Add parallel Print Page Options

Judas sista kungar

(18:1—24:20)

Hiskia regerar i Juda

(2 Krön 29:1-2; 31:1; 31:20-21)

18 I Hoseas, Elas sons, tredje regeringsår i Israel blev Hiskia, Achas son, kung i Juda. Han var tjugofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugonio år i Jerusalem. Hans mor hette Avi och var Sakarjas dotter.

Hiskia gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans förfader David hade gjort. Han avskaffade offerplatserna, krossade stenstoderna och slog sönder asherapålen. Han krossade också kopparormen som Mose hade gjort, därför att man hade börjat tända rökelse åt den. Den kallades Nechushtan.

Hiskia förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen av kungarna i Juda, vare sig före eller efter honom, var som han, för Hiskia höll sig till Herren i allt och vek aldrig från honom. Han följde de lagar Herren hade gett Mose. Herren var med honom och han lyckades med allt han företog sig. Han gjorde uppror mot den assyriske kungen och vägrade att underordna sig honom. Han slog också filistéerna och intog varje ort, från minsta by med vakttorn till befästa städer, ända bort till Gaza och området däromkring.

Assyrien anfaller Samaria

(2 Kung 17:5-7)

Det var under Hiskias fjärde och kung Hoseas, Elas sons, sjunde regeringsår i Israel som kung Salmanassar i Assyrien anföll Samaria och belägrade det. 10 Tre år senare, under Hiskias sjätte regeringsår och kung Hoseas nionde, intog de staden. Då föll Samaria, 11 och den assyriske kungen deporterade Israel till Assyrien där de fick bosätta sig i staden Halach och utmed floden Havor i Gosan och i Mediens städer. 12 Detta hände därför att de inte hade lyssnat till Herren, sin Gud, och brutit förbundet med honom och allt som Herrens tjänare Mose hade befallt. De varken lyssnade eller lydde.

13 I kung Hiskias fjortonde regeringsår gick Sanherib, kungen av Assyrien, till anfall mot Judas befästa städer och intog dem. 14 Kung Hiskia av Juda sände då ett meddelande till den assyriske kungen i Lakish: ”Jag har handlat fel. Jag ska betala vad du begär, om du bara drar tillbaka dina trupper.”

Kungen i Assyrien krävde 10 ton silver och 1 ton guld.[a] 15 Hiskia gav då allt silver som fanns i Herrens hus och kungapalatsets skattkammare. 16 Han bröt loss det guld som man hade klätt dörrarna och dörrposterna i Herrens tempel med. Han gav allt detta till kungen av Assyrien.

Assyrien hotar Juda

(2 Krön 32:1-19; Jes 36:1-22)

17 Men kungen i Assyrien skickade överbefälhavaren, sin förste minister, och en befälhavare tillsammans med en väldig armé från Lakish mot kung Hiskia i Jerusalem. De gick till Jerusalem och stannade vid Övre dammens utlopp, på vägen till Valkarfältet. 18 De kallade på kungen, och Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, gick dit ut tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son.

19 Då sa den assyriske befälhavaren till dem: ”Säg nu till Hiskia:

Så säger den store kungen, kungen av Assyrien: ’Vad är det som gör dig så säker? 20 Du pratar ju bara tomma ord om att du har styrka och makt att föra krig! Vem stöder du dig på när du sätter dig upp mot mig? 21 Du stöder dig på Egypten, denna avbrutna vasstav, som genomborrar den hand som lutar sig mot den. Sådan är farao, kungen av Egypten, mot alla som stöder sig på honom. 22 Men ni kanske säger till mig: ”Vi förlitar oss på Herren, vår Gud.” Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia förstörde när han befallde Juda och Jerusalem att bara tillbe vid detta altare i Jerusalem?

23 Men ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: Jag ger dig tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 24 Hur skulle du kunna slå tillbaka den minsta av min herres ståthållare? Och så stöder du dig på vagnar och hästar från Egypten! 25 Skulle jag utan Herrens vilja ha dragit upp till denna plats för att ödelägga den? Det var Herren som sa till mig: Dra upp mot detta land och ödelägg det!’ ”

26 Eljakim, Hilkias son, Shevna och Joach svarade den assyriske befälhavaren: ”Tala arameiska till oss, dina tjänare, för det kan vi förstå. Tala inte på hebreiska, för då kommer folket på muren att höra det.”

27 Men befälhavaren svarade: ”Skulle det vara till dig och din herre som min herre har skickat mig för att säga detta? Är det inte till dem som sitter på muren, dem som kommer att få äta sin egen avföring och dricka sin egen urin tillsammans med er?”

28 Sedan stod befälhavaren upp och ropade högt på hebreiska: ”Hör här vad den store kungen, kungen av Assyrien säger! 29 Så säger kungen: ’Låt inte Hiskia lura er, för han kan inte rädda er undan min makt. 30 Låt inte Hiskia övertala er att lita på Herren, när han säger: ”Herren kommer att rädda oss, och denna stad kommer inte att överlämnas åt kungen av Assyrien.” ’

31 Hör inte på Hiskia, för så säger kungen av Assyrien: ’Gör upp fredligt med mig och kom ut till mig, så får var och en av er äta av sin vingård och sitt fikonträd och dricka vatten ur sin egen brunn, 32 tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land som ger säd och vin, ett land där det finns mat och vingårdar, olivolja och honung. Ni ska få leva och inte dö.’

