Domarboken 2:6-9:46

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Folkets uppror. Herren insätter domare

(2:6—16:31)

⁶ När Josua sände iväg folket, begav sig israeliterna till sina respektive områden för att ta dem i besittning. ⁷ Folket tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel. ⁸ Herrens tjänare Josua dog vid 110 års ålder. ⁹ Han begravdes på sitt eget område vid Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash.

¹⁰ När hela den generationen hade dött och samlats till sina fäder, växte det upp en generation som varken kände Herren eller visste vad han gjort för Israel.

¹¹ De gjorde det som var ont i Herrens ögon, de tillbad baalsgudar, ¹² de vände sig bort från Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så Herrens vrede. ¹³ När de övergav Herren och tjänade Baal och astartegudinnorna, ¹⁴ flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem.

¹⁵ När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var Herren mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. ¹⁶ Men Herren utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. ¹⁷ Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. ¹⁸ Varje domare som Herren insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. ¹⁹ Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots.

²⁰ Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, ²¹ ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. ²² I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda Herren och leva som deras förfäder gjorde.” ²³ Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand.

3 Här följer en förteckning över de folk som Herren lämnade kvar i landet för att pröva dem i Israel som inte varit med om krigen i Kanaan ² och det gjorde han för att ge de kommande generationerna i Israel tillfälle att lära sig kriga, de som saknade erfarenhet av det: ³ filistéernas fem hövdingadömen, alla kanaanéer och sidonier, samt hivéerna som bodde i Libanons bergsbygd från Baal Hermon till Levo-Hamat.

⁴ Dessa folk fanns kvar för att Israel skulle prövas, för att det skulle visa sig om de skulle lyda de befallningar som Herren hade gett deras förfäder genom Mose. ⁵ Israeliterna bodde därför bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. ⁶ De tog deras unga kvinnor till hustrur och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män och de tillbad deras avgudar.

Otniel

⁷ Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tillbad avgudar som baalerna och asherorna.

⁸ Herrens vrede riktades därför mot Israel och han lät Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim, besegra dem. I åtta år fick de tjäna Kushan Rishatajim, ⁹ men när folket ropade till Herren, utsåg han Kalevs brorson Otniel, son till Kenas, Kalevs yngre bror, till att rädda dem.

¹⁰ Herrens Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare och drog ut i strid. Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans hand, så att han kunde besegra honom.

¹¹ Sedan blev det fred i landet i fyrtio år ända tills Otniel, Kenas son, dog.

Ehud

¹² När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i Herrens ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. ¹³ Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden^[a]. ¹⁴ Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon.

¹⁵ Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. ¹⁶ Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. ¹⁷ När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, ¹⁸ sände han iväg dem som burit den. ¹⁹ Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen.

”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. ²⁰ Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!”

Kung Eglon reste sig från sin stol. ²¹ Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk ²² att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, ²³ skyndade sig ut och låste dörren efter sig.

²⁴ När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” ²⁵ Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet.

²⁶ Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. ²⁷ När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen.

²⁸ ”Följ mig!” sa han till dem. ”Herren ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!”

De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. ²⁹ Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. ³⁰ Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år.

Shamgar

³¹ Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel.

Debora och Barak

4 Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i Herrens ögon ² och därför lät Herren dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. ³ Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till Herren.

⁴ Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. ⁵ Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. ⁶ En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. ⁷ Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”

⁸ ”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.

⁹ ”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.

¹⁰ Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. ¹¹ Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.

¹² När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, ¹³ samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. ¹⁴ ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”

När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, ¹⁵ lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. ¹⁶ Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.

¹⁷ Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.

¹⁸ Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. ¹⁹ ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. ²⁰ ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”

²¹ Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.

²² När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. ²³ Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin ²⁴ och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott.

Deboras och Baraks sång

5 Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång:

Därefter fick landet fred i fyrtio år.

