1 Moseboken 25:19-31:53

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Isaks släkt: Jakob och Esau

(25:19—35:29)

¹⁹ Detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons släkt.

Abraham blev far till Isak. ²⁰ Isak var 40 år gammal när han gifte sig med Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan Aram och syster till araméen Laban.

²¹ Isak bad till Herren för sin hustru, för hon var ofruktsam. Herren svarade på hans bön, och hans hustru Rebecka blev gravid. ²² Barnen sparkade varandra i hennes mage. Hon sa: ”Varför ska detta hända mig?” och gick och frågade Herren.

²³ Herren svarade henne:

²⁴ När det var dags för henne att föda, födde hon tvillingar. ²⁵ Den förste som föddes hade rödaktig hy som var så hårig att den liknade en skinnfäll. Han fick namnet Esau^[a]. ²⁶ Sedan föddes den andre tvillingen med sin hand om Esaus häl. Därför kallade de honom Jakob^[b]. Isak var sextio år gammal när tvillingarna föddes.

Esau säljer sin förstfödslorätt

²⁷ Allt eftersom pojkarna växte upp blev Esau en skicklig jägare, som höll till ute på markerna, medan Jakob var mer stillsam och trivdes hemma i tälten. ²⁸ Esau var Isaks favorit, för han tyckte om köttet som Esau kom hem med. Men Rebecka älskade Jakob.

²⁹ En dag när Esau kom hem alldeles utsvulten från jakten, höll Jakob på att koka soppa. ³⁰ ”O, vad jag är hungrig!” klagade Esau. ”Ge mig lite av den där röda soppan som du har!” Därför fick han namnet ”Edom”^[c]. ³¹ ”Det kan jag väl göra, om jag får byta den mot din förstfödslorätt”, svarade Jakob. ³² ”Jag håller ju på att dö. Vad har jag för nytta av förstfödslorätten?” sa Esau. ³³ ”Ja, lova då med ed att den är min”, sa Jakob. Esau svor en ed och sålde därmed sin förstfödslorätt till Jakob. ³⁴ Sedan gav Jakob Esau bröd och linssoppa. Han åt och drack och gick sedan och fortsatte med sitt. Så lite värdesatte han sin förstfödslorätt.

Isak och kung Avimelek

26 Det kom en svår hungersnöd över landet, så som det hade gjort under Abrahams tid, och Isak flyttade därför till Gerar, till Avimelek, filistéernas kung.^[d]

² Herren visade sig där för honom och sa till honom: ”Far inte till Egypten, utan stanna i det land jag säger till dig! ³ Stanna nu här i detta land. Då ska jag vara med dig och välsigna dig, och jag ska ge alla dessa länder till dig och till dina ättlingar, precis som jag med ed lovade din far Abraham. ⁴ Jag ska göra dina ättlingar lika många som stjärnorna på himlen. Jag ska ge dem alla dessa länder. Genom din avkomma^[e] ska alla jordens folk bli välsignade, ⁵ eftersom Abraham lydde mig och följde mina föreskrifter, befallningar, bud och lagar.”

⁶ Isak stannade i Gerar. ⁷ När männen i staden frågade honom om hans hustru, svarade han: ”Hon är min syster.” Han vågade inte säga att hon var hans hustru, för han var rädd att de skulle döda honom för Rebeckas skull, för hon var mycket vacker.

⁸ Men efter att han redan varit där en tid, fick Avimelek, filistéernas kung, av en händelse se genom fönstret att Isak kelade med Rebecka. ⁹ Då ropade Avimelek på Isak och sa: ”Hon är ju din hustru! Varför sa du då att hon var din syster?” ”Därför att jag var rädd att jag skulle bli dödad för hennes skull”, svarade Isak. ¹⁰ ”Hur kunde du behandla oss på det sättet?” sa Avimelek. ”Någon kunde ju ha legat med henne, och då skulle du ha dragit skuld över oss.” ¹¹ Sedan utfärdade Avimelek en offentlig varning: ”Den som skadar denne man eller hans hustru kommer att dö.”

