Domarboken 17-21

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Israels moraliska förfall

(17:1—21:25)

Avguderi i Dans stam

Mika och hans avgudar

17 I Efraims bergsbygd bodde en man som hette Mika. ² En dag sa han till sin mor: ”De 1 100 siklar^[a] silver som togs från dig och som jag hörde dig uttala en förbannelse över, de finns hos mig. Det var jag som tog dem.” ”Herren välsigne dig, min son”, svarade hans mor.

³ När han lämnade tillbaka de 1 100 siklarna till sin mor sa hon: ”Jag vill ge Herren pengarna för min sons räkning och låta göra en snidad och gjuten avgudabild.” ⁴ Han gav silvret till sin mor. Hon tog sedan fram 200 siklar och gick till en silversmed som gjorde en snidad och gjuten avgudabild som ställdes i Mikas hus. ⁵ Mika hade en helgedom med en efod och några husgudar och han hade avskilt en av sina söner som präst. ⁶ Vid denna tid fanns det inte någon kung i Israel, utan var och en gjorde vad han själv fann för gott.

⁷ I Betlehem i Juda bodde en ung man av Juda släkt. Han var levit och bodde där en tid. ⁸ Han gav sig av från Betlehem i Juda till trakten av Efraims bergsbygd. Han letade efter en plats där han kunde bo och på sin väg kom han till Mikas hus.

⁹ ”Varifrån kommer du?” frågade Mika honom. ”Jag är en levit och kommer från Betlehem i Juda,” svarade han. ”Jag letar efter någonstans att slå mig ner.” ¹⁰ ”Stanna här hos mig och bli min fader och präst”, sa Mika. ”Jag ska ge dig tio siklar silver om året, kläder och mat.”

¹¹ Leviten bestämde sig för att stanna och den unge mannen blev som en av hans söner. ¹² Mika invigde honom som sin personlige präst och den unge mannen blev kvar i hans hus.

¹³ ”Nu vet jag att Herren är god mot mig”, sa Mika, ”eftersom jag har fått en levit som präst.”

Mikas avgudar blir stulna

18 Det fanns inte någon kung i Israel vid den här tiden. Daniterna försökte fortfarande hitta en plats att slå sig ner på, för de hade ännu inte fått ett eget område bland Israels stammar. ² De valde ut fem tappra män från Sora och Eshtaol att spionera på landet där de skulle bo. De representerade varje släkt i stammen och uppmanades att gå och utforska landet. När de kom till Efraims bergsbygd, stannade de i Mikas hem över natten. ³ De lade märke till den unge levitens dialekt och tog honom avsides och frågade: ”Vem förde dig hit? Vad gör du här? Varför har du kommit hit?” ⁴ Då berättade han för dem om vad Mika gjort för honom och att han var dennes personlige präst.

⁵ ”Då kan du väl fråga Gud om vår resa kommer att lyckas”, bad de honom. ⁶ ”Ja”, svarade prästen. ”Ni kan lugnt gå. Herren kommer att ta hand om er.”

⁷ De fem männen fortsatte och kom till Lajish där de lade märke till hur trygga alla verkade vara. Människorna där uppträdde precis som de lugna och säkra sidonierna. Dessutom saknades ingenting i landet utan de var rika. De levde lugnt och fredligt och bodde långt från Sidon och hade mycket liten eller ingen kontakt med andra människor.

⁸ De fem spionerna återvände så småningom till sitt folk i Sora och Eshtaol. ”Nå, hur var det? Vad säger ni?” frågade man dem.

⁹ Männen svarade: ”Låt oss gå till anfall! Vi har sett landet och det är rikt. Det är bara för oss att inta det. Tveka inte! Inta det! ¹⁰ När ni kommer dit, kommer ni till ett folk som lever i trygghet och ett land där det finns gott om plats. Gud har gett oss detta land där ingenting saknas.”

¹¹ Så drog sexhundra beväpnade män ur Dans stam ut från Sora och Eshtaol. ¹² De slog läger vid Kirjat-Jearim i Juda och den platsen kallas än i dag för Dans läger. Det ligger väster om Kirjat-Jearim. ¹³ Sedan fortsatte de till Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.

¹⁴ De fem som varit och spionerat i landet sa till de övriga: ”Det finns en efod därinne, husgudar och en snidad och gjuten gudabild. Det är ju självklart vad ni ska göra!”