Gideon och hans familj

6 Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon och han lät dem komma under Midjans välde i sju år. ² Midjaniterna förtryckte dem, så att israeliterna tog sin tillflykt till grottor och hålor i bergen. ³ Varje gång israeliterna hade sått, kom plundrare från Midjan, Amalek och andra folk från öst och angrep dem. ⁴ De slog läger på fälten och förstörde skörden. Ända ner till Gaza blev landet skövlat. De lämnade inte någonting kvar att äta och inte heller får, oxar och åsnor. ⁵ De kom med sina hjordar och tält, talrika som gräshoppor i svärmar. De kom med sina kameler, alltför många för att kunna räknas, och de stannade ända tills de hade förstört allt som fanns i landet. ⁶ Midjaniternas plundringar gjorde Israel fattigt och de ropade till Herren. ⁷ När israeliterna ropade till Herren för midjaniternas skull, ⁸ sände han en profet till dem som sa: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag förde er ut från Egyptens slaveri ⁹ och räddade er från egypterna och från alla som behandlade er illa. Jag fördrev era fiender och gav er det här landet. ¹⁰ Jag talade om för er att jag är Herren, er Gud, och att ni inte fick tillbe de gudar som dyrkas av amoréerna i vars land ni bor, men ni lyssnade inte till mig.’ ”

¹¹ Men en dag kom Herrens ängel och satte sig under terebinten vid Ofra på den mark som tillhörde aviesriten Joash. Där höll Joashs son Gideon på att tröska vete i vinpressen som gav honom skydd för midjaniterna.

¹² Herrens ängel visade sig då för honom och sa: ”Du tappre soldat, Herren är med dig!”

¹³ ”Herre, om Herren verkligen är med oss, varför har då allt det här hänt?” svarade Gideon. ”Och hur är det då med alla under som våra förfäder har talat med oss om, som när Gud förde ut dem ur Egypten? Nej, nu har Herren alldeles lämnat oss och han låter midjaniterna göra slut på oss!”

¹⁴ Då vände sig Herren till honom och sa: ”Jag ska göra dig stark! Gå och rädda Israel undan midjaniternas våld! Det är jag som sänder dig!” ¹⁵ ”Men Herre, hur ska jag kunna rädda Israel?” svarade Gideon. ”Min släkt är den oansenligaste i hela Manasses stam och jag själv är den i familjen man sist skulle tänka på för ett sådant uppdrag!” ¹⁶ ”Men jag ska vara med dig!” svarade Herren. ”Du kommer att besegra midjaniterna som om de vore en enda man.”

¹⁷ ”Om du ser välvilligt på mig”, svarade Gideon, ”så ge mig ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig! ¹⁸ Men stanna kvar här, så ska jag gå och hämta en gåva åt dig.” ”Jag ska stanna här tills du kommer tillbaka,” svarade han.

¹⁹ Gideon skyndade sig då hem och tillredde en killing och bakade ojäst bröd av en hel säck^[d] mjöl. Sedan lade han köttet i en korg och hällde spadet i ett kärl och bar fram det till budbäraren som satt kvar vid terebinten och ställde fram det.

²⁰ ”Lägg brödet och köttet där på berghällen och häll över spadet!” sa budbäraren till honom. När Gideon gjort som han blivit tillsagd, ²¹ rörde Herrens ängel vid köttet och brödet med spetsen av sin stav och plötsligt slog det upp eld ur klippan och köttet och brödet brann upp. Samtidigt försvann Herrens ängel.

²² När Gideon förstod att det verkligen varit Herrens ängel som talat med honom, utropade han: ”Vad ska jag ta mig till, Herre Gud, för jag har ju sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” ²³ ”Du behöver inte vara rädd!” sa Herren till honom. ”Du ska inte dö!”

Gideon river ner Baals altare

²⁴ Och Gideon byggde upp ett altare där och kallade det ”Herren är frid”. Altaret finns fortfarande kvar i aviesriternas Ofra.

²⁵ På natten sa Herren till Gideon att ta den andre i ordningen av faderns tjurar, den som var sju år gammal, föra fram den till hans fars baalsaltare, riva ner altaret och hugga sönder asherapålen som stod bredvid.

²⁶ ”Bygg ett altare åt Herren, din Gud! Du ska bygga det uppe på denna kulle. Offra sedan tjuren som ett brännoffer till Herren och använd virket från den nedhuggna asherapålen som ved!”

