4 Moseboken 20:14-25:18
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Från Kadesh till Moabs hedar
(20:14—25:18)
14 Från Kadesh sände Mose budbärare till kungen i Edom och sa:
Så här hälsar din bror Israel: ”Du känner till vår plågsamma historia, 15 hur våra förfäder drog ner till Egypten där vi bodde länge och blev förtryckta av egypterna, vi liksom våra förfäder.
16 Men när vi ropade till Herren, hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kadesh vid ditt lands gränser. 17 Låt oss få passera genom ditt land! Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till Kungsvägen[a] och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.”
18 Men kungen i Edom svarade:
Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd!
19 Israeliterna svarade:
Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, och om vi eller vår boskap skulle dricka ert vatten så ska vi betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet.
20 Men han svarade:
Nej, du får inte passera.
Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot dem med stora och mäktiga styrkor. 21 Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vek Israel undan, 22 vände tillbaka från Kadesh och hela menigheten kom till berget Hor.
Aron dör
23 När de var vid gränsen till Edoms land på berget Hor, sa Herren till Mose och Aron: 24 ”Nu är tiden inne för Aron att dö[b]. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade upproriskt mot min befallning när det gällde vattnet i Meriva. 25 Ta med dig Aron och hans son Elasar upp på berget Hor. 26 Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Elasar. Sedan ska Aron samlas till sitt folk, han ska dö där uppe.”
27 Mose gjorde som Herren sagt, och de gick tillsammans upp på berget Hor medan hela menigheten såg på. 28 När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Elasar. Sedan dog Aron. Mose och Elasar gick tillbaka ner 29 och när folket fått beskedet om Arons död, sörjde man honom i trettio dagar.
Israel besegrar kungen i Arad
21 När den kanaaneiske kungen i Arad i Negev hörde att Israel kom längs vägen till Atarim, anföll han dem och tog några av dem till fånga. 2 Då lovade Israel Herren att om han hjälpte dem att besegra detta folk, skulle de viga deras städer åt förintelse. 3 Herren hörde deras bön och lät dem besegra kanaanéerna. Israel vigde dem och deras städer åt förintelse. Efter detta kallades området Horma[c].
Kopparormen
4 Sedan fortsatte de från berget Hor längs Sävhavet för att gå runt Edoms land. Folket blev otåligt 5 och började protestera mot Gud och Mose. ”Varför har ni lett oss ut ur Egypten så att vi måste dö här i öknen?” gnällde de. ”Här finns ju ingenting att äta och ingenting att dricka, och vi avskyr denna smaklösa mat!”
6 Då sände Herren giftiga ormar bland dem och många israeliter blev bitna och dog.
7 Folket kom till Mose och sa: ”Vi syndade när vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss!” Då bad Mose för folket 8 och Herren sa till Mose: ”Gör dig en orm och sätt upp den på ett banér! Den som blir biten av en orm ska se på den, så får han leva.”
9 Mose gjorde då en kopparorm och satte den upp på ett banér och när någon blev biten fick han leva, bara han såg på kopparormen.
10 Israel vandrade därefter vidare och slog läger vid Ovot. 11 Sedan fortsatte de till Ije Haavarim i öknen, inte långt från Moab som låg österut 12 och därifrån vandrade de till Sereddalen där de slog läger. 13 De fortsatte sedan över till andra sidan av floden Arnon till öknen nära amoréernas gräns. Floden Arnon är gränsen mellan moabiterna och amoréerna. 14 Detta omtalas i ”Boken om Herrens krig”:
”Vahev i Sufa
och bäckravinerna.
Arnon, 15 och bäckravinens sluttningar
som leder till landet kring Ar,
mot Moabs gräns.”
16 De fortsatte till Beer, den källa där Herren sa till Mose: ”Kalla samman folket, så ska jag ge det vatten!”
17 Där sjöng folket denna sång:
”Flöda, du källa!
Sjung om den,
18 källan som grävdes av de förnämsta bland folket,
av furstar med spira och stav.”
De lämnade öknen och drog vidare mot Mattana, 19 från Mattana till Nachaliel och därifrån till Bamot 20 och från Bamot till dalen vid Moabs högslätt där man har utsikt över Jeshimon[d] från berget Pisga.
Israel besegrar kung Sichon
(5 Mos 2:24-37)
21 Israel sände budbärare till kung Sichon, amoréernas kung:
22 Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska inte trampa ner åkrar eller vingårdar eller dricka vatten ur källor. Vi går Kungsvägen[e] tills vi kommit igenom ditt område.
