Domarboken 2:6-9:46
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Folkets uppror. Herren insätter domare
(2:6—16:31)
6 När Josua sände iväg folket, begav sig israeliterna till sina respektive områden för att ta dem i besittning. 7 Folket tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel. 8 Herrens tjänare Josua dog vid 110 års ålder. 9 Han begravdes på sitt eget område vid Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash.
10 När hela den generationen hade dött och samlats till sina fäder, växte det upp en generation som varken kände Herren eller visste vad han gjort för Israel.
11 De gjorde det som var ont i Herrens ögon, de tillbad baalsgudar, 12 de vände sig bort från Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så Herrens vrede. 13 När de övergav Herren och tjänade Baal och astartegudinnorna, 14 flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem.
15 När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var Herren mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. 16 Men Herren utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. 17 Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. 18 Varje domare som Herren insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. 19 Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots.
20 Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, 21 ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. 22 I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda Herren och leva som deras förfäder gjorde.” 23 Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand.
3 Här följer en förteckning över de folk som Herren lämnade kvar i landet för att pröva dem i Israel som inte varit med om krigen i Kanaan 2 och det gjorde han för att ge de kommande generationerna i Israel tillfälle att lära sig kriga, de som saknade erfarenhet av det: 3 filistéernas fem hövdingadömen, alla kanaanéer och sidonier, samt hivéerna som bodde i Libanons bergsbygd från Baal Hermon till Levo-Hamat.
4 Dessa folk fanns kvar för att Israel skulle prövas, för att det skulle visa sig om de skulle lyda de befallningar som Herren hade gett deras förfäder genom Mose. 5 Israeliterna bodde därför bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. 6 De tog deras unga kvinnor till hustrur och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män och de tillbad deras avgudar.
Otniel
7 Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tillbad avgudar som baalerna och asherorna.
8 Herrens vrede riktades därför mot Israel och han lät Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim, besegra dem. I åtta år fick de tjäna Kushan Rishatajim, 9 men när folket ropade till Herren, utsåg han Kalevs brorson Otniel, son till Kenas, Kalevs yngre bror, till att rädda dem.
10 Herrens Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare och drog ut i strid. Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans hand, så att han kunde besegra honom.
11 Sedan blev det fred i landet i fyrtio år ända tills Otniel, Kenas son, dog.
Ehud
12 När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i Herrens ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. 13 Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden[a]. 14 Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon.
15 Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. 16 Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. 17 När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, 18 sände han iväg dem som burit den. 19 Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen.
”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. 20 Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!”
Kung Eglon reste sig från sin stol. 21 Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk 22 att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, 23 skyndade sig ut och låste dörren efter sig.
24 När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” 25 Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet.
26 Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27 När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen.
28 ”Följ mig!” sa han till dem. ”Herren ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!”
De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. 29 Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. 30 Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år.
Shamgar
31 Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel.
Debora och Barak
4 Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i Herrens ögon 2 och därför lät Herren dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. 3 Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till Herren.
4 Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. 5 Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. 6 En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. 7 Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”
8 ”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.
9 ”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.
10 Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. 11 Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.
12 När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, 13 samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14 ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”
När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, 15 lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. 16 Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.
17 Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.
18 Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. 19 ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. 20 ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”
21 Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.
22 När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. 23 Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin 24 och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott.
Deboras och Baraks sång
5 Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång:
2 ”När Israels furstar visar vägen
och folket villigt offrar sig,
prisa Herrens namn!
3 Hör, ni kungar, lyssna ni härskare!
Jag ska sjunga inför Herren
och spela inför Israels Gud.
4 Du, Herre, ledde oss ut ur Seir
och fram över Edoms slätter,
marken skakade, från himlen strömmade regnet ner
och vatten strömmar ur molnen.
5 Bergen skälvde inför Herren,
den Väldige på Sinai, Herren, Israels Gud.
6 På Shamgars, Anats sons, och Jaels tid
låg vägarna öde.
Vandrarna valde vindlande stigar.
7 Israel saknade ledare,
tills Debora trädde fram,
tills hon blev en mor för Israel.
8 När Israel valde nya gudar
kom striden fram till stadsportarna.[b]
Varken sköld eller spjut fanns.
Israels 40 000 saknade vapen.
9 Mitt hjärta vänder sig till Israels ledare
och till alla som villigt följer dem!
Prisa Herren!
10 Prisa honom, alla ni som rider på vita åsnor,
och sitter på dyrbara mattor
och alla ni som går till fots!
11 Sångarna sjunger lovsång vid brunnen,
sången om Herrens rättfärdiga gärningar,
hur han räddade Israel
med sina krigare.
Herrens folk tågade in
genom portarna.
12 Vakna, Debora,
vakna och sjung!
Stå upp, Barak!
Du, Avinoams son, för bort dina fångar!
13 Männen som fanns kvar
marscherade ner till de tappra.
Herrens folk kom till mig
med sina mäktiga.
14 Män kom från Efraim,
med rotfäste i Amalek,
och Benjamin,
som följde efter dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar
och från Sebulon män med ledarstav.
15 Isaskars furstar följde Debora
och Barak ner i dalen.
Men Rubens stam
höll grundliga rådslag.
16 Varför satt du hemma bland fållorna[c]
och lyssnade på herdeflöjter?
Rubens stam höll grundliga rådslag.
17 Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Varför blev Dan kvar vid sina fartyg?
Och Asher blev kvar vid stranden
i lugn och ro.
18 Men Sebulons och Naftalis stammar
riskerade livet på stridsfältets höjder.
19 Kanaans kungar
stred vid Tanak
nära Megiddos källor
men de blev utan silver och utan byte.
20 Till och med himlens stjärnor
stred mot Sisera.
21 Den brusande floden Kishon,
urtidsfloden
förde bort dem.
Dra vidare, var stark min själ!
22 Hör hovtrampet från fiendens hingstar!
Se hur stridshästarna jagar fram!
23 Men Herrens ängel befallde att förbanna Meros.
’Förbanna dess inbyggare’, sa han.
’De kom inte till Herrens hjälp,
till Herrens och hjältarnas hjälp.’
24 Välsignad bland kvinnorna ska Jael vara,
keniten Hevers hustru,
ja, välsignad mer än andra kvinnor som bor i tält.
25 Han bad om vatten, men hon gav honom mjölk
i en dyrbar skål,
hon bjöd honom på tjockmjölk.
26 Hennes hand grep efter tältpluggen,
hennes högra hand efter hammaren,
och med snickarens hammare
slog hon honom i huvudet,
genomborrade Siseras tinning.
27 Han sjönk ner vid hennes fötter,
låg stilla och var död.
28 Siseras mor såg väntande ut genom fönstret
och hon ropade:
’Varför dröjer hans vagn så länge?
Var är klappret av hovar?’
29 Då svarar hennes hovdam,
och själv ger hon samma svar:
30 ’Bytet de skiftar är stort,
en flicka åt var man eller två,
dyrbara mantlar åt Sisera
och vackra tyger,
brokiga dukar, en eller två åt den som tog byte.
Allt detta som byte!’
31 Herre, så ska alla dina fiender förgås,
men de som älskar Herren ska stråla av kraft
som den uppgående solen!”
Därefter fick landet fred i fyrtio år.
