Add parallel Print Page Options

Erövringen av det land Herren lovat Israel

(5:13—12:24)

Josua anfaller landets centrala delar

Josua möter befälhavaren över Herrens här

13 När Josua var vid Jeriko, fick han se en man med draget svärd framför sig. Josua gick fram till honom och frågade: ”Tillhör du oss eller våra fiender?”

14 Han svarade: ”Nej[a]. Jag är befälhavare över Herrens här.” Josua föll då ner med ansiktet mot marken i stor vördnad och sa: ”Herre, vad har du för budskap åt mig?”

15 ”Ta av dig skorna”, sa befälhavaren för Herrens här, ”för platsen du står på är helig mark” och Josua gjorde så.[b]

Jerikos murar rasar

Portarna till Jeriko hölls stängda för israeliternas skull och ingen gick varken ut eller in.

”Jag har överlämnat Jeriko med dess kung och alla soldater åt dig”, sa Herren till Josua. ”Hela armén ska gå runt staden en gång om dagen i sex dagar. Sju präster ska gå framför arken och var och en av dem ska bära ett vädurshorn att blåsa i. På den sjunde dagen ska ni gå runt staden sju gånger och prästerna ska blåsa i sina horn. När ni hör dem blåsa en lång utdragen ton, ska folket häva upp ett kraftigt stridsrop. Då kommer stadens murar att rasa och var och en ska kunna gå rakt in i staden.”

Josua, Nuns son, sammankallade prästerna och sa: ”Ta Herrens förbundsark och låt sju präster bära vädurshornen framför den!” Och till folket sa han: ”Gå, tåga runt staden! De beväpnade männen ska gå framför Herrens ark.”

Efter att Josua talat till folket gick de sju prästerna med de sju vädurshornen framför Herren och blåste i hornen. Herrens förbundsark följde efter dem. Den beväpnade styrkan gick framför prästerna som blåste i hornen och eftertruppen följde efter arken medan man blåste i hornen.

10 ”Ni måste vara alldeles tysta”, sa Josua till folket. ”Ni får inte ge ifrån er ett enda ljud förrän jag befaller er att ropa högt. Då ska ni ge upp ett stridsrop!”

11 Då lät han Herrens ark bäras runt staden en enda gång och därefter vände alla tillbaka till lägret för natten. 12 Josua gick upp tidigt följande dag och prästerna tog Herrens ark. 13 De sju prästerna som bar de sju vädurshornen gick framför Herrens ark och blåste i sina horn. Den beväpnade styrkan gick framför dem och eftertruppen kom efter Herrens ark, medan man hela tiden blåste i hornen. 14 De gick en gång runt staden på den andra dagen och vände sedan tillbaka. Så höll de på i sex dagar.

15 I gryningen den sjunde dagen började de sin vandring som vanligt, men nu gick de runt staden sju gånger. 16 Under det sjunde varvet blåste prästerna en lång utdragen ton i hornen, och Josua sa till folket: ”Ropa nu högt, för Herren har gett er staden! 17 Förinta staden och allt som finns där, det ska vigas åt Herren, men låt den prostituerade Rachav och dem som finns i hennes hus leva, för hon skyddade våra spioner. 18 Ni ska hålla er borta från det som är vigt åt förintelse, så att ni inte viger något åt förintelse och tar av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över det. 19 Allt silver och guld och sådant som är gjort av koppar eller järn ska avskiljas åt Herren och läggas i hans skattkammare.”

20 När den långa tonen från vädurshornen ljöd, ropade folket så mycket de orkade. Då rasade murarna, och folket trängde in i staden och intog den. 21 De vigde allt levande åt förintelse, kvinnor och män, unga och gamla, oxar, får och åsnor, och slog dem med svärd.

Rachav och hennes familj räddas

22 Josua sa till de båda männen som varit i landet och spionerat: ”Gå till den prostituerade kvinnans hus och för ut henne och hennes närmaste, så som ni med ed lovat henne!”