Hör inte på Hiskia, för han lurar er när han säger att Herren ska befria er! 33 Har någonsin något annat lands gudar befriat sitt land ur den assyriske kungens makt? 34 Var är Hamats och Arpads gudar? Och var är Sefarvajims, Henas och Avvas gudar? Har de kunnat rädda Samaria ur min hand? 35 Vilken av andra länders gudar har kunnat rädda sitt land från min makt? Skulle Herren då kunna rädda Jerusalem ur min makt?”

36 Men folket stod tyst och svarade inte med ett ord, för kungen hade gett dem order om att inte svara honom. 37 Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, kungens sekreteraren Shevna, och kanslern Joach, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och talade om för honom vad befälhavaren hade sagt.

Jesaja förutsäger att Juda ska räddas

(Jes 37:1-8)

19 När kung Hiskia fick höra detta, rev han också sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg. Sedan gick han till Herrens hus. Han sände Eljakim, chefen för palatset, kungens sekreterare Shevna och de äldste bland prästerna, alla klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. De sa till honom: ”Så säger Hiskia: ’Det här är en nödens, bestraffningens och skammens dag! Barnen ska födas, men det finns ingen kraft att föda. Men kanske Herren, din Gud, hör allt den assyriske befälhavaren säger, han som hans herre, den assyriske kungen, har sänt för att håna den levande Guden. Herren, din Gud, ska nog straffa honom för dessa ord som han hört. Be därför för den rest som finns kvar!’ ”

När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja, svarade han dem: ”Säg till er herre: ’Så säger Herren: ”Var inte rädd för vad du har hört, hädelser av den assyriske kungens tjänare. Se, jag ska inge honom att lyssna till ett rykte, så att han återvänder till sitt eget land, och där ska jag låta honom bli dödad med svärd.” ’ ”

Den assyriske befälhavaren vände tillbaka och fann den assyriske kungen i en strid mot Livna; han hade nämligen hört att denne hade lämnat Lakish.

Sanherib hotar Jerusalem

(Jes 37:9-20)

Sanherib nåddes av ett meddelande att Tirhaka, kungen av Kush, gått till anfall mot honom. Återigen skickade den assyriske kungen iväg sändebud med ett meddelande till kung Hiskia: 10 ”Så här ska ni säga till Hiskia, kungen av Juda: ’Låt inte din Gud, som du förtröstar på, lura dig till att tro att Jerusalem inte ska falla i den assyriske kungens händer.’ 11 Du har ju hört vad de assyriska kungarna har gjort med alla länder, hur totalt de förintat dem. Skulle du då bli räddad? 12 Blev de folk som mina förfäder förgjorde, Gosan, Harran, Resef och Edens folk i Telassar, räddade av sina gudar? 13 Var är kungen av Hamat, kungen av Arpad och kungarna av Sefarvajim, Hena och Iva?”

Hiskia ber Herren om hjälp

14 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han till Herrens hus och bredde ut det inför Herren 15 och bad inför Herren: ”Herre, Israels Gud, du tronar över keruberna, du ensam är Gud och råder över alla riken på jorden! Du har gjort himmel och jord. 16 Hör, Herre, lyssna! Öppna dina ögon, Herre, och se! Hör hur Sanherib hädar den levande Guden i sitt brev som han har skickat.

17 Det är sant, Herre, att kungarna i Assyrien har ödelagt dessa folk och deras länder 18 och kastat deras gudar i elden. Men de var ju inga gudar utan människohänders verk av trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. 19 Herre, vår Gud, rädda oss nu ur hans makt, så att alla riken på jorden förstår att endast du är Gud!”

Herren lovar beskydda Jerusalem

(Jes 37:21-35)

20 Jesaja, Amos son, skickade då detta budskap till Hiskia: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag har hört din bön som du har bett angående Sanherib, Assyriens kung. 21 Och det här är vad Herren har talat mot honom:

Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig,
    dottern Jerusalem skakar på huvudet åt dig.
22 Vem har du hånat och smädat?
    Mot vem har du höjt rösten
och kastat högmodiga blickar?
    Mot Israels Helige!
23 Genom dina sändebud har du
    hädat Herren.
Du sa:
    ”Med mina många vagnar
har jag bestigit bergens höjder
    och Libanons utkanter,
huggit ner dess högsta cedrar och dess bästa cypresser.
    Jag har tagit mig till dess mest avlägsna delar och finaste skogar.
24 Jag grävde brunnar i främmande land
    och drack deras vatten,
med mina fötter torkade jag ut alla floder i Egypten.”

25 Har du inte hört
    att jag bestämde detta för länge sedan,
planerade det i en fjärran tid?
    Nu har jag låtit det inträffa,
och du fick ödelägga befästa städer.
26     Deras invånare blev maktlösa,
förskräckta och skamsna.
    De var som plantor på åkern,
den spirande grönskan,
    som gräs på taken,
som förbränns innan det växer upp.

27 Men jag vet om du står eller sitter,
    går ut eller kommer in
och hur du rasar mot mig.
28     Därför att du rasar mot mig
och ditt högmod har nått mina öron,
    ska jag sätta en krok i din näsa
och ett betsel i din mun
    och leda dig tillbaka samma väg som du kom.’

29 Detta ska vara tecknet för dig, Hiskia:

I år ska ni få äta självvuxen säd
    och nästa år det som växer därifrån.
Men det tredje året ska ni så och skörda,
    plantera vingårdar och äta deras frukt.
30 Än en gång ska den räddade rest som är kvar av Juda
    slå rot och bära frukt.
31 För en rest ska komma från Jerusalem,
    de räddade från Sions berg.

