2 Kungaboken 17-18
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Hosea regerar i Israel
17 I Achas tolfte regeringsår i Juda blev Hosea, Elas son, Israels kung i Samarien. Han regerade i nio år. 2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, men inte som sina företrädare.
3 Kung Salmanassar av Assyrien drog ut i krig mot Hosea, som måste underordna sig den assyriske kungen och betala skatt till honom. 4 Den assyriske kungen upptäckte att Hosea höll på att förråda honom genom att han sänt kurirer till kung So i Egypten. Han betalade inte heller längre den årliga skatten, och därför grep Salmanassar honom och satte honom i fängelse.
5 Den assyriske kungen invaderade hela landet, tågade mot Samaria och belägrade staden under tre års tid. 6 I kung Hoseas nionde regeringsår intog Assyriens kung Samaria och förde bort folket till Assyrien. De fick bosätta sig i Halach, utmed floden Havor i Gosan, och i Mediens städer.
Israel förs bort i fångenskap
7 Detta hände därför att israeliterna syndat mot Herren, sin Gud, som hade fört dem ut ur Egypten, från faraos, den egyptiske kungens förtryck. De hade tillbett andra gudar 8 och följt sedvänjorna hos de folk som Herren hade fördrivit för dem, liksom de israeliska kungarnas seder och bruk.
9 Israels folk hade också i tysthet gjort det som inte var rätt i Herrens, deras Guds, ögon och de hade byggt offerplatser överallt där de bodde, i byar med vakttorn såväl som i städer. 10 De hade rest stenstoder och asherapålar på alla höjder och under alla grönskande träd, 11 och de hade tänt rökelse på alla höjder, på samma sätt som alla de olika folk som Herren hade drivit undan för dem. Israels folk hade alltså gjort mycket ont som hade orsakat Herrens vrede. 12 De tillbad avgudar, trots Herrens uttryckliga förbud.
13 Herren hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: ”Vänd om från era onda vägar! Lyd mina bud och stadgar enligt den lag som jag gett era förfäder och sänt till er genom mina tjänare profeterna!” 14 Men de ville inte lyssna. De var lika motspänstiga som sina förfäder och vägrade att tro på Herren, sin Gud. 15 De förkastade hans föreskrifter och det förbund han hade ingått med deras förfäder och de förordningar han gett dem, och de följde värdelösa avgudar och blev själva värdelösa. De gjorde som folken omkring, fast Herren hade befallt dem att inte göra så. 16 De övergav alla Herrens, sin Guds, befallningar och gjorde sig två gjutna kalvar och en asherapåle. De böjde sig ner inför himlens hela härskara och tillbad Baal. 17 De offrade sina söner och döttrar i eld, de bedrev spådom, använde sig av trolldom och sålde sig själva till det som var ont i Herrens ögon och väckte så hans vrede. 18 Herren blev så vred på Israel att han utplånade dem ur sin åsyn, tills bara Judas stam fanns kvar.
19 Men inte heller Juda lydde Herrens, sin Guds, befallningar, utan följde samma seder och bruk som Israel. 20 Herren förkastade alltså hela Israels folk, och han förödmjukade dem och överlämnade dem åt plundrare, tills han hade stött ut dem från sig helt och hållet.
21 När Herren slet Israel ifrån Davids ätt, gjorde de Jerobeam, Nevats son, till kung. Han lockade Israel bort från Herrens vägar och fick dem att begå en svår synd. 22 Israeliterna höll sig kvar i alla Jerobeams synder och upphörde inte med dem 23 förrän Herren drev bort dem, precis som han hade varnat genom sina tjänare profeterna. Israeliterna fördes alltså bort från sitt land till Assyrien, där de är än i dag.
Andra folk bosätter sig i landet
24 Kungen av Assyrien hämtade folk från Babylon, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och lät dem bosätta sig i Samariens städer i stället för israeliterna. De övertog alltså Samarien och bosatte sig i dess städer. 25 Till att börja med tillbad de inte Herren, och därför sände han dit lejon som dödade en del av dem.
26 Man rapporterade då till kungen i Assyrien: ”De folk du har utvisat och placerat i Samariens städer känner inte till hur landets Gud ska dyrkas, och därför har han sänt lejon bland dem som håller på att döda dem, därför att folk inte vet hur de ska dyrka honom.”
