2 Samuelsboken 21-24

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Herren är den högste konungen över Israel

(21:1—24:25)

Givoniterna hämnas på Sauls släkt

21 Under Davids regeringstid inträffade en hungersnöd som varade oavbrutet i tre år. David frågade Herren om orsaken och han svarade: ”Detta beror på Sauls och hans släkts blodsskuld, eftersom han mördade givoniterna.”

² Då kallade kungen till sig givoniterna och talade med dem. De var inte israeliter utan en rest av amoréerna. Israel hade svurit att inte döda dem,^[a] men Saul hade i sin iver för Israel och Juda ändå försökt utplåna dem.

³ David frågade givoniterna: ”Vad kan jag göra för er, så att vi kan försonas? Vad kan vi göra för att förmå er att välsigna Herrens arvedel?”^[b]

⁴ ”Vi har ingen rätt att begära ersättning i silver eller guld från Sauls släkt”, svarade givoniterna. ”Och inte heller kan vi kräva några israeliters liv.” ”Vad kan jag då göra?” frågade David.

⁵ De svarade: ”Den man som förgjorde oss och gjorde sitt yttersta för att utplåna oss från Israel, ⁶ ge oss sju av hans söner, manliga ättlingar till honom, så att vi får hänga upp^[c] dem inför Herren i Sauls, Herrens utvaldes, Givon.”

Kungen svarade: ”Jag ska ge dem åt er!”

⁷ På grund av den ed som David och Jonatan hade svurit varandra inför Herren, skonades emellertid Mefivoshet som var son till Jonatan och sonson till Saul. ⁸ Men kungen utlämnade Armoni och Mefivoshet, de två söner som Ajas dotter Rispa fått med Saul. Han gav dem också Sauls dotter Merabs fem söner som hon fått med mecholatiten Adriel, Barsillajs son. ⁹ Han överlämnade dem åt männen i Givon, som hängde upp^[d] dem inför Herren på en kulle. Alla sju dog samtidigt och detta hände under de första skördedagarna, just som man hade börjat med kornskörden.

¹⁰ Rispa, Ajas dotter, lade ut ett säcktyg åt sig på klippan och stannade där ända från skördens början tills regnet kom från himlen över kropparna. Hon hindrade gamarna från att slita sönder kropparna under dagen och de vilda djuren från att äta dem under natten. ¹¹ När David fick reda på vad Ajas dotter Rispa, Sauls bihustru, hade gjort, ¹² lät han hämta Sauls och Jonatans kvarlevor från Javesh i Gilead, vars invånare rövat bort Sauls och Jonatans kroppar från torget i Bet-Shean där filistéerna hade hängt upp dem efter det att filistéerna slagit Saul på Gilboa. ¹³ David tog alltså kvarlevorna av Saul och Jonatan och han tog även hand om kropparna efter de sju avrättade männen. ¹⁴ Sauls och Jonatans ben lades sedan i den grav som tillhörde Sauls far Kish i Sela i Benjamin. Man gjorde allt enligt kungens befallning. Efter detta lyssnade Gud till bön för landet igen.

Strider mot filistéerna

(1 Krön 20:4-8)

¹⁵ Det blev åter krig mellan filistéerna och Israel och David och hans män drog ut för att strida mot filistéerna. I striden blev David trött och utmattad. ¹⁶ En man från Rafas^[e] ätt som hette Benov närmade sig då David och tänkte döda honom. Bronsspetsen på Benovs lans vägde drygt tre och ett halvt kilo och han var klädd i en ny rustning.^{[f] 17} Men Avishaj, Serujas son, kom till Davids hjälp och dödade filistéen. Efter detta tog männen en ed av David: ”Du ska inte gå med oss ut i strid igen! Du får inte släcka Israels ljus!” ¹⁸ Därefter uppstod en strid igen mot filistéerna i Gov. Sibbekaj av Hushas släkt dödade Saf, en ättling till Rafa. ¹⁹ Under ett annat krig med filistéerna i Gov dödade Elchanan^[g] från Betlehem, Jairs son, Goljat från Gat som hade ett spjut med ett skaft som var som en vävbom. ²⁰ I en annan strid vid Gat deltog en jätte från Rafas ätt med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra. ²¹ Han hånade Israel och dödades av Jonatan, som var son till Davids bror Shima. ²² Alla dessa fyra som dödades av David och hans män var ättlingar till Rafa i Gat.