Isak vägrar att strida för sin rätt

¹² Det året blev Isaks skördar enorma, hundra gånger den säd han sått, för Herren välsignade honom. ¹³ Han blev snart en rik man med alltmer växande rikedomar, tills han var mycket rik. ¹⁴ Han hade hjordar av får och getter, boskapshjordar och många tjänare. Men filistéerna blev avundsjuka på honom, ¹⁵ och de fyllde igen hans brunnar med jord, alla de brunnar som hans far Abraham hade grävt.

¹⁶ Till slut sa Avimelek till Isak: ”Gå någon annanstans! Du har blivit alltför mäktig för oss.” ¹⁷ Då flyttade Isak ner till Gerardalen och bodde där i stället. ¹⁸ Än en gång grävde Isak upp de brunnar som hade tillhört hans far Abraham, och som filistéerna hade fyllt igen efter hans fars död, och han gav dem samma namn som hans far en gång hade gett dem. ¹⁹ Hans herdar grävde också en ny brunn i Gerardalen och fann en underjordisk källa.

²⁰ Då kom herdarna på orten och grälade med Isaks herdar: ”Det är vårt vatten!” Därför kallade de brunnen för Esek^[f]. ²¹ Isaks män grävde då en annan brunn, men det blev strid om den också. Därför kallades den för Sitna^[g]. ²² När han då bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn, blev det inget mer bråk om den. Därför kallade de brunnen för Rechovot^[h]. De sa nämligen: ”Nu till sist har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet.”

²³ Därefter gick Isak till Beer Sheva, ²⁴ och sedan visade sig Herren för honom på natten. ”Jag är din far Abrahams Gud”, sa han. ”Var inte rädd, för jag är med dig och ska välsigna dig. Jag ska ge dig många ättlingar för min tjänare Abrahams skull.” ²⁵ Då byggde Isak ett altare och åkallade Herren. Han bosatte sig där och hans tjänare grävde en brunn.

²⁶ Sedan fick Isak besök från Gerar: Avimelek kom dit tillsammans med sin rådgivare Achussat och Pikol, befälhavaren över kungens här. ²⁷ ”Varför har ni kommit hit?” frågade Isak dem. ”Ni var ju fientliga mot mig och körde ut mig ur landet.” ²⁸ De sa: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Låt oss svära en ed och sluta ett förbund med varandra. ²⁹ Lova att du inte kommer att skada oss, på samma sätt som vi inte har skadat dig. Faktum är att vi bara har handlat väl emot dig och sänt dig bort i frid. Och nu har Herren välsignat dig.”

³⁰ Då lagade Isak till en festmåltid åt dem, och de åt och drack. ³¹ Så snart de steg upp på morgonen, svor de varandra en ed, och sedan skickade Isak hem dem i fred igen.

³² Samma dag kom Isaks tjänare och berättade om brunnen de hade grävt: ”Vi har hittat vatten”, sa de. ³³ Därför kallade han brunnen för Shiva^[i]. Staden har sedan dess hetat Beer Sheva.

³⁴ Vid 40 års ålder gifte sig Esau med en flicka som hette Judit, dotter till hettiten Beeri. Han gifte sig också med Basemat, hettiten Elons dotter. ³⁵ De gjorde livet bittert för Isak och Rebecka.

Isak välsignar Jakob i stället för Esau

27 När Isak blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte längre kunde se, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sa Isak. ”Ja, far”, svarade Esau. ² Isak fortsatte: ”Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. ³ Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig. ⁴ Laga sedan till någon av mina favoriträtter och bär in den till mig så att jag får äta. Sedan ska jag välsigna dig innan jag dör.”

⁵ Men Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau, och när Esau gick ut på fälten för att jaga villebråd, ⁶ sa hon till sin son Jakob: ”Jag hörde vad din far sa till din bror Esau: ⁷ ’Skaffa åt mig villebråd och laga till en bit god mat så att jag får äta och sedan välsigna dig inför Herren innan jag dör.’