Härskarornas Herres lidelse ska göra detta.

32 Därför säger Herren om kungen av Assyrien:

’Han ska inte komma in i denna stad,
    inte skjuta någon pil dit in,
inte gå fram i skydd av någon sköld eller bygga någon vall mot den.
33     Han ska vända tillbaka samma väg som han kom,
och han ska inte komma in i denna stad, säger Herren.
34 Jag ska försvara och rädda denna stad
    för min och min tjänare Davids skull.’ ”

Jerusalem räddas och Sanherib får sitt straff

(2 Krön 32:21; Jes 37:36-38)

35 Den natten gick Herrens ängel ut och dödade 185 000 man i assyriernas läger, och på morgonen låg det döda kroppar överallt.

36 Då bröt Sanherib, kungen av Assyrien, upp, vände tillbaka och stannade i Nineve. 37 En gång när han tillbad i sin gud Nisroks tempel, dödade hans söner Adrammelek och Sareser honom med svärd. De flydde sedan till Ararat, och hans son Assarhaddon blev kung efter honom.

Hiskias sjukdom

(2 Krön 32:24; Jes 38:1-8; 38:21-22)

20 Vid denna tid blev Hiskia dödligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sa: ”Så säger Herren: ’Se om ditt hus, för du kommer att dö; du överlever inte detta.’ ”

Hiskia vände sig då mot väggen och bad till Herren: Herre, kom ihåg hur jag har levt inför dig troget och helhjärtat och gjort det som är gott i dina ögon!” Och han grät förtvivlat.

Innan Jesaja hade lämnat den mellersta palatsgården, kom Herrens ord till honom igen: ”Gå tillbaka till Hiskia, fursten över mitt folk, och säg: ’Så säger Herren, din förfader Davids Gud: ”Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag ska göra dig frisk, och om tre dagar ska du gå till Herrens hus. Jag ska förlänga ditt liv med femton år. Jag ska rädda dig och denna stad från den assyriske kungens makt. Jag ska försvara denna stad för min och för min tjänare Davids skull.” ’ ”

Jesaja sa: ”Ta fram en kaka av fikon.” De gjorde så och lade den på svullnaden. Så blev Hiskia frisk.

Hiskia frågade Jesaja: ”Vad är tecknet på att Herren ska göra mig frisk och att jag får gå upp till Herrens hus om tre dagar?” Jesaja svarade: ”Herren ska ge dig ett tecken på att han ska hålla vad han lovat. Vill du att skuggan på soluret ska gå tio streck framåt eller tio streck bakåt?” 10 ”Solskuggan har ju alltid lätt att gå tio streck framåt. Gör så att den går tio streck bakåt”, svarade Hiskia.

11 Profeten Jesaja bad då Herren att göra så, och han lät skuggan på Achas solur gå tio streck tillbaka, streck som den redan gått framåt.

Sändebud från Babylon till Hiskia

(Jes 39:1-8)

12 Då skickade kungen av Babylonien, Berodak Baladan, Baladans son, ett brev och en gåva till Hiskia, eftersom han hade hört att denne varit sjuk men blivit frisk igen.

13 Hiskia lyssnade till sändebuden och visade dem hela sitt förrådshus med silver och guld, kryddor, välluktande oljor och sitt vapenförråd och allt som fanns i hans skattkammare. Det fanns ingenting i hans palats eller i hela riket som han inte visade för dem.

14 Profeten Jesaja kom då till kung Hiskia och frågade honom: ”Vad ville dessa män? Var kom de ifrån?” ”De kom från ett avlägset land, ända bortifrån Babylonien”, svarade Hiskia. 15 ”Hur mycket lät du dem se i ditt palats?” frågade Jesaja. Hiskia svarade: ”Jag visade dem allt i mitt palats. Det finns ingenting i mina skattkamrar som jag inte visat dem.”

16 Då sa Jesaja till Hiskia: ”Hör vad Herren säger: 17 ’Den tid ska komma då allt som finns i ditt palats, allt som dina förfäder har samlat fram till nu, ska föras bort till Babylonien. Ingenting kommer att lämnas kvar, säger Herren. 18 Och några av dina egna söner som ska födas åt dig kommer att tas till tjänst i den babyloniske kungens palats.’ ”

19 Hiskia svarade: ”Herrens ord, som du har talat, är gott.” Men för sig själv tänkte han: ”Det kommer åtminstone att vara fred och trygghet under min livstid.”

20 Hiskias historia i övrigt, hans stora bedrifter, dammen och vattenledningen han byggde och hur han ledde vattnet in i staden, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

21 När Hiskia dog begravdes han bland sina förfäder. Hans son Manasse blev kung efter honom.

Manasse regerar i Juda

(2 Krön 33:1-10; 33:18-20)

21 Manasse var tolv år gammal när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i femtiofem år. Hans mor hette Hefsi-Bah. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde de avskyvärda sederna av de folk som Herren hade fördrivit för israeliterna.

Manasse byggde upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade förstört. Han reste altaren till Baal och gjorde en asherapåle, precis som Achav, kungen i Israel, hade gjort. Han tillbad och dyrkade himlens hela härskara. Han byggde altaren i Herrens hus, om vilket Herren hade sagt: ”Vid Jerusalem ska jag fästa mitt namn.” Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens hus. Han offrade sin son i eld, han bedrev häxeri och trolldom, andebesvärjelse och spådomskonster. Han gjorde mycket ont i Herrens ögon och väckte hans vrede. Han ställde upp en asherapåle som han hade gjort i huset, om vilket Herren hade sagt till David och hans son Salomo: ”I detta hus och i Jerusalem, som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag låta mitt namn bo för evigt. Jag ska aldrig mer fördriva israeliterna från det land som jag gav deras förfäder, om de bara håller allt jag befallt dem att hålla, hela lagen som min tjänare Mose befallt dem att följa.”

