4 Moseboken 10:11-17:4
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Från Sinai till Kadesh
(10:11—20:13)
Folket klagar
11 Molnet lyfte från förbundstecknets tält den tjugonde dagen i andra månaden under det andra året. 12 Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet från plats till plats tills det stannade i öknen Paran. 13 Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot befallningarna som Herren gett Mose.
En bra början
14 Främst i ledet fanns Judas stam, ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Nachshon, Amminadavs son. 15 Därefter kom Isaskar-stammens häravdelning, anförd av Netanel, Suars son, 16 och Sebulon-stammens häravdelning, anförd av Eliav, Helons son.
17 Sedan kom männen från gershoniterna och merariterna som bar den nedmonterade boningen på sina axlar. 18 Rubens stam kom ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elisur, Shedeurs son. 19 Därefter kom Simon-stammens häravdelning, anförd av Shelumiel, Surishaddajs son, 20 och Gad-stammens häravdelning, anförd av Eljasaf, Deguels son.
21 Därnäst kom kehatiterna som bar på de heliga föremålen. Boningen skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram. 22 Efter dem kom Efraims stam ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elishama, Ammihuds son; 23 Manasse-stammens häravdelning anförd av Gamliel, Pedasurs son, 24 och Benjamin-stammens häravdelning anförd av Avidan, Gidonis son. 25 Sist av alla, ordnad i häravdelningar och med sitt banér i spetsen, kom Dans stam anförd av Achieser, Ammishaddajs son, 26 Asher-stammens häravdelning anförd av Pagiel, Okrans son, 27 och Naftali-stammens häravdelning anförd av Achira, Enans son. 28 Det var i denna ordning Israels stammar avtågade, häravdelning för häravdelning.
29 En dag sa Mose till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son[a]: ”Äntligen är vi på väg till det land Herren utlovat åt oss! Kom med oss så ska vi behandla dig väl för Herren har gett Israel underbara löften!”
30 Men han svarade: ”Nej, jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.” 31 ”Stanna hos oss”, vädjade Mose. ”Du känner till lägerplatserna i öknen och kan visa oss vägen. 32 Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som Herren ger oss.”
33 De bröt upp från Herrens berg och vandrade i tre dagar. Herrens ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna. 34 Herrens moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats. 35 Varje gång arken bröt upp, utropade Mose:
”Stå upp, Herre,
och förskingra dina fiender!
Låt dina motståndare fly för dig!”
36 Och när arken sattes ner, sa han:
”Vänd tillbaka, Herre,
till Israels oräkneliga tusenden!”
Gud sänder eld över folket
11 Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. 2 Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. 3 Efter detta blev platsen kallad Tavera[b] eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.
Folket klagar och Gud ger dem kött
4 Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! 5 Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! 6 Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”
7 Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. 8 Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. 9 Mannat föll om natten samtidigt med daggen.
10 Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.
11 Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? 12 Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? 13 Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ 14 Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! 15 Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”
16 Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. 17 Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.
18 Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, 19 inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! 20 I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”
21 Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. 22 Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”
23 Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”
24 Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. 25 Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.
26 Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. 27 En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. 28 Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”
29 Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”
30 Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.
31 Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. 32 Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter[c] och det låg vaktlar överallt. 33 Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. 34 Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava[d], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. 35 Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.
Mirjam och Aron kritiserar Mose
12 Då började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att han tagit en kushitisk kvinna till hustru. 2 De sa: ”Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också?”
Herren hörde det. 3 Mose var den mest ödmjuka människa som fanns på jorden. 4 Herren sa genast till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut alla tre till uppenbarelsetältet!” Då gick de tre dit. 5 Herren steg ner till dem i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam. De steg då fram 6 och han sa:
”Hör nu mina ord!
Om det finns en profet bland er
uppenbarar jag mig själv för honom
genom syner och drömmar.
7 Men inte så med min tjänare Mose.
Han har förtroende här i mitt hus
8 och med honom talar jag ansikte mot ansikte
i klartext och inte i gåtor.
Han får se Herrens gestalt.
Hur vågar ni då kritisera min tjänare Mose?”
9 Herrens vrede brann mot dem och han lämnade dem. 10 När molnet flyttade sig från tältet, var Mirjam alldeles snövit av spetälska. Aron vände sig mot henne och fick se hennes spetälska. 11 Då sa Aron till Mose: ”O, min herre, straffa oss inte för den synd vi begått! Vi har handlat dåraktigt. 12 Låt henne inte bli som ett dödfött foster som kommer halvruttet ur moderlivet!”
13 ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” ropade då Mose till Herren. 14 Och Herren sa till Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju ha fått bära sin skam i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar och sedan kan hon få komma tillbaka.”
15 Mirjam blev alltså utestängd från lägret i sju dagar. Folket väntade med att gå vidare tills hon kom tillbaka.
Spejarna orsakar uppror
Spejarna sänds ut
13 Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.
2 Herren talade till Mose: 3 ”Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.”
4 Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg från Paranöknen dessa ledare som alla var ledande män bland israeliterna. 5 Deras namn var:
Shammua, Sackurs son, från Rubens stam,
6 Shafat, Horis son, från Simons stam,
7 Kalev, Jefunnes son, från Judas stam,
8 Jigal, Josefs son, från Isaskars stam,
9 Hosea, Nuns son, från Efraims stam,[e]
10 Palti, Rafus son, från Benjamins stam,
11 Gaddiel, Sodis son, från Sebulons stam,
12 Gaddi, Susis son, från Manasses stam, en del av Josefs stam,
13 Ammiel, Gemallis son, från Dans stam,
14 Setur, Mikaels son, från Ashers stam,
15 Nachbi, Vofsis son, från Naftalis stam,
16 Geuel, Makis son, från Gads stam.
17 Detta var alltså namnen på spejarna som Mose skickade iväg för att utforska landet. Mose ändrade Hoseas, Nuns sons, namn till Josua[f].
18 När Mose sände i väg dem för att utforska Kanaan, gav han följande instruktioner: ”Gå till Negev och upp i bergstrakterna 19 och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många. 20 Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor folket i läger eller i befästa städer? 21 Är det ett bördigt eller fattigt land? Finns där skog? Gör vad ni kan för att få med er tillbaka prov på landets frukter!” Det var just då dags för den första druvskörden.
22 Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rechov i närheten av Levo-Hamat. 23 De drog först genom Negev och kom fram till Hebron. Där bodde Achiman, Shesaj och Talmaj, som var ättlingar till Anak. Hebron var byggt sju år före Soan i Egypten. 24 Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig och de tog också med sig granatäpplen och fikon. 25 Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase israeliterna hade tagit med sig därifrån.
Folket gör uppror
26 Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring. 27 De kom till Mose, Aron och hela Israels menighet i Parans öken vid Kadesh och de gav dem en rapport och visade upp frukten från landet.
28 Så här löd deras rapport till Mose: ”Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka och det flyter av mjölk och honung. Här har vi en del frukter därifrån. 29 Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar och vi såg ättlingar av Anak. 30 Amalekiterna bor i Negev, medan hettiterna, jevuséerna och amoréerna bor i bergstrakten och kanaanéerna bor utmed kusten och i Jordandalen.”
31 Men Kalev lugnade folket där de stod framför Mose. ”Vi ska gå och inta det här landet på en gång”, sa han. ”Vi kan göra det!” 32 ”Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk!” sa de andra spejarna.
33 De talade alltså illa bland israeliterna om det land de utforskat: ”Landet som vi vandrat igenom och utforskat förtär sina invånare. Människorna vi såg var mycket kraftigt byggda. 34 Vi såg en del anakiter där, ättlingar till jättesläkten. Vi kände oss som gräshoppor framför dem och så var vi nog också i deras ögon.”
14 Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. 2 Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! 3 Varför leder Herren oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!”
4 De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!”
Mose ber för de upproriska
5 Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden 6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder 7 och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! 8 Om Herren finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. 9 Gör nu inte uppror mot Herren! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men Herren är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!”
10 Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna 11 och Herren sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? 12 Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!”
13 ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. 14 De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. 15 Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: 16 ’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’
17 Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: 18 ’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ 19 Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”
Guds straff – fyrtio år i öknen
20 Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. 21 Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet 22 att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, 23 ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. 24 Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. 25 Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”
26 Herren talade till Mose och Aron: 27 ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. 28 Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. 29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig 30 ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade 32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. 33 Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.
34 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ 35 Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”
36 Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, 37 blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. 38 Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. 39 Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.
Folket går vidare utan Gud
40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.
”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”
41 ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. 42 Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. 43 Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”
44 Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. 45 Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
Ytterligare regler
Om offer
15 Herren talade till Mose: 2 ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i det hemland som jag ska ge er 3 och vill offra åt Herren ett eldoffer, brännoffer eller slaktoffer, för att infria ett löfte, ge ett frivilligt offer eller ett särskilt offer i samband med någon av de årliga högtiderna för att ge en välbehaglig lukt åt Herren, ett offer av nöt- eller småboskap, 4 så måste det bäras fram inför Herren tillsammans med ett matoffer. Det ska bestå av tre liter fint mjöl blandat med 1,5 liter olja 5 och dessutom 1,5 liter vin till dryckesoffer för varje lamm tillsammans med bränn- eller slaktoffret.
6 Om offret är en bagge, ska du till matoffret använda sex liter[g] fint mjöl blandat med två liter olja 7 och två liter vin till dryckesoffret. Det blir en välbehaglig lukt inför Herren.
8 Om du offrar en ung tjur som bränn- eller slaktoffer för att infria ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt Herren, 9 ska du tillsammans med den frambära ett matoffer som består av nio liter fint mjöl blandat med tre liter olja 10 och tre liter vin till dryckesoffer. Detta är ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför Herren. 11 Detta är föreskrifterna för varje tjur, bagge, lamm eller bock. 12 Så ska ni göra med varje enskilt djur, hur många ni än offrar.
13 Alla israeliter ska göra så här när de offrar ett eldoffer, en lukt som är välbehaglig för Herren. 14 När en utlänning som bor bland er, någon som tillfälligt vistas bland er, vill offra ett eldoffer åt Herren som en välbehaglig lukt, ska han göra precis som ni. 15 Det är en stadga för alla i församlingen, infödda så väl som utlänningar som bor hos er och den ska gälla för alltid från generation till generation. Ni och utlänningar är och ska handla lika inför Herren. 16 Samma lag och rätt gäller alltså både er och utlänningar som bor hos er.’ ”
17 Herren talade till Mose: 18 ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i landet dit jag leder er 19 och när ni äter landets bröd, så ska ni ge Herren en offergåva av det. 20 Baka en första kaka bröd på grovt mjöl som en offergåva från tröskplatsen. 21 Det första brödet ska ni från generation till generation ge som offergåva till Herren.
22 Om ni eller kommande generationer utan att vara medvetna om det skulle bryta mot de bud som Herren har gett er genom Mose, 23 mot något av det Herren befallde er genom Mose från den dag han gav sin första befallning och för all framtid generation efter generation 24 och om det skedde oavsiktligt utan att menigheten visste om det, så ska menigheten offra en ung tjur som brännoffer som en välbehaglig lukt inför Herren. Tjuren ska offras tillsammans med föreskrivet matoffer och dryckesoffer och med en bock som syndoffer.
25 Prästen ska skaffa försoning för hela Israels menighet och dess synd ska bli förlåten för den var ju inte medveten och de har burit fram sitt offer, ett eldoffer och ett syndoffer, inför Herren för sin ouppsåtliga synd. 26 Hela den israelitiska menigheten ska få förlåtelse, även de utlänningar som bor i landet för hela befolkningen var delaktig i den oavsiktliga synden.