23 De unga männen, spionerna, gick och förde ut Rachav och hennes föräldrar och bröder och andra släktingar. Man förde hela hennes släkt till en plats utanför Israels läger. 24 Efter det brände de hela staden och allt som fanns där, men silvret och guldet och allt av järn och koppar fördes till skattkammaren i Herrens hus. 25 Rachav, den prostituerade kvinnan med hennes familj och släkt, räddades av Josua, eftersom hon gömde spionerna som Josua hade sänt till Jeriko. Hon fick bo bland israeliterna och där bor hennes ättlingar än idag.[c]

26 Vid den tiden uttalade Josua en ed:

”Förbannad inför Herren vare den man
    som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt.
När han lägger dess grund,
    ska det kosta honom hans förstfödde son,
och när han sätter upp dess portar,
    ska det kosta honom hans yngste son.”

27 Herren var med Josua och hans namn blev berömt vida omkring.

Akans olydnad och det misslyckade fälttåget mot Aj

Men israeliterna var otrogna och förgrep sig på det som var vigt åt förintelse. Akan, son till Karmi, sonson till Savdi och sonsons son till Serach av Judas stam, behöll en del av det för sig själv och därför blev Herren vred på Israels folk.

Strax efter det att Jeriko hade fallit sände Josua några av sina män som spioner till staden Aj som ligger vid Bet-Aven öster om Betel. Så gick männen dit och spionerade.

När de kom tillbaka, rapporterade de till Josua: ”Det är en liten stad och det behövs nog inte mer än 2 000 eller 3 000 man för att utplåna den. Det är ingen idé att hela folket beger sig dit. Det är inte så många som bor där.”

Man skickade då iväg omkring 3 000 soldater, men de tvingades fly för ajiterna. Trettiosex israeliter dödades under anfallet och ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem. Folket blev fullkomligt skräckslaget. Josua och de äldste i Israel rev sönder sina kläder och föll ner framför Herrens ark och låg där med jord på sina huvuden ända till kvällen.[d]

Josua ropade: ”Varför förde du detta folk över Jordan, Herre, om du nu ska låta amoréerna döda oss? Varför nöjde vi oss inte med att stanna kvar på andra sidan Jordan? Vad ska jag säga nu, Herre, när israeliterna har flytt för sina fiender? När kanaanéerna och alla andra som bor här runt omkring får höra talas om detta, kommer de att omringa oss och utplåna vårt namn från jorden. Hur ska det då gå med ditt anseende?”

10 Men Herren sa till Josua: ”Res dig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot jorden? 11 Israel har syndat och brutit det förbund jag befallde dem att hålla. De har tagit det som var vigt åt förintelse. De har stulit, ljugit och gömt det stulna bytet bland sina tillhörigheter. 12 Det är anledningen till att israeliterna inte kan stå emot sina fiender utan tvingas fly, för de är själva vigda åt förintelse. Jag kommer inte att vara med er längre, om ni inte förstör det som är vigt åt förintelse.

13 Res dig nu upp, helga folket och säg: ’Helga er[e] till i morgon, för Herren, Israels Gud, säger att någon har stulit av det som är vigt åt förintelse och att ni inte kan besegra era fiender förrän ni gjort er av med det.

14 Imorgon ska ni komma fram inför Herren, stam för stam, och Herren ska genom lottkastning[f] peka ut en stam som sedan ska träda fram, släkt för släkt, och Herren ska peka ut en släkt som ska komma fram, familj för familj, och sedan ska varje medlem av den familjen komma fram, en och en. 15 Den som då pekas ut och som har det som är vigt åt förintelse, ska brännas upp i eld tillsammans med sina ägodelar, eftersom han brutit mot Herrens förbund och gjort en skamlig gärning i Israel.’ ”

16 Tidigt nästa morgon förde Josua fram de olika stammarna i Israel inför Herren och Judas stam blev utpekad. 17 Sedan förde han fram de olika släkterna i den stammen och då var det Serachs släkt som utpekades. När sedan de olika familjerna i den släkten fördes fram utpekades Savdis familj. 18 Hans familjemedlemmar fick då gå fram, en efter en, och då utpekades Akan, Karmis son, Savdis sonson och Serachs sonsons son av Judas stam.