Men folket lyssnade inte. Manasse förledde dem att göra mer ont än de folk som Herren hade utplånat för israeliterna.

10 Då talade Herren genom sina tjänare profeterna: 11 ”Eftersom kung Manasse av Juda har begått dessa avskyvärda synder, och till och med gjort mer ont än amoréerna före honom, och eftersom han med sina avgudabilder har förlett Juda till att synda, 12 ska jag, säger Herren, Israels Gud, låta en sådan olycka drabba Jerusalem och Juda, att det ska ljuda i öronen på dem som får höra det.

13 ”Jag ska sträcka ut det mätsnöre över Jerusalem som jag använde över Samaria och det sänklod som jag använde på Achavs ätt. Jag ska torka av Jerusalem, som man torkar ett fat, först den ena sidan och sedan den andra. 14 Jag ska överge den kvarleva som återstår av mitt folk och överlämna dem åt deras fiender, och de ska bli rov och byte för alla sina fiender, 15 för att de har gjort det som är ont i mina ögon och orsakat min vrede, ända sedan deras förfäder drog ut ur Egypten, ända till denna dag.”

16 Manasse utgöt dessutom så mycket oskyldigt blod att det fyllde hela Jerusalem, från den ena änden till den andra, utöver synden att han förledde Juda till att begå och göra det som var ont i Herrens ögon.

17 Manasses historia i övrigt, vad han gjorde och den synd han begick, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

18 När Manasse dog och gick till vila hos sina förfäder, blev han begravd i Ussas trädgård utanför sitt palats, och hans son Amon blev kung efter honom.

Amon regerar i Juda

(2 Krön 33:21-25)

19 Amon var tjugotvå år gammal när han blev kung och han regerade i Jerusalem i två år. Hans mor hette Meshullemet och var dotter till Harus från Jotva.

20 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans far Manasse hade gjort. 21 Han gick i sin fars fotspår och dyrkade de gudar som hans far hade dyrkat; dem tillbad han. 22 Han övergav Herren, sina förfäders Gud, och vandrade inte på Herrens väg. 23 Amons tjänare sammansvor sig mot honom och dödade kungen i hans palats. 24 Men folket i landet dödade alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och gjorde hans son Josia till kung efter honom. 25 Amons historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

26 Amon begravdes i en grav i Ussas trädgård, och hans son Josia blev kung efter honom.

Josia regerar i Juda

(2 Krön 34:1-2; 34:8-13)

22 Josia var åtta år gammal när han blev kung och han regerade i Jerusalem i trettioett år. Hans mor hette Jedida och var dotter till Adaja från Boskat.

Josia gjorde det som var rätt i Herrens ögon och följde helt sin förfader Davids exempel utan att vika av åt något håll.

I det artonde året av sin regering sände kung Josia sin sekreterare Shafan, Asaljas son, och Meshullams sonson, till Herrens hus med detta meddelande: ”Gå upp till översteprästen Hilkia och säg åt honom att göra i ordning silvret som kommit till Herrens hus, som de som höll vakt har samlat in från folket.

”Låt dem sedan ge det åt de män som är utsedda till att övervaka arbetet i Herrens hus, så att de kan betala dem som arbetar med att reparera det, snickare, byggnadsarbetare och murare, och till inköp av timmer och sten till de nödvändiga reparationerna. Men de behöver inte redovisa silvret som de tagit emot, för de är betrodda.”

En bokrulle med Guds lag hittas

(2 Krön 34:14-28)

Översteprästen Hilkia sa till kungens sekreterare Shafan: ”Jag har hittat boken med lagen i Herrens hus.” Han gav boken till Shafan, som läste den. Sekreteraren Shafan gick till kungen och rapporterade: ”Dina tjänare har betalat ut silvret som har funnits i Herrens hus och överlämnat det till tillsyningsmännen och arbetarna.” 10 Sekreteraren Shafan berättade också om bokrullen, som Hilkia gett honom, och läste den för kungen. 11 När kungen hörde vad som stod skrivet i lagboken, rev han sönder sina kläder. 12 Han befallde Hilkia och Achikam, Shafans son, Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Shafan och sin assistent Asaja: 13 ”Gå och fråga Herren för min, för folkets och för hela Juda räkning om det som står i den bok som nu upptäckts. Herrens vrede är stor och har flammat upp mot oss, eftersom våra förfäder inte har lytt det som står i denna bok och inte handlat efter alla hans föreskrifter.”

14 Prästen Hilkia, Achikam, Akbor, Shafan och Asaja gick därför till profetissan Hulda, hustru till Shallum, föreståndaren för klädkammaren, Tikvas son och Harchas sonson. Hon bodde i Jerusalem i Nya Staden. När de talade med henne om detta, 15 svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig: 16 Så säger Herren: Jag kommer att låta olycka drabba denna plats och dess invånare, så som det står omtalat i boken kungen av Juda har läst. 17 De har övergett mig, tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom allt de gjort, och därför ska min vrede drabba denna plats, och den kan inte släckas.’ 18 Säg till kungen av Juda, som skickade er hit för att fråga Herren: ’Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört: 19 Därför att du är bedrövad i ditt innersta och har ödmjukat dig inför Herren, sedan du fått höra mina ord mot denna plats och dess invånare, för att de skulle väcka fasa och förbannelser, och du har rivit sönder dina kläder och gråtit inför mig, har jag hört dig, säger Herren. 20 Jag ska låta dig dö och bli begravd bland dina fäder i ro. Du får slippa se allt det onda som jag ska låta komma över denna plats.’ ”

De återvände till kungen med detta svar.

