Domarboken 1-2

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Israels misslyckande på slagfältet

(1:1—2:5)

1 När Josua hade dött, vände sig Israels folk till Herren för att fråga honom: ”Vilka av oss ska först gå ut i striden mot kanaanéerna?”

² Herren svarade: ”Judas stam ska gå först och jag ska ge landet i hans hand.”

³ Då sa Juda till sin bror Simon: ”Följ med mig till mitt område och strid med oss mot kanaanéerna, så ska jag hjälpa dig att inta ert område!”

Simon följde alltså med Juda. ⁴ När Juda gick till anfall, gav Herren kanaanéerna och perisséerna i deras våld och 10 000 man blev slagna vid Besek. ⁵ Det var där de stötte på Adoni-Besek, stred mot honom och besegrade kanaanéerna och perisséerna. ⁶ Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och tog honom till fånga och högg av honom tummar och stortår.

⁷ ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår har ätit av smulorna från mitt bord!” sa kung Adoni-Besek. ”Nu har Gud betalat tillbaka det jag gjort mot dem.” Man förde honom sedan till Jerusalem där han dog.

⁸ Därefter anföll Juda Jerusalem och intog det. Man dödade alla med svärd och satte eld på staden.

⁹ Sedan vände sig Judas män mot de kanaanéer som bodde i berglandskapen, i Negev och i Låglandet. ¹⁰ De ryckte fram mot kanaanéerna i Hebron, tidigare kallat Kirjat-Arba, och besegrade Sheshaj, Achiman och Talmaj. ¹¹ Därifrån tågade de mot invånarna i Devir som förut kallades Kirjat-Sefer.

¹² Kalev sa: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer ska jag ge min dotter Aksa till hustru.”

¹³ Otniel, son till Kalevs yngre bror, Kenas, intog staden och Kalev gav sin dotter Aksa till honom. ¹⁴ När hon kom till Otniel, uppmanade hon honom att be hennes far om ett stycke mark. När hon steg av från sin åsna, frågade Kalev henne: ”Är det något du önskar?”

¹⁵ Hon svarade: ”Ge mig en gåva! Du har gett mig land i Negev men ge mig några vattenkällor också!”

Då gav Kalev henne de övre och de nedre källorna.

¹⁶ Ättlingarna till Moses svärfar, kainéerna, hade följt med judéerna från Palmstaden mot Juda öken i Negev nära Arad. De slog sig ner där bland folket.

¹⁷ Därefter förenade sig Juda med sin bror Simon och de stred mot kanaanéerna vid staden Sefat. De vigde staden åt förintelse och därför kallas den Horma.^{[a] 18} Juda intog också städerna Gaza, Ashkelon och Ekron, med områdena runt omkring dem. ¹⁹ Herren hjälpte Juda att inta hela bergsbygden, men folket som bodde på slätten kunde de inte besegra, för de hade stridsvagnar av järn.

²⁰ Kalev fick Hebron som Mose hade lovat och han drev bort Anaks tre söner därifrån.

²¹ Benjamins stam jagade inte iväg jevuséerna som bodde i Jerusalem och därför bor dessa kvar bland benjaminiterna än idag.

²² Josefs stam anföll Betel och Herren var med dem. ²³ De sände ut spejare till Betel – som förut hette Lus –  ²⁴ vilka såg en man på väg ut ur staden. De lovade att skona honom, om han visade dem hur de skulle ta sig in i staden. ²⁵ Han visade dem ingången och de dödade alla invånarna utom mannen och hans familj. ²⁶ Han flyttade senare till hettiternas land och byggde upp en stad där som också fick namnet Lus, vilket den fortfarande heter.

²⁷ Manasse lyckades inte driva bort det folk som bodde i Bet-Shean, Taanak, Dor, Jivleam och Megiddo, med deras respektive kringliggande orter. Kanaanéerna hade nämligen föresatt sig att bli kvar i landet. ²⁸ När sedan israeliterna blev starkare, lät de kanaanéerna arbeta som slavar men tvingade dem aldrig att lämna landet. ²⁹ På samma sätt förhöll det sig med kanaanéerna som levde i Geser. De bodde kvar bland folket i Efraims stam.

³⁰ Sebulon lyckades inte driva bort kanaanéerna i Kitron och Nahalol men gjorde dem till slavar. ³¹ Inte heller drev Asher ut invånarna från Acko, Sidon, Achlav, Aksiv, Helba, Afik och Rechov. ³² Asheriterna bodde alltså bland de kanaanéer som redan fanns i landet när de kom dit och som de inte kunde driva bort. ³³ Naftali drev inte heller bort invånarna från Bet Shemesh eller från Bet-Anat utan fick bo bland kanaanéerna i landet. Invånarna i Bet Shemesh och Bet-Anat blev israeliternas slavar.

³⁴ Amoréerna tvingade Dans stam tillbaka till bergsbygden och hindrade dem från att komma ner på slätten. ³⁵ Amoréerna lyckades också till en början hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalvim, men när Josefs stam senare växte i styrka gjorde man dem till slavar. ³⁶ Amoréernas område började vid Akrabbimhöjden, sträckte sig till Sela och fortsatte därifrån vidare uppåt.^[b]

Israel har brutit förbundet med Gud

2 En dag kom Herrens ängel upp från Gilgal till Bokim och sa: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er, ² om ni å er sida inte ingick några förbund med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga? ³ Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de bli en pik i er och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.”

⁴ När Herrens ängel slutat tala till israeliterna, började folket att gråta högt. ⁵ Därför fick platsen heta Bokim^[c]. Där offrade de till Herren.

Folkets uppror. Herren insätter domare

(2:6—16:31)

⁶ När Josua sände iväg folket, begav sig israeliterna till sina respektive områden för att ta dem i besittning. ⁷ Folket tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel. ⁸ Herrens tjänare Josua dog vid 110 års ålder. ⁹ Han begravdes på sitt eget område vid Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash.

¹⁰ När hela den generationen hade dött och samlats till sina fäder, växte det upp en generation som varken kände Herren eller visste vad han gjort för Israel.

¹¹ De gjorde det som var ont i Herrens ögon, de tillbad baalsgudar, ¹² de vände sig bort från Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så Herrens vrede. ¹³ När de övergav Herren och tjänade Baal och astartegudinnorna, ¹⁴ flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem.

¹⁵ När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var Herren mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. ¹⁶ Men Herren utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. ¹⁷ Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. ¹⁸ Varje domare som Herren insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. ¹⁹ Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots.

²⁰ Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, ²¹ ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. ²² I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda Herren och leva som deras förfäder gjorde.” ²³ Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand.