4 Moseboken 10:11-17:4

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Från Sinai till Kadesh

(10:11—20:13)

Folket klagar

¹¹ Molnet lyfte från förbundstecknets tält den tjugonde dagen i andra månaden under det andra året. ¹² Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet från plats till plats tills det stannade i öknen Paran. ¹³ Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot befallningarna som Herren gett Mose.

En bra början

¹⁴ Främst i ledet fanns Judas stam, ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Nachshon, Amminadavs son. ¹⁵ Därefter kom Isaskar-stammens häravdelning, anförd av Netanel, Suars son, ¹⁶ och Sebulon-stammens häravdelning, anförd av Eliav, Helons son.

¹⁷ Sedan kom männen från gershoniterna och merariterna som bar den nedmonterade boningen på sina axlar. ¹⁸ Rubens stam kom ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elisur, Shedeurs son. ¹⁹ Därefter kom Simon-stammens häravdelning, anförd av Shelumiel, Surishaddajs son, ²⁰ och Gad-stammens häravdelning, anförd av Eljasaf, Deguels son.

²¹ Därnäst kom kehatiterna som bar på de heliga föremålen. Boningen skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram. ²² Efter dem kom Efraims stam ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elishama, Ammihuds son; ²³ Manasse-stammens häravdelning anförd av Gamliel, Pedasurs son, ²⁴ och Benjamin-stammens häravdelning anförd av Avidan, Gidonis son. ²⁵ Sist av alla, ordnad i häravdelningar och med sitt banér i spetsen, kom Dans stam anförd av Achieser, Ammishaddajs son, ²⁶ Asher-stammens häravdelning anförd av Pagiel, Okrans son, ²⁷ och Naftali-stammens häravdelning anförd av Achira, Enans son. ²⁸ Det var i denna ordning Israels stammar avtågade, häravdelning för häravdelning.

²⁹ En dag sa Mose till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son^[a]: ”Äntligen är vi på väg till det land Herren utlovat åt oss! Kom med oss så ska vi behandla dig väl för Herren har gett Israel underbara löften!”

³⁰ Men han svarade: ”Nej, jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.” ³¹ ”Stanna hos oss”, vädjade Mose. ”Du känner till lägerplatserna i öknen och kan visa oss vägen. ³² Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som Herren ger oss.”

³³ De bröt upp från Herrens berg och vandrade i tre dagar. Herrens ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna. ³⁴ Herrens moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats. ³⁵ Varje gång arken bröt upp, utropade Mose:

³⁶ Och när arken sattes ner, sa han:

Gud sänder eld över folket

11 Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. ² Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. ³ Efter detta blev platsen kallad Tavera^[b] eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

Folket klagar och Gud ger dem kött

⁴ Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! ⁵ Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! ⁶ Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”

⁷ Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. ⁸ Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. ⁹ Mannat föll om natten samtidigt med daggen.

¹⁰ Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.

¹¹ Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? ¹² Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? ¹³ Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ ¹⁴ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! ¹⁵ Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. ¹⁷ Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.

¹⁸ Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, ¹⁹ inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! ²⁰ I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”

²¹ Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. ²² Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”

²³ Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”

²⁴ Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. ²⁵ Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.

²⁶ Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. ²⁷ En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. ²⁸ Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”

²⁹ Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”

³⁰ Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.

³¹ Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. ³² Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter^[c] och det låg vaktlar överallt. ³³ Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. ³⁴ Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava^[d], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. ³⁵ Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.

Mirjam och Aron kritiserar Mose

12 Då började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att han tagit en kushitisk kvinna till hustru. ² De sa: ”Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också?”

Herren hörde det. ³ Mose var den mest ödmjuka människa som fanns på jorden. ⁴ Herren sa genast till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut alla tre till uppenbarelsetältet!” Då gick de tre dit. ⁵ Herren steg ner till dem i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam. De steg då fram ⁶ och han sa:

⁹ Herrens vrede brann mot dem och han lämnade dem. ¹⁰ När molnet flyttade sig från tältet, var Mirjam alldeles snövit av spetälska. Aron vände sig mot henne och fick se hennes spetälska. ¹¹ Då sa Aron till Mose: ”O, min herre, straffa oss inte för den synd vi begått! Vi har handlat dåraktigt. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster som kommer halvruttet ur moderlivet!”