²⁷ Gideon tog med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt. Men han gjorde det på natten, för han var rädd att bli upptäckt av de övriga familjemedlemmarna och folket i staden. Han gjorde det därför på natten.

²⁸ Tidigt följande morgon var det några som fick se att baalsaltaret var nerrivet, att asherapålen bredvid var borta och att ett nytt altare hade byggts upp på vilket tjuren hade offrats som brännoffer.

²⁹ ”Vem har gjort det här?” frågade man varandra. När de undersökte saken och hörde sig för, kom det fram att det var Gideon, Joashs son, som gjort det. ³⁰ ”För hit din son”, ropade de till Joash. ”Han måste dö! Han har rivit ner baalsaltaret och huggit sönder asheran som stod intill.”

³¹ Men Joash gav folket svar på tal: ”Vill ni försvara Baals sak? Behöver han verkligen er hjälp? Den som försvarar hans sak ska dödas innan morgonen kommer. Om Baal är en verklig gud, låt honom då försvara sig själv mot den som rivit ner hans altare!”

³² Från den dagen kallades Gideon för Jerubbaal som det sades: Låt Baal försvara sig mot den som river hans altare.

Gideon lägger ut ull

³³ Strax därefter förenade sig midjaniterna, amalekiterna och folk österifrån. De gick över floden Jordan och slog läger i Jisreels dal. ³⁴ Då kom Herrens Ande över Gideon. Han blåste i ett horn och aviesriterna kom och följde honom. ³⁵ Han sände också budbärare till Manasse, Asher, Sebulon och Naftali och uppmanade dem att gå med i striden. Alla följde hans uppmaning. ³⁶ Då sa Gideon till Gud: ”Om du tänker använda mig för att rädda Israel som du har lovat, ³⁷ bevisa det då genom att låta den ull jag lägger ut på tröskplatsen i kväll vara våt av dagg i morgon bitti, men låt marken förbli torr. Då vet jag att du tänker rädda Israel genom mig, som du har lovat.”

³⁸ Och just så blev det. När Gideon kom till tröskplatsen nästa morgon och kramade ur ullen, fick han en hel skål full med vatten.

³⁹ Då sa Gideon till Herren: ”Bli inte arg på mig, utan låt mig få göra ett försök till. Den här gången ska ullen förbli torr, medan marken runt omkring är våt av dagg.”

⁴⁰ Herren gjorde det som Gideon hade önskat. Den natten förblev ullen torr, medan marken runt omkring var täckt av dagg.

Gideon besegrar midjaniterna

7 Tidigt nästa morgon slog Gideon, eller Jerubbaal som han nu också kallades, och hans armé läger vid Harodkällan. Midjaniternas läger låg norr om dem nere i dalen vid foten av Morehöjden.

² Då sa Herren till Gideon: ”Ni är alldeles för många! Jag kan inte låta er allesammans strida mot midjaniterna, för då kommer Israels folk att skryta och säga: ’Vi klarade vår räddning själva.’ ³ Meddela folket att alla som är rädda och oroliga får lämna Gilboaberget och gå hem.” 22 000 man vände då hem igen och 10 000 blev kvar.

⁴ ”Det är fortfarande för många”, sa Herren till Gideon. ”För ner dem till källan, så ska jag göra ett urval åt dig. Den, om vilken jag säger till dig att han ska gå med dig, ska följa med och den, om vilken jag säger att han inte ska gå med dig, ska inte följa med.” ⁵ Gideon samlade dem alltså nere vid vattnet och där sa Herren till honom: ”De som lapar i sig vattnet som en hund, ska du skilja från dem som lägger sig på knä för att dricka.” ⁶ Det var bara trehundra man som lapade ur handen. Alla de övriga föll på knä och drack.

⁷ ”Jag ska rädda er med dessa trehundra som lapade vattnet ur sin hand,” sa Herren till Gideon. ”Skicka hem alla de andra!” ⁸ När Gideon hade samlat ihop allas proviant och horn, skickade han hem de övriga israeliterna och behöll de trehundra. Midjaniternas läger låg nedanför honom på slätten.

⁹ På natten sa Herren till Gideon: ”Bryt upp nu! Anfall lägret, för jag ska ge det i ditt våld. ¹⁰ Men om du är rädd och tvekar, ska du först gå ner till deras läger med din tjänare Pura ¹¹ och lyssna till vad de säger om er. Du kommer att få mod att anfalla lägret.”

Gideon tog alltså med sig Pura och de gick fram till utkanten av lägret. ¹² Midjaniterna, amalekiterna och östlänningarna uppfyllde dalen som gräshoppor och det var lika omöjligt att räkna deras kameler som sanden på havsstranden. ¹³ Gideon kom fram, just som en man höll på att berätta en dröm för sina kamrater.

”Jag hade en dröm”, sa han. ”Jag såg en kornbrödskaka som rullade in i midjaniternas läger. Den rullade fram mot vårt tält så att det slogs omkull och blev liggande.”

¹⁴ ”Din dröm kan bara betyda en sak”, sa hans kamrat, ”israeliten Gideons, Joashs sons, svärd. Gud har överlämnat midjaniterna och hela lägret åt honom.”

¹⁵ När Gideon hörde om drömmen och dess uttydning, tillbad han Gud. Han återvände till Israels läger och ropade: ”Gör er genast i ordning, för Herren har gett midjaniternas läger i er hand!”

¹⁶ Han delade upp de trehundra männen i tre grupper och gav varje man ett horn och en lerkruka med en fackla i. ¹⁷ Sedan sa han till dem: ”När jag kommer till de första vakterna vid förposten, ska ni göra som jag gör. ¹⁸ Så snart jag och männen i min grupp blåser i hornen, ska ni också blåsa i era horn från alla håll runt lägret och sedan ropa: ’För Herren och för Gideon!’ ”

¹⁹ Gideon och hans hundra män nådde lägrets utkant strax efter vaktavlösningen vid midnatt.

De blåste i sina horn och slog sönder lerkrukorna de hade med sig. ²⁰ Alla tre grupperna gjorde likadant. De blåste i hornen och krossade krukorna. De tog facklorna med den vänstra handen och höll i högra handen hornen de stötte i och ropade: ”Svärd för Herren och för Gideon!”

²¹ Sedan stod de där, var och en på sin plats runt lägret, medan hela lägret irrade omkring, skrek och flydde. ²² När de blåste i de trehundra hornen, lät Herren dem börja slåss mot varandra överallt i hela lägret. De flydde ända bort till Bet Hashitta nära Serera och förbi Tabbat till trakten av Avel Mechola.

²³ Alla israeliterna samlades från Naftali, Asher och Manasse och de förföljde midjaniterna. ²⁴ Gideon skickade också ut budbärare över hela Efraims bergsbygd med order att dra ut mot midjaniterna och spärra övergångsställena vid Jordan ända upp till Bet Bara. Efraims män samlades och spärrade flodövergångarna ända till Bet Bara vid Jordan.

²⁵ Orev och Seev, midjaniternas två generaler blev tillfångatagna. Orev dödades vid den klippa som nu bär hans namn och Seev blev dödad vid det som numera kallas Seevs vinpress. Israeliterna fortsatte att förfölja midjaniterna och tog med sig Orevs och Seevs huvuden över Jordan och till Gideon.

Gideon straffar dem som svikit

8 Men ledarna för Efraims stam sa till Gideon: ”Varför gjorde du så här mot oss? Varför skickade du inte bud till oss när du gav dig iväg för att strida mot midjaniterna?” anklagade de honom. ² Gideon svarade: ”Vad har jag gjort som kan jämföras med er? Är inte Efraims efterskörd mer än Aviesers vinskörd? ³ Gud lät er ta de midjanitiska generalerna Orev och Seev till fånga. Vad har jag uträttat jämfört med er?”

Med dessa ord lyckades Gideon få ledarna att lugna sig.