23 Men kung Sichon inte bara vägrade Israel att tåga genom hans land, utan mobiliserade hela sin armé, anföll Israel i öknen och gav sig i strid med dem vid Jahas. 24 Men Israel besegrade honom med svärd och ockuperade hans land från floden Arnon till floden Jabbok, bort till ammoniternas gräns som var befäst.
25 Israel intog alla amoréernas städer och bosatte sig i dem, i Heshbon och dess lydstäder. 26 Heshbon var amoréerkungen Sichons huvudstad. Han hade fört krig mot Moabs förre kung och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon. 27 Diktarna säger:
”Kom till Heshbon,
bygg och befäst Sichons stad,
28 för en eld har flammat upp från Heshbon,
en låga från Sichons stad.
Den har förtärt Ar i Moab
och den som bodde på Arnons höjder.
29 Ve dig, Moab!
Förlorat är du, Kemoshs folk.
Han har låtit sina söner fly
och sina döttrar tas till fånga
av Sichon, amoréernas kung.
30 Vi har segrat.
Heshbon är ödelagt ända bort till Dibon,
ja, ända bort till Nofa och Medeba.”[f]
Israel besegrar kung Og
(5 Mos 3:1-11)
31 Israel bosatte sig i amoréernas land.
32 Mose sände ut spejare att utforska Jasers område. Israeliterna anföll lydstäderna och drev ut de amoréer som fanns där. 33 Därefter började de gå mot Bashan. Og, kungen i Bashan, mobiliserade genast sin armé för att anfalla dem vid Edrei.
34 Men Herren uppmanade Mose att inte vara rädd för honom: ”Allt hans folk och hela hans land överlämnar jag åt dig. Du ska göra med honom likadant som du gjorde med amoréernas kung Sichon som härskade i Heshbon.” 35 De dödade kung Og, hans söner och hela hans folk. Ingen enda överlevde och Israel ockuperade landet.
Bileam
22 Israels folk tågade sedan till Moabs slätter och slog läger öster om Jordan mitt emot Jeriko. 2 Balak, Sippors son, såg vad israeliterna hade gjort mot amoréerna 3 och det blev en förskräckelse i Moab för israeliterna var så många. Moabiterna var rädda för dem 4 och talade med de äldste i Midjan:
”Denna väldiga hop kommer att förtära allting omkring oss, som en oxe äter ängens gräs”. Balak, Sippors son, var kung i Moab vid denna tid.
Bileam får i uppdrag att förbanna Israel
5 Han skickade då budbärare till Bileam, Beors son, som bodde i sitt fädernesland[g] i Petor, i närheten av floden Eufrat. Balak vädjade:
En väldig massa människor har kommit från Egypten. De brer ut sig överallt i landet och nu har de slagit läger mitt emot mig. 6 Kom och förbanna detta folk åt mig för de är för starka för mig, så att jag då kanske kan driva ut dem ur mitt land. Jag vet att den du välsignar är välsignad och den du förbannar är förbannad.
7 De äldste i Moab och de äldste i Midjan tog med sig spådomslönen och gav sig iväg. De kom till Bileam och framförde Balaks ärende.
8 ”Stanna kvar här över natten”, sa Bileam, ”så ska jag sedan tala om för er vad det är Herren säger.” De moabitiska hövdingarna stannade då hos Bileam.
9 Gud kom till Bileam och frågade honom: ”Vad är det för män som du har hos dig?” 10 Bileam svarade Gud: ”Balak, Sippors son, kungen i Moab, har sänt mig ett budskap 11 att en väldig massa människor har kommit från Egypten och slagit läger vid hans gräns och vill att jag genast ska ge mig i väg och förbanna dem för att han sedan kanske ska kunna besegra dem.” 12 ”Följ inte med dem!” sa Gud till Bileam. ”Du ska inte förbanna detta folk, för det är välsignat.”
13 Följande morgon, när Bileam steg upp, sa han till Balaks furstar: ”Gå hem igen. Herren tillåter mig inte att följa med er.”
14 De moabitiska furstarna återvände då till Balak och rapporterade att Bileam vägrat att komma med. 15 Men Balak försökte igen och sände en större delegation med ännu mer framstående män än de som varit med i den första gruppen. 16 De kom till Bileam med följande budskap:
Balak, Sippors son, vädjar till dig: Låt ingenting hindra dig från att komma. 17 Jag ska ge dig bra betalt och du ska få vad du än begär, om du bara kommer och förbannar detta folk åt mig.