¹⁵ De gick fram till den unge leviten Mikas hus och hälsade på honom. ¹⁶ De sexhundra beväpnade daniterna ställde sig vid ingången. ¹⁷ Sedan gick de fem fram som varit och spionerat där och lade beslag på den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. Prästen stod vid ingången tillsammans med de sexhundra beväpnade männen.

¹⁸ De fem gick in i Mikas hus och tog den snidade gudabilden, efoden, husgudarna och den gjutna gudabilden. ”Vad gör ni?” frågade prästen.

¹⁹ ”Var tyst och följ med oss”, sa de. ”Bli fader och präst åt oss i stället! Är det inte bättre för dig att vara präst åt en hel stam i Israel än åt bara en enda man i hans privata hus?”

²⁰ Prästen blev då mycket glad åt att få följa med dem och han tog med efoden, husgudarna och den snidade avgudabilden. ²¹ De fortsatte sedan sin vandring med barnen, boskapen och de mest värdefulla ägodelarna främst i kolonnen.

²² När de hunnit en bit på väg från Mikas hem, kom Mika och hans grannar efter dem ²³ och ropade till dem att stanna. Daniterna vände sig då till honom och frågade: ”Vad menar du med att förfölja oss på det här sättet?” ²⁴ Mika svarade: ”Ni har tagit med er alla mina gudar som jag låtit göra och min präst och jag har ingenting kvar. Sedan undrar ni vad det är fråga om!”

²⁵ ”Vi vill inte höra ett ord till från dig”, svarade männen. ”Annars kan det hända att någon ilsknar till och dödar dig och er allesammans.”

²⁶ De fortsatte sin färd och när Mika såg att de var starkare än han, vände han om hem.

²⁷ De nådde snart fram till Lajish med föremålen som Mika hade gjort och med hans präst. De dödade det intet ont anande folket med svärd och brände sedan ner staden. ²⁸ Ingen kom för att hjälpa invånarna i staden, för de bodde alldeles för långt borta från Sidon och de hade inte kontakt med andra människor.

Staden låg i dalen nära Bet-Rechov. Dans män byggde upp staden igen och bosatte sig där. ²⁹ Staden fick namnet Dan efter deras förfader, Israels son, men ursprungligen hette den Lajish.

³⁰ De satte upp avgudabilden och utvalde Jonatan, Gershoms son och Moses^[b] sonson, att tillsammans med sina söner bli deras präster ända till dess att folket blev förvisat ³¹ och Mikas avgudastaty, som de ställde upp, tillbads av Dans stam så länge Guds helgedom var kvar i Shilo.

Krig mot Benjamins stam

Den otrogna bihustrun

19 Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en kvinna från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru. ² Men hon var otrogen och gick därifrån och återvände hem till sin far där hon bodde i fyra månader. ³ Då gav sig hennes man iväg för att övertala henne att komma tillbaka och han tog med sig en tjänare och två åsnor. Hon bjöd in honom i sin fars hus och han var mycket glad att få träffa honom. ⁴ Svärfadern, flickans far, bad honom att stanna och han blev kvar där i tre dagar. De åt och drack och sov över där.

⁵ På den fjärde dagen var han tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far ville att de skulle äta innan de gav sig iväg. ⁶ De båda slog sig då ner och åt och drack tillsammans. Sedan bad han honom att stanna ännu en dag så att de kunde fortsätta att umgås. ⁷ Först ville mannen gå, men eftersom hans svärfar var så angelägen, gav han slutligen med sig och stannade. ⁸ På morgonen den femte dagen var de uppe tidigt igen för att ge sig iväg, men flickans far föreslog nu också: ”Du kan väl stanna till eftermiddagen och styrka dig med något.” Och de båda slog sig ner och åt. ⁹ När han och hans hustru och tjänare sedan gjorde sig färdiga för avfärd, sa hans svärfar: ”Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll och sedan kan ni resa hem tidigt i morgon bitti.”

¹⁰ Men nu gick mannen inte att övertala. Han gav sig iväg och med sina sadlade åsnor och med sin bihustru gick han mot Jevus, dvs. Jerusalem.

¹¹ De närmade sig Jevus mot kvällen. ”Nu är det sent”, sa hans tjänare till honom. ”Kan vi inte stanna här i jevuséernas stad i natt?”