27 Om den oavsiktliga synden har begåtts av någon enskild, ska han offra en årsgammal get av honkön som syndoffer 28 och prästen ska inför Herren skaffa försoning åt honom som oavsiktligt syndat, så blir han försonad och får förlåtelse. 29 Samma lag gäller för alla som syndar oavsiktligt, en israelit likväl som en utlänning som bor bland dem.
30 Men om någon syndar avsiktligt, vare sig han är israelit eller utlänning, så hånar han därmed Herren och måste utrotas ur folket. 31 Han har nämligen föraktat Herrens ord och medvetet låtit bli att följa hans bud. Han ska utrotas och måste bära sin skuld.’ ”
Om sabbatsbudet
32 En gång under Israels tid i öknen blev en man tagen på bar gärning när han samlade ved på sabbaten. 33 Han greps och fördes inför Mose, Aron och hela menigheten. 34 De tog honom i förvar tills de fått reda på vad som skulle göras med honom.
35 Då sa Herren till Mose: ”Mannen måste dö. Hela menigheten ska stena honom till döds utanför lägret.” 36 De förde då ut honom utanför lägret och stenade honom till döds så som Herren hade befallt Mose.
Om kläder
37 Och Herren sa till Mose: 38 ”Säg till israeliterna att göra tofsar till hörnen på sina kläder från generation till generation och i tofsarna ska fästas en blå tråd. 39 Ni ska när ni ser dessa tofsar som ni gjort bli påminda om Herrens befallningar och komma ihåg att lyda hans lagar i stället för att följa era egna begär och gå era egna vägar i trolöshet. 40 Ni ska tänka på och lyda alla dessa bud och vara helgade åt er Gud, 41 för jag är Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud.”
Moses ledarskap ifrågasätts
Uppror i lägret
16 Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, och några män från Rubens stam, Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, 2 intalade folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 ansedda förtroendevalda ledare.
3 De gick till Mose och Aron och sa: ”Nu har ni gått för långt! Alla i menigheten är heliga och Herren är med oss allihop. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som förmer än Herrens församling?”
4 När Mose hörde detta, föll han ner på marken med ansiktet mot jorden 5 och sedan sa han till Korach och dem som var med honom: ”I morgon ska Herren visa vem som är hans, vem som är helig och vem som han låter komma nära honom. Den som han väljer får komma nära honom. 6 Så här ska ni göra: Du Korach och de andra som är med dig, ska ta rökelsekar 7 och tända dem i morgon. Lägg rökelse i dem inför Herren och den som Herren har utvalt, är den helige. Det är ni leviter som har gått för långt!”
8 Sedan sa Mose till Korach: ”Hör på, ni leviter! 9 Är det inte tillräckligt att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans boning och står framför menigheten och tjänar dem? 10 Du och dina levitiska bröder har ju fått komma nära honom, men nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också! 11 Det är mot Herren du och de dina har sammansvurit er. Och vem är egentligen Aron att ni knotar mot honom?”
12 Därefter kallade Mose till sig Datan och Aviram, Eliavs söner, men de vägrade att komma.
13 ”Är det inte illa nog att du ledde oss bort från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss här i öknen?” sa de. ”Nu tänker du göra dig till herre över oss också! 14 Dessutom har du inte lett oss in i ett land som flyter av mjölk och honung och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Vill du förblinda de här människorna? Nej, vi kommer inte!”
15 Då blev Mose vred och sa till Herren: ”Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.”
16 Och till Korach sa han: ”I morgon ska du med de dina och Aron ställa er här inför Herren. 17 Ni ska ha med er var sitt rökelsekar med rökelse, sammanlagt 250 stycken. Du och Aron ska också ha med era rökelsekar.”