18 Men Bileam svarade Balaks tjänare: ”Om han så gav mig sitt palats fyllt med silver och guld, kan jag ändå inte göra något mot Herrens min Guds befallning vare sig stort eller smått. 19 Men stanna kvar här i natt också ni, så att jag kan få reda på om Herren vill lägga något till vad han tidigare sagt mig.”
20 Den natten kom Gud och talade till Bileam: ”Eftersom de har vädjat till dig kan du gå med dem, men se till att du inte gör något annat än det jag befaller!”
Bileams åsna
21 På morgonen steg Bileam upp, sadlade sin åsna och gav sig i väg tillsammans med de moabitiska hövdingarna. 22 Men Herrens vrede upptändes mot Bileam för att han gav sig iväg och Herrens ängel ställde sig i vägen för Bileam och hans två tjänare som kom ridande på sina åsnor. 23 Åsnan såg Herrens ängel stå på vägen med draget svärd. Då vek åsnan av från vägen och gick ut på en åker. Bileam slog henne och tvingade henne tillbaka upp på vägen. 24 Då ställde sig Herrens ängel i en trång passage mellan två vingårdsmurar. 25 När åsnan fick se Herrens ängel stå där, pressade hon sig mot muren. Då kom Bileams fot i kläm mot muren och han slog åsnan på nytt. 26 Då flyttade Herrens ängel sig ytterligare ett stycke framåt vägen och ställde sig på en plats där det var så smalt att åsnan inte hade någon möjlighet att vika av åt någondera sidan. 27 Då såg åsnan Herrens ängel där och lade sig ner på vägen. Bileam blev rasande och slog henne med sin stav.
28 Då gjorde Herren så att åsnan kunde tala[h] och hon frågade Bileam: ”Vad har jag gjort som förtjänar att du slår mig tre gånger?” 29 ”Du har förstört mitt anseende! Jag önskar jag hade ett svärd med mig!” svarade Bileam. ”Då skulle jag döda dig på fläcken.” 30 ”Är jag inte din egen åsna som du alltid ridit på ända fram till denna dag? Har jag någon gång tidigare i hela mitt liv gjort så här?” frågade åsnan.
”Nej”, medgav Bileam. ”Det har du inte.”
31 Då öppnade Herren Bileams ögon. När han såg Herrens ängel stå där på vägen med draget svärd, föll han ner på sitt ansikte mot marken.
32 ”Varför slog du din åsna tre gånger?” frågade ängeln. ”Jag har kommit för att hindra dig. Du är på väg mot fördärvet. 33 Tre gånger fick åsnan syn på mig och väjde undan för mig och hade hon inte gjort det, hade jag dödat dig och låtit henne leva.”
34 Då svarade Bileam Herrens ängel: ”Jag har syndat. Jag förstod inte att det var du som hindrade mig på vägen. Men om detta misshagar dig ska jag vända om hem igen.” 35 Men Herrens ängel sa till honom: ”Följ med männen, men säg bara vad jag befaller dig!” Bileam fortsatte tillsammans med Balaks hövdingar.
36 När kung Balak fick höra att Bileam var på väg, gick han ut för att möta honom i en moabitisk stad alldeles intill gränsen som går längs floden Arnon.
Bileam välsignar Israel en första gång
37 ”Har jag inte vädjat till dig att komma tidigare? Varför kom du aldrig?” frågade han Bileam. ”Tror du inte att jag kan belöna dig?” 38 Bileam svarade Balak: ”Jag har visserligen kommit hit, men jag har inte makt att säga något annat än det Gud befaller mig att säga.”
39 Bileam följde kungen till Kirjat Husot 40 där kungen offrade oxar och får. Han gav också djur till Bileam och sändebuden.
41 Nästa morgon tog Balak Bileam med sig upp till Bamot Baal. Därifrån kunde man se ut över delar av folket.
23 Bileam sa: ”Bygg sju altaren åt mig och gör i ordning sju unga tjurar och sju baggar till offer!” 2 Balak gjorde som Bileam sa och tillsammans offrade de en ung tjur och en bagge på varje altare.
3 Sedan sa Bileam till kungen: ”Stå här vid ditt brännoffer, så ska jag gå åt sidan och se om Herren vill visa sig för mig. Vad han än avslöjar för mig ska du få veta.”
Bileam gick upp på en kal höjd 4 och Gud visade sig där för honom. ”Jag har gjort i ordning sju altaren och jag har låtit offra en ung tjur och en bagge på varje altare”, sa Bileam.