Gideon och hans familj
6 Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon och han lät dem komma under Midjans välde i sju år. 2 Midjaniterna förtryckte dem, så att israeliterna tog sin tillflykt till grottor och hålor i bergen. 3 Varje gång israeliterna hade sått, kom plundrare från Midjan, Amalek och andra folk från öst och angrep dem. 4 De slog läger på fälten och förstörde skörden. Ända ner till Gaza blev landet skövlat. De lämnade inte någonting kvar att äta och inte heller får, oxar och åsnor. 5 De kom med sina hjordar och tält, talrika som gräshoppor i svärmar. De kom med sina kameler, alltför många för att kunna räknas, och de stannade ända tills de hade förstört allt som fanns i landet. 6 Midjaniternas plundringar gjorde Israel fattigt och de ropade till Herren. 7 När israeliterna ropade till Herren för midjaniternas skull, 8 sände han en profet till dem som sa: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag förde er ut från Egyptens slaveri 9 och räddade er från egypterna och från alla som behandlade er illa. Jag fördrev era fiender och gav er det här landet. 10 Jag talade om för er att jag är Herren, er Gud, och att ni inte fick tillbe de gudar som dyrkas av amoréerna i vars land ni bor, men ni lyssnade inte till mig.’ ”
11 Men en dag kom Herrens ängel och satte sig under terebinten vid Ofra på den mark som tillhörde aviesriten Joash. Där höll Joashs son Gideon på att tröska vete i vinpressen som gav honom skydd för midjaniterna.
12 Herrens ängel visade sig då för honom och sa: ”Du tappre soldat, Herren är med dig!”
13 ”Herre, om Herren verkligen är med oss, varför har då allt det här hänt?” svarade Gideon. ”Och hur är det då med alla under som våra förfäder har talat med oss om, som när Gud förde ut dem ur Egypten? Nej, nu har Herren alldeles lämnat oss och han låter midjaniterna göra slut på oss!”
14 Då vände sig Herren till honom och sa: ”Jag ska göra dig stark! Gå och rädda Israel undan midjaniternas våld! Det är jag som sänder dig!” 15 ”Men Herre, hur ska jag kunna rädda Israel?” svarade Gideon. ”Min släkt är den oansenligaste i hela Manasses stam och jag själv är den i familjen man sist skulle tänka på för ett sådant uppdrag!” 16 ”Men jag ska vara med dig!” svarade Herren. ”Du kommer att besegra midjaniterna som om de vore en enda man.”
17 ”Om du ser välvilligt på mig”, svarade Gideon, ”så ge mig ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig! 18 Men stanna kvar här, så ska jag gå och hämta en gåva åt dig.” ”Jag ska stanna här tills du kommer tillbaka,” svarade han.
19 Gideon skyndade sig då hem och tillredde en killing och bakade ojäst bröd av en hel säck[d] mjöl. Sedan lade han köttet i en korg och hällde spadet i ett kärl och bar fram det till budbäraren som satt kvar vid terebinten och ställde fram det.
20 ”Lägg brödet och köttet där på berghällen och häll över spadet!” sa budbäraren till honom. När Gideon gjort som han blivit tillsagd, 21 rörde Herrens ängel vid köttet och brödet med spetsen av sin stav och plötsligt slog det upp eld ur klippan och köttet och brödet brann upp. Samtidigt försvann Herrens ängel.
22 När Gideon förstod att det verkligen varit Herrens ängel som talat med honom, utropade han: ”Vad ska jag ta mig till, Herre Gud, för jag har ju sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” 23 ”Du behöver inte vara rädd!” sa Herren till honom. ”Du ska inte dö!”
Gideon river ner Baals altare
24 Och Gideon byggde upp ett altare där och kallade det ”Herren är frid”. Altaret finns fortfarande kvar i aviesriternas Ofra.
25 På natten sa Herren till Gideon att ta den andre i ordningen av faderns tjurar, den som var sju år gammal, föra fram den till hans fars baalsaltare, riva ner altaret och hugga sönder asherapålen som stod bredvid.
26 ”Bygg ett altare åt Herren, din Gud! Du ska bygga det uppe på denna kulle. Offra sedan tjuren som ett brännoffer till Herren och använd virket från den nedhuggna asherapålen som ved!”
27 Gideon tog med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt. Men han gjorde det på natten, för han var rädd att bli upptäckt av de övriga familjemedlemmarna och folket i staden. Han gjorde det därför på natten.
28 Tidigt följande morgon var det några som fick se att baalsaltaret var nerrivet, att asherapålen bredvid var borta och att ett nytt altare hade byggts upp på vilket tjuren hade offrats som brännoffer.
29 ”Vem har gjort det här?” frågade man varandra. När de undersökte saken och hörde sig för, kom det fram att det var Gideon, Joashs son, som gjort det. 30 ”För hit din son”, ropade de till Joash. ”Han måste dö! Han har rivit ner baalsaltaret och huggit sönder asheran som stod intill.”
31 Men Joash gav folket svar på tal: ”Vill ni försvara Baals sak? Behöver han verkligen er hjälp? Den som försvarar hans sak ska dödas innan morgonen kommer. Om Baal är en verklig gud, låt honom då försvara sig själv mot den som rivit ner hans altare!”
32 Från den dagen kallades Gideon för Jerubbaal som det sades: Låt Baal försvara sig mot den som river hans altare.
Gideon lägger ut ull
33 Strax därefter förenade sig midjaniterna, amalekiterna och folk österifrån. De gick över floden Jordan och slog läger i Jisreels dal. 34 Då kom Herrens Ande över Gideon. Han blåste i ett horn och aviesriterna kom och följde honom. 35 Han sände också budbärare till Manasse, Asher, Sebulon och Naftali och uppmanade dem att gå med i striden. Alla följde hans uppmaning. 36 Då sa Gideon till Gud: ”Om du tänker använda mig för att rädda Israel som du har lovat, 37 bevisa det då genom att låta den ull jag lägger ut på tröskplatsen i kväll vara våt av dagg i morgon bitti, men låt marken förbli torr. Då vet jag att du tänker rädda Israel genom mig, som du har lovat.”
38 Och just så blev det. När Gideon kom till tröskplatsen nästa morgon och kramade ur ullen, fick han en hel skål full med vatten.
39 Då sa Gideon till Herren: ”Bli inte arg på mig, utan låt mig få göra ett försök till. Den här gången ska ullen förbli torr, medan marken runt omkring är våt av dagg.”
40 Herren gjorde det som Gideon hade önskat. Den natten förblev ullen torr, medan marken runt omkring var täckt av dagg.
Gideon besegrar midjaniterna
7 Tidigt nästa morgon slog Gideon, eller Jerubbaal som han nu också kallades, och hans armé läger vid Harodkällan. Midjaniternas läger låg norr om dem nere i dalen vid foten av Morehöjden.
2 Då sa Herren till Gideon: ”Ni är alldeles för många! Jag kan inte låta er allesammans strida mot midjaniterna, för då kommer Israels folk att skryta och säga: ’Vi klarade vår räddning själva.’ 3 Meddela folket att alla som är rädda och oroliga får lämna Gilboaberget och gå hem.” 22 000 man vände då hem igen och 10 000 blev kvar.
4 ”Det är fortfarande för många”, sa Herren till Gideon. ”För ner dem till källan, så ska jag göra ett urval åt dig. Den, om vilken jag säger till dig att han ska gå med dig, ska följa med och den, om vilken jag säger att han inte ska gå med dig, ska inte följa med.” 5 Gideon samlade dem alltså nere vid vattnet och där sa Herren till honom: ”De som lapar i sig vattnet som en hund, ska du skilja från dem som lägger sig på knä för att dricka.” 6 Det var bara trehundra man som lapade ur handen. Alla de övriga föll på knä och drack.
