Job 32-33
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
En ung man förmanar Job
(32:1—37:24)
Den unge Elihu tillrättavisar de äldre vännerna
32 De tre männen slutade nu att svara Job, därför att han betraktade sig som rättfärdig. 2 Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, greps av vrede mot Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud. 3 Men han blev också vred på Jobs tre vänner, som inte kunde svara något som visade Jobs skuld. 4 Elihu hade väntat på sin tur att tala till Job, eftersom de andra var äldre än han. 5 Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, greps han av vrede.
6 Elihu från Bus, Barakels son, började tala:
Jag är ung, och ni är gamla.
Därför tvekade jag
och vågade inte säga er vad jag visste.
7 Jag tänkte: ”Låt åldern tala
och de många åren lära ut vishet.”
8 Men det är anden i människan,
den Väldiges andedräkt,
som gör henne förståndig.
9 Det är inte bara de i hög ålder som är visa,
inte bara gamla som vet vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna till mig!
Också jag vill framföra vad jag vet.
11 Jag har väntat medan ni talat,
lyssnat på ert resonemang,
när ni letat efter ord.
12 Jag har lyssnat uppmärksamt på er,
men ingen av er har lyckats motbevisa Job,
ingen av er har kunnat bemöta hans argument.
13 Säg inte: ”Vi har funnit visheten:
Gud, inte en människa, kan besegra honom.”
14 Han riktade aldrig sina ord mot mig,
och jag tänker inte svara med era argument.
15 De är bestörta
och har inget mer att komma med,
de saknar ord.
16 Ska då jag behöva vänta
när de ingenting kan säga,
när de står där utan att kunna svara?
17 Nej, även jag vill säga mitt,
tala om vad jag vet.
18 Jag har mycket att säga,
och anden inom mig driver mig.
19 Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen,
som nya vinsäckar som håller på att sprängas.
20 Jag måste få tala för att få lättnad,
jag måste få öppna min mun och ge mina svar.
21 Jag ska inte vara partisk mot någon,
inte heller försöka smickra någon,
22 för smickra kan jag inte –
då skulle min Skapare rycka bort mig.
Elihu tillrättavisar Job
33 Lyssna nu, Job, till vad jag har att säga,
hör noga på mina ord.
2 Nu vill jag öppna min mun,
orden är redan på min tunga.
3 Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta,
mina läppar säger ärligt vad jag vet.
4 Guds Ande har skapat mig
och den Väldiges ande[a] har gett mig liv.
5 Svara mig, om du kan,
bemöt mig, var redo!
6 Inför Gud är du och jag lika.
Jag är också formad av lera.
7 Ingen rädsla för mig ska behöva skrämma dig,
och jag ska inte trycka ner dig.
8 Du har sagt så att jag har hört det,
ja, jag har faktiskt fått lyssna till detta:
9 ”Jag är ren och utan synd,
jag är fläckfri, fri från skuld.
10 Ändå granskar han mina fel
och räknar mig som sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken
och bevakar alla mina vägar.”
12 Nu vill jag säga dig:
på denna punkt har du inte rätt!
Gud är större än människor.
13 Varför ska du anklaga honom
för att han inte ger dem något svar?
14 För Gud talar både på ett sätt och två sätt,
men man märker det inte:
15 i en dröm, i en syn om natten,
när människor är i djup sömn,
när de slumrar på sin bädd.
16 Han öppnar då människors öron,
han varnar och förskräcker dem
17 för att hindra människan från ogärningar,
för att hålla henne borta från högmod.
18 Han bevarar henne från graven,
skonar hennes liv för svärdet.
19 Människan tuktas av plågor på sin bädd,
av ständig smärta i sin kropp,
20 hon tappar matlusten
vill inte ens ha den läckraste mat.
21 Hon magrar så att inget finns kvar,
alla dolda ben i kroppen syns nu,
22 och hon dras allt närmare graven,
hennes liv allt närmare dödens makter.
23 Men om en budbärare kommer från himlen,
en medlare av tusen,
och talar om för henne vad som är rätt,[b]
24 då förbarmar sig Gud över henne och säger:
”Låt henne bli fri.
Låt henne inte gå ner i graven,
för jag har fått lösen för henne.”
25 Då förnyas hennes kropp och blir som ett barns,
hon återfår sin ungdomskraft.
26 Hon ber till Gud,
och han svarar med välvilja,
låter människan träda fram inför honom
och återställer hennes rättfärdighet.
27 Då går människan till andra och säger:
”Jag syndade, jag förvrängde det som var rätt,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han lät mig slippa gå ner i graven,
och nu får jag fortsätta att leva i ljuset.”
29 Så gör Gud med människan,
både två och tre gånger.
30 Han låter henne återvända från graven
och livets ljus lysa över henne.
31 Lyssna nu, Job! Hör på mig,
var tyst och låt mig få fortsätta!
32 Men om du har något att säga, så gör det nu.
Tala ut, för jag är angelägen om att få ge dig rätt.
33 Men om inte, så var tyst och fortsätt att lyssna.
Jag ska lära dig vishet.
Job 32-33
Svenska 1917
32 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
33 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.
2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.
3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.
6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.
7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:
9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;
10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»
12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.
13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.
15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,
16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,
17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.
20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.
21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,
24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»
25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.
27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»
29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,
30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.
31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.
32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.