¹² ”Nej”, svarade mannen. ”Vi kan inte stanna i denna främmande stad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Giva.” ¹³ Han sa vidare till sin tjänare: ”Vi kan försöka hinna fram till Giva eller Rama och övernatta på någon av de platserna.”

¹⁴ De fortsatte alltså och solen gick ner just som de kom till Giva, en stad som tillhörde Benjamins stam. ¹⁵ De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten. ¹⁶ Då kom en gammal man förbi på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Giva där det för övrigt bara fanns benjaminiter. ¹⁷ När han fick syn på de resande på torget, frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle.

¹⁸ ”Vi är på väg hem från Betlehem i Juda”, svarade mannen. ”Vi ska längst bort i Efraims bergsbygd där jag bor. Jag har varit i Betlehem i Juda och är nu på väg till Herrens hus. Ingen har bjudit in oss över natten, ¹⁹ men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss, dina tjänare – mig själv, min kvinna och den unge man som följer med mig.”

²⁰ ”Du är välkommen till mitt hem”, sa den gamle mannen. ”Låt mig få sörja för alla dina behov! Här på torget kan ni ju inte stanna.”

²¹ Han tog honom med sig hem, gav åsnorna att äta och resenärerna fick tvätta sina fötter. Sedan åt och drack de. ²² Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp onda män till huset och omringade det och började bulta på dörren. De ropade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kommit till ditt hus! Vi vill ligga med honom.” ²³ Värden gick ut för att samtala med dem.

”Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst! Gör inte en sådan skamlig gärning! ²⁴ Ta i stället min dotter som är oskuld och den här mannens bihustru! Jag ska föra ut dem till er, så kan ni kränka dem och göra vad ni vill med dem. Men ni får inte göra en sådan skamlig gärning mot denne man.”

²⁵ Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De våldtog och kränkte henne hela natten och först i gryningen lät de henne gå. ²⁶ Hon kom i gryningen och föll ihop utanför huset där hennes man befann sig och låg där tills det blev ljust, ²⁷ och när hennes man på morgonen steg upp och öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln. ²⁸ ”Res dig nu, så ska vi ge oss i väg”, sa han.

Men han fick inte något svar. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem. ²⁹ När han kom hem, tog han en kniv och styckade hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel. ³⁰ Alla som såg det sa: ”Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten. Begrunda det! Vi måste göra någonting åt det, men säg oss vad!”

Israel anfaller Benjamins stam

20 Israeliterna drog då ut allesammans, från Dan till Beer Sheva, och samlades inför Herren i Mispa. ² Hela folkets, alla Israels stammars, ledare trädde fram inför Guds folk, 400 000 väpnade män till fots. ³ Ryktet om mobiliseringen av de israelitiska trupperna i Mispa nådde snart Benjamin. Israeliterna sa: ”Berätta hur detta illdåd gick till!”

⁴ ”Jag kom med min bihustru till Giva i Benjamin för att stanna där över natten”, sa leviten, den mördade kvinnans man. ⁵ ”Samma kväll kom män från staden och omringade huset. Mig tänkte de döda och min bihustru kränkte de så att hon dog. ⁶ Då styckade jag hennes döda kropp och sände ut delarna över hela landet, för dessa män hade begått en avskyvärd och skamlig gärning i Israel. ⁷ Nu, israeliter, ni som är samlade här, nu vill jag höra er dom!”

⁸ De svarade alla som en man: ”Ingen av oss tänker gå tillbaka eller vända om hem. ⁹ Vi anfaller Giva så som lotten avgör. ¹⁰ I alla Israels stammar tar vi ut tio man av hundra, hundra av tusen och tusen av tiotusen. De ska förse oss med proviant. Resten ska förinta Giva som straff för deras skamliga gärning de begått i Israel.”

¹¹ Hela nationen förenades i förbund med varandra mot staden.

¹² Israels stammar skickade budbärare till hela Benjamins stam och ställde krav: ”Ni är skyldiga till ett oerhört brott! ¹³ Utlämna dessa onda män från Giva, så att vi kan avrätta dem och rena Israel från all ondska.” Men folket i Benjamin ville inte höra på sina israelitiska bröder. ¹⁴ I stället samlades de från sina städer till Giva för att strida mot israeliterna. ¹⁵ Benjaminiterna mönstrade 26 000 väpnade män, förutom de 700 utvalda som bodde där. ¹⁶ Bland dessa fanns det 700 vänsterhänta som kunde träffa ett hårstrå med sina slungstenar utan att missa. ¹⁷ Det övriga Israel, utom Benjamins stam, mönstrade 400 000 krigsmän beväpnade med svärd.