7 ”Jag ska rädda er med dessa trehundra som lapade vattnet ur sin hand,” sa Herren till Gideon. ”Skicka hem alla de andra!” 8 När Gideon hade samlat ihop allas proviant och horn, skickade han hem de övriga israeliterna och behöll de trehundra. Midjaniternas läger låg nedanför honom på slätten.
9 På natten sa Herren till Gideon: ”Bryt upp nu! Anfall lägret, för jag ska ge det i ditt våld. 10 Men om du är rädd och tvekar, ska du först gå ner till deras läger med din tjänare Pura 11 och lyssna till vad de säger om er. Du kommer att få mod att anfalla lägret.”
Gideon tog alltså med sig Pura och de gick fram till utkanten av lägret. 12 Midjaniterna, amalekiterna och östlänningarna uppfyllde dalen som gräshoppor och det var lika omöjligt att räkna deras kameler som sanden på havsstranden. 13 Gideon kom fram, just som en man höll på att berätta en dröm för sina kamrater.
”Jag hade en dröm”, sa han. ”Jag såg en kornbrödskaka som rullade in i midjaniternas läger. Den rullade fram mot vårt tält så att det slogs omkull och blev liggande.”
14 ”Din dröm kan bara betyda en sak”, sa hans kamrat, ”israeliten Gideons, Joashs sons, svärd. Gud har överlämnat midjaniterna och hela lägret åt honom.”
15 När Gideon hörde om drömmen och dess uttydning, tillbad han Gud. Han återvände till Israels läger och ropade: ”Gör er genast i ordning, för Herren har gett midjaniternas läger i er hand!”
16 Han delade upp de trehundra männen i tre grupper och gav varje man ett horn och en lerkruka med en fackla i. 17 Sedan sa han till dem: ”När jag kommer till de första vakterna vid förposten, ska ni göra som jag gör. 18 Så snart jag och männen i min grupp blåser i hornen, ska ni också blåsa i era horn från alla håll runt lägret och sedan ropa: ’För Herren och för Gideon!’ ”
19 Gideon och hans hundra män nådde lägrets utkant strax efter vaktavlösningen vid midnatt.
De blåste i sina horn och slog sönder lerkrukorna de hade med sig. 20 Alla tre grupperna gjorde likadant. De blåste i hornen och krossade krukorna. De tog facklorna med den vänstra handen och höll i högra handen hornen de stötte i och ropade: ”Svärd för Herren och för Gideon!”
21 Sedan stod de där, var och en på sin plats runt lägret, medan hela lägret irrade omkring, skrek och flydde. 22 När de blåste i de trehundra hornen, lät Herren dem börja slåss mot varandra överallt i hela lägret. De flydde ända bort till Bet Hashitta nära Serera och förbi Tabbat till trakten av Avel Mechola.
23 Alla israeliterna samlades från Naftali, Asher och Manasse och de förföljde midjaniterna. 24 Gideon skickade också ut budbärare över hela Efraims bergsbygd med order att dra ut mot midjaniterna och spärra övergångsställena vid Jordan ända upp till Bet Bara. Efraims män samlades och spärrade flodövergångarna ända till Bet Bara vid Jordan.
25 Orev och Seev, midjaniternas två generaler blev tillfångatagna. Orev dödades vid den klippa som nu bär hans namn och Seev blev dödad vid det som numera kallas Seevs vinpress. Israeliterna fortsatte att förfölja midjaniterna och tog med sig Orevs och Seevs huvuden över Jordan och till Gideon.
Gideon straffar dem som svikit
8 Men ledarna för Efraims stam sa till Gideon: ”Varför gjorde du så här mot oss? Varför skickade du inte bud till oss när du gav dig iväg för att strida mot midjaniterna?” anklagade de honom. 2 Gideon svarade: ”Vad har jag gjort som kan jämföras med er? Är inte Efraims efterskörd mer än Aviesers vinskörd? 3 Gud lät er ta de midjanitiska generalerna Orev och Seev till fånga. Vad har jag uträttat jämfört med er?”
Med dessa ord lyckades Gideon få ledarna att lugna sig.
4 Gideon gick nu över Jordan med sina trehundra män. Trots att alla var mycket trötta, förföljde de fortfarande fienden. 5 Han bad de styrande i Suckot om några brödkakor för männen som var alldeles utmattade och sa: ”Jag förföljer Sevach och Salmunna, midjaniternas kungar.” 6 ”Ni har ju inte tagit dem till fånga än!” svarade ledarna i Suckot. ”Varför skulle vi förse din här med bröd?” 7 Då varnade Gideon dem: ”När Herren låtit oss få tag i dem, ska jag komma tillbaka och slita sönder er med törnen och tistlar från öknen!”
8 Därefter drog han upp till Penuel och bad att få mat där, men han fick samma svar. 9 Han sa då till Penuels män: ”När jag återvänder i triumf, ska jag riva ner detta torn!”
10 Just då befann sig kung Sevach och kung Salmunna i Karkor med de 15 000 man som var allt som återstod av arméerna från östern. Över 120 000 man hade redan dödats. 11 Då gick Gideon runt dem på karavanvägen öster om Novach och Jogbeha och överraskade den midjanitiska armén med ett anfall. 12 De båda kungarna flydde, men Gideon förföljde dem och tog dem till fånga och slog hela hären med skräck.
13 När Gideon, Joashs son, senare återvände från striden genom Herespasset, 14 fick han tag i en ung man från Suckot. Gideon förhörde honom och fick honom att skriva ner namnen på alla de sjuttiosju ledarna och äldste i staden.
15 När Gideon kom till Suckot sa han: ”Nu är Sevach och Salmunna här! Ni hånade mig och sa: ’Ni har ju inte tagit dem till fånga än! Varför skulle vi förse dina utmattade trupper med bröd?’ ”
16 Han grep de äldste i staden och straffade dem sedan med törnen och tistlar. 17 Han rev också ner tornet i Penuel och dödade männen där.
18 Sedan frågade Gideon Sevach och Salmunna: ”De män ni dödade vid Tabor, hur såg de ut?” De svarade: ”De såg ut som du, som kungasöner!” 19 ”Det måste ha varit mina bröder, min mors söner!” utropade Gideon. ”Så sant Herren lever, om ni hade låtit dem leva, skulle jag inte döda er!”
20 Sedan vände han sig till sin äldste son Jeter och uppmanade honom att döda dem. Men pojken var bara barnet och var rädd för att dra sitt svärd.
21 Då sa Sevach och Salmunna till Gideon: ”Du kan göra det själv. Det måste till en mans styrka!” Då gick Gideon fram och dödade dem och tog de prydnader[e] som hängde kring deras kamelers halsar.
Gideon vill inte bli kung
22 Israels män vädjade till Gideon: ”Härska över oss, du och din son och din sonson, för du har räddat oss från Midjans makt!”
23 ”Jag ska inte bli er kung och inte min son heller!” svarade Gideon. ”Herren är er kung! 24 Men jag har en önskan. Ge mig en ring var av det ni tagit som byte!” Fienderna var nämligen ismaeliter och de brukade ha guldringar i öronen.