27 Då befallde kungen i Assyrien att en av de landsflyktiga prästerna från Samarien skulle få återvända, bosätta sig där och lära invånarna hur landets Gud skulle dyrkas. 28 En av prästerna, som förts bort till Samarien, återvände alltså till Betel och undervisade hur de skulle dyrka Herren.
29 Men varje folkgrupp tillverkade också sina egna gudar på var sin ort. De placerade dem i templen som samarierna hade ställt upp på sina offerplatser. 30 De som kom från Babylon gjorde Suckot-Benot, de som kom från Kuta gjorde Nergal och folket från Hamat gjorde Ashima. 31 De från Avva gjorde Nivchas och Tartak, och folket från Sefarvajim brände sina egna barn åt Sefarvajims gudar Adrammelek och Anammelek.
32 De fruktade också Herren, men utsåg bland sig själva präster som skulle tjänstgöra i templen på offerplatserna. 33 Samtidigt som de fruktade Herren, fortsatte de att tjäna sina egna gudar och följa sederna hos de folk som de kom ifrån. 34 Än i dag håller de fast vid sina gamla seder i stället för att frukta Herren och lyda de stadgar och bud, den lag Herren gav till Jakobs ättlingar, den Jakob som Herren gav namnet Israel. 35 Herren hade ju slutit ett förbund med dem och befallt: ”Ni ska inte dyrka några andra gudar, inte tillbe dem, tjäna dem eller offra till dem. 36 Det är bara Herren ni ska be till, honom, som förde er ut ur Egypten med stor makt och utsträckt arm. Honom ska ni dyrka, honom ska ni tillbe, och till honom ska ni offra. 37 De föreskrifter och bud, den lag och befallning som han skrev åt er, ska ni alltid noggrant hålla och inte tillbe andra gudar. 38 Glöm inte förbundet som jag slöt med er och dyrka inte andra gudar. Han ska rädda er från alla fiender. Be aldrig och offra aldrig till andra gudar. 39 Ni ska endast dyrka Herren, er Gud, för han kommer att rädda er från alla era fiender.”
40 Men de lyssnade inte, utan fortsatte att hålla fast vid sina gamla seder och bruk. 41 Dessa folk fruktade visserligen Herren, men de tillbad också sina avgudar. Och än i dag fortsätter deras ättlingar att göra likadant som deras förfäder gjorde.
Judas sista kungar
(18:1—24:20)
Hiskia regerar i Juda
(2 Krön 29:1-2; 31:1; 31:20-21)
18 I Hoseas, Elas sons, tredje regeringsår i Israel blev Hiskia, Achas son, kung i Juda. 2 Han var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Avi och var Sakarjas dotter.
3 Hiskia gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans förfader David hade gjort. 4 Han avskaffade offerplatserna, krossade stenstoderna och slog sönder asherapålen. Han krossade också kopparormen som Mose hade gjort, därför att man hade börjat tända rökelse åt den. Den kallades Nechushtan.
5 Hiskia förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen av kungarna i Juda, vare sig före eller efter honom, var som han, 6 för Hiskia höll sig till Herren i allt och vek aldrig från honom. Han följde de lagar Herren hade gett Mose. 7 Herren var med honom och han lyckades med allt han företog sig. Han gjorde uppror mot den assyriske kungen och vägrade att underordna sig honom. 8 Han slog också filistéerna och intog varje ort, från minsta by med vakttorn till befästa städer, ända bort till Gaza och området däromkring.
Assyrien anfaller Samaria
(2 Kung 17:5-7)
9 Det var under Hiskias fjärde och kung Hoseas, Elas sons, sjunde regeringsår i Israel som kung Salmanassar i Assyrien anföll Samaria och belägrade det. 10 Tre år senare, under Hiskias sjätte regeringsår och kung Hoseas nionde, intog de staden. Då föll Samaria, 11 och den assyriske kungen deporterade Israel till Assyrien där de fick bosätta sig i staden Halach och utmed floden Havor i Gosan och i Mediens städer. 12 Detta hände därför att de inte hade lyssnat till Herren, sin Gud, och brutit förbundet med honom och allt som Herrens tjänare Mose hade befallt. De varken lyssnade eller lydde.