Davids sång efter räddningen

(Ps 18:1-51)

22 Denna sång^[h] sjöng David till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld:

Davids sista ord

23 Dessa var Davids sista ord:

Davids hjältar

(1 Krön 11:10-41)

⁸ Här följer namnen på Davids hjältar. Jishboshet från Takemon var den förnämste bland ”de tre”^[o], han som vid ett tillfälle dödade 800 man med sitt spjut.

⁹ Närmast honom kom Elasar, son till Dodo av Achoachs släkt. Han var också en av de tre. Han var tillsammans med David vid Pas Dammim när filistéerna hånade dem och var samlade till strid. Israeliterna drog sig tillbaka. ¹⁰ Han dödade filistéer ända tills hans hand var så trött att den satt som fastklistrad vid svärdet och genom honom utförde Herren en stor räddning den dagen. Resten av armén återvände till Elasar men bara för att ta byte.

¹¹ Sedan kom Shamma, son till Age från Harar. En gång hade filistéerna samlats vid Lechja.^[p] Där fanns en åker full med ärter. Israeliterna flydde för filistéerna, ¹² men Shamma ställde sig mitt på åkern, försvarade den, slog filistéerna och genom honom utförde Herren en stor räddning.

¹³ En dag under skördetiden begav sig tre av de trettio förnämsta kämparna till David i Adullams grotta, medan en avdelning filistéer hade slagit läger i Refaimdalen. ¹⁴ David befann sig i borgen och en filisteisk utpost fanns i Betlehem.

¹⁵ David sa längtansfullt: ”Ack, om någon kunde hämta lite vatten från källan vid porten till Betlehem!” ¹⁶ De tre hjältarna bröt sig då igenom filistéernas läger och hämtade upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och förde det med sig tillbaka till David. Men David vägrade att dricka det och hällde ut det som ett dryckesoffer till Herren.

¹⁷ ”Nej, Herren förbjude att jag skulle göra något sådant!” sa han. ”Skulle jag dricka blodet av dessa män som riskerat sina liv?” Han ville inte dricka det.

Sådana var de tre hjältarnas bedrifter.

¹⁸ Avishaj, Serujas son och Joavs bror, var befälhavare för de trettio^[q]. En gång dödade han 300 man med sitt spjut och han blev lika berömd som ”de tre”. ¹⁹ Hans anseende blev större än någon bland de tre och han blev deras befälhavare, men han räknades inte som en av dem.

²⁰ Benaja var son till Jojada och en tapper soldat från Kavseel. Han gjorde många stordåd och dödade två av Moabs bästa män^[r]. Han gick också ner och slog ihjäl ett lejon i en brunn en snöig dag. ²¹ En annan gång dödade han en storväxt egypter som var beväpnad med ett spjut. Benaja gick fram till honom beväpnad med en stav. Han ryckte spjutet från egypterns hand och dödade honom med det. ²² Sådana var Benajas, Jojadas sons, bedrifter, och han fick stort anseende bland de tre hjältarna. ²³ Han var mer berömd än de trettio, men han räknades inte med bland de tre. David gav honom befälet över sin livvakt.

²⁴ Asael, Joavs bror, var bland de trettio liksom:

Allt som allt var de trettiosju man.

David räknar sina soldater

(1 Krön 21:1-17)

24 Än en gång flammade Herrens vrede upp mot Israel och han hetsade David mot folket. ”Du ska genomföra en folkräkning i Israel och Juda”, sa han.

² Kungen sa till Joav och de andra officerarna: ”Far till Israels alla stammar och räkna allt folket, från Dan till Beer Sheva, och mönstra dem, så att jag får veta hur många de är.”