⁴ Gideon gick nu över Jordan med sina trehundra män. Trots att alla var mycket trötta, förföljde de fortfarande fienden. ⁵ Han bad de styrande i Suckot om några brödkakor för männen som var alldeles utmattade och sa: ”Jag förföljer Sevach och Salmunna, midjaniternas kungar.” ⁶ ”Ni har ju inte tagit dem till fånga än!” svarade ledarna i Suckot. ”Varför skulle vi förse din här med bröd?” ⁷ Då varnade Gideon dem: ”När Herren låtit oss få tag i dem, ska jag komma tillbaka och slita sönder er med törnen och tistlar från öknen!”

⁸ Därefter drog han upp till Penuel och bad att få mat där, men han fick samma svar. ⁹ Han sa då till Penuels män: ”När jag återvänder i triumf, ska jag riva ner detta torn!”

¹⁰ Just då befann sig kung Sevach och kung Salmunna i Karkor med de 15 000 man som var allt som återstod av arméerna från östern. Över 120 000 man hade redan dödats. ¹¹ Då gick Gideon runt dem på karavanvägen öster om Novach och Jogbeha och överraskade den midjanitiska armén med ett anfall. ¹² De båda kungarna flydde, men Gideon förföljde dem och tog dem till fånga och slog hela hären med skräck.

¹³ När Gideon, Joashs son, senare återvände från striden genom Herespasset, ¹⁴ fick han tag i en ung man från Suckot. Gideon förhörde honom och fick honom att skriva ner namnen på alla de sjuttiosju ledarna och äldste i staden.

¹⁵ När Gideon kom till Suckot sa han: ”Nu är Sevach och Salmunna här! Ni hånade mig och sa: ’Ni har ju inte tagit dem till fånga än! Varför skulle vi förse dina utmattade trupper med bröd?’ ”

¹⁶ Han grep de äldste i staden och straffade dem sedan med törnen och tistlar. ¹⁷ Han rev också ner tornet i Penuel och dödade männen där.

¹⁸ Sedan frågade Gideon Sevach och Salmunna: ”De män ni dödade vid Tabor, hur såg de ut?” De svarade: ”De såg ut som du, som kungasöner!” ¹⁹ ”Det måste ha varit mina bröder, min mors söner!” utropade Gideon. ”Så sant Herren lever, om ni hade låtit dem leva, skulle jag inte döda er!”

²⁰ Sedan vände han sig till sin äldste son Jeter och uppmanade honom att döda dem. Men pojken var bara barnet och var rädd för att dra sitt svärd.

²¹ Då sa Sevach och Salmunna till Gideon: ”Du kan göra det själv. Det måste till en mans styrka!” Då gick Gideon fram och dödade dem och tog de prydnader^[e] som hängde kring deras kamelers halsar.

Gideon vill inte bli kung

²² Israels män vädjade till Gideon: ”Härska över oss, du och din son och din sonson, för du har räddat oss från Midjans makt!”

²³ ”Jag ska inte bli er kung och inte min son heller!” svarade Gideon. ”Herren är er kung! ²⁴ Men jag har en önskan. Ge mig en ring var av det ni tagit som byte!” Fienderna var nämligen ismaeliter och de brukade ha guldringar i öronen.

²⁵ ”Det ska vi gärna göra!” svarade de och bredde ut ett tygstycke. Där lade var och en ringarna från bytet. ²⁶ Den sammanlagda vikten blev 1 700 siklar, nästan tjugo kilo. Till detta kom värdet av halsprydnaderna, de purpurrödfärgade kläderna och kamelernas halskedjor.

²⁷ Gideon gjorde en efod av guldet och satte upp den i sin hemstad Ofra. Men alla i Israel började snart trolöst tillbe den. Därför blev den till olycka för Gideon och hans familj.

Gideon dör

²⁸ Så gick det alltså till när Midjan blev kuvat av Israel. Midjan reste sig aldrig mer och Israel hade fred i fyrtio år under återstoden av Gideons livstid. ²⁹ Jerubbaal, Joashs son, återvände hem efter kriget ³⁰ och fick inte mindre än sjuttio söner, för han skaffade sig många hustrur. ³¹ Han hade också en bihustru i Shekem som födde honom sonen Avimelek.