25 ”Det ska vi gärna göra!” svarade de och bredde ut ett tygstycke. Där lade var och en ringarna från bytet. 26 Den sammanlagda vikten blev 1 700 siklar, nästan tjugo kilo. Till detta kom värdet av halsprydnaderna, de purpurrödfärgade kläderna och kamelernas halskedjor.
27 Gideon gjorde en efod av guldet och satte upp den i sin hemstad Ofra. Men alla i Israel började snart trolöst tillbe den. Därför blev den till olycka för Gideon och hans familj.
Gideon dör
28 Så gick det alltså till när Midjan blev kuvat av Israel. Midjan reste sig aldrig mer och Israel hade fred i fyrtio år under återstoden av Gideons livstid. 29 Jerubbaal, Joashs son, återvände hem efter kriget 30 och fick inte mindre än sjuttio söner, för han skaffade sig många hustrur. 31 Han hade också en bihustru i Shekem som födde honom sonen Avimelek.
32 Gideon, Joashs son, dog vid hög ålder och man begravde honom i hans far Joashs grav i Ofra i det aviesritiska landet.
33 Men så snart Gideon var död, var israeliterna trolösa och vände sig till baalsgudarna och gjorde Baal Berit till sin gud. 34 De kom inte längre ihåg Herren, sin Gud, fast han hade räddat dem från alla deras fiender runt omkring dem. 35 Inte heller visade de någon godhet mot Jerubbaals, dvs. Gideons, familj trots allt som han hade gjort för dem.
Avimelek försöker bli kung
9 En dag gick Jerubbaals son Avimelek till Shekem för att tala med sina morbröder. Han talade till dem och till hela sin mors släkt:
2 ”Gå och fråga Shekems ledare om de hellre vill ha sjuttio kungar, Jerubbaals sjuttio söner, än en enda. Tänk på mig som är av ert eget kött och blod!”
3 Hans morbröder gick då till de ledande männen i staden och lade fram Avimeleks förslag. De ansåg att eftersom han var deras släkting, så kunde de acceptera honom. 4 De gav honom sjuttio siklar silver från Baal Berits tempel och för dem anställde han en del löst folk, äventyrare som följde honom. 5 Han gick till sin fars hus i Ofra och dödade alla sina sjuttio halvbröder, Jerubbaals söner, på en sten, utom en, Jotam, den yngste av dem alla, som lyckades fly och gömma sig. 6 Därefter samlades alla invånare i Shekem och Bet Millo och utropade Avimelek till kung under eken invid minnesstenen i Shekem.
7 När Jotam hörde detta, ställde han sig högst uppe på berget Gerisim och ropade till dem: ”Hör på mig, Shekems invånare, så att Gud ska höra er! 8 En gång beslutade träden att smörja en kung över sig. Först bad de olivträdet att bli deras kung, 9 men det svarade:
’Skulle jag sluta att ge olivolja med vilken både Gud och människor äras för att stå och svaja över de andra träden?’
10 Då vände de sig till fikonträdet. ’Kan inte du bli vår kung?’
11 Men fikonträdet vägrade också: ’Skulle jag sluta att bära ljuvlig frukt bara för att svaja över de andra träden?’
12 Då tillfrågades vinstocken: ’Kan inte du regera över oss?’
13 Men vinstocken svarade: ’Skulle jag sluta att ge vin som gläder både gudar och människor bara för att svaja över de andra träden?’
14 Då vände de sig slutligen till törnbusken: ’Du kan väl bli vår kung!’
15 Då svarade törnbusken: ’Om det verkligen är sant att ni vill smörja mig till er kung, så kom då och ta er tillflykt under min skugga. Om ni inte gör det, ska eld komma ut ur törnbusken och bränna ner cedrarna i Libanon!’
16 Tänk därför efter, om ni har handlat hederligt och rätt, när ni har utropat Avimelek till kung! Är det rätt mot Jerubbaal och alla hans ättlingar? Är det vad hans gärningar förtjänat? 17 Min far stred för er och riskerade livet för att befria er från midjaniterna, 18 men ändå har ni gjort uppror mot min fars familj och avrättat hans sjuttio söner på en och samma sten. Och nu har ni utropat hans slavinnas son, Avimelek, till er kung därför att han är släkt med er. 19 Om ni har handlat rätt mot Jerubbaal och hans familj, då ska ni och Avimelek få glädjas över varandra. 20 Men om ni har handlat orätt, då ska eld komma från Avimelek och förtära invånarna i Shekem och Bet Millo och en eld från dem ska i sin tur förtära Avimelek!”
21 Jotam flydde och bosatte sig i Beer. Han var rädd för sin bror Avimelek.
22 När Avimelek härskat över israeliterna i tre år, 23 lät Gud fiendskap uppstå mellan Avimelek och invånarna i Shekem som avföll från honom. 24 Detta skedde som hämnd för våldsdådet mot Jerubbaals sjuttio söner. Deras bror Avimelek som dräpte dem och männen i Shekem som medverkade till det skulle nu få sitt straff. 25 Shekems män lade sig i bakhåll i bergen för de förbipasserande för att råna dem. Men någon varnade Avimelek för detta. 26 Samtidigt flyttade Gaal, Eveds son, in i Shekem tillsammans med sina bröder. Shekems invånare fick förtroende för honom. 27 De gick ut på fältet, skördade och trampade druvorna och samlades till en skördefest i avgudatemplet. De åt och drack och började uttala förbannelser över Avimelek.
28 ”Vem är egentligen Avimelek?” frågade Gaal, Eveds son. ”Och Shekem? Varför ska vi vara hans tjänare? Är han inte Jerubbaals son och Sevul hans tillsyningsman? Nej, tjäna ättlingar till Hamor, Shekems far! Varför skulle vi tjäna Avimelek? 29 Om jag bara hade makt över detta folk, så skulle jag snart göra mig av med Avimelek och säga till honom: ’Samla ihop en här och kom och strid mot mig!’ ”
30 Men när Sevul, borgmästaren i staden fick höra vad Gaal hade sagt, blev han rasande. 31 Han sände i hemlighet ett meddelande till Avimelek och lät honom veta vad som höll på att hända: ”Gaal, Eveds son, och hans släktingar har flyttat till Shekem och nu försöker de få hela staden mot dig. 32 Kom med dina män i kväll! Göm er på fälten 33 och storma sedan staden på morgonen när solen går upp. När Gaal och hans män kommer ut för att strida mot dig, kan du göra vad du vill med dem!”
34 Avimelek och hans män bröt upp och lade sig i bakhåll på natten uppdelade i fyra grupper utanför Shekem. 35 På morgonen när Gaal, Eveds son, stod i stadsporten, kom Avimelek och hans män fram från sitt bakhåll.
36 När Gaal såg dem, ropade han till Sevul: ”Titta upp mot berget där! Det kommer folk där uppifrån.”
”Nej”, svarade Sevul. ”Det är bara skuggor av bergen som du tar för människor.” 37 ”Jo, titta där! Det kommer folk från landets mitt”, fortsatte Gaal. ”Och där kommer andra på vägen förbi teckentydareken!”
38 Då sa Sevul till honom: ”Hur är det nu med alla dina stora ord? Vem var det som sa: ’Vem är egentligen Avimelek, och varför skulle vi tjäna honom?’ Här är folket du föraktade. Gå nu ut och strid mot dem!” 39 Gaal drog då ut med männen från Shekem och stred mot Avimelek. 40 Avimelek drev honom tillbaka, han flydde och det låg sårade och döda ända fram till stadsporten.