5 Då gav Herren Bileam ett budskap och befallde honom att gå och tala det till Balak.
6 När Bileam kom tillbaka, stod kungen bredvid brännoffren tillsammans med alla hövdingarna i Moab 7 och Bileam stämde upp sin siarsång:
”Balak har fört mig hit från Arams land,
kungen i Moab från bergen i öster.
’Kom’ sa han, ’förbanna Jakob åt mig!
Låt din vrede uppväckas mot Israel!’
8 Men hur skulle jag kunna förbanna
vad Gud inte har förbannat?
Hur kan jag fördöma ett folk
som Herren inte har fördömt?
9 Jag ser dem från klippornas topp,
jag iakttar dem från höjderna.
De bor avskilt och vill inte jämföra sig med andra.
10 Vem kan mäta dem som är som sandkorn?
Det går inte att räkna ens en fjärdedel av dem.
Om jag bara kunde få dö som de rättfärdiga!
Ja, låt mig få sluta som de!”
11 ”Vad är det du har gjort mot mig?” frågade Balak Bileam. ”Jag hämtade dig för att förbanna mina fiender och nu har du välsignat dem!” 12 Men Bileam svarade: ”Hur skulle jag kunna säga något annat än det som Herren har befallt mig?”
Bileam välsignar Israel för andra gången
13 ”Följ med mig till en annan plats”, sa Balak till honom. ”Där kommer du att se en annan del av folket men inte dem alla. Därifrån ska du förbanna dem åt mig.”
14 Balak tog med sig Bileam till Väktarplatån på toppen av Pisga. Där byggde han sju altaren och på vart och ett av dem offrade han en ung tjur och en bagge.
15 Sedan sa Bileam till Balak: ”Stå här vid ditt brännoffer medan jag går för att möta honom där borta.”
16 Och Herren visade sig för Bileam och talade om för honom vad han skulle säga och befallde honom att gå tillbaka till Balak och framföra det. 17 Bileam återvände till Moabs kung och hövdingar som stod bredvid sitt brännoffer. ”Vad har Herren sagt?” frågade Balak. 18 Bileam stämde upp sin siarsång:
”Res dig, Balak,
och lyssna på mig, du Sippors son!
19 Inte är väl Gud en människa,
så att han skulle kunna ljuga?
Han ändrar sig inte som människor gör.
Gör han inte det han säger?
Fullföljer han inte det han lovar?
20 Jag har fått befallning att välsigna.
Gud har välsignat dem och jag kan inte ändra det.
21 Ingen olycka[i] syns i Jakob,
han ser ingen ofärd i Israel.
Herren deras Gud är med dem.
Han hyllas med jubelrop som kung bland dem.
22 Gud har lett dem ut ur Egypten.
Israel äger styrka som en vildoxe.
23 Ingen svartkonst kan komma över Jakob,
och ingen spådom ska drabba Israel.
För nu ska det sägas om Jakob och Israel:
’Vad har inte Gud gjort!’
24 Det folket reser sig upp som en lejoninna
och vilar inte förrän de har ätit upp sitt byte
och druckit de slagnas blod.”
25 Då sa Balak till Bileam: ”Om du inte tänker förbanna dem, kunde du väl åtminstone låta bli att välsigna dem!” 26 Men Bileam svarade Balak: ”Sade jag inte till dig att jag måste göra allt som Herren befaller?”
Bileam välsignar Israel för tredje gången
27 Då sa Balak till Bileam: ”Kom! Jag ska ta dig med till en annan plats. Kanske vill Gud låta dig förbanna dem åt mig därifrån.”
28 Han tog Bileam med sig till berget Pegor med utsikt över Jeshimon 29 och än en gång bad Bileam kungen att bygga sju altaren och att göra i ordning sju unga tjurar och sju baggar till offer.
30 Balak gjorde som Bileam sa och offrade en ung tjur och en bagge på varje altare.
24 Bileam förstod nu att Herren tänkte välsigna Israel, så han avstod från att söka tecken som han gjort vid de tidigare tillfällena och såg i stället mot öknen. 2 När han lyfte blicken, såg han Israel lägrat efter de olika stammarna. Då kom Guds Ande över Bileam 3 och han stämde upp sin siarsång:
”Så talar Bileam, Beors son,
mannen som kan se klart[j],
4 han som hört vad Gud säger,
sett det som den Väldige har visat honom,
han som faller ner inför honom, och vars ögon öppnas:
5 Hur sköna är inte dina tält, Jakob,
och dina boningar, Israel!
