1 Moseboken 6-8
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Den stora floden
(6:1—8:22)
6 Befolkningen började föröka sig nu på jorden, och döttrar föddes åt människorna. 2 Då såg Guds söner[a] att människors döttrar var vackra och gifte sig med dem de ville ha. 3 Då sa Herren: ”Min Ande ska inte förbli hos människan för alltid, eftersom hon är kött. Hennes tid ska vara 120 år.”[b]
4 På den tiden, och även senare,[c] fanns det jättar[d] på jorden. När Guds söner låg med människornas döttrar, fick de barn. De var de gamla tidernas kända hjältar. 5 Herren Gud såg vidden av den mänskliga ondskan på jorden, och att människornas liv och tankar ständigt var alltigenom inriktade på det onda. 6 Herren sörjde[e] att han hade skapat dem, och han var bedrövad i sitt hjärta.
7 Herren sa: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jorden, och tillsammans med dem alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, för jag ångrar att jag skapade dem.”
8 Men på Noa såg Herren med välvilja.
Noa och hans familj räddas från floden
9 Detta är berättelsen om Noas släkt:
Noa var en rättfärdig och oklanderlig man bland sina samtida. Han levde i gemenskap med Gud. 10 Han hade tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11 I Guds ögon blev världen mer och mer fördärvad och full av våld. 12 Gud såg hur fördärvad jorden var: hela människosläktet[f] levde ett fördärvat liv. 13 Och Gud sa till Noa: ”Jag har beslutat mig för att utplåna hela människosläktet, för på grund av människan är jorden fylld av våld. Jag ska utplåna både henne och jorden. 14 Bygg en ark[g] av goferträ, gör olika rum i arken och täta den med jordbeck både invändigt och utvändigt. 15 Gör den 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. 16 Gör också ett tak med en halv meters resning[h], sätt en dörr på sidan och gör ett nedre däck, ett mellandäck och ett övre däck.
17 Jag ska låta en översvämning täcka jorden och förgöra varje levande varelse, alla som det finns livsande i. Allting på jorden kommer att gå under.
18 Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du ska gå in i arken tillsammans med din hustru, dina söner och deras hustrur. 19 Ta ett par av varje djurart, en hane och en hona, med dig i arken för att hålla dem vid liv med dig. 20 Ett par av varje art av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur ska komma till dig för att överleva. 21 Samla också ihop all slags mat som ni och dessa kan äta.”
22 Noa gjorde allt precis som Gud hade befallt.
7 Sedan sa Herren till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj, för i denna tid är det bara dig som jag funnit vara rättfärdig. 2 Av de rena fyrfotadjuren ska du ta sju par av varje art, hane och hona. Av alla orena djur ska du ta ett par, hane och hona. 3 Också av himlens alla fåglar ska du ta sju par, hane och hona, av varje slag, för att de ska överleva på jorden. 4 Om en vecka ska jag sända ett regn som kommer att vara i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla levande varelser som jag har skapat.”
5 Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom. 6 Han var 600 år när översvämningen kom över jorden. 7 Han gick in i arken med sin hustru, sina söner och sina svärdöttrar, för att fly undan översvämningen. 8 Hanar och honor av alla fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och alla markens kräldjur 9 kom in i arken till Noa parvis, precis som Gud hade befallt Noa.
10 En vecka senare kom flodvattnen över jorden. 11 Noa var 600 år gammal när floden kom den sjuttonde dagen i andra månaden. Då bröt det stora djupets källor fram, och himlens luckor öppnades. 12 Regnet föll över jorden under fyrtio dygn. 13 Men Noa hade samma dag gått in i arken med sin hustru och sina söner Sem, Ham och Jafet och deras hustrur. 14 Med dem fanns de olika sorterna av vilda djur och boskap, alla slags kräldjur, fåglar och andra bevingade djur. 15 De kom alla till Noa, ett par av varje levande varelse, de som har livsande i sig. 16 Hanar och honor av alla slags djur kom, precis som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde dörren efter honom.
17 Under fyrtio dagar kom floden över jorden. Det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt högt ovanför jorden. 18 Vattnet steg högre och högre, och arken flöt på vattnet. 19 Vattnet steg allt mer och täckte slutligen alla berg under himlen. 20 Vattnet steg mer än sju meter över de högsta topparna.
21 Hela myllret av jordens levande varelser gick under: fåglar, boskap, vilda djur, hela jordens vimmel av smådjur och alla människor. 22 Allt som andades och levde på torra land dog, 23 ja, allt liv på jorden utplånades. Allt levande på jorden utplånades: människor och djur, kräldjur och himlens fåglar. Bara Noa och de som var med honom i arken blev kvar. 24 Vattnet täckte jorden i 150 dagar.
8 Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2 Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3 Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4 att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5 På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7 och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8 Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9 men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.
10 Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12 En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.
13 I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14 På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17 Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18 Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19 Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.
20 Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21 Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.
22 Så länge som jorden finns kvar
kommer sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig att upphöra.”
Footnotes
- 6:2 Det hebreiska uttrycket bene elohim betyder ordagrant Guds/gudars söner och tolkas antingen som någon form av himmelska väsen (änglar) eller som människor i betydelsen Guds barn.
- 6:3 120 år syftar troligen på människans livslängd eller möjligen också på tiden fram till floden.
- 6:4 Se 4 Mos 13:34
- 6:4 Hebreiskans nefilim översätts med jättar i likhet med Septuaginta, men den bokstavliga betydelsen är de fallna.
- 6:6 Eller: ångrade.
- 6:12 Ordagrant: Allt kött
- 6:14 Arken var till sin konstruktion rektangulär, som en enorm stor låda.
- 6:16 Grundtexten är svårtolkad.
1 Mosebok 6-8
Svenska 1917
6 Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem
2 sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
3 Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid bestämd till ett hundra tjugu år.»
4 Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.
5 Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda,
6 då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta.
7 Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
8 Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.
9 Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade Noa.
10 Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11 Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld.
12 Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden.
13 Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.
14 Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar, och bestryk den med jordbeck innan och utan.
15 Och så skall du göra arken: Den skall vara tre hundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
16 en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning.
17 Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
18 Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
19 Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig; hankön och honkön skola de vara.
20 Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid liv.
21 Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem till föda.
22 Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade bjudit honom.
7 Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
2 Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par, hanne och hona,
3 sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
4 Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.»
5 Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.
6 Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten över jorden.
7 Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur, undan flodens vatten.
8 Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av allt som krälar på marken
9 gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom Gud hade bjudit Noa.
10 Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
11 I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
12 och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
13 På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre hustrur med dem,
14 därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur, efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden, efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt vad fåglar heter, av alla slag.
15 De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade i sig någon livsande.
16 Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags kött, såsom Gud hade bjudit honom. Och HERREN stängde igen om honom.
17 Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
18 Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken drev på vattnet.
19 Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg allestädes under himmelen övertäcktes.
20 Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de övertäcktes.
21 Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, så ock alla människor.
22 Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av livsande i sin näsa.
23 Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med honom i arken.
24 Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio dagar.
8 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
2 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.
3 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.
4 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.
5 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,
7 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
8 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
9 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
10 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.
11 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
12 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
13 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
14 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.
15 Då talade Gud till Noa och sade:
16 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.
17 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
18 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.
19 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.
20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.
21 När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.
22 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.