41 Avimelek bodde sedan kvar i Aruma, men Sevul drev ut Gaal och hans bröder ur staden och lät dem inte längre bo där.
42 Dagen därpå gick folket i Shekem ut på fälten. Någon hade förvarnat Avimelek om detta 43 och han lade sig i bakhåll med sina män som han delat upp i tre grupper. När han såg männen från staden komma ut, rusade de fram och gick till attack. 44 Avimelek och hans grupp stormade fram mot stadsporten och ställde sig framför den, medan de andra två grupperna attackerade och dödade dem som var på fälten. 45 Avimelek anföll staden hela dagen tills han intagit hela staden och dödat alla som befann sig där inne. Han jämnade den med marken och strödde salt över platsen. 46 När Shekemtornets invånare hörde detta, tog de sin tillflykt till fästningen[f] vid El Berits tempel.
Domarboken 2:6-16:31
Svenska 1917
6 Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
7 Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
8 Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal.
9 Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
10 När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
11 Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna.
12 De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de HERREN.
13 Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,
14 upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde stå emot sina fiender.
15 Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.
16 Då lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand.
17 Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.
18 När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig HERREN.
19 Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från sina gärningar och sin hårdnackenhet.
20 Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade: »Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade för deras fäder, och icke har velat höra min röst,
21 därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;
22 ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den, eller om de icke vilja det.»
23 Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med hast; han gav dem icke i Josuas hand.
3 Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke hade varit med om alla krigen i Kanaan
2 -- allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana --:
3 filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.
4 Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.
5 Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
6 togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.
7 Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.
8 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.
9 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.
10 HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim övermäktig.
11 Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.
12 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde vad ont var i HERRENS ögon.
13 Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.
14 Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i aderton år.
15 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till Eglon, konungen i Moab,
16 gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band detta under sina kläder vid sin högra länd.
17 Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men Eglon var en mycket fet man.
18 När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade burit dem gå sin väg.
19 Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo omkring honom ut därifrån.
20 Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol.
21 Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra länd och stötte det i hans buk,
22 så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;
23 och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och riglade dem.
24 Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de: »Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»
25 Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva, och se, då låg deras herre död där på golvet.
26 Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.
27 Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom i spetsen för sig.
28 Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna och läto ingen komma över.
29 Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.
30 Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro i åttio år.
31 Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.
4 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när Ehud var död.
2 Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde i Haroset-Haggoim.
3 Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i tjugu år.
4 Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden domarinna i Israel.
5 Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for att hon skulle skipa rätt.
6 Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud, bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen man av Naftali barn och Sebulons barn.
7 Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din hand.»
8 Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du icke går med mig, så går icke heller jag.»
9 Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja Sisera i en kvinnas hand.» Så stod Debora upp och gick med Barak till Kedes.
10 Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.
11 Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna, Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedes.
12 Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor.
13 Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från Haroset-Haggoim till bäcken Kison.
14 Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit ut framför dig.» Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio tusen man följde honom.
15 Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.
16 Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke en enda kom undan.
17 Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels, kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin, konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.
18 Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min herre, kom in till mig, frukta intet.» Så gick han då in till henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.
19 Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty jag är törstig.» Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att dricka och höljde sedan åter över honom.
20 Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet; och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»
21 Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av trötthet.
22 I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig den man som du söker.» När han då gick in till henne, fick han se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.
23 Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av Israels barn.
24 Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.
5 De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
2 Att härförare förde an i Israel, att folket villigt följde dem -- loven HERREN därför!
3 Hören, I konungar; lyssnen, I furstar. Till HERRENS ära vill jag, vill jag sjunga, lovsäga HERREN, Israels Gud.
4 HERRE, när du drog ut från Seir, när du gick fram ifrån Edoms mark, då bävade jorden, då strömmade det från himmelen, då strömmade vatten ned ifrån molnen;
5 bergen skälvde inför HERRENS ansikte, ja, Sinai inför HERRENS, Israels Guds, ansikte.
6 I Samgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar lågo vägarna öde; vandrarna måste färdas svåra omvägar.
7 Inga styresmän funnos, inga funnos mer i Israel, förrän du stod upp, Debora, stod upp såsom en moder i Israel.
8 Man valde sig nya gudar; då nådde striden fram till portarna. Men ingen sköld, intet spjut var att se hos de fyrtio tusen i Israel.
9 Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar och dem bland folket, som villigt följde;
10 ja, loven HERREN. I som riden på vita åsninnor, I som sitten hemma på mattor, och I som vandren på vägen, talen härom.
11 När man under rop skiftar byte mellan vattenhoarna, då lovprisar man där HERRENS rättfärdiga gärningar, att han i rättfärdighet regerar i Israel. Då drog HERRENS folk ned till portarna.
12 Upp, upp, Debora! Upp, upp, sjung din sång! Stå upp, Barak; tag dig fångar, du Abinoams son.
13 Då satte folkets kvarleva de tappre till anförare, HERREN satte mig till anförare över hjältarna.
14 Från Efraim kommo män som hade rotfäst sig i Amalek; Benjamin följde dig och blandade sig med dina skaror. Ned ifrån Makir drogo hövdingar åstad, och från Sebulon män som buro anförarstav.
15 Furstarna i Isaskar slöto sig till Debora; och likasom Isaskar, så gjorde ock Barak; ned i dalen skyndade man i dennes spår. Bland Rubens ätter höllos stora rådslag.
16 Men varför satt du kvar ibland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Ja, av Rubens ätter fördes stora överläggningar.
17 Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan varför -- dröjer han ännu vid skeppen? Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han.
18 Men Sebulon var ett folk som prisgav sitt liv åt döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder.
19 Konungar drogo fram och stridde ja, då stridde Kanaans konungar vid Taanak, invid Megiddos vatten; men byte av silver vunno de icke.
20 Från himmelen fördes strid, stjärnorna stridde från sina banor mot Sisera.
21 Bäcken Kison ryckte dem bort, urtidsbäcken, bäcken Kison. Gå fram, min själ, med makt!
22 Då stampade hästarnas hovar, när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.
23 Förbannen Meros, säger HERRENS ängel, ja, förbannen dess inbyggare, därför att de ej kommo HERREN till hjälp, HERREN till hjälp bland hjältarna.
24 Välsignad vare Jael framför andra kvinnor, Hebers hustru, kainéens, välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!
25 Vatten begärde han; då gav hon honom mjölk, gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen.
26 Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen, sin högra hand efter arbetshammaren med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den.
27 Vid hennes fötter sjönk han ihop, föll omkull och blev liggande; ja, vid hennes fötter sjönk han ihop och föll omkull; där han sjönk ihop, där föll han dödsslagen.
28 Ut genom fönstret skådade hon och ropade, Siseras moder, ut genom gallret: »Varför dröjer väl hans vagn att komma? Varför äro de så senfärdiga, hans vagnshästars fötter?»
29 Då svara de klokaste av hennes hovtärnor, och själv giver hon sig detsamma svaret:
30 »Förvisso vunno de byte, som de nu utskifta: en flicka, ja, två åt envar av männen, byte av praktvävnader för Siseras räkning, byte av praktvävnader, brokiga tyger; en präktig duk, ja, två brokiga dukar för de fångnas halsar.»