6 Som gröna dalar sträcker de sig ut,
som trädgårdar vid flodstranden,
som aloeträd planterade av Herren själv,
som cedrar vid vattnet.
7 Vatten ska flöda ur deras hinkar,
och deras sådd ska vara välbevattnad.[k]
Deras kung ska bli större än Agag.
Deras kungarike är upphöjt.
8 Gud har lett honom ut ur Egypten.
Han har styrka som en vildoxe,
och ska sluka folken som står honom emot.
Han ska bryta sönder fiendernas ben.
Han ska skjuta dem med vassa pilar.
9 Han vilar som ett lejon,
som en lejoninna som ingen vågar störa.
Välsignad är den som välsignar dig,
och förbannad den som förbannar dig!”
10 Nu blev Balak rasande. Han slog ihop händerna och sa: ”Jag skickade efter dig för att du skulle förbanna mina fiender och i stället har du nu välsignat dem tre gånger! 11 Ge dig i väg härifrån! Gå hem! Jag hade planerat att ge dig en riklig belöning, men nu har Herren berövat dig den förmånen.”
12 Bileam svarade Balak: ”Men jag sa ju till dina sändebud som du skickade, 13 att om du så gav mig hela ditt palats fyllt med silver och guld, så kunde jag ändå inte gå förbi Herrens ord och säga ett enda ord av mig själv, vare sig gott eller ont! Jag kan bara säga det som Herren befaller. 14 Nu ska jag gå tillbaka till mitt eget folk, men först vill jag tala om för dig vad detta folk kommer att göra med ditt folk i framtiden.”
Bileam välsignar Israel för fjärde gången
15 Bileam stämde upp sin siarsång:
”Så talar Bileam, Beors son, en man
vars ögon är öppna.
16 Så talar han som hör Guds ord
och får kunskap från den Högste.
Han ser vad den Väldige visat honom.
Han faller ner inför honom och hans ögon öppnas.
17 Jag ser honom, men inte nu,
jag skådar honom, men inte nära.
En stjärna ska komma från Jakob,
en spira höjas från Israel.
Den krossar Moabs tinningar
och hjässan på alla Sets söner.
18 Israel ska äga hela Edom och Seir,
sina fiender.
Israels makt ska bli stor.
19 Från Jakob ska en härskare stå upp
och förgöra de överlevande i staden.”
20 Sedan såg Bileam Amalek och stämde upp sin siarsång:
”Amalek var den förste bland folken,
men hans öde är fördärv.”
21 Därefter såg han keniterna och stämde upp sin siarsång:
”Din boning är så trygg
och ditt näste är placerat bland klipporna.
22 Men ändå ska Kain[l] utrotas,
när Assur ska föra dig bort i fångenskap.”
23 Han stämde upp sin siarsång:
”Vem kan komma undan med livet i behåll när Gud gör detta?
24 Skepp ska komma från kittéernas kust
och kuva både Assur och Ever.
De måste också ödeläggas.”
25 Bileam återvände sedan hem, och Balak gick åt sitt håll.
Israeliterna tillber Baal
25 Medan Israel befann sig i Shittim, började folket bedriva otuktigt sexuellt umgänge med moabitiska flickor 2 som inbjöd dem att delta i deras avgudars offermåltider. Folket åt och tillbad deras avgudar.
3 Så slöt sig Israel till Baal-Pegor. Herren brann av vrede över sitt folk 4 och han befallde Mose: ”Grip och avrätta alla folkets ledare och låt deras döda kroppar synas[m] inför allt folket så att Herrens vrede vänds bort från Israel!”
5 Mose gav då domarna befallning om att låta avrätta alla dem som tillbett Baal-Pegor.
6 Men en av de israelitiska männen tog med sig en midjanitisk flicka in i lägret mitt framför ögonen på Mose och hela den israelitiska menigheten där de stod gråtande vid ingången till uppenbarelsetältet. 7 När Pinechas, Elasars son och prästen Arons sonson, fick se detta, gick han från menigheten, tog sitt spjut 8 och följde efter mannen in i tältet. Han borrade spjutet rakt genom israelitens kropp och in i flickan. Omedelbart upphörde den hemsökelse som drabbat Israel, 9 men dessförinnan hade 24 000 personer fått sätta livet till.
10 Då talade Herren till Mose: 11 ”Eftersom Pinechas, son till Elasar, har vänt min vrede från israeliterna, för han brann av samma lidelse som jag bland dem, utrotade jag inte israeliterna i min lidelse. 12 Tillkännage därför att jag sluter ett fredsförbund med honom. 13 För honom och hans ättlingar ska detta vara ett bestående prästerligt förbund, eftersom han brann av lidelse för sin Gud och skaffade försoning åt Israel.”