18 De kom dit med sina rökelsekar, lade eld i dem och sedan rökelse på dem och stod vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. 19 När Korach hade samlat hela menigheten mitt emot dem vid ingången till uppenbarelsetältet, visade sig Herrens härlighet för dem alla 20 och Herren sa till Mose och Aron: 21 ”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!”
22 Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?”
Guds straff för upproret
23 Då sa Herren till Mose: 24 ”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!”
25 Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. 26 ”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.”
27 Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.
28 Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. 29 Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte Herren sänt mig. 30 Men om Herren gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.”
31 Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem 32 och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. 33 De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. 34 Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” 35 Eld kom då ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.
36 Herren sa till Mose: 37 ”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. 38 Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.”
39 Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. 40 Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som Herren befallt genom Mose.
41 Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat Herrens folk!”
42 Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med Herrens härlighet som visade sig. 43 Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet 44 och Herren sa till Mose: 45 ”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.
46 ”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Herrens vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.”
47 Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla 48 och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. 49 Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach.
50 När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet.
Arons stav grönskar
17 Herren sa till Mose: 2 ”Säg åt israeliterna att var och en av stamöverhuvudena ska ge dig en stav, en stav för varje stam, tolv stycken. Skriv namnet på var och en av dess ledare på dessa stavar. 3 Skriv Arons namn på Levi stams stav för det ska finnas en stav för varje familjeöverhuvud. 4 Lägg sedan alla stavarna i uppenbarelsetältet framför förbundstecknet där jag brukar möta dig framför arken.
Footnotes
- 10:29 Eller: Hovav, son till hans svärfar midjaniten Reguel. Olika namn uppges för Moses svärfar (jfr 2 Mos 2:18).
- 11:3 Betyder brinnande.
- 11:32 Ordagrant: tio homer. Uppgifterna om en homer varierar mellan 220 och 400 liter.
- 11:34 Betyder begärets gravar.
- 13:9 Josefs söner Manasse och Efraim står vanligtvis efter varandra och det framgår inte varför de här är åtskilda.
- 13:17 Hosea (hebreiska: Hoshea) betyder Han räddar.Josua (hebreiska: Jehoshua) betyder JHWH räddar.
- 15:6 sex liter, ordagrant ”två tiondels efa” (liksom de övriga måtten som följer) är beräknat utifrån att en efa är 30 liter; efamåttet har varierat genom tiderna från knappt 20 liter till drygt 40 liter.
4 Mosebok 10:11-20:13
Svenska 1917
11 I andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel.
12 Då bröto Israels barn upp från Sinais öken och tågade från lägerplats till lägerplats; och molnskyn stannade i öknen Paran.
13 Och när de nu första gången bröto upp, efter HERRENS befallning genom Mose,
14 var Juda barns läger under sitt baner det första som bröt upp, häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var Naheson, Amminadabs son.
15 Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars barns stam var Netanel, Suars son.
16 Och anförare för den här som utgjordes av Sebulons barns stam var Eliab, Helons son.
17 Därefter, sedan tabernaklet hade blivit nedtaget, bröto Gersons barn och Meraris barn upp och buro tabernaklet.
18 Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisur, Sedeurs son.
19 Och anförare för den här som utgjordes av Simeons barns stam var Selumiel, Surisaddais son.
20 Och anförare för den här som utgjordes av Gads barns stam var Eljasaf, Deguels son.
21 Därefter bröto kehatiterna upp och buro de heliga tingen, och de andra satte upp tabernaklet, innan dessa hunno fram.
22 Därefter bröt Efraims barns läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisama, Ammihuds son.
23 Och anförare för den här som utgjordes av Manasse barns stam var Gamliel, Pedasurs son.
24 Och anförare for den här som utgjordes av Benjamins barns stam var Abidan, Gideonis son.
25 Därefter bröt Dans barns läger upp under sitt baner, såsom eftertrupp i hela lägertåget, häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddais son.