13 I kung Hiskias fjortonde regeringsår gick Sanherib, kungen av Assyrien, till anfall mot Judas befästa städer och intog dem. 14 Kung Hiskia av Juda sände då ett meddelande till den assyriske kungen i Lakish: ”Jag har handlat fel. Jag ska betala vad du begär, om du bara drar tillbaka dina trupper.”
Kungen i Assyrien krävde 10 ton silver och 1 ton guld.[a] 15 Hiskia gav då allt silver som fanns i Herrens hus och kungapalatsets skattkammare. 16 Han bröt loss det guld som man hade klätt dörrarna och dörrposterna i Herrens tempel med. Han gav allt detta till kungen av Assyrien.
Assyrien hotar Juda
(2 Krön 32:1-19; Jes 36:1-22)
17 Men kungen i Assyrien skickade överbefälhavaren, sin förste minister, och en befälhavare tillsammans med en väldig armé från Lakish mot kung Hiskia i Jerusalem. De gick till Jerusalem och stannade vid Övre dammens utlopp, på vägen till Valkarfältet. 18 De kallade på kungen, och Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, gick dit ut tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son.
19 Då sa den assyriske befälhavaren till dem: ”Säg nu till Hiskia:
Så säger den store kungen, kungen av Assyrien: ’Vad är det som gör dig så säker? 20 Du pratar ju bara tomma ord om att du har styrka och makt att föra krig! Vem stöder du dig på när du sätter dig upp mot mig? 21 Du stöder dig på Egypten, denna avbrutna vasstav, som genomborrar den hand som lutar sig mot den. Sådan är farao, kungen av Egypten, mot alla som stöder sig på honom. 22 Men ni kanske säger till mig: ”Vi förlitar oss på Herren, vår Gud.” Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia förstörde när han befallde Juda och Jerusalem att bara tillbe vid detta altare i Jerusalem?
23 Men ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: Jag ger dig tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 24 Hur skulle du kunna slå tillbaka den minsta av min herres ståthållare? Och så stöder du dig på vagnar och hästar från Egypten! 25 Skulle jag utan Herrens vilja ha dragit upp till denna plats för att ödelägga den? Det var Herren som sa till mig: Dra upp mot detta land och ödelägg det!’ ”
26 Eljakim, Hilkias son, Shevna och Joach svarade den assyriske befälhavaren: ”Tala arameiska till oss, dina tjänare, för det kan vi förstå. Tala inte på hebreiska, för då kommer folket på muren att höra det.”
27 Men befälhavaren svarade: ”Skulle det vara till dig och din herre som min herre har skickat mig för att säga detta? Är det inte till dem som sitter på muren, dem som kommer att få äta sin egen avföring och dricka sin egen urin tillsammans med er?”
28 Sedan stod befälhavaren upp och ropade högt på hebreiska: ”Hör här vad den store kungen, kungen av Assyrien säger! 29 Så säger kungen: ’Låt inte Hiskia lura er, för han kan inte rädda er undan min makt. 30 Låt inte Hiskia övertala er att lita på Herren, när han säger: ”Herren kommer att rädda oss, och denna stad kommer inte att överlämnas åt kungen av Assyrien.” ’
31 Hör inte på Hiskia, för så säger kungen av Assyrien: ’Gör upp fredligt med mig och kom ut till mig, så får var och en av er äta av sin vingård och sitt fikonträd och dricka vatten ur sin egen brunn, 32 tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land som ger säd och vin, ett land där det finns mat och vingårdar, olivolja och honung. Ni ska få leva och inte dö.’
Hör inte på Hiskia, för han lurar er när han säger att Herren ska befria er! 33 Har någonsin något annat lands gudar befriat sitt land ur den assyriske kungens makt? 34 Var är Hamats och Arpads gudar? Och var är Sefarvajims, Henas och Avvas gudar? Har de kunnat rädda Samaria ur min hand? 35 Vilken av andra länders gudar har kunnat rädda sitt land från min makt? Skulle Herren då kunna rädda Jerusalem ur min makt?”