19 ”Min son”, sa Josua till honom. ”Ge nu ära åt Herren, Israels Gud, och bekänn inför honom! Tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting.”

20 Akan svarade: ”Jag erkänner. Det är jag som har syndat mot Herren, Israels Gud. Det här har jag gjort: 21 Jag fick se en vacker mantel, importerad från Babylonien, tvåhundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar[g]. Jag ville så gärna ha det där, så jag tog det och grävde ner det under mitt tält. Silvret ligger längst ner.”

22 Josua skickade då iväg några män som skyndade sig till tältet och hittade alltsammans där med silvret underst. 23 De bar med sig bytet till Josua och lade ner det inför Herren. 24 Sedan tog Josua och allt folket Akan, Serachs son, silvret, manteln, guldet, hans söner och döttrar,[h] hans oxar, åsnor och får, tältet och allt han ägde och förde alltsammans ner till Akordalen, Olycksdalen.

25 ”Varför drog du olycka över oss?” sa Josua till Akan. ”Nu ska Herren låta olycka komma över dig.”

Alla israeliterna stenade sedan Akan och brände alltsammans. 26 Man begravde dem under ett stenröse som finns kvar än idag. Därefter upphörde Herrens vrede mot folket. Platsen fick efter denna händelse namnet Akorsdalen som den fortfarande heter.

Israel utplånar Aj

”Du ska inte vara rädd eller modlös”, sa Herren till Josua. ”Samla nu hela armén och gå till Aj! Jag kommer att ge kungen, hans folk, stad och land i ditt våld. Du ska göra med Aj och dess kung på samma sätt som du gjorde med Jeriko och kungen där, men den här gången får ni ta byte åt er själva, boskap och annat. Lägg er i bakhåll på andra sidan staden.”

Josua gav sig med allt krigsfolket iväg mot Aj. Han valde ut 30 000 av sina modigaste soldater som han skickade ut om natten. Han befallde dem att lägga sig i bakhåll på andra sidan staden inte långt därifrån och hålla sig beredda.

Han sa: ”Jag och de som är med mig rycker fram mot staden och då kommer männen i Aj att ge sig ut för att strida precis som de gjorde förra gången. Då flyr vi och på så sätt lurar vi dem att lämna staden, för de kommer att tänka: ’De flyr igen precis som förra gången!’ Men då ska ni rusa fram från ert bakhåll och inta staden, för Herren, er Gud, ska ge er den. När ni intagit staden, sätt eld på den som Herren har befallt. Verkställ nu min order!”

Då skickade Josua iväg dem och de lade sig i bakhåll mellan Betel och Aj, väster om Aj, men Josua stannade bland folket under natten.

10 Tidigt morgonen därpå mönstrade Josua sina trupper och begav sig iväg framför folket mot Aj tillsammans med de äldste i Israel. 11 Hela styrkan som var med honom närmade sig staden och slog läger norr om Aj med dalen mellan dem och staden. 12 Josua lät ungefär 5 000 man lägga sig i bakhåll väster om staden mellan Betel och Aj. 13 Folket intog ställning, både lägret i norr och truppen väster om staden. Själv stannade han kvar i dalen över natten.

14 När kungen i Aj fick se det, gick han och hans män tidigt på morgonen snabbt till anfall mot Israel på en plats mot öknen, för han visste inte att det fanns män som låg i bakhåll på andra sidan staden. 15 Josua och israeliterna flydde bort mot öknen 16 och alla soldater i staden fick order om att förfölja dem. De förföljde Josua och lockades så ut ur staden. 17 Det fanns inte en enda soldat kvar i Aj eller Betel,[i] för de förföljde israeliterna och staden lämnades så vidöppen.