Josia gör slut på all avgudadyrkan

(2 Krön 34:3-7; 34:29-33)

23 Då kallade kungen samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. Han gick upp till Herrens hus, tillsammans med alla män i Juda, alla invånarna i Jerusalem, präster och profeter och allt folk, både små och stora. Han läste för dem allt som stod i förbundsboken som upptäckts i Herrens hus. Kungen stod vid sin pelare och förnyade inför Herren förbundet, så att de skulle hålla sig till Herren, lyda hans bud, förordningar och föreskrifter och med hela sitt hjärta och sin själ fullgöra bestämmelserna som boken föreskrev. Och hela folket trädde in i förbundet.

Sedan befallde kungen översteprästen Hilkia och de övriga prästerna och tempelvakten att föra ut ur Herrens tempel alla föremål som hade tillverkats för Baal, Ashera och himlens hela härskara. De brände upp alltsammans i Kidrons dal utanför Jerusalem, och fraktade sedan askan till Betel. Josia avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereldar på offerplatserna över hela Juda och omkring Jerusalem, alla de som hade bränt rökelse till Baal, solen, månen, stjärnorna och himlens hela härskara. Han tog bort asherapålen från Herrens hus och förde den till Kidrons dal, där han brände upp den. Han krossade den till stoft och strödde ut askan över den allmänna begravningsplatsen. Han rev också ner husen runt Herrens hus där de manliga prostituerade höll till och där kvinnorna vävde tyg åt Ashera.

Josia lät hämta alla Herrens präster från Judas städer och orenade offerplatserna där de hade tänt offereld, från Geva till Beer Sheva. Han rev ner offerplatserna vid portarna, vid Josuas, Jerusalems borgmästares, port, som ligger till vänster om stadsporten. Prästerna från offerhöjderna fick inte göra tjänst vid Herrens altare i Jerusalem, men de åt av det osyrade brödet tillsammans med de andra prästerna.

10 Sedan orenade Josia Tofet i Ben-Hinnoms dal, för att ingen skulle kunna offra sin son eller dotter i eld till Molok. 11 Han tog bort de hästar, som Juda kungar hade invigt åt solen. De stod vid ingången till Herrens hus, intill hovmannen Netan-Meleks rum i förgården. Han brände upp solvagnarna. 12 Han rev också ner de altaren som Juda kungar hade byggt på taket intill Achas övre sal och de altaren Manasse hade byggt på de båda förgårdarna till Herrens hus. Han slog sönder dem alla, och gruset av dem kastade han i Kidrons dal.

13 Sedan orenade han offerplatserna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg, de som Israels kung Salomo hade byggt åt Astarte, sidoniernas vidrighet, åt Kemosh, moabiternas vidrighet, och åt Milkom, ammoniternas avskyvärde gud. 14 Josia slog sönder stenstoderna och högg ner asherorna. Han täckte platsen där de stått med människoben. 15 Han rev också ner offerplatsen som Jerobeam, Nevats son, hade byggt i Betel, när han förledde Israel att synda. Han brände offerplatsen och krossade allting till grus och brände upp asherapålen.

16 När Josia såg sig omkring, fick han syn på gravarna på bergssluttningen. Då lät han benen i dem brännas på altaret för att orena det, i enlighet med det Herrens ord som gudsmannen förkunnat[b] skulle ske med dessa ting.

17 ”Vad är det för monument där borta?” frågade han. ”Det är gudsmannens grav”, svarade männen från staden. ”Han kom från Juda, och det var han som förutsade det du just nu har gjort på altaret i Betel!” 18 ”Låt då den graven vara och rör inte hans ben!” svarade kungen. Man lämnade hans grav i fred och rörde inte heller benen av den profet som kom från Samaria.

19 Josia förstörde alla templen på offerplatserna i Samariens städer. De hade byggts av Israels kungar och väckt Herrens vrede. Men nu gjorde Josia med dem på samma sätt som han gjort i Betel. 20 Han avrättade prästerna som fanns på offerplatserna på altarena och brände människoben på dem. Sedan återvände han till Jerusalem.

Josia utlyser ett påskfirande

(2 Krön 35:1; 35:8-19)

21 Kungen gav också befallning om att folket skulle fira påskhögtiden till Herrens, deras Guds, ära, precis som det var föreskrivet i förbundsboken. 22 Det hade inte firats någon sådan påsk sedan domarnas tid i Israel och inte någon gång under alla dessa år i vare sig Israel eller Juda. 23 Först under kung Josias artonde regeringsår firades denna påsk till Herrens ära i Jerusalem.

24 Josia gjorde sig också av med andebesvärjarna och spåmännen, husgudar och avgudar, alla vidrigheter som fanns i Juda och i Jerusalem. Han följde de lagar som fanns i den bok som prästen Hilkia hade hittat i Herrens hus. 25 Ingen kung, vare sig före eller efter Josia, har så som han omvänt sig till Herren av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sin kraft och följt hela Moses lag.