⁸ Gör nu, min son, precis som jag säger till dig. ⁹ Gå ut till hjorden och hämta hit två fina killingar, så ska jag laga till din fars favoriträtt. ¹⁰ Ta därefter maten till din far, för att han ska äta och välsigna dig, innan han dör.”

¹¹ Jakob sa då till sin mor Rebecka: ”Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! ¹² Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig.” ¹³ ”Låt hans förbannelse komma över mig, min son”, sa Rebecka. ”Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!”

¹⁴ Jakob hämtade då de två killingarna till sin mor, och hon lagade till en rätt av dem som Isak tyckte om. ¹⁵ Sedan tog hon Esaus, sin äldste sons bästa kläder, som fanns där i huset, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta dem på sig. ¹⁶ Hon täckte hans händer och bara hals med skinnet från killingarna. ¹⁷ Sedan gav hon honom den välsmakande rätten och lite nybakat bröd. ¹⁸ Jakob gick till sin far och sa: ”Far!” ”Ja, min son”, svarade Isak. ”Vem är det?”

¹⁹ ”Jag är Esau, din förstfödde”, sa Jakob. ”Jag har gjort som du sa till mig. Sitt nu upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig sedan.” ²⁰ ”Hur kunde du få tag på något så snabbt, min son?” undrade Isak.

”Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg”, svarade Jakob.

²¹ Då sa Isak: ”Kom hit till mig. Jag vill känna på dig, min son, och vara säker på att du är min son Esau!” ²² Jakob gick fram till sin far Isak, så han kunde känna på honom. Isak sa: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” ²³ Men han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus, så han välsignade honom.

²⁴ ”Är du verkligen min son Esau?” undrade Isak igen. ”Ja”, svarade Jakob. ²⁵ ”Kom då hit med maten, min son, så ska jag äta av villebrådet och sedan välsigna dig”, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av vinet som Jakob gav honom.

²⁶ ”Kom närmare, min son, och kyss mig”, sa Isak sedan. ²⁷ Jakob gick fram och kysste honom, och när Isak kände lukten av hans kläder välsignade han honom och sa:

³⁰ När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt. ³¹ Han hade också lagat till en god måltid och gick in till Jakob med den. ”Far, här är jag med viltet”, sa han. ”Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig din välsignelse!” ³² ”Vem är det som kommer?” undrade Isak.

”Det är ju jag, Esau, din förstfödde”, sa Esau. ³³ Då blev Isak alldeles förskräckt: ”Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, strax innan du kom?” undrade han. ”Jag gav honom min välsignelse, och då kommer han att vara välsignad.”

³⁴ När Esau hörde vad hans far sa, gav han ett högt och bittert klagorop: ”O, min far, välsigna också mig!”

³⁵ ”Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse”, konstaterade Isak. ³⁶ ”Inte undra på att de kallar honom Jakob^[j]! Han har bedragit mig två gånger. Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?” frågade Esau.

³⁷ Då sa Isak: ”Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela hans släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av säd och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig, min son?” ³⁸ ”Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också”, bad Esau och brast i högljudd gråt.

Då svarade hans far Isak:

⁴¹ Esau hatade Jakob för den välsignelse deras far gett honom och sa för sig själv: ”Tiden är nära då vi sörjer vår far, och då ska jag döda Jakob.” ⁴² Men Rebecka fick reda på vad hennes äldre son Esau hade sagt. Hon sände då bud efter sin yngre son Jakob och berättade för honom att Esau ville hämnas och tänkte döda honom.

⁴³ ”Hör nu på vad jag säger”, sa hon. ”Fly till din morbror Laban i Harran, ⁴⁴ och stanna hos honom några dagar tills Esaus din brors vrede har lagt sig. ⁴⁵ När han lugnat ner sig och glömt vad du har gjort, ska jag meddela dig så att du kan komma tillbaka igen. Varför ska jag förlora er båda två på samma dag?^[l]”

⁴⁶ Sedan sa Rebecka till Isak: ”Jag är dödstrött på de där hettitiskorna. Jag dör hellre än att jag också ser Jakob gifta sig med en av dessa hettitiska flickor här i landet.”