31 Så må alla dina fiender förgås, o HERRE. Men de som älska honom må likna solen, när den går upp i hjältekraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.
6 Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav HERREN dem i Midjans hand, i sju år.
2 Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i bergen, så ock grottorna och bergfästena.
3 Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp emot dem
4 och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i Israel, inga får, oxar eller åsnor.
5 Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro oräkneliga. Och de föllo in i landet för att fördärva det.
6 Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels barn till HERREN.
7 Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull,
8 sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset.
9 Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder deras land.
10 Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon. Men I villen icke höra min röst.
11 Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra, som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.
12 För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom: »HERREN är med dig, du tappre stridsman.»
13 Gideon svarade honom: »Ack min herre, om HERREN är med oss, varför har då allt detta kommit över oss? Och var äro alla hans under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: 'Se, HERREN har fört oss upp ur Egypten'? Nu har ju HERREN förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.»
14 Då vände sig HERREN till honom och sade: »Gå åstad i denna din kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.»
15 Han svarade honom: »Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den ringaste i min faders hus.»
16 HERREN sade till honom: »Jag vill vara med dig, så att du skall slå Midjan, såsom voro det en enda man.»
17 Men han svarade honom: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.
18 Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig.» Han sade: »Jag vill stanna, till dess du kommer igen.»
19 Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det.
20 Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet däröver.» Och han gjorde så.
21 Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet; och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.
22 Då såg Gideon att det var HERRENS ängel. Och Gideon sade: »Ve mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel ansikte mot ansikte!»
23 Men HERREN sade till honom: »Frid vare med dig, frukta icke; du skall icke dö.»
24 Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra.
25 Den natten sade HERREN till honom: »Tag den tjur som tillhör din fader och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ned det Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sönder Aseran som står därinvid.
26 Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna fasta plats, och uppför det på övligt sätt; tag så den andra tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som du har huggit sönder.»
27 Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att göra det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i staden, gjorde han det om natten.
28 Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det nyuppbyggda altaret.
29 Då sade de till varandra: »Vem har gjort detta?» Och när de frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon, Joas' son, hade gjort det.
30 Då sade männen i staden till Joas: »För din son hitut, han måste dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit sönder Aseran som stod därinvid.»
31 Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: »Viljen I utföra Baals sak, viljen I komma honom till hjälp? Den som vill utföra hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon. Är han Gud, så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans altare.
32 Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: »Baal utföre sin sak mot honom, eftersom han har brutit ned hans altare.»
33 Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i Jisreels dal.
34 Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter honom.
35 Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då också upp, de andra till mötes.
36 Och Gideon sade till Gud: »Om du verkligen vill genom min hand frälsa Israel, såsom du har lovat,
37 så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen; ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall frälsa Israel, såsom du har lovat.»
38 Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel skål blev full med vatten.
39 Men Gideon sade till Gud: »Må din vrede icke upptändas mot mig, därför att jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka blott en gång till med ullen: gör nu så, att allenast ullen förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på marken.»
40 Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men eljest hade dagg kommit överallt på marken.
7 Bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från Morehöjden ned i dalen.
2 Men HERREN sade till Gideon: »Folket som har följt dig är för talrikt för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: 'Min egen hand har frälst mig.'
3 Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och är rädd, så må han vända tillbaka hem och skynda bort ifrån Gileads berg.» Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka, så att allenast tio tusen man stannade kvar.
4 Men HERREN sade till Gideon: »Folket är ännu för talrikt; för dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt dig. Den om vilken jag då säger till dig: 'Denne skall gå med dig', han får gå med dig, men var och en om vilken jag säger till dig: 'Denne skall icke gå med dig', han får icke gå med.»
5 Så förde han då folket ned till vattnet. Och HERREN sade till Gideon: »Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att dricka.»
6 Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet, genom att med handen föra det till munnen, vara tre hundra man; allt det övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten.
7 Och HERREN sade till Gideon: »Med de tre hundra män som hava läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till sitt.»
8 Då tog hans folk till sig sitt munförråd och sina basuner, därefter lät han alla de andra israeliterna gå hem, var och en till sin hydda; han behöll allenast de tre hundra männen. Och midjaniternas läger hade han nedanför sig i dalen.
9 Och HERREN sade den natten till honom: »Stå upp och drag ned i lägret, ty jag har givit det i din hand.
10 Men om du fruktar för att draga ditned, så må du gå förut med din tjänare Pura ned till lägret
11 och höra efter, vad man där talar; sedan skall du få mod till att draga ditned och bryta in i lägret.» Så gick han då med sin tjänare Pura ned till förposterna i lägret.
12 Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna lågo där i dalen, talrika såsom gräshoppor; och deras kameler voro oräkneliga, talrika såsom sanden på havets strand.
13 Då nu Gideon kom dit, höll en man just på att förtälja en dröm för en annan. Han sade: »Jag har nyss haft en dröm. Jag tyckte att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom ända fram till tältet och slog emot det, så att det föll, och vände upp och ned på det, och tältet blev så liggande.»
14 Då svarade den andre och sade: »Detta betyder intet annat än israeliten Gideons, Joas' sons, svärd; Gud har givit Midjan och hela lägret i hans hand.»
15 När Gideon hörde denna dröm förtäljas och hörde dess uttydning, föll han ned och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: »Stån upp, ty HERREN har givit midjaniternas läger i eder hand.
16 Och han delade sina tre hundra män i tre hopar och gav allasammans basuner i händerna, så ock tomma krukor, med facklor inne i krukorna.
17 Och han sade till dem: »Sen på mig och gören såsom jag; så snart jag har kommit till utkanten av lägret, skolen I göra såsom jag gör.
18 När nämligen jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna, skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och ropa: 'För HERREN och för Gideon!'»
19 Så kommo nu Gideon och de hundra män, som han hade med sig, till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man hade just ställt ut vakterna. Då stötte de i basunerna och krossade krukorna som de hade i sina händer.
20 De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i basunerna och stötte i dem; och de ropade: »HERRENS och Gideons svärd!»
21 Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria och fly.
22 Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.
23 Och åter församlade sig israeliterna, från Naftali och Aser och från hela Manasse, och förföljde midjaniterna.
24 Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd och låtit säga: »Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.» Så församlade sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.
25 Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till fånga, och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid Seebspressen, och förföljde så midjaniterna. Men Orebs och Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan.
8 Men Efraims män sade till honom: »Huru har du kunnat handla så mot oss? Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till strid mot Midjan?» Och de foro häftigt ut mot honom.
2 Han svarade dem: »Vad har jag då uträttat i jämförelse med eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning?
3 I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?» Då han så talade, stillades deras vrede mot honom.
4 När sedan Gideon kom till Jordan, gick han över jämte de tre hundra män som han hade med sig; och de voro trötta av förföljandet.
5 Han sade därför till männen i Suckot: »Given några kakor bröd åt folket som följer mig, ty de äro trötta; se, jag är nu i färd med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.»
6 Men de överste i Suckot svarade: »Har du då redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd åt din här?»
7 Gideon sade »Nåväl; när HERREN, giver Seba och Salmunna i min hand, skall jag söndertröska edert kött med ökentörnen och tistlar.»
8 Så drog han vidare därifrån upp till Penuel och talade på samma sätt till dem som voro där; och männen i Penuel gåvo honom samma svar som männen i Suckot hade givit.
9 Då sade han ock till männen i Penuel: »När jag kommer välbehållen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.»