18 Då sa Herren till Josua: ”Räck ut ditt spjut mot Aj, för jag ska ge dig staden!” Josua räckte ut sitt spjut mot staden 19 och då männen som låg i bakhåll såg denna signal, rusade de upp och in i staden och tände eld på den. 20 När männen från Aj vände sig om, fick de se rök bolma upp från staden och de hade ingenstans att ta vägen, för de flyende israeliterna vände nu om mot sina förföljare 21 och gick till anfall mot dem. Josua och israeliterna hade nämligen också sett rök stiga upp från staden och att de män som legat i bakhåll var där. 22 Dessa män kom nu ut från staden och började anfalla männen från Aj, som på så sätt hamnade i en fälla med israeliter på bägge sidorna och allesammans dödades. Inte en enda kom undan eller lyckades fly. 23 Kungen däremot togs till fånga levande och fördes fram inför Josua. 24 När israeliterna hade dödat alla som fanns utanför staden, på fältet, i öknen dit de förföljt dem, vände de tillbaka och dödade dem som ännu fanns kvar i staden. 25 Hela Ajs befolkning, 12 000 personer, utplånades den dagen. 26 Josua höll nämligen sitt spjut riktat mot Aj, tills den siste av dem som bodde där hade vigts åt förintelse. 27 Boskapen och bytet behöll israeliterna för sig själva, så som Herren hade sagt till Josua. 28 Josua brände ner staden och gjorde den slutgiltigt till en ruinhög. Än idag ligger staden i ruiner.

29 Josua hängde upp kungen i Aj på en påle och lät honom hänga där till kvällen. Vid solnedgången befallde han att kroppen skulle tas ner och man slängde den framför stadsporten och kastade ett stenröse över den vilket finns där än idag.

Josua läser lagen för folket

30 Josua byggde ett altare åt Herren, Israels Gud, på berget Eval, 31 så som Mose hade befallt[j] israeliterna och enligt de instruktioner som finns i Moses lagbok, ett altare av stenar som varken var tillhuggna eller bearbetade med verktyg av järn. De offrade där brännoffer och gemenskapsoffer till Herren 32 och Josua ristade inför israeliterna in i stenarna en avskrift av den lag som Mose skrivit.

33 Allt folket i Israel, tillsammans med de äldste, ledarna och domarna och även främlingar, stod på båda sidor om Herrens förbundsark inför dess bärare, de levitiska prästerna. Den ena hälften vände sig mot berget Gerisim och den andra mot Eval. Allt gjordes enligt de befallningar som Herrens tjänare Mose långt tidigare hade gett dem för tillfällen då Israel skulle välsignas. 34 Josua läste sedan upp hela lagen för folket med välsignelser och förbannelser, allt det som Mose hade skrivit i lagboken. 35 Varje befallning som Mose hade gett läste Josua upp inför hela den israelitiska församlingen, inklusive kvinnor och barn och de främlingar som bodde bland dem.

Josua anfaller kungarna i söder

När kungarna på västra sidan om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och utmed Medelhavskusten, så långt upp som till Libanon, hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna hörde vad som hänt, slöt de sig samman för att strida mot Josua och Israel.

Givons invånare lurar Josua

Men när invånarna i Givon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, beslöt de att försöka rädda sig med list. De skickade iväg sändebud till Josua med åsnor lastade med gamla säckar, utslitna, spruckna och lappade vinsäckar. Sändebuden tog på sig slitna, lagade sandaler och gamla, utslitna kläder. Deras färdkost var torrt och smuligt bröd. När de kom fram till lägret i Gilgal, sa de till Josua och männen i Israel: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss!”

”Hur ska vi kunna veta att ni inte bor här i närheten?” svarade israeliterna hivéerna. ”Hur ska vi då kunna sluta något förbund med er?”

”Vi är dina tjänare”, svarade de. ”Men vad är ni då för ena?” frågade Josua. ”Var kommer ni ifrån?” ”Vi, dina tjänare, kommer från ett land mycket långt borta”, fortsatte de. ”Vi har hört talas om Herrens, er Guds, makt och om allt han gjorde i Egypten 10 och vad han gjorde med de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, kungen i Heshbon, och Og, Bashans kung, som regerade i staden Ashtarot. 11 Därför sa de äldste och folket till oss: ’Förbered er för en lång resa och gå till israeliterna och säg att vi är beredda att bli deras tjänare och ingå förbund med dem.’ 12 Det här brödet var varmt och kom direkt ur ugnen när vi gav oss iväg, men som ni ser är det nu torrt och smuligt. 13 De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, men nu är de gamla och spruckna och våra kläder och skor har hunnit bli utslitna under vår långa resa.”