¹³ ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” ropade då Mose till Herren. ¹⁴ Och Herren sa till Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju ha fått bära sin skam i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar och sedan kan hon få komma tillbaka.”

¹⁵ Mirjam blev alltså utestängd från lägret i sju dagar. Folket väntade med att gå vidare tills hon kom tillbaka.

Spejarna orsakar uppror

Spejarna sänds ut

13 Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.

² Herren talade till Mose: ³ ”Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.”

⁴ Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg från Paranöknen dessa ledare som alla var ledande män bland israeliterna. ⁵ Deras namn var:

¹⁷ Detta var alltså namnen på spejarna som Mose skickade iväg för att utforska landet. Mose ändrade Hoseas, Nuns sons, namn till Josua^[f].

¹⁸ När Mose sände i väg dem för att utforska Kanaan, gav han följande instruktioner: ”Gå till Negev och upp i bergstrakterna ¹⁹ och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många. ²⁰ Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor folket i läger eller i befästa städer? ²¹ Är det ett bördigt eller fattigt land? Finns där skog? Gör vad ni kan för att få med er tillbaka prov på landets frukter!” Det var just då dags för den första druvskörden.

²² Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rechov i närheten av Levo-Hamat. ²³ De drog först genom Negev och kom fram till Hebron. Där bodde Achiman, Shesaj och Talmaj, som var ättlingar till Anak. Hebron var byggt sju år före Soan i Egypten. ²⁴ Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig och de tog också med sig granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase israeliterna hade tagit med sig därifrån.

Folket gör uppror

²⁶ Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring. ²⁷ De kom till Mose, Aron och hela Israels menighet i Parans öken vid Kadesh och de gav dem en rapport och visade upp frukten från landet.

²⁸ Så här löd deras rapport till Mose: ”Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka och det flyter av mjölk och honung. Här har vi en del frukter därifrån. ²⁹ Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar och vi såg ättlingar av Anak. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, medan hettiterna, jevuséerna och amoréerna bor i bergstrakten och kanaanéerna bor utmed kusten och i Jordandalen.”

³¹ Men Kalev lugnade folket där de stod framför Mose. ”Vi ska gå och inta det här landet på en gång”, sa han. ”Vi kan göra det!” ³² ”Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk!” sa de andra spejarna.

³³ De talade alltså illa bland israeliterna om det land de utforskat: ”Landet som vi vandrat igenom och utforskat förtär sina invånare. Människorna vi såg var mycket kraftigt byggda. ³⁴ Vi såg en del anakiter där, ättlingar till jättesläkten. Vi kände oss som gräshoppor framför dem och så var vi nog också i deras ögon.”

14 Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. ² Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!”

⁴ De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!”

Mose ber för de upproriska

⁵ Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden ⁶ och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder ⁷ och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! ⁸ Om Herren finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. ⁹ Gör nu inte uppror mot Herren! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men Herren är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!”

¹⁰ Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna ¹¹ och Herren sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? ¹² Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!”

¹³ ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. ¹⁴ De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. ¹⁵ Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: ¹⁶ ’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’

¹⁷ Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: ¹⁸ ’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ ¹⁹ Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”

Guds straff – fyrtio år i öknen

²⁰ Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. ²¹ Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet ²² att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, ²³ ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. ²⁴ Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. ²⁵ Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron: ²⁷ ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. ²⁸ Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. ²⁹ Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig ³⁰ ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³¹ Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade ³² och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. ³³ Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.

³⁴ Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ ³⁵ Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”

³⁶ Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, ³⁷ blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. ³⁸ Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. ³⁹ Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.

Folket går vidare utan Gud

⁴⁰ Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.

”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”

⁴¹ ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. ⁴² Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. ⁴³ Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”

⁴⁴ Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. ⁴⁵ Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.

Ytterligare regler

Om offer

15 Herren talade till Mose: ² ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i det hemland som jag ska ge er ³ och vill offra åt Herren ett eldoffer, brännoffer eller slaktoffer, för att infria ett löfte, ge ett frivilligt offer eller ett särskilt offer i samband med någon av de årliga högtiderna för att ge en välbehaglig lukt åt Herren, ett offer av nöt- eller småboskap, ⁴ så måste det bäras fram inför Herren tillsammans med ett matoffer. Det ska bestå av tre liter fint mjöl blandat med 1,5 liter olja ⁵ och dessutom 1,5 liter vin till dryckesoffer för varje lamm tillsammans med bränn- eller slaktoffret.