28 Då kallade Isak på Jakob och välsignade honom: ”Gift dig inte med någon av dessa kanaaneiska flickor! ² Gå i stället till Paddan Aram, till din morfar Betuels hus, och gift dig med en av dina kusiner, en av din morbror Labans döttrar. ³ Gud den Väldige kommer att välsigna dig och göra dig fruktsam. Du ska föröka dig och bli till många folk. ⁴ Han ska ge dig och dina ättlingar Abrahams välsignelser som han gav Abraham, och detta land, där du nu lever som främling, ska tillhöra dig, för Gud har gett det till Abraham.”

⁵ Sedan sände Isak iväg Jakob, och denne gav sig iväg till Paddan Aram till sin morbror Laban, araméen Betuels son, Jakobs och Esaus mor, Rebeckas bror.

⁶ Esau förstod att Isak hade välsignat Jakob och skickat honom till Paddan Aram för att skaffa sig en hustru därifrån. När Isak hade välsignat Jakob hade han varnat honom för att gifta sig med en kanaaneiska. ⁷ Jakob hade lytt sin far och mor och rest till Paddan Aram. ⁸ När Esau insåg hur illa Isak tyckte om de kanaaneiska kvinnorna, ⁹ gick han till Ismael och gifte sig med Machalat, Nevajots syster, som var dotter till Ismael, Abrahams son. Han gifte sig alltså med henne utöver de hustrur han redan hade.

Jakob bildar familj

Jakobs dröm

¹⁰ Jakob lämnade alltså Beer Sheva och gav sig iväg mot Harran. ¹¹ När han vid solnedgången stannade för att slå läger för natten, tog han en sten som huvudkudde och lade sig för att sova. ¹² Då fick han i en dröm se trappsteg^[m] som nådde från jorden till himlen, och han såg hur Guds änglar gick upp och gick ner för dem.

¹³ Där uppe stod Herren, som sa: ”Jag är Herren, Abrahams och din far Isaks Gud. Jag ska ge marken du ligger på till dig och dina ättlingar. ¹⁴ Dina ättlingar kommer att bli som stoftet på jorden. Du kommer att utbreda dig från öster till väster och från norr till söder, och alla jordens folk kommer att bli välsignade genom dig och dina ättlingar. ¹⁵ Jag är med dig och ska skydda dig vart du än går och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska aldrig överge dig. Det jag har lovat dig ska jag också göra.”

¹⁶ Sedan vaknade Jakob. ”Herren är verkligen här”, sa han, ”och det visste jag inte om.” ¹⁷ Han greps av fruktan och sa: ”Hur skräckinjagande är inte denna plats! Det kan inte vara annat än Guds hus och himlens port!” ¹⁸ Nästa morgon steg han upp tidigt och tog stenen, som han hade haft under huvudet, och reste upp den som en minnessten och hällde olja över den. ¹⁹ Han kallade platsen Betel^[n]; tidigare hette staden Lus.

²⁰ Sedan gav Jakob detta löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna resa och ger mig mat och kläder ²¹ och tryggt för mig tillbaka hem till min far, och om Herren kommer att vara min Gud, ²² då ska denna minnessten bli ett Guds hus och jag ska ge dig tionde av allt du ger mig!”

Jakob möter Rakel

29 Jakob reste vidare och kom slutligen till Österlandet^[o]. ² Han fick syn på en brunn på fältet och tre fårhjordar som låg nära brunnen där de brukade vattnas. Men en tung sten täckte brunnen. ³ Seden var att stenen inte togs bort förrän alla hjordar fanns på plats. Efter det att man vattnat dem rullades stenen tillbaka över brunnens öppning.

⁴ Jakob frågade herdarna: ”Mina bröder, var kommer ni ifrån?” ”Från Harran”, svarade de. ⁵ ”Känner ni någon som heter Laban, Nachors sonson?” De svarade: ”Visst gör vi det.” ⁶ ”Hur mår han?” ”Han har det bra. Där kommer hans dotter Rakel med fåren.”