14 Männen tog då av deras mat[k] och brydde sig inte om att fråga Herren. 15 Josua slöt ett fredsförbund med dem där han lovade att de skulle få leva och ledarna i menigheten bekräftade det med en ed.

16 Tre dagar efter att de slutit förbund kom det fram att männen i själva verket var givoniter, nära grannar[l] till Israel. 17 Israeliterna drog då omedelbart iväg och nådde efter tre dagar fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. 18 Men på grund av den ed som Israels ledare hade avlagt inför Herren, Israels Gud, kunde de inte anfalla städerna. Israeliterna klagade högljutt på sina ledare, 19 men deras ledare svarade: ”Vi har avlagt en ed inför Herren att vi inte ska anfalla dem och det löftet måste vi hålla. 20 Vi måste låta dem få leva, för om vi bryter eden, kommer Herrens vrede över oss.”

21 De fortsatte: ”Låt dem leva, men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.” Det blev som ledarna lovat dem.

22 Josua sammankallade deras ledande män och frågade: ”Varför ljög ni för oss och påstod att ni bodde långt borta i ett avlägset land när ni bor här alldeles intill oss? 23 Nu kommer en förbannelse att vila över er. Från den här stunden ska ni alltid tjäna som slavar som hugger ved och bär vatten i tjänst för min Guds hus.”

24 ”Vi, dina tjänare, hade fått reda på att Herren, din Gud, sagt till sin tjänare Mose att han skulle ge detta land åt er och utrota alla som bor här”, svarade de. ”Vi var rädda för våra liv, det var därför vi gjorde så här. 25 Men nu är vi helt i dina händer och du kan göra med oss vad du vill.”

26 Josua tillät inte israeliterna att döda dem, 27 utan de fick bli vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare på den plats Herren skulle välja ut. Detta är fortfarande deras uppgift.[m]

Erövringen i söder

10 När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Aj och dess kung och vigt staden åt förintelse, på samma sätt som han redan tidigare hade utplånat Jeriko och dödat dess kung, och hur invånarna i Givon hade lyckats få ett fredsförbund med Israel och fick bo nära dem, blev han fruktansvärt rädd. Givon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Aj, och dess män var kända för att vara verkliga krigare. Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, skickade därför ett bud till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakish och kung Devir i Eglon.

”Kom och hjälp mig att besegra givoniterna”, sa han. ”De har slutit fred med Josua och Israels folk.”

Dessa fem amoreiska kungar, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Givon.

Då sände männen i Givon omedelbart bud till Josua i lägret i Gilgal. ”Lämna inte dina tjänare i sticket! Kom hit till vår hjälp, rädda oss!” bad de. ”Skynda er! Alla de amoreiska kungarna i bergsbygden har slagit ihop sina arméer och går till anfall mot oss.”

Josua och israeliternas armé med alla de tappra krigarna ryckte då ut från Gilgal. ”Var inte rädd för dem”, sa Herren till Josua. ”Jag ger dem i dina händer. Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.”

Josua och hans armé marscherade hela natten och överrumplade fienden. 10 Herren lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade vid Givon och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem. 11 När de under sin flykt undan israeliterna hade kommit till den sluttning som går ned från Bet Horon, lät Herren en fruktansvärd hagelstorm komma över dem och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd.

12 Den dagen då Herren överlämnade amoréerna åt israeliterna, bad Josua högt till Herren inför alla israeliterna:

”Låt solen stå stilla över Givon
    och månen stanna i Ajalons dal!”
13 Då stod solen och månen stilla
    tills man hade hämnats fiendehärarna.

Detta finns nedtecknat i ”Den redliges bok”[n].