⁶ Om offret är en bagge, ska du till matoffret använda sex liter^[g] fint mjöl blandat med två liter olja ⁷ och två liter vin till dryckesoffret. Det blir en välbehaglig lukt inför Herren.

⁸ Om du offrar en ung tjur som bränn- eller slaktoffer för att infria ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt Herren, ⁹ ska du tillsammans med den frambära ett matoffer som består av nio liter fint mjöl blandat med tre liter olja ¹⁰ och tre liter vin till dryckesoffer. Detta är ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför Herren. ¹¹ Detta är föreskrifterna för varje tjur, bagge, lamm eller bock. ¹² Så ska ni göra med varje enskilt djur, hur många ni än offrar.

¹³ Alla israeliter ska göra så här när de offrar ett eldoffer, en lukt som är välbehaglig för Herren. ¹⁴ När en utlänning som bor bland er, någon som tillfälligt vistas bland er, vill offra ett eldoffer åt Herren som en välbehaglig lukt, ska han göra precis som ni. ¹⁵ Det är en stadga för alla i församlingen, infödda så väl som utlänningar som bor hos er och den ska gälla för alltid från generation till generation. Ni och utlänningar är och ska handla lika inför Herren. ¹⁶ Samma lag och rätt gäller alltså både er och utlänningar som bor hos er.’ ”

¹⁷ Herren talade till Mose: ¹⁸ ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i landet dit jag leder er ¹⁹ och när ni äter landets bröd, så ska ni ge Herren en offergåva av det. ²⁰ Baka en första kaka bröd på grovt mjöl som en offergåva från tröskplatsen. ²¹ Det första brödet ska ni från generation till generation ge som offergåva till Herren.

²² Om ni eller kommande generationer utan att vara medvetna om det skulle bryta mot de bud som Herren har gett er genom Mose, ²³ mot något av det Herren befallde er genom Mose från den dag han gav sin första befallning och för all framtid generation efter generation ²⁴ och om det skedde oavsiktligt utan att menigheten visste om det, så ska menigheten offra en ung tjur som brännoffer som en välbehaglig lukt inför Herren. Tjuren ska offras tillsammans med föreskrivet matoffer och dryckesoffer och med en bock som syndoffer.

²⁵ Prästen ska skaffa försoning för hela Israels menighet och dess synd ska bli förlåten för den var ju inte medveten och de har burit fram sitt offer, ett eldoffer och ett syndoffer, inför Herren för sin ouppsåtliga synd. ²⁶ Hela den israelitiska menigheten ska få förlåtelse, även de utlänningar som bor i landet för hela befolkningen var delaktig i den oavsiktliga synden.

²⁷ Om den oavsiktliga synden har begåtts av någon enskild, ska han offra en årsgammal get av honkön som syndoffer ²⁸ och prästen ska inför Herren skaffa försoning åt honom som oavsiktligt syndat, så blir han försonad och får förlåtelse. ²⁹ Samma lag gäller för alla som syndar oavsiktligt, en israelit likväl som en utlänning som bor bland dem.

³⁰ Men om någon syndar avsiktligt, vare sig han är israelit eller utlänning, så hånar han därmed Herren och måste utrotas ur folket. ³¹ Han har nämligen föraktat Herrens ord och medvetet låtit bli att följa hans bud. Han ska utrotas och måste bära sin skuld.’ ”

Om sabbatsbudet

³² En gång under Israels tid i öknen blev en man tagen på bar gärning när han samlade ved på sabbaten. ³³ Han greps och fördes inför Mose, Aron och hela menigheten. ³⁴ De tog honom i förvar tills de fått reda på vad som skulle göras med honom.

³⁵ Då sa Herren till Mose: ”Mannen måste dö. Hela menigheten ska stena honom till döds utanför lägret.” ³⁶ De förde då ut honom utanför lägret och stenade honom till döds så som Herren hade befallt Mose.