26 Men Herrens vrede som flammat upp brann trots allt fortfarande mot Juda för allt det onda som Manasse hade gjort och som väckt hans vrede. 27 ”Jag ska fördriva Juda precis som jag har fördrivit Israel”, sa Herren. ”Jag ska förkasta min utvalda stad Jerusalem och det tempel där jag hade sagt: ’Mitt namn skall vara där.[c]’ ”

28 Josias historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

29 På hans tid tågade farao Neko, kungen av Egypten, för att strida mot den assyriske kungen vid floden Eufrat, och kung Josia drog ut för att möta honom. Men när de möttes vid Megiddo blev han dödad. 30 Josias tjänare förde hans kropp i en vagn från Megiddo till Jerusalem och begravde honom i hans grav. Hans son Joachas smordes av folket i landet till kung efter honom.

Joachas regerar i Juda

(2 Krön 36:2-4)

31 Joachas var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. 32 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans förfäder hade gjort.

33 Farao Neko lät tillfångata honom i Rivla i Hamat och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem. Han krävde av landet tre och ett halvt ton silver och trettiofem kilo[d] guld i skatt.

34 Farao Neko insatte sedan Josias son Eljakim till kung efter sin far, och han ändrade hans namn till Jojakim. Men kung Joachas fördes till Egypten, där han sedan dog. 35 Jojakim betalade silvret och guldet till farao. Men han måste beskatta landet för att kunna betala den skatt som den egyptiske kungen fordrade. Av var och en indrevs hans andel av silvret och guldet och betalades till farao Neko.

Jojakim regerar i Juda

Början av exilen till Babylon

36 Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade i Jerusalem i elva år. Hans mor hette Sevudda och var dotter till Pedaja från Ruma.

37 Jojakim gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som sina förfäder.

24 Under kung Jojakims regering anföll kung Nebukadnessar från Babylonien. Jojakim fick underkasta sig honom i tre år, men sedan gjorde han uppror. Herren skickade då rövarband från kaldéerna, araméerna, moabiterna och ammoniterna mot Juda för att krossa det, precis som han förutsagt genom sina tjänare profeterna. Dessa olyckor drabbade Juda på Herrens direkta befallning. Han ville fördriva dem på grund av Manasses synder och allt han gjort och utgjutit oskyldigt blod, så mycket att han hade fyllt Jerusalem med det oskyldiga blodet. Herren ville inte förlåta detta.

Jojakims historia i övrigt, vad han gjorde, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

Jojakin regerar i Juda

(2 Krön 36:9-10)

När Jojakim dog och gick till vila hos sina förfäder, blev hans son Jojakin kung efter honom. Den egyptiske kungen kom inte tillbaka mer från sitt land, för kungen i Babylonien hade intagit det område som tillhört Egypten, från Egyptens gränsflod till floden Eufrat.

Jojakin var arton år när han blev kung, och han regerade i tre månader i Jerusalem. Hans mor hette Nechushta och var dotter till Elnatan från Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans far hade gjort.

10 Vid denna tid drog den babyloniske kungen Nebukadnessars arméer mot Jerusalem och belägrade staden. 11 Nebukadnessar kom själv dit medan hans trupper belägrade staden. 12 Kung Jojakin av Juda, hans mor, alla hans ämbetsmän och hovmän kapitulerade för honom. Kungen av Babylonien tillfångatog Jojakin i sitt åttonde regeringsår.

13 Nebukadnessar förde bort alla skatter från Herrens tempel och det kungliga palatsets skattkammare, och alla guldföremål som Israels kung Salomo hade låtit tillverka för Herrens hus, allt i enlighet med vad Herren tidigare sagt. 14 Nebukadnessar förde bort hela Jerusalem till exilen: alla officerare och krigare, hantverkare och smeder, sammanlagt 10 000 fångar. Det var bara de fattigaste som blev kvar i landet. 15 Nebukadnessar förde bort Jojakin, kungens mor, hans hustrur, ämbetsmännen och de mäktiga i landet från Jerusalem till Babylon. 16 Soldaterna som fördes bort var 7 000 till antalet, alla krigsdugliga, och hantverkarna och smederna uppgick till 1 000. Den babyloniske kungen förde dem med sig i fångenskap till Babylon. 17 Han utsåg kung Jojakins farbror Mattanja till ny kung, och han ändrade hans namn till Sidkia.

Sidkia regerar i Juda

(2 Krön 36:11-14; Jer 52:1-3)

18 Sidkia var tjugoett år gammal när han blev kung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. 19 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som Jojakim hade gjort.

20 Herren förkastade till sist i sin vrede både Jerusalem och Juda.

Jerusalem erövras av Nebukadnessar

(2 Krön 36:15-20; Jer 39:1-10; 52:4-27)

Men Sidkia gjorde uppror mot kungen i Babylonien.

Footnotes

  1. 18:14 På hebreiska: 300 talenter silver och 30 talenter guld
  2. 23:16 Septuaginta tillägger här: den gången Jerobeam stod vid altaret under högtiden. Josia vände nu blicken åt ett annat håll och upptäckte graven där gudsmannen vilade, han som hade uttalat dessa ord
  3. 23:27 1 Kung 8:29
  4. 23:33 Ordagrant: 100 talenter…en talent.

18 I Hoseas, Elas sons, Israels konungs, tredje regeringsår blev Hiskia, Ahas' son, konung i Juda.

Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abi, Sakarjas dotter.

Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader David hade gjort.

Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ned Aseran. Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt denne. Man kallade honom Nehustan.

På HERREN, Israels Gud, förtröstade han, så att ingen var honom lik bland alla Juda konungar efter honom, ej heller bland dem som hade varit före honom.

Han höll sig till HERREN och vek icke av ifrån honom, utan höll hans bud, dem som HERREN hade givit Mose.

Och HERREN var med honom, så att han hade framgång i allt vad han företog sig. Han avföll från konungen i Assyrien och upphörde att vara honom underdånig.

Han slog ock filistéerna och intog deras land ända till Gasa med dess område, såväl väktartorn som befästa städer.

I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons, Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.

10 Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår; under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde regeringsår, blev Samaria intaget.

11 Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och till Mediens städer --

12 detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit; de ville varken höra eller göra det.

13 Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib, konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem.

14 Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred. Vad du lägger på mig vill jag bära.» Då ålade konungen i Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter silver och trettio talenter guld.

15 Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar.

16 Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia, Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen i Assyrien.

17 Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i Jerusalem. Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.

18 Och de begärde att få tala med konungen. Då gingo överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.

19 Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en förtröstan som du nu har hängivit dig åt?

20 Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och hava makt att föra krig. På vem förtröstar du då, eftersom du har satt dig upp mot mig?

21 Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se, när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för alla som förtrösta på honom.

22 Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår Gud'? Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?

23 Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till dem.

24 Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!

25 Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta ställe för att fördärva det? Nej, det är HERREN som har sagt till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

26 Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake: »Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket, och tala icke med oss på judiska inför folket som står på muren.»

27 Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»

28 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den assyriske konungens, ord.

29 Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår icke rädda eder ur min hand

30 Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN, därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.'

31 Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn,

32 till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'

33 Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt land ur den assyriske konungens hand?

34 Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand?

35 Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem ur min hand?»

36 Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»

37 Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.

19 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.

Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten Jesaja, Amos' son.

Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finnes icke.

Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord, som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den kvarleva som ännu finnes.»

När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,

sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.

Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget land.

Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade brutit upp från Lakis.

Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han åter sändebud till Hiskia och sade:

10 »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud, som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker: 'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens hand.'

11 Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle nu bliva räddad!

12 Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?

13 Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

14 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför HERRENS ansikte.

15 Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.

16 HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och se. Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den levande Guden.

17 Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken och deras land.

18 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde de förgöra dem.

19 Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»

20 Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.

21 Så är nu detta det ord som HERREN har talat om honom: Hon föraktar dig och bespottar dig, jungfrun dottern Sion; hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem.

22 vem har du smädat och hädat, och mot vem har du upphävt din röst? Alltför högt har du upplyft dina ögon -- Ja, mot Israels Helige.

23 Genom dina sändebud smädade du Herren, när du sade: 'Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, längst upp på Libanon; jag högg ned dess höga cedrar och väldiga cypresser; jag trängde fram till dess innersta gömslen, dess frodigaste skog;

24 jag grävde brunnar och drack ut främmande vatten, och med min fot uttorkade jag alla Egyptens strömmar.'

25 Har du icke hört att jag för länge sedan beredde detta? Av ålder bestämde jag ju så; och nu har jag fört det fram: du fick makt att ödelägga befästa städer till grusade stenhopar.

26 Deras invånare blevo maktlösa, de förfärades och stodo med skam. Det gick dem såsom gräset på marken och gröna örter, såsom det som växer på taken, och säd som förbrännes, förrän strået har vuxit upp.

27 Om du sitter eller går ut eller går in, så vet jag det, och huru du rasar mot mig.

28 Men då du nu så rasar mot mig, och då ditt övermod har nått till mina öron, skall jag sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg som du har kommit på.

29 Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta vad som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd; men det tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och äta deras frukt.

30 Och den räddade skara av Juda hus, som bliver kvar, skall åter skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.

31 Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från Sions berg. HERRENS nitälskan skall göra detta.

32 Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien: Han skall icke komma in i denna stad och icke skjuta någon pil ditin; han skall icke mot den föra fram någon sköld eller kasta upp någon vall mot den.

33 Samma väg han kom skall han vända tillbaka, och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.

34 Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad för min och min tjänare Davids skull.»

35 Och samma natt gick HERRENS ängel ut och slog i assyriernas läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt

36 Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka; och han stannade sedan i Nineve.

37 Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dräpt med svärd av Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung efter honom.

20 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos' son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN: Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»

Då vände han sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN och sade:

»Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort vad gott är i dina ögon.» Och Hiskia grät bitterligen.

Men innan Jesaja hade hunnit ut ur den inre staden, kom HERRENS ord till honom; han sade:

»Vänd om och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag vill göra dig frisk; i övermorgon skall du få gå upp i HERRENS hus.

Och jag skall föröka din livstid med femton år; jag skall ock rädda dig och denna stad ur den assyriske konungens hand. Ja, jag skall beskärma denna stad, för min skull och för min tjänare Davids skull.

Och Jesaja sade: »Hämten hit en fikonkaka.» Då hämtade man en sådan och lade den på bulnaden. Och han tillfrisknade.

Och Hiskia sade till Jesaja: »Vad för ett tecken gives mig därpå att HERREN skall göra mig frisk, så att jag i övermorgon får gå upp i HERRENS hus?»

Jesaja svarade: »Detta skall för dig vara tecknet från HERREN därpå att HERREN skall göra vad han har lovat: skuggan har gått tio steg framåt; skall den nu gå tio steg tillbaka?»