Solen stod kvar uppe på himlen hela dagen och väntade med att gå ner. 14 Det har aldrig hänt tidigare och inte heller senare att Herren svarat på en mans bön på det viset. Det var Herren som stred för Israel den dagen. 15 Sedan återvände Josua och Israels armé till lägret i Gilgal.

Fem kungar avrättas

16 Då hade de fem kungarna flytt och gömde sig i en grotta vid Mackeda. 17 När Josua nåddes av nyheten att man funnit kungarna gömda i grottan i Mackeda, 18 befallde han att en stor sten skulle rullas framför grottans ingång och att vakter skulle sättas dit. 19 De övriga fick inte stanna utan skulle förfölja fienden och angripa dem bakifrån och inte låta dem komma tillbaka till sina städer, för Herren, deras Gud, skulle ge dem i deras våld.

20 Josua och Israels armé fortsatte att slå ner fienden och gjorde fullständigt slut på dem, med undantag av det lilla fåtal som lyckades komma tillbaka till sina befästa städer.

21 Sedan återvände hela armén till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israel.

22 Josua gav nu sina män befallning om att flytta bort stenen från grottans öppning och föra ut de fem kungarna till honom. 23 Så förde de ut de fem kungarna till honom från grottan, kungarna i Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon. 24 När de förts ut till Josua, sammankallade han hela Israel och gav befälhavarna för armén order att sätta sina fötter på kungarnas nackar.[o] De gjorde så.

25 ”Var inte rädda och tappa inte modet”, sa Josua till sina män. ”Var starka och modiga, för så här kommer Herren att göra med alla era fiender!” 26 Med de orden slog Josua ihjäl de fem kungarna och hängde upp deras döda kroppar på fem pålar där de fick hänga tills det blev kväll.

27 Vid solnedgången gav Josua befallning om att kropparna skulle tas ner och kastas in i grottan där kungarna hade gömt sig. Framför grottan kastade man upp ett stort stenröse som fortfarande finns kvar.

Israel utplånar städer i söder

28 Samma dag intog Josua Mackeda och vigde kungen, alla invånare och allt levande som fanns där åt förintelse. Ingen i staden kom levande undan. Med kungen i Mackeda gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.

29 Därefter tågade Josua och alla israeliterna med honom från Mackeda mot Livna och anföll det. 30 Herren gav också den staden och dess kung i Israels våld. Josua dödade invånarna och allt levande med svärd och lät ingen komma undan. Med dess kung gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.

31 Från Livna fortsatte Josua och israeliterna till Lakish, där de belägrade och anföll staden. 32 Herren gav också Lakish i Israels hand, så att Josua kunde inta staden på andra dagen och invånarna och allt levande dödades med svärd här på samma sätt som i Livna.

33 Under anfallet mot Lakish hade kung Horam från Geser kommit för att hjälpa till, men Josua dödade också honom och slog hela hans armé. Ingen kom undan.

34 Från Lakish fortsatte Josua och israeliterna vidare till Eglon, som de belägrade och anföll. 35 Den staden intog de redan första dagen och, alldeles som i Lakish, vigde de alla invånarna åt förintelse. 36 Sedan lämnade Josua och israeliterna Eglon, fortsatte till Hebron som de anföll, 37 intog det och alla dess underlydande städer och dödade kungen och hela befolkningen. Han lät ingen komma undan utan gjorde som han gjort i Eglon, vigde Hebron med allt levande där åt förintelse. 38 Därefter återvände Josua och israeliterna till Devir 39 och intog det, såväl som de underlydande städerna runtomkring, och allt folk vigdes åt förintelse. Ingen fick komma undan, utan han gjorde med Devir precis som med Hebron och Livna och dess kung.

40 På detta sätt besegrade Josua hela landet, folken och kungarna i bergsbygden, Negev, Låglandet och på bergssluttningarna. Han vigde alla i hela landet åt förintelse och lät inget levande komma undan, precis som Herren, Israels Gud, hade gett befallning om. 41 Josua intog hela landet från Kadesh Barnea till Gaza och hela Goshenområdet ända till Givon. 42 Alla dessa kungar och länder intog Josua på en gång, för Herren, Israels Gud, stred för sitt folk. 43 Sedan återvände Josua och hans armé till lägret vid Gilgal.