⁷ ”Solen står ju fortfarande högt på himlen. Det är väl ännu inte tid att samla ihop flocken?” frågade Jakob. ”Varför inte vattna fåren och låta dem gå ut på bete igen?” ⁸ ”Vi kan inte göra det”, svarade de, ”förrän alla hjordarna är samlade och stenen bortrullad. Då vattnar vi fåren.”

⁹ Medan Jakob fortfarande talade, kom Rakel med sin fars får, för hon tjänstgjorde också som herde. ¹⁰ När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram till brunnen och rullade bort stenen och gav sin morbror Labans fårhjord vatten. ¹¹ Sedan kysste Jakob Rakel och brast i gråt. ¹² Han förklarade att han var nära släkt med hennes far och son till Rebecka. Hon sprang genast och berättade det för sin far. ¹³ Så snart Laban hörde om sin systerson Jakobs ankomst, skyndade han sig ut för att möta honom och han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Sedan berättade Jakob sin historia för Laban.

¹⁴ ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag”, sa Laban.

Rakel och Lea

När Jakob hade varit där ungefär en månad, ¹⁵ sa Laban en dag till honom: ”Även om du är min släkting, ska du inte arbeta för mig utan betalning. Hur mycket vill du ha?”

¹⁶ Laban hade två döttrar, Lea, som den äldre hette, och hennes yngre syster Rakel. ¹⁷ Lea hade milda^[p] ögon, men Rakel var välväxt och skön. ¹⁸ Jakob älskade Rakel. Därför sa han: ”Om du ger mig din yngsta dotter Rakel till hustru, så ska jag arbeta för dig i sju år.” ¹⁹ Laban svarade: ”Jag ger henne hellre till dig än till någon annan. Stanna du här.”

²⁰ Alltså arbetade Jakob de följande sju åren för att få Rakel. Tiden kändes lika kort som några dagar, för han älskade henne så. ²¹ Sedan sa Jakob till Laban: ”Ge mig nu min hustru, min tid har ju gått, så att jag kan förenas med henne.”

²² Då inbjöd Laban alla i trakten till en fest. ²³ På kvällen tog Laban sin dotter Lea och gav henne till Jakob, och han låg med henne. ²⁴ Laban gav Lea en av sina slavinnor som hette Silpa. ²⁵ På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. ”Vad är det du har gjort?” sa Jakob. ”Jag arbetade sju år för Rakel! Varför har du bedragit mig så här?” ²⁶ ”Det är inte vår sed att gifta bort den yngre dottern före den äldre”, svarade Laban. ²⁷ ”Fira nu denna bröllopsvecka, så kan du få Rakel också, om du lovar att arbeta för mig ytterligare sju år.”

²⁸ Jakob gick med på detta och när bröllopsveckan med Lea var över, gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. ²⁹ Laban gav Rakel sin slavinna Bilha som tjänsteflicka. ³⁰ Jakob låg också med Rakel, och han älskade henne mer än Lea. Sedan arbetade han för Laban i ytterligare sju år.

Jakobs söner

³¹ Eftersom Herren såg att Lea inte var älskad, lät han henne få barn medan Rakel inte kunde få några. ³² Lea blev alltså med barn och födde en son som hon gav namnet Ruben^[q], för hon sa: ”Herren har sett mitt lidande, och nu kommer min make att älska mig.” ³³ Hon blev snart med barn igen och födde en son till. Då sa hon: ”Herren hörde att jag inte fick någon kärlek, och han gav mig ytterligare en son.” Hon gav honom namnet Simon.^{[r] 34} Åter blev hon med barn och födde en son. Nu sa hon: ”Nu kommer väl ändå min man att hålla sig till mig, eftersom jag har gett honom tre söner.” Därför gav hon denne son namnet Levi.^{[s] 35} Än en gång blev hon med barn och födde en son. Hon sa: ”Nu vill jag prisa Herren!” Hon gav honom namnet Juda.^[t] Sedan fick hon inga fler barn.