³ Men Joav svarade: ”Visserligen önskar jag att Herren ska öka vårt folk hundra gånger och att du själv ska få se det med egna ögon, min herre och kung, men varför måste vi räkna folket?” ⁴ Joav och de andra arméofficerarna fick dock böja sig för kungens ord och gick ut för att verkställa befallningen.^[t]

⁵ Först gick de över Jordan och slog läger söder om staden Aroer i dalen och fortsatte sedan genom Gad mot Jaser.^{[u] 6} Sedan gick de till Gilead och Tatim Hodshis land och till Dan och Ijon och vidare runt mot Sidon. ⁷ Därefter gick de till Tyros fästning och till hivéernas och kananéernas städer och slutligen söderöver till Negev i Juda och ända till Beer Sheva. ⁸ De genomkorsade alltså hela landet och slutförde sin uppgift på nio månader och tjugo dagar och kom tillbaka till Jerusalem. ⁹ Joav rapporterade resultatet av mönstringen för kungen, 800 000 stridsdugliga, svärdbeväpnade män i Israel, och 500 000 i Juda.

David accepterar Herrens straff

¹⁰ Men efter att folkräkningen hade slutförts, började Davids samvete oroa honom och han sa till Herren: ”Jag har begått en svår synd. Förlåt mig, din tjänare, min skuld! Jag har gjort något mycket dåraktigt.”

¹¹ När David steg upp nästa morgon, kom Herrens ord till profeten Gad, Davids siare: ¹² ”Gå och säg till David: ’Så säger Herren: Tre ting lägger jag fram för dig. Välj ett av dem, så låter jag det drabba dig.’ ”

¹³ Gad gick till David och sa till honom: ”Gör ditt val: tre^[v] års hungersnöd i ditt land, tre månaders flykt undan dina fiender som förföljer dig, eller tre dagars pest i ditt land. Tänk över vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig!”

¹⁴ ”Jag är i stor vånda”, sa David till Gad. ”Låt mig falla i Herrens händer, för Herrens barmhärtighet är stor. I människors händer vill jag inte falla.”

¹⁵ Herren sände då en pest över Israel redan samma morgon. Den varade till den utsatta tiden och 70 000 av landets invånare dog från Dan till Beer Sheva.

¹⁶ Men när ängeln räckte ut sin hand för att förgöra Jerusalem, ångrade Herren det onda och sa till ängeln som dödade folket: ”Det är nog! Dra tillbaka din hand!” Herrens ängel stod just då vid jevusén Aravnas tröskplats.

¹⁷ När David såg ängeln som dödade folket, sa han till Herren: ”Det är jag som har syndat och gjort orätt! Vad har denna min hjord gjort? Låt ditt straff drabba mig och min familj!”

David bygger ett altare

(1 Krön 21:18-27)

¹⁸ Samma dag kom Gad till David och sa till honom: ”Gå och bygg ett altare åt Herren på jevusén Aravnas tröskplats!”

¹⁹ Då gick David, som Herren hade befallt honom genom Gad. ²⁰ När Aravna tittade ut och såg kungen och hans män komma emot honom, gick han fram och bugade sig till marken för David ²¹ och frågade: ”Varför har min herre och kung kommit hit till sin tjänare?” David svarade: ”För att köpa tröskplatsen av dig. Jag ska bygga ett altare där åt Herren, så att folkets plåga upphör.” ²² ”Ta den, min herre och kung, och offra som du vill”, sa Aravna. ”Här är boskap till brännoffret och tröskverktygen och oken till ved! ²³ Aravna vill ge dig, kungen, alltsammans och må Herren ta emot dig nådigt!” ²⁴ Kungen svarade Aravna: ”Nej, jag vill köpa det av dig och betala för det, för jag vill inte offra ett brännoffer till Herren, min Gud, som inte kostat mig någonting.” Så köpte David tröskplatsen och boskapen och betalade femtio siklar^[w] silver för dem.

²⁵ Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Och då svarade Herren på hans bön för landet och lät pesten upphöra i Israel.