14 Den israelitiske mannen som blev dödad tillsammans med den midjanitiska flickan hette Simri och var son till Salu, en av ledarna i Simons stam. 15 Den dödade flickan hette Kosbi och var dotter till Sur, en av de midjanitiska furstarna.
16 Herren talade till Mose igen: 17 ”Midjaniterna är era fiender. Döda dem! 18 De betraktar er som fiender och lurar er genom sin listighet som det blev med Pegor och deras syster[n] Kosbi, dottern till den midjanitiske hövdingen, som dödades när hemsökelsen drabbade er för Pegors skull.”
Footnotes
- 20:17 En huvudled mellan Akabaviken och Damaskus, öster om Döda havet och Jordandalen.
- 20:24 Ordagrant: samlas till sitt folk, vilket – tillsammans med att samlas till sina fäder – var ett vanligt sätt att tala om döden.
- 21:3 Betyder förstörelse, förintelse.
- 21:20 Betyder ödemark.
- 21:22 Se not till 20:17.
- 21:30 Versens innebörd är oklar och översättningen därför osäker.
- 22:5 Senare inskrifter visar att amavéer bott i detta område och därför skulle fädernesland kunna översättas amavéernas land.
- 22:28 Ordagrant: Då öppnade Herren åsnans mun.
- 23:21 Eller: orätt.
- 24:3 se klart – det hebreiska uttryckets innebörd är osäker.
- 24:7 Enligt andra handskrifter: Folk ska bäva för Israels makt, hans arm ska härska över många folk. Enligt Septuaginta: En man ska komma av hans säd och härska över många folk.
- 24:22 Syftar på keniterna i v. 21.
- 25:4 Grundtextens exakta innebörd är osäker.
- 25:18 Behöver inte syfta på någon direkt biologisk släktskap utan kan betyda rent allmänt landsmaninna.
4 Mosebok 20:14-25:18
Svenska 1917
14 Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor som vi hava haft att utstå,
15 huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa behandlade av egyptierna.
16 Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades, staden som ligger vid gränsen till ditt område.
17 Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
18 Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land. Om du det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»
19 Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast att få tåga vägen fram härigenom.»
20 Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.» Och Edom drog ut mot honom med mycket folk och ned stor makt.
21 Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt område, vek Israel av och gick undan för honom.
22 Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten, kommo till berget Hor.
23 Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till Edoms land, och sade:
24 »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
25 Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på berget Hor,
26 och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»
27 Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på berget Hor inför hela menighetens ögon.
28 Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och Eleasar stego ned från berget.
29 Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan, begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.
21 Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog några av dem till fånga.
2 Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till spillo.»
3 Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand, och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället namnet Horma.
4 Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet till, för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt.
5 Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den usla föda vi få.»
6 Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
7 Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager bort dessa ormar ifrån oss.» Och Mose bad för folket.
8 Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den, så skall han bliva vid liv.»
9 Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång; när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på kopparormen och blev så vid liv.
10 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
11 och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i öknen som ligger framför Moab, österut.
12 Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
13 Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp, flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram mellan Moabs land och amoréernas.
14 Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»: »Vaheb i Sufa och dalarna där Arnon går fram,
15 och dalarnas sluttning, som sänker sig mot Ars bygd och stöder sig mot Moabs gräns.»
16 Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.»
17 Då sjöng Israel denna sång: »Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den,
18 om brunnen som furstar grävde, som folkets ypperste borrade, med spiran, med sina stavar.
19 Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel, från: Nahaliel till Bamot,
20 från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga, där man kan se ut över ödemarken.
21 Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och lät säga:
22 »Låt mig taga genom ditt land. Vi skola icke vika av ifrån vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna. Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
23 Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område, utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen, till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med Israel.
24 Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons barns gräns var befäst.
25 Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
26 Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon.
27 Därför säga skalderna: »Kommen till Hesbon! Byggas och befästas skall Sihons stad.
28 Ty eld gick ut från Hesbon, en låga från Sihons stad; den förtärde Ar i Moab, dem som bodde på Arnons höjder.
29 Ve dig, Moab! Förlorat är du, Kemos' folk! Han lät sina söner bliva slagna på flykten och sina döttrar föras bort i fångenskap, bort till amoréernas konung, Sihon.
30 Vi sköto ned dem -- förlorat var Hesbon, landet ända till Dibon; vi härjade ända till Nofa, Nofa, som når till Medeba.»