10 Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra tjugu tusen svärdbeväpnade män.
11 Och Gideon drog upp på karavanvägen, öster om Noba och Jogbeha, och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger.
12 Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga och skingrade hela hären.
13 När därefter Gideon, Joas' son, vände tillbaka från striden, ned från Hereshöjden,
14 fick han fatt på en ung man, en av invånarna i Suckot, och utfrågade denne, och han måste skriva upp åt honom de överste i Suckot och de äldste där, sjuttiosju män.
15 När han sedan kom till männen i Suckot, sade han: »Se här äro nu Seba och Salmunna, om vilka I hånfullt saden till mig: 'Har du redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd åt dina trötta män?'»
16 Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och tistlar och lät männen i Suckot få känna dem.
17 Och tornet i Penuel rev han ned och dräpte männen i staden.
18 Och till Seba och Salmunna sade han: »Hurudana voro de män som I dräpten på Tabor?» De svarade: »De voro lika dig; var och en såg ut såsom en konungason.»
19 Han sade: »Då var det mina bröder, min moders söner. Så sant HERREN lever: om I haden låtit dem leva, skulle jag icke hava dräpt eder.»
20 Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: »Stå upp och dräp dem.» Men gossen drog icke ut sitt svärd, ty han var försagd, eftersom han ännu var allenast en gosse.
21 Då sade Seba och Salmunna: »Stå upp, du själv, och stöt ned oss; ty sådan mannen är, sådan är ock hans styrka.» Så stod då Gideon upp och dräpte Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de prydnader som sutto på deras kamelers halsar.
22 Och israeliterna sade till Gideon: »Råd du över oss, och såsom du så ock sedan din son och din sonson; ty du har frälst oss ur Midjans hand.»
23 Men Gideon svarade dem: »Jag vill icke råda över eder, och min son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda över eder.»
24 Och Gideon sade ytterligare till dem: »Ett vill jag dock begära av eder: var och en av eder må giva mig den näsring han har fått såsom byte.» Ty midjaniterna buro näsringar av guld, eftersom de voro ismaeliter.
25 De svarade: »Ja, vi vilja giva dig dem.» Och de bredde ut ett kläde, och var och en kastade på detta den näsring han hade fått såsom byte.
26 Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen sju hundra siklar i guld -- detta förutom de halsprydnader, de örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna hade burit, och förutom de kedjor som hade suttit på deras kamelers halsar.
27 Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad, Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.
28 Så blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon levde.
29 Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitt hus.
30 Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd, ty han ägde många hustrur.
31 En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; denne gav han namnet Abimelek.
32 Och Gideon, Joas' son, dog i en god ålder och blev begraven i sin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra
33 Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolös avfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till gud åt sig.
34 Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddat dem från alla deras fienders hand runt omkring.
35 Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, till gengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.
9 Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder i Sikem och talade till dem och till alla som voro besläktade med hans morfaders hus, och sade:
2 »Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: att sjuttio män, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att en enda man råder över eder? Kommen därjämte ihåg att jag är edert kött och ben.»
3 Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta inför alla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna för Abimelek, ty de tänkte: »Han är ju vår broder.»
4 Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel; för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkas anförare han blev.
5 Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte där sina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en och samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty han hade gömt sig.
6 Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i Millo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vid Vård-terebinten invid Sikem.
7 När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställde sig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropade och sade till dem: »Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ock må höra eder.
8 Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över sig. Och de sade till olivträdet: 'Bliv du konung över oss'
9 Men olivträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min fetma, som både gudar och människor ära mig för, och gå bort för att svaja över de andra träden?'
10 Då sade träden till fikonträdet: 'Kom du och bliv konung över oss.'
11 Men fikonträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min sötma och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra träden?'
12 Då sade träden till vinträdet: 'Kom du och bliv konung över oss.'
13 Men vinträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min vinmust, som gör både gudar och människor glada, och gå bort för att svaja över de andra träden?'
14 Då sade alla träden till törnbusken: 'Kom du och bliv konung över oss.'
15 Törnbusken svarade träden: 'Om det är eder uppriktiga mening att smörja mig till konung över eder, så kommen och tagen eder tillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut ur törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.'
16 Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att I haven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit väl mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efter hans gärningar --
17 ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt liv för att rädda eder från Midjans hand,
18 under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min faders hus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, och gjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikems borgare, eftersom han är eder broder --
19 om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt mot Jerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, och han må ock glädja sig över eder;
20 varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikems borgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och från dem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek.»
21 Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och där bosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.
22 När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,
23 sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare, så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.
24 Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över deras broder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, som lämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.
25 För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt på bergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen fram därförbi. Detta blev berättat för Abimelek.
26 Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo in i Sikem. Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.
27 Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgade sina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest, och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, och uttalade förbannelser över Abimelek.
28 Och Gaal, Ebeds son, sade: »Vad är Abimelek, och vad är Sikem, eftersom vi skola tjäna honom? Han är ju Jerubbaals son, och Sebul är hans tillsyningsman. Nej, tjänen män som härstamma från Hamor, Sikems fader. Varför skulle vi tjäna denne?
29 Ack om jag hade detta folk under min vård! Då skulle jag driva bort Abimelek.» Och i fråga om Abimelek sade han: »Föröka din här och drag ut.»
30 Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, upptändes hans vrede.
31 Och han sände listeligen bud till Abimelek och lät säga: »Se, Gaal, Ebeds son, och hans bröder hava kommit till Sikem, och de hålla just nu på att uppvigla staden mot dig.
32 Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig i bakhåll på fältet.
33 Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram mot staden. När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göra med honom vad tillfället giver vid handen.»
34 Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade sig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.
35 Och Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till stadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk fram ifrån bakhållet.
36 När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: »Se, där kommer folk ned från bergshöjderna.» Men Sebul svarade honom: »Det är skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor.»
37 Gaal tog åter till orda och sade: »Jo, där kommer folk ned från Mittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen från Teckentydarterebinten.»
38 Då sade Sebul till honom: »Var är nu din stortalighet, du som sade: 'Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?' Se, här kommer det folk som du så föraktade. Drag nu ut och strid mot dem.
39 Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig i strid med Abimelek.
40 Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan för honom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.
41 Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans bröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.
42 Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade detta för Abimelek.
43 Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i bakhåll på fältet. Och när han fick se att folket gick ut ur staden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.
44 Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen fram och ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andra hoparna störtade fram mot alla som voro på fältet och nedgjorde dem.
45 När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den och dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned staden och beströdde platsen med salt.
46 När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig alla till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.
47 Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen i Sikems torn hade församlat sig där,
48 gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek tog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp den och lade den på axeln; och han sade till sitt folk: »Gören med hast detsamma som I haven sett mig göra.»
49 Då högg också allt folket av var sin gren och följde efter Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tände upp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där. Så omkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid pass tusen män och kvinnor.
50 Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intog det.
51 Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla män och kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig; sedan stego de upp på tornets tak.
52 Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram till porten på tornet för att bränna upp den i eld.
53 Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud och bräckte så hans huvudskål.
54 Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom: »Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga om mig: En kvinna dräpte honom.» Då genomborrade hans tjänare honom, så att han dog.
55 När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, var och en till sitt.
56 Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader, då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över honom.
57 Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock komma tillbaka över deras huvuden. Så gick Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse i fullbordan på dem.
10 Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir, i Efraims bergsbygd.
2 Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev begraven i Samir.