¹⁸ Före striden drog de israelitiska trupperna upp till Betel för att rådfråga Gud. ”Vilken stam ska anföra oss i striden mot Benjamins folk?” frågade de. ”Juda ska gå först”, svarade Herren.

¹⁹ Tidigt nästa morgon bröt israeliterna upp och slog läger utanför Giva. ²⁰ De drog ut till strid mot Benjamins män och ställde upp sig mot dem utanför Giva. ²¹ Men benjaminiterna rusade ut och dödade under den dagen 22 000 israeliter.

²² Den israelitiska hären fattade nytt mod och ställde upp sig på samma ställe som första dagen, ²³ efter att ha gått upp och klagat inför Herren ända till kvällen och rådfrågat honom: ”Ska vi fortsätta att strida mot vår bror Benjamin?” ”Ja!” svarade då Herren. ²⁴ Alltså drog israeliterna ut nästa dag mot benjaminiterna ²⁵ och även den dagen ryckte benjaminiterna ut, så att de förlorade ytterligare 18 000 man, allesammans beväpnade med svärd.

²⁶ Då drog alla israeliterna, hela armén, upp till Betel och grät inför Herren och fastade till kvällen och offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren. ²⁷ De rådfrågade Herren. Guds förbundsark fanns där på den tiden ²⁸ och Pinechas, Elasars son och Arons sonson, gjorde tjänst inför Herren. De frågade: ”Ska vi gå ut igen och strida mot vår bror Benjamin eller inte?” Herren svarade: ”Ja, gör det! Jag ska ge honom i ditt våld i morgon.”

²⁹ Då lade sig Israels soldater i bakhåll runt Giva ³⁰ och gick sedan på den tredje dagen ut mot benjaminiterna och gjorde sig i ordning för strid utanför Giva så som de gjort tidigare. ³¹ Benjamins trupper kom ut ur staden och lurades bort från staden. Då började Benjamin precis som tidigare att angripa fiender utmed vägarna över fälten till Betel och till Giva och lyckades döda ett trettiotal israeliter.

³² Då ropade man i Benjamins armé: ”Vi besegrar dem igen!” Men de israelitiska soldaterna hade i förväg gjort upp att de skulle dra sig tillbaka och locka dem bort från staden ut till vägarna. ³³ Alla israeliterna drog sig tillbaka och ställde upp sig i Baal Tamar och de som fanns i bakhåll strömmade fram från sina ställen väster om Giva. ³⁴ De 10 000 israelitiska elitsoldaterna gick till anfall mot Giva och Benjamin förstod inte hur stor faran för nederlag i själva verket var.

³⁵ Herren lät Israel besegra Benjamin och Israels armé dödade 25 100 man i Benjamin den dagen, alla beväpnade män.

³⁶ Nu insåg benjaminiterna sitt nederlag. Israels män drog sig alltså tillbaka från Benjamin, för de litade på sitt bakhåll vid Giva. ³⁷ De som låg i bakhåll rusade in i staden och dödade alla som fanns där med svärd. ³⁸ Israeliterna hade kommit överens med dem som låg i bakhåll att de skulle sända ett stort rökmoln från staden. ³⁹ Israeliterna gjorde helt om i striden och då slog benjaminiterna ihjäl ett trettiotal av dem och sa: ”Vi har slagit dem precis som förra gången.” ⁴⁰ Men rökmolnet steg från staden och när benjaminiterna vände sig om, såg de att staden stod i lågor. ⁴¹ Israeliterna vände nu helt om och benjaminiterna greps av skräck, eftersom de insåg att olyckan var över dem. ⁴² De flydde ut i öknen för israeliterna, men de kunde inte undgå striden, för männen som varit i staden kom och slog ner dem. ⁴³ De omringade och krossade benjaminiterna och förföljde dem utan uppehåll till en plats öster om Giva. ⁴⁴ I Benjamins armé dog 18 000 tappra krigare i striden. ⁴⁵ När de vände och flydde ut i öknen bort mot Rimmons klippa, dödades 5 000 utmed vägen och de förföljde benjaminiterna och dödade ytterligare 2 000 närmare Gidom.