30 När Rakel förstod att hon inte kunde få några barn, blev hon avundsjuk på sin syster. ”Ge mig barn, annars dör jag!”, vädjade hon till Jakob. ² Då blev Jakob arg och sa: ”Jag är väl inte Gud? Det är han som hindrat dig från att få barn.” ³ Då sa Rakel till honom: ”Ligg med min slavinna Bilha, så får hon föda barn åt mig^[u].” ⁴ Hon gav honom alltså sin slavinna Bilha till bihustru^[v]. Han låg med henne, ⁵ och hon blev med barn och födde honom en son. ⁶ Rakel sa: ”Gud har gett mig rättvisa, han har hört min bön och gett mig en son.” Hon gav därför honom namnet Dan.^{[w] 7} Rakels slavinna blev med barn igen och gav Jakob ytterligare en son. ⁸ Rakel sa: ”Jag har stridit Guds strider med min syster, och jag har vunnit.” Så gav hon pojken namnet Naftali.^[x]

⁹ När Lea nu insåg att hon inte längre kunde bli med barn, gav hon sin slavinna Silpa till Jakob som bihustru, ¹⁰ och snart födde också Silpa honom en son. ¹¹ Lea sa: ”Till lycka!” och gav honom namnet Gad.^{[y] 12} Sedan födde Silpa honom ytterligare en son, ¹³ och Lea sa: ”Jag är lycklig! De andra kvinnorna kommer att prisa mig lycklig.” Och hon gav pojken namnet Asher.^[z]

¹⁴ En dag under veteskörden när Ruben var ute på fälten fann han några kärleksäpplen^[aa] som han tog med sig hem till sin mor Lea. Rakel bad då henne: ”Ge mig några av din sons kärleksäpplen!” ¹⁵ Men Lea svarade: ”Räcker det inte med att du har tagit min make ifrån mig? Nu vill du ha min sons kärleksäpplen också!”

Rakel sa: ”Han får ligga med dig i natt i utbyte mot kärleksäpplena.” ¹⁶ När Jakob kom hem från fälten den kvällen, gick Lea ut för att möta honom. ”Du måste komma till mig”, sa hon. ”Jag har nämligen gett min sons kärleksäpplen som betalning för dig.” Då låg han med henne den natten. ¹⁷ Och Gud svarade på Leas böner. Hon blev med barn igen och födde sin femte son åt Jakob. ¹⁸ Hon sa: ”Gud har belönat mig för att jag har gett min slavinna till min man.” Så gav hon honom namnet Isaskar.^{[ab] 19} Sedan blev hon med barn igen och födde en sjätte son åt Jakob. ²⁰ Då sa hon: ”Gud har gett mig en god gåva. Nu kommer min man att hedra mig för att jag har gett honom sex söner.” Och hon gav pojken namnet Sebulon.^{[ac] 21} Senare födde hon också en dotter som hon gav namnet Dina.

²² Då kom Gud ihåg Rakel och hörde hennes böner och gjorde henne fruktsam. ²³ Hon blev med barn och födde en son. ”Gud har tagit bort min skam”, sa hon. ²⁴ Hon gav sonen namnet Josef^[ad], för hon sa: ”Må Herren ge mig ytterligare en son.”

Jakob blir en rik man

²⁵ Efter att Rakel fött Josef, sa Jakob till Laban: ”Låt mig resa tillbaka hem till mitt land! ²⁶ Låt mig ta med mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för och resa min väg. Nog har jag väl arbetat tillräckligt för dig nu!”

²⁷ Laban sa till honom: ”Visa mig välvilja och stanna! Jag har förstått genom spåtecken att Herren har välsignat mig för din skull. ²⁸ Hur mycket vill du ha som lön? Jag tänker betala vad du än begär.” ²⁹ Jakob svarade: ”Du vet hur troget jag har tjänat dig under alla dessa år och hur din boskap har blivit i min vård. ³⁰ Du hade inte mycket när jag kom, men din rikedom har blivit enorm. Herren har välsignat dig genom allt jag gör. När ska jag få en chans att skaffa något åt min egen familj?”