36 Men folket stod tyst och svarade inte med ett ord, för kungen hade gett dem order om att inte svara honom. 37 Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, kungens sekreteraren Shevna, och kanslern Joach, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och talade om för honom vad befälhavaren hade sagt.
Footnotes
- 18:14 På hebreiska: 300 talenter silver och 30 talenter guld
2 Kungaboken 17-18
Svenska 1917
17 I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son, konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.
2 Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de israelitiska konungar som hade varit före honom
3 Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.
4 Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom och hålla honom bunden i fängelse.
5 Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog upp mot Samaria och belägrade det i tre år.
6 I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens städer.
7 Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
8 De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels konungar hade uppgjort.
9 Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter, vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.
10 De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och under alla gröna träd.
11 Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting, så att de förtörnade HERREN.
12 De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt till dem: »I skolen icke göra så.
13 Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och hållen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav edra fäder -- så ock vad jag har låtit säga eder genom mina tjänare profeterna.»
14 Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder, vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.
15 De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet, likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade förbjudit dem att göra såsom dessa.
16 De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo himmelens hela härskara och tjänade Baal.
17 Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.
18 Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda stam allena.
19 Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
20 Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.
21 Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.
22 Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade gjort; de avstodo icke från dem.
23 Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel; bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.
24 Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i Israels barns ställe. Så togo då dessa Samarien i besittning och bosatte sig i dess städer.
25 Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde förödelse bland dem.
26 Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke veta huru landets Gud skall dyrkas.»
27 Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och bosätta sig där. Och må han lära dem huru landets Gud skall dyrkas.»
28 Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta HERREN.
29 Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig, i de städer där det bodde.
30 Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en Asima;
31 aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek, Sefarvaims gudar.
32 Men de fruktade också HERREN. Och de gjorde män ur sin egen krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i offerhöjdshusen.
33 Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört bort dem.
34 Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt vilken han gav namnet Israel.
35 Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller tjäna dem eller offra åt dem.
36 Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I tillbedja och åt honom skolen I offra.
37 Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I skolen icke frukta andra gudar.
38 Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I skolen icke frukta andra gudar.
39 Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda eder ur alla edra fienders hand.»
40 Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.
41 Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina beläten. Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag såsom deras fäder gjorde.
18 I Hoseas, Elas sons, Israels konungs, tredje regeringsår blev Hiskia, Ahas' son, konung i Juda.
2 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abi, Sakarjas dotter.
3 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader David hade gjort.
4 Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ned Aseran. Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt denne. Man kallade honom Nehustan.
5 På HERREN, Israels Gud, förtröstade han, så att ingen var honom lik bland alla Juda konungar efter honom, ej heller bland dem som hade varit före honom.
6 Han höll sig till HERREN och vek icke av ifrån honom, utan höll hans bud, dem som HERREN hade givit Mose.
7 Och HERREN var med honom, så att han hade framgång i allt vad han företog sig. Han avföll från konungen i Assyrien och upphörde att vara honom underdånig.
8 Han slog ock filistéerna och intog deras land ända till Gasa med dess område, såväl väktartorn som befästa städer.
9 I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons, Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.
10 Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår; under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde regeringsår, blev Samaria intaget.
11 Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och till Mediens städer --
12 detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit; de ville varken höra eller göra det.
13 Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib, konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem.
14 Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred. Vad du lägger på mig vill jag bära.» Då ålade konungen i Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter silver och trettio talenter guld.
15 Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar.
16 Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia, Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen i Assyrien.
17 Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i Jerusalem. Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
18 Och de begärde att få tala med konungen. Då gingo överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.
19 Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en förtröstan som du nu har hängivit dig åt?
20 Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och hava makt att föra krig. På vem förtröstar du då, eftersom du har satt dig upp mot mig?
21 Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se, när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för alla som förtrösta på honom.
22 Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår Gud'? Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?
23 Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till dem.
24 Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!
25 Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta ställe för att fördärva det? Nej, det är HERREN som har sagt till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»
26 Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake: »Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket, och tala icke med oss på judiska inför folket som står på muren.»
27 Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
28 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den assyriske konungens, ord.
29 Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår icke rädda eder ur min hand
30 Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN, därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.'
31 Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn,
32 till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'
33 Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt land ur den assyriske konungens hand?
34 Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
35 Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem ur min hand?»
36 Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
37 Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.