10 Hiskia sade: »Det är lätt för skuggan att sträcka sig tio steg framåt. Nej, låt skuggan gå tio steg tillbaka.»

11 Då ropade profeten Jesaja till HERREN, och han lät skuggan på Ahas' solvisare gå tillbaka de tio steg som den redan hade lagt till rygga.

12 Vid samma tid sände Berodak-Baladan, Baladans son, konungen i Babel, brev och skänker till Hiskia, ty han hade sport att Hiskia hade varit sjuk.

13 Och när Hiskia hade hört på dem, visade han dem hela sitt förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och sina dyrbara oljor, och hela sitt tyghus och allt vad som fanns i hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i hans ägo, som han icke visade dem.

14 Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom: »Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?» Hiskia svarade: »De hava kommit ifrån fjärran land, ifrån Babel.»

15 Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade: »Allt som är i mitt hus hava de sett; intet finnes i mina skattkamrar, som jag icke har visat dem.»

16 Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERRENS ord:

17 Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus, och som dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.

18 Och söner till dig, de som skola utgå av dig, och som du skall föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den babyloniske konungens palats.»

19 Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord som du har talat.» Och han sade ytterligare: »Ja, om nu blott frid och trygghet få råda i min tid.»

20 Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter, och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars krönika.

21 Och Hiskia gick till vila hos sina fäder. Och hans son Manasse blev konung efter honom.

21 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans moder hette Hefsi-Ba.

Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.

Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade himmelens hela härskara.

Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»

Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till HERRENS hus.

Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.

Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo: »Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid

Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag som min tjänare Mose har givit dem.»

Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels barn.

10 Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:

11 »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit också Juda att synda,

12 därför säger HERREN, Israels Gud, så: 'Se, jag skall låta en sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.

13 Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre som jag brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.

14 Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte för alla sina fiender --

15 detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut ur Egypten ända till denna dag.'»

16 Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet, att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den andra -- detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.

17 Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

18 Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård. Och hans son Amon blev konung efter honom.

19 Amon var tjugutvå år gammal när han blev konung, och han regerade två år i Jerusalem. Hans moder hette Mesullemet, Harus' dotter, från Jotba.

20 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse hade gjort.

21 Han vandrade i allt på samma väg som hans fader hade vandrat, och tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans fader hade tjänat.

22 Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade icke på HERRENS väg.

23 Och Amons tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade konungen hemma i hans hus.

24 Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till konung efter honom.

25 Vad nu mer är att säga om Amon, om vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Och man begrov honom i hans grav i Ussas trädgård. Och hans son Josia blev konung efter honom.

22 Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade trettioett år i Jerusalem. Hans moder hette Jedida, Adajas dotter, från Boskat.

Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller till vänster.

I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus och sade:

»Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid tröskeln.

Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är förfallet på huset,

nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i stånd.

Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på heder och tro.»

Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan, och han läste den.

Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.»

10 Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade: »Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste den för konungen.

11 När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder.

12 Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare, och sade:

13 »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss, därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet.

14 Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas' son; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. Och de talade med henne.

15 Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till den man som har sänt eder till mig:

16 Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som Juda konung har läst --

17 detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers verk. Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke bliva utsläckt.

18 Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN, till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud,

19 angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.

20 Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.» Och de vände till baka till konungen med detta svar.

23 Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de äldste i Juda och Jerusalem.

Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den störste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus

Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem som voro skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i förbundet.

Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara. Och han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men askan efter dem lät han föra till Betel.

Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens hela härskara.

Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen.

Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus, dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.

Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid stadsportarna, både den som låg vid ingången till stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när man gick in genom stadsporten.

Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland sina bröder.

10 Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.

11 Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus, vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar brände han upp i eld.

12 Och altarna på taket över Ahas' sal, vilka Juda konungar hade låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons dal.

13 Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte, sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom, Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.

14 Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där de hade stått fyllde han med människoben.

15 Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände tillika upp Aseran.

16 När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och brände upp dem på altaret och orenade det så -- i enlighet med det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som förkunnade att detta skulle ske.

17 Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?» Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske, som du nu har gjort.»

18 Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.» Så lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet som hade kommit dit från Samarien.

19 Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles på samma sätt som han hade gjort i Betel.

20 Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han tillbaka till Jerusalem.

21 Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»

22 Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda konungars hela tid.

23 Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan HERRENS påskhögtid i Jerusalem.

24 Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen, husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.

25 Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter honom uppstod ej heller någon som var honom lik.

26 Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed Manasse hade förtörnat honom.

27 Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»

28 Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

29 I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen i Assyrien, till floden Frat. Då tågade konung Josia emot honom, men blev dödad av honom vid Megiddo, under första sammandrabbningen.

30 Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav. Men folket i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom till konung efter hans fader.

31 Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal, Jeremias dotter, från Libna.

32 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder hade gjort.

33 Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.

34 Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim. Men Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog där.

35 Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar enligt Faraos befallning. Efter som var och en av folket i landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för att sedan utbetalas åt Farao Neko.

36 Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Sebida, Pedajas dotter, från Ruma.

37 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder hade gjort.

24 I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan avföll han från honom.

Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att förgöra det -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sina tjänare profeterna.

Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade begått och för allt vad denne hade förövat,

jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.

Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin blev konung efter honom.

Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»

Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehusta, Elnatans dotter, från Jerusalem.

Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader hade gjort.

10 På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.

11 Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans tjänare belägrade den.

12 Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde regeringsår.

13 Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.

14 Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av folket i landet.

15 Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,

16 så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga män. Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap till Babel.

17 Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.

18 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias dotter, från Libna.

19 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim hade gjort.

20 Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.