³¹ ”Vad ska jag ge dig?” frågade Laban igen. Jakob svarade: ”Du ska inte ge mig någonting, men om du gör som jag föreslår, ska jag fortsätta att vakta dina får och getter. ³² Låt mig gå ut bland dina hjordar i dag och välja ut alla brokiga, spräckliga och mörka djur bland fåren och dem som är spräckliga och brokiga bland getterna. Ge dem till mig som lön. ³³ Så ska min hederlighet kunna testas i framtiden när du kommer för att se vad som blivit min lön: om det finns några getter i min hjord som inte är brokiga eller spräckliga eller får som inte är mörka, så ska de betraktas som stulna.”

³⁴ ”Överenskommet!” svarade Laban. ”Vi gör som du säger!”

³⁵ Redan samma dag samlade han ihop alla bockar som var strimmiga och brokiga, alla getter som var brokiga eller spräckliga, alla med vita fläckar och alla mörka bland fåren. Han överlämnade dem till sina söner. ³⁶ Han höll tre dagsresors avstånd mellan sig själv och Jakob, medan Jakob vaktade resten av Labans hjord.

³⁷ Jakob tog friska skott från poppel, mandel och platan och skalade av delar av barken, så det blev vita strimlor i den. ³⁸ Han lade ut käpparna han skalat strimlor på vid vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när de kom för att dricka. De parade sig när de kom för att dricka. ³⁹ Hjordarna parade sig alltså framför käpparna, och deras avkomma blev brokig, spräcklig och strimmig.^{[ae] 40} Jakob förde sedan undan ungdjuren i en egen hjord. De övriga djuren ställde han mot de strimmiga och mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans. ⁴¹ Varje gång de kraftiga tackorna skulle para sig, lade han fram de strimmiga grenarna i hoarna, så att de parade sig framför dem. ⁴² Men när de svaga djuren skulle para sig, lade han inte dit dem. Så fick Laban de svaga djuren och Jakob de starka. ⁴³ Jakob blev mycket rik och hade stora flockar av småboskap, många slavar och slavinnor, kameler och åsnor.

Jakob återvänder hem

31 Men Jakob fick höra att Labans söner klagade: ”Han har tagit allt vår far ägde, och sin rikedom har han fått på vår fars bekostnad.” ² Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.

³ Herren talade nu till Jakob och sa till honom: ”Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig.”

⁴ Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han höll till med hjordarna. ⁵ ”Jag ser att er far är kyligare mot mig än vad han var tidigare”, sa han till dem. ”Men min fars Gud har varit med mig. ⁶ Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far, så mycket jag orkat, ⁷ men han har lurat mig och tio gånger ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig. ⁸ När han sa att de spräckliga djuren skulle bli min lön, födde hela hjorden spräckliga djur och när han sa att jag kunde få de strimmiga djuren, blev alla lammen strimmiga. ⁹ På så sätt har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig.

¹⁰ Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga. ¹¹ I min dröm ropade sedan Guds ängel på mig: ’Jakob!’ Jag svarade: ’Här är jag’. ¹² Ängeln sa till mig: ’Alla bockar som parar sig med flocken är brokiga, spräckliga och strimmiga. Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig. ¹³ Jag är den Gud du mötte i Betel där du smorde en minnessten och gav ett löfte till mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.’ ”

¹⁴ Rakel och Lea svarade: ”Det finns ingenting kvar för oss här av vår fars rikedom. ¹⁵ Behandlar han inte oss som främlingar? Han har sålt oss och det han fick för oss, har han redan gjort slut på. ¹⁶ De rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför precis som Gud har sagt till dig!”