26 Och anförare för den här som utgjordes av Asers barns stam var Pagiel, Okrans son.
27 Och anförare för den här som utgjordes av Naftali barns stam var Ahira, Enans son.
28 I denna ordning bröto Israels barn upp, häravdelning efter häravdelning. Och de bröto nu upp.
29 Och Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfader: »Vi bryta nu upp och tåga till det land om vilket HERREN har sagt: 'Det vill jag giva eder.' Följ du med oss, så vilja vi göra dig gott, ty HERREN har lovat Israel vad gott är.
30 Men han svarade honom: »Jag vill icke följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och till min släkt.»
31 Då sade han: »Ack nej, övergiv oss icke. Du vet ju bäst var vi kunna lägra oss i öknen; bliv du därför nu vårt öga.
32 Om du följer med oss, skola vi låta också dig få gott av det goda som HERREN gör mot oss.
33 Så bröto de upp och tågade från HERRENS berg tre dagsresor. Och HERRENS förbundsark gick framför dem tre dagsresor, för att utse viloplats åt dem.
34 Och HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröto upp från sitt lägerställe.
35 Och så ofta arken bröt upp, sade Mose: »Stå upp, HERRE; må dina fiender varda förskingrade, och må de som hata dig fly för ditt ansikte.»
36 Och när den sattes ned, sade han: »Kom tillbaka, HERRE, till Israels ätters mångtusenden.»
11 Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
2 Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så stannade elden av.
3 Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld hade brunnit ibland dem.
4 Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad; Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack om vi hade kött att äta!
5 Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
6 Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna.
7 Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som bdelliumharts.
8 Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint bakverk med olja.
9 När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.
10 Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes storligen, och Mose själv blev misslynt.
11 Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon, att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
12 Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder?
13 Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få äta.'
14 Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig för tungt.
15 Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»
16 Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
17 Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper bära den ensam.
18 Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott att vara!' Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
19 Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
20 utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur Egypten?'»
21 Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva dem, så att de hava att äta en månads tid!'
22 Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
23 HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»
24 Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt. Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet.
25 Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket de sedan icke mer gjorde.
26 Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de profeterade i lägret.
27 Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
28 Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem det.»
29 Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig? Ack att fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN läte sin Ande komma över dem!»
30 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.
31 Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt över marken.
32 Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring lägret.
33 Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
34 Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man dem av folket, som hade gripits av lystnad.
35 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot; och i Haserot stannade de.
12 Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen tagit en etiopisk kvinna till hustru.
2 Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar han icke också med oss?» Och HERREN hörde detta.
3 Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden.
4 Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I tre, till uppenbarelsetältet.» Och de gingo ditut, alla tre.
5 Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo båda ditut.
6 Och han sade: »Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner och talar med honom i drömmar.
7 Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han betrodd.
8 Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord, och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
9 Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
10 När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick han se att hon var spetälsk.
11 Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
12 Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
13 Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter frisk.»
14 HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret; sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
15 Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.
13 Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran.
2 Och HERREN talade till Mose och sade:
3 »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.»
4 Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels barn.
5 Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son;
6 av Simeons stam: Safat, Horis son;
7 av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
8 av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
9 av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
10 av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
11 av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
12 av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
13 av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
14 av Asers stam: Setur, Mikaels son;
15 av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
16 av Gads stam; Geuel, Makis son.
17 Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
18 Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land. Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen vidare upp till Bergsbygden.
19 Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
20 och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt, och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i befästa städer,
21 och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de första druvorna voro mogna
22 Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till Rehob, där vägen går till Hamat.
23 De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten.
24 Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
25 Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som Israels barn där skuro av.
26 Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat landet.
27 De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
28 De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här är dess frukt.
29 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar av Anak.
30 Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»
31 Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
32 Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
33 Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
34 Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de om oss.
14 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten.
2 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
3 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.»
4 Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten.»
5 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet.
6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
7 och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
8 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss -- ett land som flyter av mjölk och honung.
9 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem.»
10 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn.
11 Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
12 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
13 Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
14 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten.