⁴⁶ Benjamins stam förlorade den dagen 25 000 tappra krigare som varit beväpnade med svärd. ⁴⁷ De 600 som fanns kvar, flydde alltså till öknen till Rimmons klippa där de stannade i fyra månader. ⁴⁸ Men Israels armé återvände och dödade allt och alla, även boskapen, som tillhörde Benjamin och brände ner varje stad i hela området.

Benjamins män saknar hustrur

21 Israeliterna hade svurit vid Mispa att de aldrig skulle tillåta sina döttrar att gifta sig med män från Benjamins stam. ² De samlades vid Betel och satt långt fram på kvällen inför Gud och grät bittert.

³ ”Herre, Israels Gud”, bad de. ”Varför skulle detta hända? Varför måste en av Israels stammar saknas idag?”

⁴ Följande morgon var de uppe tidigt och byggde ett altare där de offrade brännoffer och gemenskapsoffer. ⁵ Och de sa till varandra: ”Var det någon stam i Israel som inte var representerad när vi höll vårt rådslag inför Herren i Mispa?” Man hade nämligen svurit en ed att den som inte infann sig inför Herren i Mispa skulle dödas ⁶ och nu var det stor sorg i hela Israel över deras bröder benjaminiterna. ”En hel stam är borthuggen från Israel”, sa de. ⁷ ”Och hur ska vi få hustrur åt de män som finns kvar, eftersom vi har svurit vid Herren att inte ge dem våra döttrar?”

⁸ Då frågade de: ”Finns det någon av Israels stammar som inte infann sig inför Herren i Mispa?” De upptäckte att ingen från Javesh i Gilead hade kommit till lägret för att delta i samlingen. ⁹ Folket mönstrades och det visade sig att ingen från Javesh i Gilead varit där.

¹⁰ De skickade då 12 000 soldater för att döda folket i Javesh i Gilead, även kvinnor och barn. ¹¹ ”Så här ska ni göra”, sa de, ”alla män och alla kvinnor som legat med en man ska ni viga åt förintelse.” ¹² Bland invånarna i Javesh i Gilead fann de 400 unga flickor som ännu inte haft någon man och dem förde man till lägret i Shilo i Kanaan.

¹³ Sedan sände Israel en fredsdelegation till det som återstod av Benjamin vid Rimmons klippa och erbjöd dem fred. ¹⁴ Dessa benjaminiter återvände hem och fick de 400 flickorna från Javesh i Gilead som man låtit leva, men flickorna räckte inte åt alla. ¹⁵ Folket kände medlidande med benjaminiterna för det gap Herren låtit uppstå bland Israels stammar.

¹⁶ ”Hur ska vi bära oss åt för att skaffa hustrur åt de andra när nu alla kvinnor i Benjamins stam är döda?” frågade de äldste i menigheten. ¹⁷ ”Det måste finnas något sätt att rädda Benjamin, så att inte en hel stam i Israel går förlorad för alltid. ¹⁸ Men vi kan inte ge dem våra egna döttrar. Vi israeliter har ju svurit en ed: förbannad är den som ger en hustru åt någon benjaminit.”

¹⁹ ”Men”, sa de, ”varje år firas ju Herrens högtid i Shilo.” Shilo ligger norr om Betel på östra sidan av vägen mellan Betel och Shekem söder om Levona.

²⁰ De sa till benjaminiterna: ”Gå och göm er i vingårdarna ²¹ och när ni ser flickorna från Shilo komma ut för att dansa, ska ni rusa fram och ta till er var sin hustru och föra dem med er hem till Benjamin. ²² När deras fäder och bröder kommer till oss och protesterar, ska vi säga: ’Visa oss medlidande och försök förstå! Alla fick inte tag i en hustru i kriget och ni kunde ju inte ha gett era döttrar till dem utan att ha dragit skuld över er.’ ”

²³ Männen från Benjamins stam gjorde som de blivit tillsagda. De kidnappade var och en åt sig en hustru av de dansande flickorna och tog dem med sig hem till sitt eget land. Sedan byggde de upp sina städer på nytt och bosatte sig i dem. ²⁴ Och israeliterna återvände var och en till sin stam och sin släkt, var och en till sitt eget område.

²⁵ Det fanns inte någon kung i Israel på den tiden och var och en gjorde vad han själv fann för gott.