31 Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
32 Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
33 Sedan vände de sig åt annat hål. och drogo upp åt Basan till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till strid mot dem, till Edrei.
34 Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Och du skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
35 Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto ingen av dem slippa undan. Så intogo de hans land.
22 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.
2 Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot amoréerna.
3 Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
4 Och Moab sade till de äldste i Midjan: »Nu kommer denna hop att äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter upp vad grönt som finnes på marken.» Och Balak, Sippors son, var på den tiden konung i Moab.
5 Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig; han lät säga: »Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten; se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
6 Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur landet. Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och den du förbannar, han bliver förbannad.»
7 Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde till honom Balaks ord.
8 Och han sade till dem: »Stannen här över natten, så vill jag sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig.» Då stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
9 Och Gud kom till Bileam; han sade: »Vad är det för män som du har hos dig?»
10 Bileam svarade Gud: »Balak, Sippors son, konungen i Moab, har sänt till mig detta bud:
11 'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det övertäcker marken. Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'»
12 Då sade Gud till Bileam: »Du skall icke gå med dem; du skall icke förbanna detta folk, ty det är välsignat.»
13 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till Balaks furstar: »Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke tillstädja mig att följa med eder.»
14 Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade: »Bileam vägrade att följa med oss.»
15 Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och förnämligare än de förra.
16 Och de kommo till Bileam och sade till honom: »Så säger Balak Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
17 ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du begär av mig skall jag göra. Kom nu och förbanna åt mig detta folk.'»
18 Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: »Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
19 Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig.»
20 Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: »Om dessa män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem. Men allenast vad jag säger dig skall du göra.»
21 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin åsninna och följde med Moabs furstar.
22 Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
23 När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern; men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på vägen.
24 Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
25 När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en gång.
26 Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till höger eller till vänster.
27 När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under Bileam. Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin stav.
28 Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: »Vad har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?»
29 Bileam svarade åsninnan: »Du har ju handlat skamligt mot mig; om jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt dig.»
30 Men åsninnan sade till Bileam: »Är icke jag din egen åsninna, som du har ridit på i all din tid intill denna dag? Och har jag någonsin förut plägat göra så mot dig? Han svarade: »Nej.»
31 Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget svärd i sin hand. Då bugade han sig och föll ned på sitt ansikte.
32 Och HERRENS ängel sade till honom: »Varför har du nu tre gånger slagit din åsninna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty denna väg leder till fördärv och är mig emot.
33 Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for mig. Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava dräpt dig, men låtit henne leva.»
34 Då sade Bileam till HERRENS ängel: »Jag har syndat, ty jag visste icke att du stod mig emot på vägen. Om nu min resa misshagar dig, så vill jag vända tillbaka.»
35 Men HERRENS ängel svarade Bileam: »Följ med dessa män; men intet annat än vad jag säger dig skall du tala.» Så följde då Bileam med Balaks furstar.
36 När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
37 Och Balak sade till Bileam: »Sände jag icke enträget bud till dig för att kalla dig hit? Varför ville du då icke begiva dig till mig? Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?»
38 Bileam svarade Balak: »Du ser nu att jag har kommit till dig. Men det står ingalunda i min egen makt att tala något. Vad Gud lägger i min mun, det måste jag tala.»
39 Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
40 Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam och de furstar som voro med honom.
41 Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av folket.
23 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.»
2 Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en tjur och en vädur på vart altare
3 Därefter sade Bileam till Balak »Stanna kvar vid ditt brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det skall jag förkunna för dig.» Och han gick upp på en kal höjd.
4 Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: »De sju altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en tjur och en vädur.»
5 Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och så.»
6 När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
7 Då hör han upp sin röst och kvad: »Från Aram hämtade mig Balak, från österns berg Moabs konung: 'Kom och förbanna åt mig Jakob, kom och tala ofärd över Israel.
8 Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar, och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
9 Från klippornas topp ser jag ju honom, och från höjderna skådar jag honom: se, det är ett folk som bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag.
10 Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet, eller tälja ens fjärdedelen av Israel? Må jag få dö de rättfärdigas död, och blive mitt slut såsom deras!»
11 Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort mot mig! Till att förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället välsignat dem.»
12 Men han svarade och sade: »Skulle jag då icke akta på vad HERREN lägger i min mun, och tala det?»
13 Och Balak sade till honom: »Följ nu med mig till ett annat ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem, du ser dem icke allasammans. Från det stället må du förbanna dem åt mig.»
14 Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga. Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på vart altare.