Erövringen i norr

11 När kung Javin i Hasor fick höra vad som hade hänt, skickade han bud till kung Jovav i Madon, till kungarna i Shimron och Akshaf, och till kungarna i de norra bergsbygderna, i ökentrakterna söder om Kinneret, i Låglandet och i Dors bergstrakter västerut. Han skickade också bud till kanaanéerna, både österut och västerut, till amoréerna, hettiterna, perisséerna, jevuséerna i bergsbygden och hivéerna nedanför Hermon i Mispaområdet.

De ryckte ut med sina arméer, en enorm mängd folk som sand på havets strand och med ett enormt antal hästar och vagnar. Alla dessa kungar kom tillsammans och slog läger vid Meroms källor för att strida mot Israel.

”Du ska inte vara rädd för dem”, sa Herren till Josua. ”Imorgon vid den här tiden kommer de att vara dödade av israeliterna allesammans. Skär av hälsenorna på deras hästar och bränn upp deras vagnar!”

Josua och hans folk anföll dem utan förvarning där vid Meroms källor. Herren överlämnade hela den stora armén i israeliternas hand och de förföljde den ända bort till stora Sidon till en plats som kallades Misrefot Majim och vidare till Mispadalen i öster tills det inte fanns en enda överlevande kvar. Josua och hans män gjorde som Herren gett befallning om; de skar av hälsenorna på hästarna och brände upp deras vagnar.

10 Josua vände sedan tillbaka och intog Hasor och dödade dess kung. Hasor hade en gång varit huvudstad för alla dessa riken. 11 Alla i staden vigdes åt förintelse och dödades med svärd, ingen skonades och hela staden sattes i brand.

12 Josua intog alla kungastäderna och vigde deras kungar och alla deras invånare åt förintelse, precis som Mose, Herrens tjänare, hade gett befallning om. 13 Men israeliterna brände inte upp någon av de städer som låg på höjderna, förutom Hasor som Josua brände ner. 14 Boskapen och allt som kunde tas som byte från dessa städer behöll israeliterna, men allt folket dödades med svärd, så att ingen överlevde. 15 Herren hade talat om för sin tjänare Mose att de skulle göra så och Mose hade fört befallningen vidare till Josua som gjorde precis som han blivit tillsagd. Han var mycket noga med att följa alla de befallningar som Herren hade gett Mose.

16 Josua erövrade alltså hela landet, bergsbygden, Negev och hela Goshenområdet, Låglandet och Jordandalen och även Israels bergsbygd och dess lågland, 17 från berget Halak som höjer sig mot Seir ända till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Josua tillfångatog och dödade alla kungarna i dessa områden.

18 Under en lång tid krigade Josua mot alla dessa kungar. 19 Ingen stad fick sluta fred med Israel med undantag av hivéerna i Givon. Alla de övriga intogs med strid. 20 Herren förhärdade deras hjärtan, så att de gav sig i strid med Israel, för att israeliterna skulle förinta och utplåna dem utan att visa nåd, så som Herren hade befallt Mose. 21 Under denna tid utrotade Josua alla anakiterna som bodde i bergsbygderna vid Hebron, Devir, Anav, i hela Judas bergsbygd och i hela Israels bergsbygd. Han vigde dem alla och deras städer åt förintelse. 22 Ingen av dem blev kvar i israeliternas land med undantag för några få som fortfarande fanns kvar i Gaza, Gat och Ashdod.

23 Josua intog alltså hela landet, precis som Herren hade sagt till Mose och han gav det åt Israels folk som egendom och det delades mellan stammarna.

Nu fick landet äntligen fred.