Laban förföljer Jakob

¹⁷ Jakob lyfte då upp sina barn och sina hustrur på kamelerna. ¹⁸ Han tog med sig all sin boskap och all sin egendom som han skaffat sig i Paddan Aram. Så begav han sig hemåt till sin far Isak i Kanaans land. ¹⁹ Laban hade gått iväg för att klippa sina får och då stal Rakel sin fars husgudar. ²⁰ Jakob bedrog också araméen Laban genom att ge sig iväg utan förvarning. ²¹ Han flydde med alla sina ägodelar, gick över floden Eufrat och till Gileads bergsbygd. ²² Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare. ²³ Då samlade han sina manliga släktingar och tog upp jakten. Han hann ifatt dem i Gileads bergsbygd efter sju dagar. ²⁴ Den natten kom Gud till araméen Laban i en dröm och sa till honom: ”Akta dig noga för att säga något, vare sig gott eller ont, till Jakob!” ²⁵ Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger i Gileads bergsbygd och Laban och hans följe slog också läger där.

²⁶ ”Vad menar du med detta?” sa Laban till Jakob. ”Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som fångar, tillfångatagna i strid. ²⁷ Varför smet du iväg och lurade mig? Du sa ingenting och lät mig inte ordna en avskedsfest med sång och spel, med tamburiner och lyror? ²⁸ Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt! ²⁹ Det skulle stå i min makt att skada dig, men din faders Gud visade sig för mig i natt och sa till mig: ’Akta dig noga för att säga något till Jakob, vare sig gott eller ont.’ ³⁰ Men om du hade en sådan hemlängtan, varför stal du mina husgudar?” ³¹ ”Jag var rädd”, svarade Jakob. ”Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. ³² Men när det gäller dina husgudar ska den du finner dem hos dö! Se efter själv, i våra släktingars närvaro, om du finner en enda sak, som är din, så ta den!” Jakob visste nämligen inte att Rakel hade stulit husgudarna.

³³ Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält. ³⁴ Men Rakel hade gömt husgudarna i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet, hittade han dem alltså inte. ³⁵ ”Bli inte arg, min herre, för att jag inte kan resa mig”, sa Rakel till sin far, ”men jag har mina dagar^[af] just nu.” Hur han alltså än letade efter sina husgudar, hittade han dem inte.

³⁶ Nu blev Jakob rasande på Laban: ”Vad är mitt brott? Vad har jag gjort för ont? Du har jagat mig som en brottsling! ³⁷ Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit? Ta nu fram allt som jag har stulit och lägg det här framför oss, framför dina och mina släktingar, så de får döma mellan oss!

³⁸ I tjugo år har jag varit tillsammans med dig. Dina tackor och dina getter har aldrig fött i otid, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat. ³⁹ Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, kom jag aldrig till dig med det. Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig också att betala för varje djur som stals från hjorden på dagen och även på natten.

⁴⁰ Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter. ⁴¹ Ja, i tjugo år har jag varit hos dig och arbetat – fjorton år för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger! ⁴² Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud, som även Isak fruktade – skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett mitt lidande och mitt hårda arbete, och det är därför som han fällde domen^[ag] i natt.”

⁴³ Laban svarade: ”Dessa är mina döttrar, barnen är mina, och dessa hjordar och allt du ser här är mitt. Vad kan jag då göra med mina egna döttrar och barnen de fött? ⁴⁴ Låt oss sluta ett förbund med varandra som ska vara ett vittne mellan dig och mig.”

⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke, ⁴⁶ och han sa till sina släktingar att samla stenar, och de byggde ett stenröse. Sedan åt de en måltid tillsammans på röset. ⁴⁷ Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed.^[ah]

⁴⁸ ”Detta stenröse ska vara ett vittne mellan dig och mig”, sa Laban. Därför fick det heta Galed. ⁴⁹ Det kallades också Mispa^[ai], för Laban sa: ”Må Herren vaka över oss, även när vi är utom synhåll för varandra. ⁵⁰ Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra hustrur, kom ihåg att även om ingen människa är närvarande är Gud vittne mellan dig och mig.”^[aj]

⁵¹ ”Här är röset och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig”, sa Laban till Jakob. ⁵² ”Detta röse och denna stod står mellan oss som vittnen för att jag inte ska gå förbi denna plats för att göra dig något ont och att du inte heller ska passera den för att göra mig något ont. ⁵³ Må Abrahams Gud och Nachors gudar, deras fäders gudar,^[ak] döma mellan oss.” Då svor Jakob en ed vid honom som hans far Isak fruktade.