15 Därefter sade han till Balak: »Stanna kvar har vid ditt brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar sig.»
16 Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och så.»
17 När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom. Och Balak frågade honom: »Vad har HERREN talat?»
18 Då hov han upp sin röst och kvad: »Stå upp, Balak, och hör; lyssna till mig, du Sippors son.
19 Gud är icke en människa, så att han kan ljuga, icke en människoson, så att han kan ångra något. Skulle han säga något och icke göra det, tala något och icke fullborda det?
20 Se, att välsigna har jag fått i uppdrag; han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
21 Ofärd är icke att skåda i Jakob och olycka icke att se i Israel. HERREN, hans Gud, är med honom, och jubel såsom mot en konung höres där.
22 Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten; deras styrka är såsom vildoxars.
23 Ty trolldom båtar intet mot Jakob, ej heller spådom mot Israel. Nej, nu måste sägas om Jakob och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
24 Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna, ett folk som reser sig likasom ett lejon. Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov och druckit blod av slagna man.»
25 Då sade Balak till Bileam: »Om du nu icke vill förbanna dem, så må du åtminstone icke välsigna dem.
26 Men Bileam svarade och sade till Balak: »Sade jag icke till dig: 'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?»
27 Och Balak sade till Bileam: »Kom, jag vill taga dig med mig till ett annat ställe. Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån förbannar dem åt mig.
28 Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan se ut över ödemarken.
29 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
30 Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och en vädur på vart altare.
24 Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
2 Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter sina stammar, kom Guds Ande över honom.
3 Och han hov upp sin röst och kvad: »Så säger Bileam, Beors son, så säger mannen med det slutna ögat,
4 så säger han som hör Guds tal, han som skådar syner från den Allsmäktige, i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
5 Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob, dina boningar, du Israel!
6 De likna dalar som utbreda sig vida, de äro såsom lustgårdar invid en ström, såsom aloeträd, planterade av HERREN, såsom cedrar invid vatten.
7 Vatten flödar ur hans ämbar, hans sådd bliver rikligen vattnad. Större än Agag skall hans konung vara, ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
8 Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten. Hans styrka är såsom en vildoxes. Han skall uppsluka de folk som stå honom emot, deras ben skall han sönderkrossa, och med sina pilar skall han genomborra dem.
9 Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en lejoninna -- vem vågar oroa honom? Välsignad vare den som välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!»
10 Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop händerna. Och Balak sade till Bileam: »Till att förbanna mina fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre gånger välsignat dem.
11 Giv dig nu av hem igen. Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad.»
12 Bileam svarade Balak: »Sade jag icke redan till sändebuden som du skickade till mig:
13 'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.' Vad HERREN säger, det måste jag tala.
14 Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar.»
15 Och han hov upp sin röst och kvad: »Så säger Bileam, Beors son, så säger mannen med det slutna ögat,
16 så säger han som hör Guds tal och har kunskap från den Högste, han som skådar syner från den Allsmäktige, i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
17 Jag ser honom, men icke denna tid, jag skådar honom, men icke nära. En stjärna träder fram ur Jakob, och en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moabs tinningar och slår ned alla söner till Set.
18 Edom skall han få till besittning till besittning Seir -- sina fienders länder. Ty Israel skall göra mäktiga ting;
19 ur Jakob skall en härskare komma; han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit.»
20 Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad: »En förstling bland folken är Amalek, men på sistone hemfaller han åt undergång.»
21 Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad: »Fast är din boning, och lagt på klippan är ditt näste.
22 Likväl skall Kain bliva utrotad; ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap.»
23 Och han lov åter upp sin röst och kvad: »O ve! Vem skall bliva vid liv, när Gud låter detta ske?
24 Skepp skola komma från kittéernas kust, de skola tukta Assur, tukta Eber; också han skall hemfalla åt undergång.»
25 Och Bileam stod upp och vände tillbaka hem; också Balak for sin väg.
25 Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva otukt med Moabs döttrar.
2 Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
3 Och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
4 Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes glöd må vändas ifrån Israel.»
5 Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»
6 Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till uppenbarelsetältet.
7 När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
8 och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet. Så upphörde hemsökelsen bland Israels barn.
9 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra tusen.
10 Och HERREN talade till Mose och sade:
11 »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min nitälskan förgjort Israels barn.
12 Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
13 och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme, till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning för Israels barn.»
14 Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding för en familj bland simeoniterna.
15 Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.
16 Och HERREN talade till Mose och sade:
17 »Angripen midjaniterna och slån dem.
18 Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.