³² Gideon, Joashs son, dog vid hög ålder och man begravde honom i hans far Joashs grav i Ofra i det aviesritiska landet.

³³ Men så snart Gideon var död, var israeliterna trolösa och vände sig till baalsgudarna och gjorde Baal Berit till sin gud. ³⁴ De kom inte längre ihåg Herren, sin Gud, fast han hade räddat dem från alla deras fiender runt omkring dem. ³⁵ Inte heller visade de någon godhet mot Jerubbaals, dvs. Gideons, familj trots allt som han hade gjort för dem.

Avimelek försöker bli kung

9 En dag gick Jerubbaals son Avimelek till Shekem för att tala med sina morbröder. Han talade till dem och till hela sin mors släkt:

² ”Gå och fråga Shekems ledare om de hellre vill ha sjuttio kungar, Jerubbaals sjuttio söner, än en enda. Tänk på mig som är av ert eget kött och blod!”

³ Hans morbröder gick då till de ledande männen i staden och lade fram Avimeleks förslag. De ansåg att eftersom han var deras släkting, så kunde de acceptera honom. ⁴ De gav honom sjuttio siklar silver från Baal Berits tempel och för dem anställde han en del löst folk, äventyrare som följde honom. ⁵ Han gick till sin fars hus i Ofra och dödade alla sina sjuttio halvbröder, Jerubbaals söner, på en sten, utom en, Jotam, den yngste av dem alla, som lyckades fly och gömma sig. ⁶ Därefter samlades alla invånare i Shekem och Bet Millo och utropade Avimelek till kung under eken invid minnesstenen i Shekem.

⁷ När Jotam hörde detta, ställde han sig högst uppe på berget Gerisim och ropade till dem: ”Hör på mig, Shekems invånare, så att Gud ska höra er! ⁸ En gång beslutade träden att smörja en kung över sig. Först bad de olivträdet att bli deras kung, ⁹ men det svarade:

’Skulle jag sluta att ge olivolja med vilken både Gud och människor äras för att stå och svaja över de andra träden?’

¹⁰ Då vände de sig till fikonträdet. ’Kan inte du bli vår kung?’

¹¹ Men fikonträdet vägrade också: ’Skulle jag sluta att bära ljuvlig frukt bara för att svaja över de andra träden?’

¹² Då tillfrågades vinstocken: ’Kan inte du regera över oss?’

¹³ Men vinstocken svarade: ’Skulle jag sluta att ge vin som gläder både gudar och människor bara för att svaja över de andra träden?’

¹⁴ Då vände de sig slutligen till törnbusken: ’Du kan väl bli vår kung!’

¹⁵ Då svarade törnbusken: ’Om det verkligen är sant att ni vill smörja mig till er kung, så kom då och ta er tillflykt under min skugga. Om ni inte gör det, ska eld komma ut ur törnbusken och bränna ner cedrarna i Libanon!’

¹⁶ Tänk därför efter, om ni har handlat hederligt och rätt, när ni har utropat Avimelek till kung! Är det rätt mot Jerubbaal och alla hans ättlingar? Är det vad hans gärningar förtjänat? ¹⁷ Min far stred för er och riskerade livet för att befria er från midjaniterna, ¹⁸ men ändå har ni gjort uppror mot min fars familj och avrättat hans sjuttio söner på en och samma sten. Och nu har ni utropat hans slavinnas son, Avimelek, till er kung därför att han är släkt med er. ¹⁹ Om ni har handlat rätt mot Jerubbaal och hans familj, då ska ni och Avimelek få glädjas över varandra. ²⁰ Men om ni har handlat orätt, då ska eld komma från Avimelek och förtära invånarna i Shekem och Bet Millo och en eld från dem ska i sin tur förtära Avimelek!”

²¹ Jotam flydde och bosatte sig i Beer. Han var rädd för sin bror Avimelek.

