERREN, vår Gud, och tillbedjen inför hans heliga berg. Ty helig är HERREN, vår Gud.
100 En tacksägelsepsalm. Höjen jubel till HERREN, alla länder.
2 Tjänen HERREN med glädje, kommen inför hans ansikte med fröjderop.
3 Förnimmen att HERREN är Gud. Han har gjort oss, och icke vi själva, till sitt folk och till får i sin hjord.
4 Gån in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov; tacken honom, loven hans namn.
5 Ty HERREN är god, hans nåd varar evinnerligen och hans trofasthet från släkte till släkte.
101 Av David; en psalm. Om nåd och rätt vill jag sjunga, dig, HERRE, lovsäga.
2 Jag vill akta på ostrafflighetens väg -- när kommer du till mig? Jag vill föra en ostrafflig vandel, där jag bor i mitt hus.
3 Jag vänder mitt öga ej till det som fördärvligt är. Att öva orättfärdighet hatar jag; sådant skall ej låda vid mig.
4 Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig; vad ont är vill jag ej veta av.
5 Den som i hemlighet förtalar sin nästa, honom vill jag förgöra; den som har stolta ögon och högmodigt hjärta, honom lider jag icke.
6 Mina ögon se efter de trogna i landet, för att de må bo hos mig; den som vandrar på ostrafflighetens väg, han får vara min tjänare.
7 Den får icke bo i mitt hus, som övar svek; den som talar lögn skall ej bestå inför mina ögon.
8 Morgon efter morgon skall jag förgöra alla ogudaktiga i landet och utrota alla ogärningsmän ur HERRENS stad.
102 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
29 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
103 Av David. Lova HERREN, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn.
2 Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort,
3 han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister,
4 han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
5 han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn.
6 HERREN gör rättfärdighetens verk och skaffar rätt åt alla förtryckta.
7 Han lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar.
8 Barmhärtig och nådig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.
9 Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen.
10 Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.
11 Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
12 Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.
13 Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
14 Ty han vet vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft.
15 En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
16 När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav.
17 Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn,
18 när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem.
19 HERREN har ställt sin tron i himmelen, och hans konungavälde omfattar allt.
20 Loven HERREN, I hans änglar, I starke hjältar, som uträtten hans befallning, så snart I hören ljudet av hans befallning.
21 Loven HERREN, I alla hans härskaror, I hans tjänare, som uträtten hans vilja.
22 Loven HERREN, I alla hans verk, varhelst hans herradöme är. Min själ, lova HERREN.
104 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
105 Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken.
2 Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.
3 Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN.
4 Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt.
5 Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar,
6 I Abrahams, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda.
7 Han är HERREN, vår Gud; över hela jorden gå hans domar.
8 Han tänker evinnerligen på sitt förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat,
9 på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak.
10 Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund;
11 han sade: »Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.»
12 Då voro de ännu en liten hop, de voro ringa och främlingar därinne.
13 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat.
14 Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull:
15 »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont.»
16 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet och fördärvade allt deras livsuppehälle,
17 då sände han åstad en man framför dem: Josef blev såld till träl.
18 Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad,
19 till den tid då hans ord uppfylldes, då HERRENS tal bevisade hans oskuld.
20 Då sände konungen och lät släppa honom lös, folkens behärskare gav honom fri.
21 Han satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom;
22 han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet.
23 Och Israel kom till Egypten, Jakob blev en gäst i Hams land.
24 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt och mäktigare än dess ovänner voro,
25 de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk, till att lägga onda råd mot hans tjänare.
26 Han sände Mose, sin tjänare, och Aron, som han hade utvalt.
27 De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land.
28 Han sände mörker och lät allt bliva mörkt; och de stodo icke emot hans ord.
29 Han förvandlade deras vatten till blod och lät så deras fiskar dö.
30 Deras land kom att vimla av paddor, ända in i deras konungars kamrar.
31 Han bjöd, och flugsvärmar kommo, mygg i hela deras land.
32 Han gav dem hagel för regn, eldslågor sände han i deras land.
33 Och han slog deras vinträd och fikonträd och bröt sönder träden i deras land.
34 Han bjöd, och gräshoppor kommo, och gräsmaskar i tallös mängd.
35 De åto upp alla örter i deras land, de åto upp frukten på deras mark.
36 Och han slog allt förstfött i deras land, förstlingen av all deras kraft.
37 Så förde han dem ut, med silver och guld, och i hans stammar var ingen som stapplade.
38 Egyptierna gladde sig, när de drogo ut; ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
39 Han bredde ut ett moln till skygd, och en eld för att lysa om natten.
40 De begärde, då lät han vaktlar komma, och med bröd från himmelen mättade han dem.
41 Han öppnade klippan, och vatten flödade; det gick genom öknen såsom en ström.
42 Ty han tänkte på sitt heliga ord, på sin tjänare Abraham.
43 Så förde han ut sitt folk med fröjd, med jubel dem som han hade utvalt.
44 Han gav åt dem hedningarnas länder, och folkens förvärv fingo de till besittning,
45 för att de skulle hålla hans stadgar och taga hans lagar i akt. Halleluja!
106 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»