Om kläder

³⁷ Och Herren sa till Mose: ³⁸ ”Säg till israeliterna att göra tofsar till hörnen på sina kläder från generation till generation och i tofsarna ska fästas en blå tråd. ³⁹ Ni ska när ni ser dessa tofsar som ni gjort bli påminda om Herrens befallningar och komma ihåg att lyda hans lagar i stället för att följa era egna begär och gå era egna vägar i trolöshet. ⁴⁰ Ni ska tänka på och lyda alla dessa bud och vara helgade åt er Gud, ⁴¹ för jag är Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud.”

Moses ledarskap ifrågasätts

Uppror i lägret

16 Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, och några män från Rubens stam, Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, ² intalade folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 ansedda förtroendevalda ledare.

³ De gick till Mose och Aron och sa: ”Nu har ni gått för långt! Alla i menigheten är heliga och Herren är med oss allihop. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som förmer än Herrens församling?”

⁴ När Mose hörde detta, föll han ner på marken med ansiktet mot jorden ⁵ och sedan sa han till Korach och dem som var med honom: ”I morgon ska Herren visa vem som är hans, vem som är helig och vem som han låter komma nära honom. Den som han väljer får komma nära honom. ⁶ Så här ska ni göra: Du Korach och de andra som är med dig, ska ta rökelsekar ⁷ och tända dem i morgon. Lägg rökelse i dem inför Herren och den som Herren har utvalt, är den helige. Det är ni leviter som har gått för långt!”

⁸ Sedan sa Mose till Korach: ”Hör på, ni leviter! ⁹ Är det inte tillräckligt att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans boning och står framför menigheten och tjänar dem? ¹⁰ Du och dina levitiska bröder har ju fått komma nära honom, men nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också! ¹¹ Det är mot Herren du och de dina har sammansvurit er. Och vem är egentligen Aron att ni knotar mot honom?”

¹² Därefter kallade Mose till sig Datan och Aviram, Eliavs söner, men de vägrade att komma.

¹³ ”Är det inte illa nog att du ledde oss bort från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss här i öknen?” sa de. ”Nu tänker du göra dig till herre över oss också! ¹⁴ Dessutom har du inte lett oss in i ett land som flyter av mjölk och honung och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Vill du förblinda de här människorna? Nej, vi kommer inte!”

¹⁵ Då blev Mose vred och sa till Herren: ”Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.”

¹⁶ Och till Korach sa han: ”I morgon ska du med de dina och Aron ställa er här inför Herren. ¹⁷ Ni ska ha med er var sitt rökelsekar med rökelse, sammanlagt 250 stycken. Du och Aron ska också ha med era rökelsekar.”

¹⁸ De kom dit med sina rökelsekar, lade eld i dem och sedan rökelse på dem och stod vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. ¹⁹ När Korach hade samlat hela menigheten mitt emot dem vid ingången till uppenbarelsetältet, visade sig Herrens härlighet för dem alla ²⁰ och Herren sa till Mose och Aron: ²¹ ”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!”

²² Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?”

Guds straff för upproret

²³ Då sa Herren till Mose: ²⁴ ”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!”

²⁵ Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. ²⁶ ”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.”

²⁷ Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.

²⁸ Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. ²⁹ Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte Herren sänt mig. ³⁰ Men om Herren gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.”

³¹ Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem ³² och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. ³³ De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. ³⁴ Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” ³⁵ Eld kom då ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.

³⁶ Herren sa till Mose: ³⁷ ”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. ³⁸ Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.”

³⁹ Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. ⁴⁰ Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som Herren befallt genom Mose.

⁴¹ Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat Herrens folk!”

⁴² Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med Herrens härlighet som visade sig. ⁴³ Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet ⁴⁴ och Herren sa till Mose: ⁴⁵ ”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.

⁴⁶ ”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Herrens vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.”

⁴⁷ Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla ⁴⁸ och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. ⁴⁹ Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach.

⁵⁰ När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet.

Arons stav grönskar

17 Herren sa till Mose: ² ”Säg åt israeliterna att var och en av stamöverhuvudena ska ge dig en stav, en stav för varje stam, tolv stycken. Skriv namnet på var och en av dess ledare på dessa stavar. ³ Skriv Arons namn på Levi stams stav för det ska finnas en stav för varje familjeöverhuvud. ⁴ Lägg sedan alla stavarna i uppenbarelsetältet framför förbundstecknet där jag brukar möta dig framför arken.