²² När Avimelek härskat över israeliterna i tre år, ²³ lät Gud fiendskap uppstå mellan Avimelek och invånarna i Shekem som avföll från honom. ²⁴ Detta skedde som hämnd för våldsdådet mot Jerubbaals sjuttio söner. Deras bror Avimelek som dräpte dem och männen i Shekem som medverkade till det skulle nu få sitt straff. ²⁵ Shekems män lade sig i bakhåll i bergen för de förbipasserande för att råna dem. Men någon varnade Avimelek för detta. ²⁶ Samtidigt flyttade Gaal, Eveds son, in i Shekem tillsammans med sina bröder. Shekems invånare fick förtroende för honom. ²⁷ De gick ut på fältet, skördade och trampade druvorna och samlades till en skördefest i avgudatemplet. De åt och drack och började uttala förbannelser över Avimelek.

²⁸ ”Vem är egentligen Avimelek?” frågade Gaal, Eveds son. ”Och Shekem? Varför ska vi vara hans tjänare? Är han inte Jerubbaals son och Sevul hans tillsyningsman? Nej, tjäna ättlingar till Hamor, Shekems far! Varför skulle vi tjäna Avimelek? ²⁹ Om jag bara hade makt över detta folk, så skulle jag snart göra mig av med Avimelek och säga till honom: ’Samla ihop en här och kom och strid mot mig!’ ”

³⁰ Men när Sevul, borgmästaren i staden fick höra vad Gaal hade sagt, blev han rasande. ³¹ Han sände i hemlighet ett meddelande till Avimelek och lät honom veta vad som höll på att hända: ”Gaal, Eveds son, och hans släktingar har flyttat till Shekem och nu försöker de få hela staden mot dig. ³² Kom med dina män i kväll! Göm er på fälten ³³ och storma sedan staden på morgonen när solen går upp. När Gaal och hans män kommer ut för att strida mot dig, kan du göra vad du vill med dem!”

³⁴ Avimelek och hans män bröt upp och lade sig i bakhåll på natten uppdelade i fyra grupper utanför Shekem. ³⁵ På morgonen när Gaal, Eveds son, stod i stadsporten, kom Avimelek och hans män fram från sitt bakhåll.

³⁶ När Gaal såg dem, ropade han till Sevul: ”Titta upp mot berget där! Det kommer folk där uppifrån.”

”Nej”, svarade Sevul. ”Det är bara skuggor av bergen som du tar för människor.” ³⁷ ”Jo, titta där! Det kommer folk från landets mitt”, fortsatte Gaal. ”Och där kommer andra på vägen förbi teckentydareken!”

³⁸ Då sa Sevul till honom: ”Hur är det nu med alla dina stora ord? Vem var det som sa: ’Vem är egentligen Avimelek, och varför skulle vi tjäna honom?’ Här är folket du föraktade. Gå nu ut och strid mot dem!” ³⁹ Gaal drog då ut med männen från Shekem och stred mot Avimelek. ⁴⁰ Avimelek drev honom tillbaka, han flydde och det låg sårade och döda ända fram till stadsporten.

⁴¹ Avimelek bodde sedan kvar i Aruma, men Sevul drev ut Gaal och hans bröder ur staden och lät dem inte längre bo där.

⁴² Dagen därpå gick folket i Shekem ut på fälten. Någon hade förvarnat Avimelek om detta ⁴³ och han lade sig i bakhåll med sina män som han delat upp i tre grupper. När han såg männen från staden komma ut, rusade de fram och gick till attack. ⁴⁴ Avimelek och hans grupp stormade fram mot stadsporten och ställde sig framför den, medan de andra två grupperna attackerade och dödade dem som var på fälten. ⁴⁵ Avimelek anföll staden hela dagen tills han intagit hela staden och dödat alla som befann sig där inne. Han jämnade den med marken och strödde salt över platsen. ⁴⁶ När Shekemtornets invånare hörde detta, tog de sin tillflykt till fästningen^[f] vid El Berits tempel.