Kungar som besegrats

12 Här följer en förteckning över de kungar som Israel besegrade öster om Jordan och vars områden de intog från dalen vid floden Arnon till berget Hermon och hela östra Jordandalen:

Amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och vars kungarike sträckte sig från Aroer vid floden Arnons strand och från mitten av floddalen till floden Jabbok som är gräns mot Ammon. Detta omfattar hälften av Gilead. Sichon kontrollerade också östra Jordandalen till östra stranden av Gennesaretsjön och östra sidan av Döda havet mot Bet Hajshimot och söderut till sluttningarna upp mot bergsområdet Pisga.

Kung Og i Bashan, den siste av rafaéerna, bodde i Ashtarot och Edrei. Han regerade över Hermons bergsbygd, över Salka och hela Bashan till gränsen av geshuréernas och maakatéernas områden i väster och över hälften av Gilead fram till Sichons, kungen i Heshbons område.

Mose, Herrens tjänare, och israeliterna hade besegrat dessa folk och Mose, Herrens tjänare, gav landet till Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam.

Här följer en förteckning över de kungar i landet som Josua och israeliterna besegrade på västra sidan om Jordan, det land som låg mellan Baal-Gad i Libanondalen och berget Halak som reser sig mot Seir och som Josua gav som egendom till stammarna i Israel: bergsbygden, Låglandet, Jordandalen, bergssluttningarna, öknen och Negev de områden som tillhörde hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna:

kungen i Jeriko,

kungen i Aj nära Betel,

10 kungen i Jerusalem,

kungen i Hebron,

11 kungen i Jarmut,

kungen i Lakish,

12 kungen i Eglon,

kungen i Geser,

13 kungen i Devir,

kungen i Geder,

14 kungen i Horma,

kungen i Arad,

15 kungen i Livna,

kungen i Adullam,

16 kungen i Mackeda,

kungen i Betel,

17 kungen i Tappuach,

kungen i Hefer,

18 kungen i Afek,

kungen i Sharon,

19 kungen i Madon,

kungen i Hasor,

20 kungen i Shimron-Meron,

kungen i Akshaf,

21 kungen i Tanak,

kungen i Megiddo,

22 kungen i Kedesh,

kungen i Jokneam vid Karmel,

23 kungen i Dor i Dors bergsbygd,

kungen i Gojim vid Gilgal

24 och kungen i Tirsa.

Tillsammans var de trettioen kungar.

Footnotes

  1. 5:14 Ordagrann översättning. Nej kan kanske mer troligt översättas (till) honom: Han svarade honom: Jag är…Orden nej och till honom skiljer sig med bara en bokstav i hebreiskan.
  2. 5:15 Jfr 2 Mos 3:5, där Herren visar sig för Mose.
  3. 6:25 Rachav finns med i Jesus släkttavla i Matt 1:5.
  4. 7:6 Sönderrivna kläder och jord eller aska på huvudet var tecken på sorg.
  5. 7:13 Jfr 2 Mos 19:10,14-15.
  6. 7:14 Det är möjligt att man här använde sig av urim och tummim som det talas om i 2 Mos 28:30.
  7. 7:21 Silvret vägde ungefär 2,3 kilo och guldet knappt 600 gr.
  8. 7:24 Akans familj var antagligen delaktiga i hans brott, för Herren hade tidigare befallt att inga barn fick straffas för föräldrarnas synd. Se 5 Mos 24:16.
  9. 8:17 Aj och Betel var tydligen i förbund. Betel låg 3 km bort.
  10. 8:31 Moses befallning gavs i 5 Mos 27.
  11. 9:14,15 Att äta tillsammans var en del av ritualen då man ingick förbund.
  12. 9:16 Givon låg norr om Jerusalem.
  13. 9:27 Förbundet varade i många hundra år. Givoniterna var med och byggde upp Jerusalem efter hemkomsten från Babylon cirka tusen år senare. Se Neh 3:7.
  14. 10:13 Den redliges bok kallas också Jasers bok och var antagligen en poetisk bok om Israels alla krig, men den har aldrig varit en del av Bibeln. Den omnämns också i 2 Sam 1:18.
  15. 10:24 Offentlig förnedring av fiendens ledare var en segerceremoni vid krig i Mellanöstern på den här tiden.