3 Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i tjugutvå år.
4 Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och de hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar, och de ligga i Gileads land.
5 Och Jair dog och blev begraven i Kamon.
6 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs, Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och tjänade honom icke.
7 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i filistéernas och Ammons barns hand.
8 Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.
9 Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor nöd.
10 Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»
11 Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?
12 Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från deras hand.
13 Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill jag icke mer frälsa eder.
14 Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de frälsa eder, om I nu ären i nöd.
15 Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna gång.»
16 Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels vedermöda.
17 Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.
18 Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra: »Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»
11 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
2 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son till en kvinna som icke är hans hustru.»
3 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg med honom.
4 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
5 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
6 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi strida mot Ammons barn.»
7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I ären i nöd, komma till mig?»
8 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads inbyggare.»
9 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld, så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal. Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
11 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
12 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot mig och angripit mitt land?»
13 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
14 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
15 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
16 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
17 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå. De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke heller Då stannade Israel i Kades.
18 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är Moabs gräns.
19 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung, konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss genom ditt land tåga dit vi skola.'
20 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
21 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas land, ty dessa bodde då i detta land.
22 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok, och från öknen ända till Jordan.
23 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
24 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud, fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
25 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med Israel eller giva sig i strid med dem.
26 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke tagit detta ifrån oss?
27 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan Israels barn och Ammons barn.»
28 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom genom sändebuden.
29 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
30 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver Ammons barn i min hand,
31 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn, det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till brännoffer.»
32 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem; och HERREN gav dem i hans hand.
33 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under Israels barn.
34 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
35 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord tillbaka.»
36 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
37 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
38 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade icke känt någon man.
40 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under fyra dagar vart år.
12 Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna upp ditt hus jämte dig själv i eld.
2 Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke frälsa mig ur deras hand.
3 Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min själ i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig till att strida emot mig?»
4 Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting, varken Efraim eller Manasse.»
5 Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade: »Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en efraimit?» Om han då svarade nej,
6 så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'.» Sade han då »sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället fyrtiotvå tusen efraimiter.
7 Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.
8 Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel.
9 Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner utifrån. Och han var domare i Israel i sju år.
10 Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.
11 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var han domare i Israel.
12 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i Sebulons land.
13 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.
14 Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år.
15 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.
13 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav HERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.
2 I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa; hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.
3 Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du skall bliva havande och föda en son.
4 Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka drycker ej heller äter något orent.
5 Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att frälsa Israel ur filistéernas hand.»
6 Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »En gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket fruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt namn lät han mig icke veta.
7 Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda en son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända till sin död.'»
8 Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannen som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss huru vi skola göra med gossen som skall födas.»
9 Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru, när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var hos henne.
10 Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man; hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.»
11 Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom till mannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade med min hustru?» Han svarade: »Ja.»
12 Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad är då att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?»
13 HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig till vara för allt varom jag har talat med henne.
14 Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»
15 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar, så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»
16 Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar, skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett brännoffer, så offra detta åt HERREN.» Ty Manoa förstod icke att det var HERRENS ängel.
17 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn? Säg oss det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i fullbordan.»
18 HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mitt namn? Det är alltför underbart.»
19 Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp den på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske i Manoas och hans hustrus åsyn.
20 När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen HERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hans hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte
21 Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans hustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.
22 Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vi hava sett Gud.»
23 Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss, så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han nu låtit oss höra sådant.»
24 Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson; och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.
25 Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i Dans läger, mellan Sorga och Estaol.
14 När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se en kvinna, en av filistéernas döttrar.
2 Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och moder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en av filistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»
3 Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinna bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna filistéerna?» Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, ty hon behagar mig.»
4 Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN, som sökte sak med filistéerna. På den tiden rådde nämligen filistéerna över Israel.
5 Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom.
6 Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet, såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och moder vad han hade gjort.
7 När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade Simson.
8 En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek då av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i lejonets kropp se en bisvärm med honung.
9 Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och de åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets kropp han hade skrapat honungen.
10 När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett gästabud, ty så plägade de unga männen göra.
11 Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner, som skulle vara hos honom.
12 Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om I under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.
13 Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.» De sade till honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»
14 Då sade han till dem: »Från storätaren utgick ätbart, från den grymme kom sötma.» Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.
15 På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din man till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp dig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hit för att utarma oss?»
16 Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatar mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.» Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder har jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»
17 Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo gästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen, eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på gåtan åt sina landsmän.
18 Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i staden det svaret: »Vad är sötare än honung, och vad är grymmare än ett lejon?» Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, så haden I icke gissat min gåta.»
19 Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon och slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Och hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders hus.
20 Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som han hade haft till sin särskilda följesven.
15 En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka sin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: »Låt mig gå in till min hustru i kammaren.» Men hennes fader ville icke tillstädja honom att gå in;
2 hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hat till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Men hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i stället för den andra.»
3 Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emot filistéerna, om jag gör dem något ont.»
4 Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte in en fackla mitt emellan de två svansarna.
5 Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.
6 Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo de det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att denne tog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.» Då drogo filistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i eld.
7 Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jag sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»
8 Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå eller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan vid Etam.
9 Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde sig i Lehi.
10 Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?» De svarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att göra mot honom såsom han har gjort mot oss.»
11 Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam och sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss; huru har du då kunnat göra så mot oss?» Han svarade dem: »Såsom de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»
12 De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig och sedan lämna dig i filistéernas hand.» Simson sade till dem: »Så given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»
13 De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.» Så bundo de honom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.
14 När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emot honom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden likasom smälte bort ifrån hans händer.
15 Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen män.
16 Sedan sade Simson: »Med åsnekäken slog jag en skara, ja, två; med åsnekäken slog jag tusen man.»
17 När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man kallade den platsen Ramat-Lehi.
18 Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN och sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna stora seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de oomskurnas hand!»
19 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och han fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandes källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag.
20 Och han var domare i Israel under filistéernas tid, i tjugu år.
16 Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in till henne.
2 När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid stadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte: »Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi dräpa honom.»
3 Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det berg som ligger gent emot Hebron.
4 Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid bäcken Sorek.
5 Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade till henne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga, så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig ett tusen ett hundra siklar silver var.»
6 Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du är så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»
7 Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friska sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och vore såsom en vanlig människa.»
8 Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friska sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med dem.
9 Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedan ropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» Då slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd slites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade man ingenting fått veta om hans styrka.
10 Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugit för mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»
11 Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore såsom en vanlig människa.»
12 Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg i försåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar, såsom hade det varit trådar.
13 Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig och ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.» Han svarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud i ränningen till din väv.»
14 Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknade upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till väven.
15 Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, du som icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragit mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»
16 Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,
17 och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne: »Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir allt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig, viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom alla andra människor.»
18 Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernas hövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han har nu yppat för mig hela sin hemlighet.» Då kommo filistéernas hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.
19 Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom.
20 Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nu såsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste icke att HERREN hade vikit ifrån honom.
21 Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen på honom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.
22 Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit avrakat.
23 Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa en stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade: »Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»
24 Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade: »Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt land och slog så många av oss ihjäl.»
25 Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämta Simson, för att han må förlusta oss.» Och Simson blev hämtad ur fängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hade ställt honom mellan pelarna.
26 Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släpp mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att jag får luta mig mot dem.»
27 Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas alla hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.
28 Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk på mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»
29 Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra handen och i den andra med vänstra.
30 Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan han levde.
31 Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans fader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.