15 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
16 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.'
17 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt:
18 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.'
19 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.»
20 Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
21 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet:
22 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst,
23 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
24 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det.
25 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
26 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
27 »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
28 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
29 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig.
30 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
31 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat.
32 I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen.
33 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
34 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.'
35 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.»
36 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
37 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
38 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.
39 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset.
40 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.»
41 Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl.
42 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
43 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.»
44 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
45 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.
15 Och HERREN talade till Mose och sade:
2 Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
3 viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett slaktoffer -- vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra högtidsoffer -- för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom fäkreatur eller småboskap,
4 så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en fjärdedels hin olja;
5 och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det är ett slaktoffer.
6 Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
7 och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin, till er välbehaglig lukt för HERREN.
8 Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det gäller tackoffer åt HERREN.
9 Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
10 och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
11 Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur av småboskapen, vare sig får eller get.
12 Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och ett vad här är sagt, efter deras antal.
13 Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
14 Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt som I offren.
15 Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och för främlingen som bor ibland eder. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
16 Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen som bor hos eder.
17 Och HERREN talade till Mose och sade:
18 Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det land dit jag vill föra eder,
19 skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd därav.
20 Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från eder loge.
21 Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en offergärd, släkte efter släkte.
22 Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
23 efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter släkte,
24 så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
25 Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin ouppsåtliga synd.
26 Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i den ouppsåtliga synden.
27 Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom syndoffer föra fram en årsgammal get.
28 Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
29 För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när någon begår synd ouppsåtligen.
30 Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt folk.
31 Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på honom.
32 Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att samla ihop ved på sabbatsdagen.
33 Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
34 Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar.
35 Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden; hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
36 Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.
37 Och HERREN talade till Mose och sade:
38 Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
39 Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I nu löpen efter i trolös avfällighet.
40 Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud och vara helgade åt eder Gud.
41 Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.
16 Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, dessa togo till sig folk
2 och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i folkförsamlingen, ansedda män.
3 Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: »Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över HERRENS församling?»
4 När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.
5 Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: »I morgon skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är den helige åt vilken han giver tillträde till sig. Och den han utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.
6 Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din hop,
7 och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den helige. Ja, nu må det vara nog, I Levi söner.»
8 Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.
9 Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten och betjäna den?
10 Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!
11 Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven rotat eder samman mot HERREN -- ty vad är Aron, att I knorren mot honom?»
12 Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs söner. Men de sade: »vi komma icke.
13 Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen? Vill du nu ock upphäva dig till herre över oss?
14 Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel. Eller tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi komma icke.»
15 Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: »Se icke till deras offergåva. Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.»
16 Och Mose sade till Kora: »Du och hela din hop mån inställa eder inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.
17 Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte, två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var sitt fyrfat.»
18 Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.
19 Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet. Då visade sig HERRENS härlighet för hela menigheten.
20 och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
21 »Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem.»
22 Då föllo de ned på sina ansikten och sade: »O Gud, du Gud som råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela menigheten, därför att en enda man syndar?»
23 Då talade HERREN till Mose och sade:
24 »Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe.»
25 Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom.
26 Och han talade till menigheten och sade: »Viken bort ifrån dessa ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras synder.»
27 Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, både stora och små.
28 Och Mose sade: »Därav skolen I förnimma att det är HERREN som har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke har handlat efter eget tycke:
29 om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN icke sänt mig;
30 men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att dessa människor hava föraktat HERREN.»
31 Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken under dem,
32 och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och allt Koras folk och alla deras ägodelar;
33 och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade, och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.
34 Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.
35 Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio männen som hade burit fram rökelse.
36 Och HERREN talade till Mose och sade:
37 »Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,
38 ty de hava blivit heliga. Och dessa fyrfat -- de mäns som genom sin synd förverkade sina liv -- dem skall man hamra ut till plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit heliga. Och de skola så vara ett tecken för Israels barn.»
39 Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga altaret,
40 till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad HERREN hade sagt honom genom Mose.
41 Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot Mose och Aron och sade: »Det är I som haven dödat HERRENS folk.»
42 Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka det; och HERRENS härlighet visade sig.
43 Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.
44 Och HERREN talade till Mose och sade:
45 »Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem.» Då föllo de ned på sina ansikten.
46 Och Mose sade till Aron: »Tag ditt fyrfat och lägg eld från altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen har begynt.»
47 Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för folket.
48 När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde hemsökelsen.
49 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.
50 Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång; och hemsökelsen hade upphört.
17 Och HERREN talade till Mose och sade:
2 »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj, tillsammans tolv stavar. Vars och ens namn skall du skriva på hans stav.
3 Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
4 Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
5 Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall grönska. Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande, så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»
6 Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
7 Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets tält.
8 När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar.
9 Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
10 Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»
11 Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde han.
12 Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås, vi förgås allasammans!
13 Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel, han dör. Skola vi då verkligen alla omkomma?»
18 Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen; och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som vidlåder edert prästämbete.
2 Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören tjänst inför vittnesbördets tält.
3 Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I mån dö.
4 De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men ingen främmande får komma eder nära.
5 Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över Israels barn.
6 Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn; en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet.
7 Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är innanför förlåten, och skolen så göra tjänst. Jag giver eder edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande kommer därvid, skall han dödas.
8 Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall förvaras av det som gives mig såsom gärd. Av Israels barns alla heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina söner, såsom en evärdlig rätt.
9 Detta skall tillhöra dig av det! högheliga som icke lämnas åt elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
10 På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det, det skall vara dig heligt.
11 Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt; var och en i ditt hus som är ren må äta det:
12 allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd, förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt dig.
13 Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus som är ren må äta därav.
14 Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
15 Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som är förstfött bland orena djur.
16 Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem, när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna räknad till tjugu gera.
17 Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller getter må du icke taga lösen; det är heligt. Deras blod skall du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
18 Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
19 Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig, såsom en evärdlig rätt. Ett evärdligt saltförbund inför HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina avkomlingar jämte dig.
20 och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall vara din lott och arvedel bland Israels barn.
21 Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel, såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid uppenbarelsetältet.
22 Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd och så träffas av döden;
23 utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet, och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
24 Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels barn.
25 Och HERREN talade till Mose och sade:
26 Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en tionde av tionden.
27 Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från logen och vin och olja från pressen.
28 På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av tionden skolen I giva åt prästen Aron.
29 Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
30 Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva vad loge och press avkasta.
31 I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
32 När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.
19 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
2 Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke har något lyte, och som icke har burit något ok.
3 Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
4 Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av uppenbarelsetältet.
5 Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
6 Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och kasta det i elden vari kon brännes upp.
7 Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret. Dock skall prästen vara oren ända till aftonen.
8 Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
9 Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt Israels barns menighet, till stänkelsevatten. Det är ett syndoffer.
10 Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina kläder och vara oren ända till aftonen. Detta skall vara en evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor ibland dem.
11 Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall vara oren i sju dagar.
12 Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen, så bliver han ren. Men om han icke renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
13 Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara oren; orenhet låder alltjämt vid honom.
14 Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara oren i sju dagar.
15 Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola vara orena.
16 Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
17 Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten därpå i ett kärl.
18 Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller vid graven.
19 Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den som har blivit oren. När så på sjunde dagen hans rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i vatten, så bliver han ren om aftonen.
20 Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom; stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
21 Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen som stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till aftonen.
22 Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.
20 Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och blev där också begraven.
2 Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose och Aron.
3 Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS ansikte!
4 Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här?
5 Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att dricka?»
6 Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då visade sig HERRENS härlighet för dem.
7 Och HERREN talade till Mose och sade:
8 »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron, och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och giver menigheten och dess boskap att dricka.
9 Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom han hade bjudit honom.
10 Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan; där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
11 Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess boskap fick dricka.
12 Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har givit dem.»
13 Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN, och där han bevisade sig helig på dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.